Strategi och operativa exempel

Det förekommer numera ganska ofta i den uppblossade försvarsdebatten operativa exempel på hur ett anfall mot Sverige skulle kunna tänkas bli utfört och visst ser det illa ut i de flesta fallen. Men det är ju faktiskt också syftet med exemplen. Det var så vi gjorde under det kalla krigets tid, för då avslöjade man som regel inte vad som hänt eller inte hänt dessförinnan. Sådant lades i stället in i förutsättningarna och kunde inte ifrågasättas. Saken var ju den, att om man kunde gå in i de operativa exemplens förutsättningar, så hade det ganska snart blivit uppenbart, att vi faktiskt var en Nato-allierad stat och något sådant kunde man för liv och pin inte avslöja i den neutralitetspolitiskt blockerade svenska tankevärlden.


Nu skulle vi alltså börja tillämpa normala nationella planeringsgrunder för vårt försvar och i sådana sammanhang handlar det inte om hot, utan om vilka nationella intressen, som vi har och som vi vill prioritera. Det är så man bygger upp sin nationella strategi. Och val av strategi sker, då någon eller något hotar våra värderingar och prioriteringar. Tycker vi för att ta ett aktuellt exempel, att flyktingströmmen över Medelhavet kan eller bör betraktas som ett svenskt nationellt problem och vi har ett nationellt intresse av att hindra den, så bör vi förstås verka för att EU sjöbevakning av Medelhavet förstärks och att vi själva förstås ska delta i en sådan operation - utöver det spaningsplan från Kustbevakningen, som vi faktiskt redan har avdelat.


Svårigheten vid strategiska val, är kanske främst, att man måste besitta en viss förmågebredd. Det är ju faktiskt är en förutsättning för att kunna välja. Saknas det resurser över bredden, så kan man inte heller fatta några riktiga strategiska val. Då är man hänvisad till att mest bara följa utvecklingen - även i händelser och frågor, som vi skulle kunna uppfatta som viktiga för oss själva. Och då är man kanske tillbaka till var vi befann oss tidigare och har bara ett val mellan att utnyttja våra resurser till det de är avsedda för eller att helt avstå från att kunna påverka vår säkerhetspolitiska situation - och det vore kanske värt att uppmärksamma!

Dags för en ny strategi för landets försvar?

Riksrevisionens rapport och hur den togs emot i media och troligen också av allmänheten, väcker tanken om att det kanske är på tiden att lämna de gamla tankarna om landets försvar bakom oss och i stället bygga upp ett försvar på en ny och tydligare strategisk grund?

Under det kalla krigets tid var ju Sverige hela tiden mer eller mindre allierat med västsidan, fast regeringen försökta hålla detta hemligt för allmänheten, som kände en viss trygghet i den svenska neutraliteten. Därför blev den s.k. neutralitetspolitiken ett instrument för att hålla svenskarna i okunnighet om verkligheten. Redan då Nato bildades 1949 var det en självklarhet inom delar av regeringen, att Sverige öppet skulle ansluta sig till pakten, om det skulle bryta ut ett krig i Europa, och redan då hade man alldeles klart för sig att ett krig i Europa inte skulle lämna Sverige utanför. Det var, som statsminister Erlander skrev i sin dagbok, endast en fråga om timmar eller möjligen något dygn innan vi öppet skulle gå in på västsidan i krigföringen. Det var alltså inte alls så bevänt med neutraliteten!

Det uppstod alltså ett behov av dold samverkan med västsidan och då blev sekretessproblemen akuta. Såvitt jag kunnat förstå skedde de första frågorna inom samarbetet inom underrättelsetjänsten och Sverige låg ju väl placerat för spaning med olika medel mot Sovjetunionen.  Redan under beredskapsåren hade ett sekret samarbete inletts med britterna, som medgavs signalspana mot tyska raketprov från en hemlig plats på södra Öland, så det var ju ganska naturligt att fortsätta detta samarbete. Vår egen signalspaning var då uppdelad mellan marinens fartygsburna signalspaning och den hemliga avlyssningen av trådsambandet som passerade genom landet. Redan under kriget började dessa spaningsorganisationer samordnas och det blev alltså en självklarhet, att de under det kalla kriget skulle samverka med västsidan, men det fanns ett problem som måste lösas. Militära organisationer skulle inte få samverka direkt med några andra staters militära företrädare och därför lades det då bildade FRA formellt under civilt chefskap - fast den förste chefen var för säkerhets skull ändå från marinen! Detta ansågs tydligen vara en framgångsrik modell och när det senare uppstod tydliga behov av samarbete med västsidan, så togs den verksamheten bort från det militära ansvarsområdet och lades i stället under en civil chef, för en sådan kunde ju trots allt kunna få samarbeta med västsidan. Militära chefer hölls därigenom borta från alla misstankar om ett otillbörligt västsamarbete. Man kan idag förstås undra, om inte dessa skenåtgärder nu borde rättas till, för numera ska vi ju samarbeta med våra partners och det är ju mest bara svenskarna som vilseförts. I öst såväl som i väst kände man ju till hur det i själva verket förhöll sig. Självklart borde de militära stödfunktionerna, som blivit ”civila” nu återgå, så att vi får en så enkel och effektiv organisation som möjligt.

