Vår säkerhetspolitik under det kalla kriget

I dagens försvarspolitiska debatt inträffar det ganska ofta, att engagerade inlägg uppenbart saknar en grundläggande kunskap om hur våra relationer mellan öst och väst utvecklade sig under det kalla kriget. Ibland hörs till och med uppfattningen, att Sverige isolerat skulle kunna stå emot ett ryskt angrepp – en fullständigt befängd tanke. Syftet med detta inlägg är därför att lägga fram vissa grunder, som ibland eller alltför ofta saknas och som skulle kunna fördjupa debatten. Till den som skulle vilja fördjupa sina kunskaper om grunderna för vår säkerhetspolitik under den här tiden, skulle jag vilja rekommendera Tage Erlanders dagböcker, som ju kommit ut och är mycket läsvärda just från den utgångspunkten.

Vid krigsslutet 1945 fruktade många ledare i Europas stater en fortsatt sovjetisk framryckning västerut. Sverige var inget undantag från detta, men det fanns en ”östersjöstat”, som man kunde samarbeta med och det var Storbritannien, som ju hade Slesvig-Holstein i sin ockupationszon och som hade fått en Labourregering under Attlee 1945. Överläggningarna innebar kanske inte så mycket, men man delade i alla fall upp Östersjön så att britterna i händelse av krig skulle bekämpa Sovjet söder om latituden genom Klaipeda, som då kallades för Memel, och Sverige skulle försvara sig norr om denna linje. Sverige fick också köpa en lång serie med jaktflygplan, J 28 Vampire, J 30 Mosquito och J 33 Venom; sammanlagt nästan 700 flygplan, från England, för vårt luftförsvar var fortfarande svagt. Britterna planerade inte uppträda med örlogsfartyg i sin del av Östersjön, utan mest bedriva ett minkrig med flygfällda minor för att försvåra en eventuell sovjetisk offensiv. Britterna var på flera sätt drivande, då det gällde att bygga upp ett säkerhetspolitiskt samarbete mot en eventuell sovjetisk framstöt i Europa och den första alliansen blev WEU. På motsvarande sätt ansåg britterna, att de socialdemokratiskt styrda staterna i norr, Sverige, Norge och Danmark, skulle ingå en motsvarande allians med Storbritannien, vilket vi från vår historia känner som de Skandinaviska försvarsförhandlingarna.  1948 års Berlinkris medförde att Nato bildades och Norge och Danmark blev genast medlemmar, men Sverige ställde sig utanför av hänsyn till Finland, där ju fortfarande en sovjetisk ockupationsstyrka fortfarande fanns och det gällde alltså, att inte störa denna sovjetiska styrka i onödan och, vi hade ju fortfarande brittiskt stöd att lita till om det skulle ske en oroande utveckling för oss. Men det var enbart en fråga om timmar eller något dygn, innan vi öppet skulle gå in i Natoalliansen, enligt Erlanders uppfattning. I början ställdes vi utanför Nato-samarbetet av amerikanarna, som ju alltid vill ha klara inriktningar av andra stater. ”Är de med oss – eller emot?” har vi ju hört många gånger från USA-företrädare, men med brittisk hjälp fick statsminister Erlander president Trumans stöd vid ett besök i Washington i april 1952 och då det i svenska media angavs att Erlander skulle besöka sina släktingar i USA! Vi fick alltså status som en hemlig Nato-medlem redan då och detta medförde också att vi kunde anskaffa modern försvarsmateriel och komponenter även från USA, så att vårt försvar kunde moderniseras. Tidigare hade USA satt igång ett hjälpprogram för en återuppbyggnad av det krigshärjade Europa och syftet med Marshallhjälpen var ju ytterst, att förhindra en sovjetisk expansion för det pågick redan kommunistiskt ledda uppror på flera håll. Även Sverige fick stöd av Marshallhjälpen via det nya organet OEEC och där den svenska förhandlingschefen, Dag Hammarskjöld, varit mycket framgångsrik. Vi fick alltså amerikanskt stöd för den upprustning av vårt näringsliv och vår industri, som nu skedde. Vår industri, som ju inte skadats under kriget, var tidigt klar att leverera varor och material till det sönderbombade Europa och det är nog detta, som var grunden för vår välståndsutveckling under 1950- och 60-talen – och detta skedde till stor del på grund av att vi fungerade som ett hemligt västland. Erlander fick i februari 1951 dessutom ett särskilt konsultativt statsråd, som hjälp då det gällde att vidmakthålla och utveckla våra dolda kontakter med västsidan och Hammarskjöld arrangerade till och med ett möte med president Eisenhower i november 1954. Det ganska bisarra var, att Dag Hammarskjöld hade utlovats att få dra sig tillbaka 1953 och då tillträda som landshövding i sin barndomsstad Uppsala, men så blev det bekant inte.

