En tredje myt om vår försvar

Missuppfattningen om hur ett invasionsförsvar borde vara uppbyggt och fungera ledde till en annan svensk egendomlighet: Det integrerade försvaret. Man ansåg sig ju veta, att den stora insatsen mot ”invasionskakan” skulle ske samtidigt och samordnat. Pansarförband, ytattack, ubåtar och flygattack skulle då vara så samordnade, att de mer eller mindre samtidigt skulle slå mot fienden, som i de svenska studierna ansågs uppträda i en samlad gruppering. Övriga förbandstyper kunde då samtidigt prioriteras ner eller helt strykas i planeringsprocessen, som exempelvis sjöfartsskyddet. Också vissa stödfunktioner försvann då och blev till egna civila myndigheter, som exempelvis inskrivnings- och mönstringssystemet och Försvarshögskolan; den senare finns ju numera till och med under utbildningsdepartementet - och visst blev det billigare på pappret för försvaret, men blev det bättre?
I Sverige tog integrationen inom Försvarsmakten sig ganska egendomliga former, om man betraktade landet utifrån. Milo-organisationen från mitten av 1960-talet förvånade i alla fall amerikanska besökare, vars referensramar möjligen var mera globala, men att ha sex integrerade kommandon i Sverige verkade lätt överorganiserat från deras perspektiv, särskilt som Försvarsmakten enligt vissa politiska uppfattningar i fred endast skulle verkställa värnpliktsutbildning och krigsplanläggning – och inget annat.

Bernhard Eriksson är ett namn, som i våra dagar är helt okänt, men han var sjöförsvarsminister, då Sjö- och Lantförsvarsdepartementen i Brantings första ministär 1920 slogs samman till ett gemensamt Försvarsdepartement – en fråga som då hade beretts under nästan tjugo års tid. Det fanns uppenbarligen redan då anledningar att ifrågasätta den sammanslagningen och på liknande sätt finns det även i dag motiv att ifrågasätta det som i Sverige kallas för det integrerade försvaret. Åter igen får man studera de strategiska teorierna och, utan att gå in på detaljer, kan man då notera, att en militär strategi oftast sätts i tillämpning först sedan ett krig brutit ut, medan en maritim strategi, där en marin strategi är en del, har en giltighet och bör tillämpas redan under fredsförhållanden. Att detta på något sätt borde mana till eftertanke kan inte vara någon överkurs och vår tillämpning av EU maritima strategi bör nog därför byggas bredare, än vad som skett hittills, och tydligen enbart inom Näringsdepartementet.

Men, visst ska våra myndigheter samverka med varandra även i vår nya strategiska situation, men samtidigt bör nog alla ha kvar sina egna ordinarie uppgifter att lösa även i en kris. Ingen skulle väl få för sig att tro, att det vore bättre att slå samman alla krishanterande myndigheter till en enda, men det är ju faktiskt det man gjort med våra försvarsgrenar, som därmed har tappat en hel del av sina särarter. Att detta kan innebära en nackdel, då vi nu alltmer söker samarbete med andra staters försvarsföreträdare, verkar vi inte ens ha uppfattat  eller funderat på ännu och ändå utövade vi just en sådan  typ samverkan på försvarsgrensnivå med Danmark och Norge under nästan hela det kalla kriget - fast dolt för all insyn. Nu kanske vi skulle övergå till att samverka mera öppet och troligen också med Finland och även det samarbetet bör då förstås ske på en gemensam professionell grund. I dag borde väl dessutom ett cyberförsvar och vår Kustbevakning införas i det nära samarbetet och en samverkan med flera länder borde då kunna ske. Det gäller ju att bygga samarbetet redan i fred och därigenom stärka säkerheten i vår region.

En annan form av integration har efter det kalla kriget drabbat oss, eftersom numera all officersutbildning sker gemensamt. På pappret kan det se bra ut, men vad innebär detta i praktiken? Utbildningstiden har nu förlängts med vad som tydligen uppfattas vara en gemensam grund, vilket inskränker den egentliga yrkesutbildningen på flera sätt – inte minst för blivande sjö- och flygofficerare. Ska verkligen alla officerare utbildas till att leda någon enkel form av markstrid? Och ska studier av teoretiska ämnen verkligen behövas i så stor omfattning för att man ska kunna fullgöra sin många gånger mycket praktiska ledarroll som officer?  Det verkar så, men är det så man lär känna varandras verksamhetsområden? Varför sker i så fall inte vinterutbildning ombord på våra isbrytare? Och varför ska inte armé- och flygkadetter segla på skonerterna? Är det bara för att det troligen är billigare att göra som vi gör idag och varför i så fall inte samverka tydligare med våra grannar? Eller varför rekryteras inte framtidens officerare från högskolevärlden?