När Sverige under 1950-talet inledde en egen framtagning av kärnvapen, blev motståndet mot detta så småningom så stort och detta blev ett stort problem för regeringen Erlander, som fann en lösning i att avstå från egna kärnvapen och därmed tillfredsställa den interna opinionen. Man överenskom med amerikanarna om att om vi avstod från att tillverka egna kärnvapen och därmed till en viss kärnvapenspridning, så skulle amerikanarna sträcka ut sitt kärnvapenparaply för Nato-medlemmarna även över Sverige! Vi får väl förmoda, att denna utfästelse från 1961 inte har avklingat, när vi ju numera dessutom har andra Nato-stater öster om oss!

Även inom EU-samarbetet finns det ju också en hel del som har bäring på vårt försvar. Lissabonavtalet talar exempelvis om att alla medlemsstater har en skyldighet att lämna stöd och bistånd om någon medlemsstat ”utsätts för väpnat angrepp på sitt territorium”, vilket på pappret är en betydligt hårdare skrivning än Nato-fördragets. Där står för övrigt också att medlemsstaterna är skyldiga, att gradvis förbättra sin militära kapacitet, och det kan man ju undra över om vi kan anses ha gjort hittills! Inom EU finns det också en gemensam säkerhetstrategi, som vi tankemässigt tycks förtränga i Sverige, för där handlar hoten främst om annat än ett väpnat angrepp. Där handlar det främst om terrorister och om internationell brottslighet d v s hot som vi ju är utsatta för redan idag.

Slutsatsen, som den förra försvarsberedningen drog var, att vi ansågs inte stå inför något hot om väpnat angrepp inom en överskådlig framtid, men den verkar man också förtränga idag, och till och med i Riksrevisionens rapport handlar det, om att vårt försvar inte kan avvärja ett väpnat angrepp. Det trista är kanske att inte heller Försvarsmakten tycks anpassa sig och sin verksamhet till detta, utan man fortsätter ungefär som under det kalla krigets tid med att planera hur man ska möta en angripare vid det väpnade angrepp, som alltså politiskt bedöms osannolikt inom överskådlig framtid. Det är kanske inte egendomligt att Försvarsmakten hamnat lite på sidan om i samhällets avvägningsfrågor!

Men visst behöver den suveräna staten Sverige ett försvar även fortsättningsvis, men det kanske främst bör inriktas på att kunna möta de hot som beskrivs i EU säkerhetspolitiska riktlinjer från 2003 och, därutöver, och om vi så bestämmer, utveckla kompetenser och förmågor att kunna växa till, om de grundläggande bedömningarna skulle ändras. Vår traditionella uppfattning om vår rätt till självförsvar har haft sin grund i hotet om invasion, men det är inte först då, som samhällets och medborgarnas säkerhet kan behöva skyddas med militära medel. Det måste kunna ske tidigare och på ett bredare sätt och gemensamt med samhällets övriga resurser. Här ligger den strategiska nyheten och detta fanns till vissa delar redan i 2009 års försvarsbeslut, men ”neutraliteten” tycks ha förhindrat ett djupare genomförande. Det är ju ”här och nu”, som var ett ledande uttryck i det beslutet, och det borde ha inneburit en mycket annorlunda inriktning än vad det gamla invasionsförsvaret innebar, men var finns detta idag?

Det finns strategiska skillnader!

Det finns ganska förarglig missuppfattning, som kan leda tankarna fel i strategiska och säkerhetspolitiska sammanhang, för vi kan i Sverige ännu inte skilja mellan militärt och sjömilitärt eller marint. I engelsk text gör man ofta denna skillnad och engelskans Military kan inte enkelt och rätt över kan alltid översättas till det svenska Militär, för då kan vi missa väsentliga skillnader i viktiga texter och avtal,  för marina företeelser är alltså ofta inte Military utan Naval. Vi fick en liten påminnelse om detta, då amerikanska Construction Batallions; ”Sea-Bees” byggde ut en hamn i Estland och det fanns synpunkter på att detta skulle bryta mot överenskommelsen mellan Ryssland och Nato, om att hålla en låg militär närvaro i de baltiska staterna och i Pskovs oblast. Det var ju ”bara” det, att Sea-Bees tillhör den amerikanska marinen och de är alltså inte militära utan marina eller möjligen sjömilitära. Man kan ju undra, om man på rysk sida på liknande sätt undantar sina inrikes- och gränstrupper från begränsningarna, för de lyder ju under Inrikesdepartementet. Det skulle i alla fall enkelt förklara varför uppgifterna om truppstyrkorna under övningen Zapad 2013 varierade så mycket! Räknade man in inrikes- och gränstrupper? Alla deltagare var kanske inte militära enligt avtalets mening?

