Flyktingar eller offer för människosmuggling

Nu har det hänt igen och naiva och välmenande svenskar kan inte förstå vad hitsmugglade ungdomar är. I media kallas de enkelt, men alldeles felaktigt, för flyktingar. Och då kan en svensk med en västerländsk, humanistisk grundsyn och från en svensk horisont tro sig förstå situationen, för visst verkar det rimligt att ungdomar skulle vilja komma bort från konfliktdrabbade områden på olika håll i världen, men så är det dessvärre oftast inte alls.

Det rör sig i blott alltför många fall av en cynisk människosmuggling och det är hanteringens offer som vi ser här i Sverige. De sänds hit som en ren investering och har i förlängningen mest i uppgift att skicka hem pengar till sin klanledare eller sina anhöriga, som har betalat för deras hitsmuggling.

Det förhållandet att vi dessutom tar emot dem underhåller förstås "marknaden" och de enda som tjänar på denna handel är människosmugglarna/slavhandlarna. I humanitetens namn borde vi snarare omedelbart återförvisa hitsmugglade ungdomar till sina hemländer. Först då kan vi hoppas på att denna typ av "trafficking" upphör, för då finns det inte längre någon marknad för slavhandeln.

Försvarshögskola

När man satte upp dagens Försvarshögskola som en egen myndighet var man nog alltför entusiastisk för en akademiserad officersutbildning, som på det sättet kunde "köpas" från en myndighet utanför Försvarsmakten. Jag tror att det i grunden är en felsyn. Självklart ska försvarsgrenarna själva ansvara för sin befälsutbildning. Det är kanske den viktigaste förutsättningen för en professionell Försvarsmakt.

I vårt nya strategiska läge torde det också vara till stor nytta för landet, om vi relativt snabbt kunde ha en kapacitet att utbilda även andra länders försvarsföreträdare och kanske tillsammans med varandra och med svenska motsvarigheter. Det vore en säkerhetspolitisk möjlighet som vi borde ha och som är betydligt viktigare än att "outsourca" officersutbildningen. Det betyder att FHS borde läggas ner som egen myndighet och så man slapp hela det byråkratiska påhänget och kunde anordna utbildningar på god akademisk nivå ungefär på det sätt som det borde ske redan idag. Kanske kunde vi då också förhoppningsvis slippa från den typ av akademisk strid som nu förs inom denna myndighet och som till del misskrediterar försvaret- alldeles i onödan!

Insatsförband och insatsförband

Alldeles nyligen kunde man höra ett mycket bra insatsförband på TV - ett förband som idag och på dagens konfliktnivå löser sina uppgifter i samhällets tjänst. Det handlar om Arméns musikkår, vilket kanske överraskar någon, men det är just vad det ska ses som - ett insatsförband.

I försvarspropositionen kan man uppfatta en ambition att det bara ska vara sådana förband som tidigare kunde kallas för "krigsförband" som skulle ingå bland våra insatsförband 2014, men det var nog lite för ambitiöst och inte så verklighetsanpassat. Visst ska musikkårer och högvakt med hästar och allt också vara ett insatsförband, för de borde ju finnas - och finns! Det är ett tydligt nationellt intresse!

Att jag sedan missade på helikopterbataljonen bland insatsförbanden är kanske förlåtligt. Jag kunde faktiskt inte ens tro, att en helikopterbataljon skulle ingå bland våra insatsförband, för vad har en sådan bataljon för uppgifter mer än av fredsutbildningskaraktär? För mig är det närmast en självklarhet, att helikoptrar ska ingår i sina taktiska förband - inte i en utbildningsenhet! Alltså ska det exempelvis ingå helikoptrar för spaning i våra korvettdivisioner. Att sedan piloterna utbildas på annat ställe, är en helt annan fråga.

Sjötrafiken i Östersjön

Det visade sig att man själv kan följa upp sjötrafiken i Östersjön, om man vill! Gå in via Sjövärnskårens hemsida, så finns möjligheten att göra det hemmaifrån och det kan vara lite tankeväckande. Dels kan man få en uppfattning om hur omfattande sjötrafiken runt våra kuster i själva verket är och dels kan man inte låta bli att reflektera kring vilka registreringsländer som många fartyg har. Det seglar en hel del fartyg under bekvämlighetsflagg i Östersjön. Vilka genuina möjligheter har en sjöfartsinspektion från Grenada, Malta, Marshallöarna eller från St Vincent att se till att de fartyg, som är registrerade där, uppfyller våra krav på sjösäkerhet och miljöskydd? Finns det kanske anledning att göra en bättre kontroll och uppföljning? Kanske i EU-regi?