Sammanfattningsvis har vi alltså en hel del att fundera kring. Försvarsfrågan är faktiskt lite större än vad dagens Natodebatt ger sken av och även om vi skulle gå med i Nato, så innebär det inte någon reell eller påtaglig förstärkning av vårt försvar. Samtidigt finns tecken på att Ryssland nu möjligen har börjat aktualisera sin kärnvapenbaserade strategi från Sovjettiden, vilket kan innebära, att vi har begränsad tid till förfogande för en upprustning. Denna bör alltså inriktas på att försvaret ska kunna agera säkerhetsbyggande redan i fred och då kan EU säkerhetspolitiska strategi vara vägledande och leda oss i uppbyggnaden. Vi är ju faktiskt medlemmar i EU, vars grundläggande överenskommelse, Lissabonavtalet, också innehåller en hel del anvisningar för säkerhets- och försvarspolitiken. En sådan uppbyggnad kan fortfarande ske utan att vi öppet går in i Nato, om vi skulle välja det, och då utan en föråldrad inriktning på invasionsförsvar, men med självständigt fungerande försvarsgrenar och för att kunna möta utmaningarna i en globaliserad värld.

Myten om vårt invasionsförsvar

Invasion är en av bekämpningsmetoderna i strategisk teori och där indelas en invasion i flera deloperationer, om man inte genomför anfallet som ett överraskande kuppanfall. Först ska operationsområdet säkras för egna transporter. Därefter inleds förbekämpningsskedet och när detta nått tillräckliga resultat, kan en första överskeppning ske. Det transportskede som sedan följer handlar om att bygga upp det tagna brohuvudet för vidare operationer. Tidsförhållandena kan förstås variera, men man kan jämföra med de allierades invasion i Normandie. Operation Overlord, planlades under två år och förövades under flera månader för en transport av 150 000 man, men så här ser det ju inte alls ut i den svenska planeringsvärlden, där ju en invasions första överskeppning anses komma mot ett mer eller mindre obekämpat, men fullt mobiliserat svenskt försvar. Hur kan det ha blivit så?

Myten tycks vara grundad i ÖB studier och den operativa krigsplanläggning, som var klar redan 1945 och som fastställdes utan att någon form av politiskt försvarsbeslut hade fattats dessförinnan. I den planeringen fanns i princip tre krigsfall - alla med Sovjetunionen som angripare. Krigsfallen byggde i stort på att Sovjetunionen skulle sätta in överväldigande stora styrkor marktrupp mot centrala, norra eller södra Sverige och detta trots att man i realiteten saknade överskeppningstonnage och att deras bombflyg var det enda flygsystemet, som hade tillräcklig räckvidd för insatser på andra sidan Östersjön. Alla tre fallen tycks dessutom totalt ha saknat inriktning på vad vi skulle göra om ett krigsutbrott bedömdes som förestående eller om förbekämpning hade inletts och byggde samtidigt på att vi redan hade genomfört en allmän mobilisering. Vid närmare studier av denna sällsamma tankevärld, växer modellen över tiden och begreppet invasionsförsvaret blev mera en beteckning, som kom att användas för försvarets ekonomiska planering och inte den operativa. När den politiska ledningen senare blivit medveten om detta planeringsinstrument, introducerades ”dimension-erande angreppsfall” och ”marginaldoktrinen”, som pappersmässigt begränsade de sovjetiska stridskrafternas omfattning, så att hotet skulle passa den svenska försvarsbudgeten. Den sovjetiska verkligheten avvek från fiendebilden i den svenska planeringsmodellen på avgörande sätt. Denna form av ”hotbildsplanering” blev senare en, som man uppfattade det, internationellt erkänd modell, när vi importerade ett amerikanskt planerings- och budgetsystem, ”FPE-systemet”, fast i förvrängd form. För ”säkerhets” skull byggdes det svenska försvaret dessutom upp enbart för att kunna möta ett konventionellt angrepp och kärnvapenaspekten försvann successivt från den svenska försvarsplaneringens värld. Det fanns till och med debattörer, som hävdade, att ingen skulle använda kärnvapen mot Sverige, för vi hade ju inga själva!

Den sovjetiska offensiva planläggningen omfattade sannolikt redan 1945 en ”stöt” västerut mot Sverige med de relativt begränsade markstridskrafter, som snabbt kunde överföras av örlogsfartyg och på en stor bredd mot flera svenska hamnstäder, efter det att man som en förberedelse intagit det demilitariserade Åland. Avsikten var sedan att följa upp anfallskilarna och bygga vidare, där man hade nått någon form av framgång och med den begränsade transportkapacitet som man då hade. Så förhöll sig de sovjetiska anfallsplanerna fram till högsta sovjets beslut 1960 om att ett förödande kärnvapenslag nu skulle inleda kriget västerut. Man hade ju tillgång på nära 40 000 kärnladdningar, då det var som värst. Hur detta angrepp i själva verket skulle genomföras mot Sverige, är ännu inte riktigt klarlagt, men man kan ju projicera anfallskonceptet som det är känt från planerna mot Natostaterna i Europa - och även mot det alliansfria Österrike. I så fall skulle större kärnvapen sättas in mot Stockholm, Göteborg och Malmö, medan mindre vapen – i Hiroshimaklass – skulle användas mot alla kända svenska marin- och flygbaser. Insatsen bedömdes kunna uppnå målet: att förhindra västsidan från att använda Sverige som passage- eller baseringsområde, men den innebar också, att man egentligen inte behövde föra över några egna stridskrafter för att besätta det tämligen härjade svenska territoriet. De kärnvapenbärande robotarna för uppgiften fanns utplacerade bl a utefter den Baltiska kusten och vissa av deras betongfundament kunde besökas där så sent som för ungefär fem år sedan.