Det är kanske så, att vi på svensk sida därför bör lära oss att kunna skilja mellan militär verksamhet och marin, för visst finns det stora och principiella skillnader. Landkrigets strategiska grunder om eld, rörelse och skydd, har exempelvis inte någon enkel och övergripande betydelse för sjökriget, som mera handlar om att övervaka och upprätthålla förbindelser av olika slag och främst över havet. Bland de transporter, som man ska kunna säkra i strategisk mening, finns förstås också transporter av markstridsförband och deras underhåll inför och under en landkampanj. All militärhistorisk (!) litteratur handlar alltså om det som britterna uttrycker ”The Army is a bullet fired by The Navy.”och som är en mycket kortfattad och koncis beskrivning av det strategiska sambandet mellan ”militärt” krig och ”marint”.

Strategi

Jag har många gånger haft anledning, att fundera kring frånvaron av strategi i vårt försvar. På MHS fanns det faktiskt ett ämne som hette ”Strategi”, men det handlade, som jag uppfattade det, mest om operativa tillämpningar – efter det att ett övergripande, men underförstått, strategiskt beslut redan fattats. Ja, det var faktiskt så illa att senare, en gång på 1980-talet, då jag efter en föredragning i Högkvarteret just ställde frågan om den svenska strategin, fick det för mig alldeles förbluffande svaret från en deltagande general: ”Sverige är ett så litet land, att vi inte har någon strategi!”

Och visst låg det något i detta förbryllande konstaterande, för vår Försvarsmakt har ju i drygt 60 år mest sysslat med ekonomi- och budgetfrågor; något som knappast haft sin rot i någon strategisk helhetssyn, utan mest haft andra drivkrafter. Nu fanns det under det kalla kriget en bra anledning till att strategifrågorna hölls nere, för hade man då applicerat normala strategiska tankar på vår situation mellan öst och väst, så hade man ganska snart kommit fram till att vår neutralitetspolitik mest var en yttre fasad och att vi egentligen ganska tydligt hörde hemma på västsidan och några sådana tankar ville man ju inte föda – av uppfattade säkerhetspolitiska skäl.

Enligt klassisk strategisk teori inträder det strategiska vägvalet först när en konflikt eller ett krig bryter ut. Det är då man gör sitt på nationella intressen grundade vägval och operationer genomförs då man gjort detta val. På många håll i Sverige har man kanske missat den tågordningen, för under det kalla krigets tid – då vi alltså inte hade någon strategi alls – höll ju det svenska försvaret på med det som kallades för operativ planläggning som ett substitut och i praktiken var planläggningen grundad på ett outtalat strategival. Men, så här i efterhand, får man nog erkänna, att det som kallades för invasionsförsvaret, egentligen inte hade någon strategisk grund alls. Om man gör sig omaket, att studera hur krig i själva verket genomförts under det kalla krigets tid, så slås man lätt av att nästan alla krigiska konflikter inleds med en tillförselfas, som sedan övergår i ett genomförande, som också i sin tur kan vara fasuppdelat. I en sådan studie finns det inte några exempel på den svenska, lätt hemsnickrade uppfattningen, som menades vara ” den operativt samordnade kraftsamlingen mot invasionsföretaget”, vad det nu skulle ha inneburit! Det är inte enbart Falklandskriget 1982, som bär syn för sägen. Det senaste stora kriget i området kring Persiska viken var till och med uppdelat i två deloperationer, varav den inledande Desert Shield var mera marin till sin karaktär och den efterföljande Desert Storm hade sin tyngdpunkt på den mera militära. Båda deloperationerna innehöll förstås både marina och militära förband och verksamheter och som behövde samordnas med ett strategival för att styra och leda var och hur krigföringen skulle genomföras. Ett stort problem för det svenska försvaret var förstås också, att man inte ansågs ha några förband att operera med innan en mobilisering hade genomförts och förband under ”förbandsproduktion” ansågs på många håll inte vara användbara för ”riktiga” uppgifter. Detta har nu helt förändrats med vårt insatsförsvar, men planläggningsmodellerna tycks ändå vara oförändrade, vilket man dessvärre kan notera. Dagens försvar ska ju kunna användas ”här och nu”, som det står i propositionen från 2009, men den insikten verkar ännu inte så utbredd.