Vad händer?

Som intresserad, men numera något utomstående, medborgare kan jag inte låta bli att undra varför det inte tycks hända något med Försvarsmakten. I Högkvarteret arbetar man enormt, men vad kommer ut?

Efter försvarsbeslutet tidigare i år borde ju nu en stor omställning vara i full gång, men så är det tydligen inte. Var finns de beslutade insatsförbanden? Jag tycker att det på något sätt borde framgå av Försvarsmaktens hemsida, att de nya insatsförbanden är på gång, men det syns inte ett spår. Tydligen tror man till och med att de gamla s.k. fredsförbanden ska finnas kvar, men så ska det ju inte alls vara. De förband som ska finnas enligt försvarsbeslutet borde ju finnas klart angivna nu och de borde nog dessutom börja bemannas, så att övergången kan ske så smidigt som möjligt. Utse chefer och kadrar redan nu så att cheferna uppfattar sin uppgift - att sätta upp sitt förband. Det ansvaret kan inte ligga på någon administratör i Högkvarteret. Det måste ligga hos förbandschefen, för det är ytterst han - eller hon - som kommer att ha ansvaret, när förbandet sätts in för att lösa sin uppgift - ingen annan!

Fredsbaskrarna

Nyligen fick jag reda på att det finns en veteranförening, Fredsbaskrarna, som känner som sin främsta uppgift att ta hand om före detta medlemmar från våra internationella insatser. Det är nog ännu ganska okänt i Sverige, att en sådan verksamhet verkligen behövs. Egentligen borde det ju vara en integrerad del inom Försvarsmakten, men eftersom det kan kosta pengar, så kan man enkelt skicka uppgiften till någon annan.

Inledningsvis borde det förstås handla om att folk som tjänstgör utomlands ska veta, att deras anhöriga hemma alltid har någon att vända sig till. Inte heller detta finns ju ännu i organiserad form i vårt insatsförsvar. Det handlar förstås också om kamratstöd efter missioner utomlands och här har veteranföreningen en klar uppgift. I svåra fall kan det ju till och med behövas medicinsk terapi. I enklare kan det handla om vad jag själv upplevt. Det dröjde ett tag innan jag kunde se snusdosor slängda ute ( i stället för i papperskorgar!), för jag reagerade direkt som om det vore trampminor för dom såg ut så ungefär i Bosnien. Fast det gick över på några månader!

Fredsbaskrarna och deras verksamhet rekommenderas. Se deras egen hemsida! Köp gärna - och bär - deras "Yellow ribbon" via Pg 197056-5 och ett Gult band kostar 25 kronor. Köp flera - och sprid bland andra!

"Sjöblindhet" - Sea blindness

Det talas ibland om att den offentliga debatten och andra mer eller mindre betydelsefulla samhällsorgan saknar förmåga och insikt om vårt beroende av havet som transportväg. Inom EU har man därför i den integrerade havspolitiken försökt påtalat denna brist och kommissionen kommer att vidta flera åtgärder för att synliggöra det maritima Europa. Det vore förstås av stort värde även för oss i Sverige, där ett allmogeliknande perspektiv ofta vidlåter vår syn på haven och deras betydelse, trots att omkring 40% av vår befolkning faktiskt lever och verkar inom 5 km från kusten och att mer än 80% av allt gods till och från landet transporteras sjövägen.

Detta framgår bland annat av ett informationsblad, där det maritima Sverige presenteras på kommissionens hemsida. Men informationen är långt ifrån bra. Man undrar förstås, vem som lämnat underlaget och i vilket syfte. Bland annat saknas såväl marinen som kustbevakningen i förteckningen över de svenska, maritima myndigheterna, vilket verkar minst sagt egendomligt. Däremot finns Boverket, Energimyndigheten och Statens Geologiska Undersökning med på listan, men deras maritima koppling är kanske inte direkt så tydlig. Eller är det möjligen ett underförstått uttryck för att hela landet faktiskt har ett maritimt beroende?

Ett framgångsrikt polisarbete

Det faktum att de befarade oroligheterna inte uppstod i Köpenhamn i samband med gårdagens mäktiga demonstration, torde i stor utsträckning bero på att det stiftats en lag som ger polisen rätt att tillfälligt, under högst 12 timmar, internera personer som man uppfattar kommer att ställa till oroligheter eller våld. Det tror jag är betydligt bättre än att bara betrakta potentiella våldsverkare och ingripa först då de verkligen börjar slå sönder sin omgivning. Det är bättre att vara förutseende än att bara vänta på att skadegörelse uppstår och att man bara kan ingripa baserat på observerat brott och juridiskt på brottsmisstanke.