En stor förändring kom att ske mot slutet av 1950-talet. Nu handlade det om svenska atomvapen och den som fick samla det socialdemokratiska partiet kring ett gemensamt kärnkraft- och kärnvapenprogram var Hammarskjölds efterträdare som Erlanders säkerhetspolitiska stöd, Olof Palme. När man så småningom kommit till vägs ände och kärnvapenprogrammet försvunnit från dagordningen arrangerades ett nytt besök för Erlander i Washington och denna gång var det president Kennedy, som i mars 1961 var värd i Vita huset. Som tack för att Sverige avstod från att framställa egna atomvapen, och därigenom bidrog till att begränsa kärnvapenspridningen, fick vi i stället skydd av samma kärnvapenparaply som alla Natostaterna redan hade. Att denna garanti var svår att delge svenskarna framgår av att det var först 1966, som dåvarande statssekreteraren i försvarsdepartementet, Karl Fritjofsson, antydde detta i en årsredovisning inom Kungl Krigsvetenskapsakademien – och det passerade tämligen obemärkt i det svenska samhället och i media. Förhållandet kunde ju dessutom medföra, att man kunde spara på den svenska försvarsbudgeten, där alla viktiga resonemang om kärnvapen mest försvann från texterna och svenskarna bibringades uppfattningen att nu var det enbart fråga om ett konventionellt invasionsförsvar som gällde. Anslagen till försvaret kunde nu begränsas och detta var ju riskfritt sett med krassa svenska ögon. Skulle något hända, så skulle USA sätta in kärnvapen för att försvara oss. Försvarets inriktning blev nu mera en formell fråga i Sverige och de ”satsningar” som gjorde handlade mest om lokaliseringspolitik och sysselsättningsfrågor. Ett ”totalförsvar” skulle försvara landet vid en invasion – och den sammanfattningen har inte några erkända strategiska grunder, utan var mest en budgetkonstruktion, som antagligen såg bra ut på pappret. Detta innebar också att försvarsgrenarnas del av försvarsbudgeten låstes till fastställda procenttal, vilket väl om något visar vad som styrde försvarets utveckling under det kalla kriget och den avspänningsperiod som sedan följde.

Förvirringen var alltså stor, när man inte längre ansåg sig ha en utpekad fiende, att planera mot. I Finland var man klokare och proklamerade ensidigt, att den beramade VSB-pakten med Sovjetunionen nu hade upphört att gälla, men varför gick inte Sverige öppet in i Nato då?

Tanken att försvaret i första hand ska vara fredsbevarande avvisas fortfarande – kanske för att termen använts för internationella uppgifter? Men visst är det i grunden försvarets uppgift: Att verka för att freden fortbestår och att konfliktanledningar aktivt ska kunna hindras från att eskalera! Det är ju kvintessensen för vårt försvar, som alltså borde användas i fred, för att det inte ska bli krig. Vi närmade oss dessa tankebanor i 2009 års försvarsbeslut, men årets kompromiss innebär dessvärre en återgång till ett ”budgetförsvar” av föråldrad typ och det bör vi försöka komma bort från. Vi har alltså fortfarande en lång väg att vandra, innan vi har ett modernt och klokt sammansatt samhällsförsvar!

Trettio år sedan Palmemordet

På flera håll i media – inte minst på SVT – uppmärksammas, att det snart är trettio år sedan statsminister Olof Palme mördades. Trots alla juridiska turer har hittills bara en mördare fällts för gärningen och det är Christer Pettersson, som ju senare friades i hovrätten. Därför finns det alltså, enligt viss logik, inte någon gärningsman fastställd och spekulationerna är fortfarande många och märkliga.

I vissa kretsar framhålls alltså, att det var en officersjunta som låg bakom och då pekar man på, att en artikel i Svenska Dagbladet i november 1985, skulle avslöja sammanhanget. Eftersom jag själv förekommer vid namn i artikeln, som var skriven av en redaktör Lars Christiansson, så tar jag mig här friheten att klargöra något kring denna absurda anklagelse. Sanningen för min del var, att jag någon gång på hösten 1985 blev uppringd av Christiansson, som frågade mig om vad jag tyckte om regeringens försvarspolitik och jag svarade på hans frågor på ett ganska undvikande sätt, men självklart hade jag uppfattningen att vårt ubåtsskydd borde förstärkas. Det hade ju inte hänt så mycket på den fronten sedan ”U 137”-incidenten 1981! Han talade dock inte om för mig, att han tydligen ringt ett antal andra kollegor på motsvarande vis och att han avsåg framföra ett större angrepp på regeringens försvarspolitik i tidningen. Även jag hade en del synpunkter på hur vårt försvar hanterades, men glömde sedan till och med bort intervjun.