Så var det alltså med vårt invasionsförsvar, som började relativt professionellt och som en sammansatt operationsplan, men som senare mest blev till en budgetregulator och ett tillhygge i den ständigt pågående försvarsgrensstriden. Den debatten fördes nu i stället internt inom myndigheten Försvarsmakten och befriade därmed våra dåvarande försvarspolitiker från den besvärande uppgiften att fatta självständiga strategiska beslut och prioritera hur vårt försvar skulle byggas upp. De kunde då ägna sig åt sysselsättning-, lokaliserings, och industripolitik i stället och det var väl lättare att få folkligt stöd på det sättet, men försvarets behov kom därmed oftast i andra hand – och, om man ska vara ärlig, så spelade detta egentligen inte någon större roll under den senare delen av det kalla kriget.

Vi låg ju under det amerikanska kärnvapenparaplyet och det var vida viktigare!

Västallierade redan innan Nato bildades.

Mycket kan förstås framföras om den säkerhetspolitiska inriktning, som Sverige hade under det kalla krigets tid och det är nu kanske tid att nu döda de myter som då byggdes upp. Risken är annars stor, att Sveriges medborgare inte heller förstår dagens säkerhetspolitiska situation och därmed kommer att driva en mytbunden försvars- och säkerhetspolitik även fortsättningsvis. För visst har det varit så under många år. Redan vid krigsslutet 1945 uppfattade statsminister Erlander, som flera andra ledare i väst, att vi stod inför en fortsatt sovjetisk expansion västerut och hur skulle det krigshärjade Europa kunna möta detta hot, nu när amerikanarna i stort sett lämnat kontinenten åt sitt öde? Inom regeringen var utrikesminister Undén förespråkare för en neutralitetslinje och det blev också det officiella vägvalet, men hur var det egentligen bakom kulisserna?
Sanningen är ju att vi under hela kalla kriget bedrev en dold västsamverkan i olika avseenden och dagens diskussioner om en svensk eventuell Nato-anslutning blir därför ganska egendomlig. Visst var det så att Sverige officiellt valde att stå utanför ett Nato-medlemskap 1949 och det motiverades då av att det kunde placera Finland i en utsatt position. Så var det säkert då, men så enkelt var det inte.
Den stora frågan blev därför hur Sverige skulle kunna framstå som icke-allierad, men samtidigt på något sätt kunna påräkna ett stöd, om katastrofen skulle inträffa. Den första underhandskontakten blev naturligen med Storbritannien, som ju som ockupationsmakt då faktiskt hade en direkt Östersjöanknytning i Schleswig-Holstein, som ingick i deras ockupationszon. Alltså överenskom vi redan 1945 med britterna om hur vi skulle dela på västs försvar i Östersjöregionen, vilket underströks av brittiska örlogsbesök i Stockholm och genom att all minröjning till sjöss, som nu påbörjades för att säkerställa handel och sjöfart – i våra farvatten förstås främst för det svenska behovet – skedde under brittisk ledning. Men viktigare i det nära perspektivet var att Sverige nu fick bygga upp ett modernt flygvapen genom inköp av brittiska stridsflygplan; främst de Havilland Vampire och Mosquito; kända i Sverige som J 28 och J 30. Från brittisk utgångspunkt var denna upprustning av det svenska flygvapnet förstås en del i försvaret av de brittiska öarna mot sovjetiskt bombflyg och så viktig att premiärminister Attlee personligen beslöt att exporten till Sverige skulle fortsätta trots RAF försök att stoppa den vid Koreakrigets utbrott.
I Sverige glömmer vi idag lätt bort, att det svenska försvaret i det kalla krigets inledning var den helt dominerande styrkan på västsidan, men detta insåg amerikanarna i april 1952 efter Erlanders besök hos president Truman och redan i juni sköt ett sovjetiskt jaktflygplan ner den svenska DC 3:an, som signalspanade över sydöstra Östersjön på liknande sätt som hennes amerikanska föregångare blivit nedskjuten året dessförinnan. Det var kanske inte så egendomligt, att man i Sovjet uppfattade kopplingen, men den svenska allmänheten fick inte veta sanningen.
Då vi avslutat vårt eget kärnvapenprogram omkring 1960 fick Erlander, vid sitt besök hos president Kennedy två år senare, till och med utfästelsen, att Sverige skulle skyddas av amerikanska kärnvapen, som tack för att vi inte medverkat i en kärnvapenspridning genom att tillverka egna.
Sammanfattningsvis så har vi alltså egentligen varit en dold västallierad redan från 1945 och detta har man förstås vetat även i Moskva. Bara svenskarna har stått ovetande.