Vi borde nog ta över det danska "tänket" på området och inte bara för att komma åt politiska vildingar i samband med demonstrationer. Det kanske till och med skulle kunna hindra s.k. huliganer i anslutning till idrottsevenemang, vilket vore en välönsklig åtgärd.

Att sedan denna inriktning - att ingripa tidigt och innan ett brott sker - också bör vara en inriktning för vår säkerhetspolitik är kanske en nyhet för svenskarna. Det gemensamma solidaritetsförsvarets första insatser ska alltså ske innan en konflikt blivit akut och främst ha som syfte att vara säkerhetsbyggande. Att komma in då krig redan brutit ut vore ett misslyckande - fullt i klass med polisens "bevakning" av t e fotbollshuliganer!

En ny containerhamn

Miljödomstolen uppges ha uttalat sig mot den planerade containerhamnen Norvik i Nynäshamn och precis innanför den bästa inseglingen till Stockholmsområdet. Det förefaller mig som att domstolen sett alltför statiskt och smalt på miljökonsekvenserna. Den allt övergripande miljöfrågan handlar ju om hur vi ska kunna få över en större del av transportarbetet från landsvägarna till "Autostadorna till sjöss", Motorways of the Sea, som det heter i ett ganska nytt EU-program.

Även ett ganska litet containerfartyg, kanske ung. 100 meter långt och med ett djupgående på 6, 5 meter lastar mer än 500 containers. Det rör sig alltså om hundratals lastbilar, som vi kan få bort från våra vägar, om ett genomtänkt system för containertrafik blir effekten av EU-programmet. Lite större fartyg för feeder-transporter från Europas två stora containerhamnar, Rotterdam och Hamburg, kan kanske köra hit omkring 1 000 containers. i ett enda lyft, vilket kanske idag kan tyckas alltför stor kapacitet!

Det är därför det behövs en containerhamn i Stockholmsområdet

Ryska militära nyheter

Man måste läsa ryska militära nyheter med en god portion distans och eftertanke. I förrgår fanns nyheten om ett nytt, framgångsrikt prov med den interkontinentala roboten TOPOL i ryska media. Men eftersom det egentligen skulle ha varit ett prov med den nya roboten BULAVA, som skulle ha genomförts, så blev jag lite undrande inför nyheten. Idag visar det sig i nyheterna, att BULAVA-provet, som genomfördes från atomubåten "Dmitri Donskoj", hade misslyckats; det tredje steget hade inte initierats. Orsaken till att misslyckandet måste få en tydlig nyhetsplats, var kanske att uppskjutningen hade observerats av norrmännen i Barents hav.

Det är ingen tillfällighet, att alla framgångar eller nya utvecklingar på det militära området, blir till braskande nyheter i Ryssland. Efter många år av nedgång, behöver den ryska allmänheten byggas upp med positiva nyheter från den militära fronten. De positiva nyheterna har alltså ett klart inrikespolitiskt syfte och man bör nog inte som utländsk betraktare okritiskt ta dem som den stora sanningen och, framför allt, inte ta dem som bevis på att en ny militär uppbyggnad i stor skala skett i Ryssland. Visst är de i bättre form än de var 0mkring 1995, men det vore ju nästan konstigt annars.

Rörande roboten BULAVA lär det dessutom vara så, att specialisterna på robotteknik råkade hamna i Ukraina, då Sovjetunionen föll samman, vilket kanske kan förklara dagens problem för nästa generation av ryska avskräckningsvapen - och kanske också bidra till att beredvilligheten att begränsa sina innehav tillsammans med amerikanarna i de pågående förhandlingarna om nya taknivåer för innehaven av s.k. strategiska vapen.

Bra att känna till

Det talas ganska ofta om hur dyrt vårt försvar är och det kan därför vara bra att göra jämförelser. Allt är ju stort eller litet först när det jämförs. Det svenska försvarets ungefärliga kostnad ligger som bekant på 40 miljarder kronor för hela landet och det kan då jämföras med att sjukvården bara inom Stockholms läns landsting ligger på 44 miljarder!

Myten om det stora dyra försvaret är kanske just mest en myt!

Är det hot eller vilja som ska styra?

En av flera egendomligheter, som inträffade under det kalla krigets era, var den att det på försvars- och säkerhetspolitikens område mest diskuterades om vilket hot som kunde anses föreligga mot landet. Det blev särskilt så när man hade lanserat marginaldoktrinen, som ju skulle reducera hotet mot oss till en nivå som vi skulle kunna tänkas stå emot eller snarare vilka försvarssatsningar vi ansåg oss vilja göra. Vilket oerhört konstruerat resonemang, om man tänker efter.
Det som egentligen ett strategiskt bedömande alltid bör utgå från är förstås, vad man själv har för mål och prioriteringar i säkerhetspolitiken och först därefter kan man möjligen resonera kring vilka hot som kan tänkas stå emot dessa mål. Men detta glömde vi uppenbarligen bort då, eftersom det aldrig var någon som ens antydde vilka egna säkerhetspolitiska mål vi ansåg oss ha. Kanske uppfattades de som självklara då, men så är det kanske inte längre och på många håll i den gryende försvarsdebatten har detta inte återkommit ännu. Det är nu på plats att ta upp och prioritera vilka säkerhetspolitiska mål vi anser vara av betydelse för landet - och det är på tiden.

Lavaldomen

Ungefär en månad efter det att LO inledde sin blockad mot skolbygget i Vaxholm var vi i Lettland på besök. Fanns det något som man lätt kunde konstatera så var det att behövdes - och behövs fortfarande - avsevärda bygginsatser i det landet för att komma över sovjetstatens underlåtenheter mot sina egna medborgare - i kommunistiska ögon var de ju snarare undersåtar förstås!

Varför vill då lettiska byggarbetare komma till Sverige, när det uppenbarligen finns så mycket att göra på hemmaplan? Som jag ser det finns det ett tydligt skäl till deras vistelse i Vaxholm. De ville tjäna oresonligt mycket pengar - mycket mer än de kunde tjäna på hemmaplan och om vi på något sätt borde reagera på denna form av utländsk arbetskrafts verksamhet här i lander så borde vi ju snarare minska dera möjligheter att tjäna "orimligt" mycket pengar i Sverige. Det enögda LO vill i stället höja lönerna till svensk normalnivå. Om man vill slå vakt kring svenska byggnadsarbetares arbetstillfällen, så borde man kanske i stället satsa på att renovera och bygga om hus i Lettland med svensk arbetskraft.

Det är svårt det där med utländsk arbetskraft, men utan att avslöja några hemligheter, kan jag orientera om att stora delar av den svenska åldrings- och sjukvården skulle gå i stå, utan att det finns kvinnor med sitt ursprung i andra länder som gör stora insatser, där normalsvenskar tydligen inte vill. Jag tycker att det också ska ingå i bedömningen.

Neutralitetens innebörd

Förvånansvärt ofta tycks svenskarna numera tro, att neutralitet betyder att man tar avstånd från konflikter, men det är nog en ganska "svensk" trosuppfattning. Sanningen är ju snarare, att man är neutral om man inte förändrar sina utlandskontakter med de krigförande parterna när kriget brutit ut. Man är alltså skyldig att upprätthålla bland annat handeln på samma sätt som man hade innan konflikten bröt ut. Om man inte gör så bryter man mot neutralitetsreglerna.

Det var ju därför vi upprätthöll handeln med det krigförande Tyskland. Vi sålde järnmalm till tyskarna före kriget och vi köpte stenkol därifrån av neutralitetsskäl och så länge det gick. Vi var alltså skydiga att fortsätta handeln med Tyskland på samma sätt som före kriget. Det är neutralitetens innebörd. Att detta sedan kostade drygt 1500 svenska sjömäns liv, var något man försökte glömma länge i Sverige. Samtidigt prisades de ganska fåtaliga tillfällena som s k lejdfartyg kunde förhandlas genom den allierade spärren och genom Skagerrak, som ju behärskades av tyskarna. Många svenskar tycks idag tro, att det var lejdtrafiken som visade på vår neutralitet, men så var det alltså inte. Det var snarare malm- och koltraden genom Östersjön som visade att vi var neutrala och det får vi kanske försöka påminna om ibland bland svenska neutralitetsromantiker!

Säkerhetspolitiskt inlägg

Visst är det så att förutsättningarna för vår säkerhetspolitik har förändrats på ett radikalt sätt. Särskilt så, om man trodde att den gamla neutralitetspolitiken på något sätt skulle ha fungerat som en avskräckning mot ett sovjetiskt angrepp. Som jag tidigare skrivit om, var det nog inte så i själva verket. Det var mest avsett för internt bruk. I öst ansåg man att Sverige var en del av väst och i väst visste man. Det var bara svenskarna som inte visste!

I övrigt kan man i mycket hålla med Mikael Nilsson från FHS i hans brännpunktsartikel i dagens SvD. Vad jag däremot inte kan hålla med om är hans beskrivning av dagens strategiska förutsättningar. Vi står faktiskt inte inför ett ryskt invasionshot av gammal sovjetisk modell. Om ett sådan hot skulle kunna uppfattas så ska vi förstås redan nu ombasera förband och enheter till det hotade landet för att markera närvaro och till detta behövs inte några större mängder av förband, men de ska vara omedelbart tillgängliga. Om hotet på något sätt skulle bli en verklighet så blir vi och alla andra EU-stater med automatik medkrigförande. Det är väl så man i första hand vi bör uppfatta Lissabonavtalets skrivningar och solidaritetsdeklarationerna. I en sådan situation skulle ju en angripare ställas inför ett påtagligt hot om kärnvapeninsatser, vilket förhoppningsvis även nu kan verka avskräckande.

Det är en helt annan typ av avskräckning än en mobiliserande värnpliktskrigsmakt som vi internt trodde skulle vara avskräckande, för så var det förstås inte alls. Vi befann oss ju under under västs - främst USA:s - kärnvapenparaply och uttalat redan i mitten av 1960-talet, men det vågade man inte tala om för den svenska allmänheten, som alltså levde vidare i sin myt om att vi kunde klara oss på egen hand. Det kunde vi inte då - och det kan vi inte nu heller. Inte skulle det direkt bli en kioskvältare för något politiskt parti om man gick ut och sa som det egentligen förhöll sig och att vi blivit vilseförda systematiskt de senaste halvseklet.

Svensk marin frånvaro

I marinstrategiska sammanghang talas det ofta om marin närvaro, som ett första steg på en markering av nationellt intresse. Det gäller förstås även idag och man kan då dessvärre konstatera, att den svenska marina närvaron i Östersjön snarare är en frånvaro. Det behövs därför ganska omgående en tydlig markering av hur vi uppfattar vårt ansvar för lugn och säkerhet i vårt direkta närområde.

En tydlig markering vore att så snart möjligt - i alla fall före 2015 - bygga upp en styrka av patrullfartyg. Kanske skulle sådana fartyg byggas i två varianter - en bestyckad för marinen och en obestyckad för kustbevakningen. Den senare varianten kan ju byggas så att fartygen kan bestyckas om och när de ställs under marint befäl eller vid en beredskapshöjning. Uthålligheten till sjöss bör kunna vara ungefär en vecka och en maxfart på 25 knop torde vara tillräckligt. Kanske skulle serien omfatta 12 fartyg för marinen och 8 för kustbevakningen och marinens fartyg koncentreras till Östersjön, medan kustbevakningens ansvar i huvudsak kunde omfatta Bottenviken och Västerhavet.

Men det är bråttom, för snart kommer det att uppträda en råoljetrafik från St Petersburgs- Viborgsområdet till mottagare utanför Östersjön - eventuellt med omlastning till oceantonnage på Västkusten - och då måste vi kunna övervaka trafiken och se till att transporterna sker säkert och utan att bli utsatta för terroristanfall. Dessutom måste vi ju övervaka haven, så att det inte sker oljeutsläpp opåtalat. Ett värsta scenario vore att en terroraktion resulterar i ett stort oljeutsläpp och frågan är om Östersjön skulle klara det!

Ryssland på haven

Bo Pellnäs uttrycker en farhåga om att Ryssland ska bli en farlig faktor i Österjöregionen, därför att de eventuellt kommer att köpa ett eller möjligen några amfibiefartyg av typ Mistral från Frankrike. Jag har sett att esterna har uttryckt motsvarande farhågor, men ingen av kommentatorerna har tydligen sett vad den ryska chefen för Norra marinen nyligen uttalat. "2015 kommer den ryska marinen inte ha några större örlogsfartyg kvar alls." Det var hans syn på verkligheten. Det tillförs praktiskt taget inga nya fartyg alls till den ryska marinen, för varven bygger fartyg för Indien. Det blir inte något över för den ryska flottan!

Visst ska vi betrakta omvärlden med uppmärksamhet. Det är ju själva grunden för ett insatsförsvar, fast dit har vi inte kommit riktigt ännu. Och följden är att gammalmodiga kommentarer ibland dyker upp - inte minst till dagens Brännpunktsartikel. Ryssland befinner sig fortfarande i ett slags mer eller mindre påtvingad avkoloniseringsperiod och den ryska ledningen har ett nästan desperat behov av att visa upp en modern krigsmakt och mest för att bygga upp sina egna. Det kan man lätt konstatera, om man följer den ryska pressen.