Döm av min förvåning då den stora artikeln sedan en söndagsmorgon publicerades och som jag då läste. Att det sedan till och med fanns läsare – eller uttydare – som uppfattade de intervjuade kollegorna som en ”officersjunta”, som bara väntade på att få till aktion, är mycket märkligt om man betänker hur verkligheten såg ut. Jag visste faktiskt inte ens vilka övriga som hade intervjuats förrän jag läste tidningen den morgonen och någon sammanhållen grupp var vi verkligen inte. Vad som förenade oss var att vi alla tyckte, att regeringen borde förstärka landets försvar, men så tyddes det uppenbarligen inte i regeringskansliet och ganska omgående fick vi alla en ordentlig utskällning av statsministern, som tydligen bibringats sitt kanslis uppfattning om att en ”juntagrupp” fanns och han fräste ”att officerare skulle avhålla sig från den typen av politisk verksamhet.”  Poängen är kanske, att det var journalisten, som hade skapat denna övertolkning och inte hans intervjuoffer, så Palmes nästan personliga angrepp på oss föll i varje fall för min del ganska platt till marken.

Att denna mediehändelse sedan på vänsterextremistiskt håll mer eller mindre togs som ett bevis för att det i själva verket var en officersjunta, som låg bakom mordet på Olof Palme i februari 1986 är en alldeles befängd uppfattning, men det är kanske så extremister fungerar och i dagsläget är det ju bara Christer Pettersson, som faktiskt blivit fälld för mordet; om än enbart i lägsta instans?

Försvarspolitiska tankar efter Almedalen

Årets Almedalsvecka tycks ha innehållit en hel del på det försvarspolitiska området och det kan man konstatera utan att personligen vara närvarande. Jag deltog för två år sedan och det var en ganska otrolig upplevelse, att uppleva alla som ville lämna sina synpunkter på sina favoritfrågor. Dessvärre är många av mindre seriös karaktär, men som helhet är det en helt unik svensk politisk arena och klart värd att besöka någon gång.
På den försvarspolitiska sidan förundras jag ofta och mycket över att man argumenterar så mycket om vad vi ska göra, när kriget drabbar landet och inte vad vi redan nu ska göra för att vi inte ska hamna i den situationen. Många lever dessutom kvar i det förgånga även då det bedömer landets situation då kriget redan drabbat oss. Man tror fortfarande, att vi själva skulle kunna styra eller påverka händelseutvecklingen och man inser inte, att vi i ett sådant läge mest blir en bricka i spelet mellan väst/Nato och Ryssland.
Det leder lätt till frågan om vårt västsamarbete. Flera tycks fortfarande tro, att vi på något sätt stod utanför öst-väst konflikten under det kalla kriget, vilket förvånar, för numera vet vi bättre hur det verkligen förhöll sig. Vi hade ett ganska omfattande operativt samarbete med Danmark, Norge och med Storbritannien. Samtidigt betraktades vi i Washington som en "tyst" allierad och från 1960 låg - eller snarare ligger - vi till och med under det amerikanska kärnvapenparaplyet. Vår neutralitetspolitiska från den tiden - den socialdemokratiska regeringen - ansåg att detta var förenliga storheter, fast det var bara en del av regeringen som faktiskt kände till sakförhållandena.
Många blir i dagarna upprörda över att ryska flygplan flyger över Östersjön, men glömmer då oftast bort att det gör faktiskt också såväl Nato som vi själva. Det ingår som en ganska naturlig del i incidentförsvaret, som vi kanske skulle förstärka och använda oss mera av, för att visa omvärlden att vi bryr oss om vår säkerhet och det rör förstås även verksamhet med fartyg på och under ytan. Det är kanske detta som ÖB egentligen menar när han talar om att vi måste försvara våra gränser.
Att vi sedan i den globaliserade världen och där handeln på världshaven och i Östersjön ökat betydligt, dessutom måste kunna skydda handelstrafiken till Sverige - inte bara till Gotland - är ett faktum som flera borde inse. Det är ju bara en fråga om några dygn innan ett handelskrig eller en avspärrning skulle stoppa det mesta av all svensk verksamhet och det måste vi nog uppfatta och kunna möta.

En ny försvarspolitiks förutsättning

Det finns anledning, att konstatera, att vi behöver en ny försvarspolitik. Så långt är det kanske inte så märkligt, eftersom utvecklingen i vårt närområde ju ändrar sig och därmed ibland också vårt strategiska läge och visst kan detta mycket väl motivera en ny försvarspolitik. Men, som jag ser det, bör vi ta ytterligare ett steg tillbaka och klargöra vår säkerhetspolitiska mål och prioriteringar och på det bygga en försvarspolitik. Den här processen gjorde vi aldrig under det kalla krigets tid, för om vi gjorde detta, så skulle det ju framgå ganska snart, att vi inte alls befann oss i den säkerhetspolitiska situation, som vi vant oss vid att tro på. Nu kan vi göra upp med det fördolda förflutna och det måste kanske inte ens måste ske genom att vi anklagar socialdemokratiska regeringar i det fördolda för att ha vilsefört det svenska folket - för det är ju närmast där vi befinner oss.

Idag finns det många som tror sig veta att Sverige på något märkligt sätt stod och fortfarande står mellan öst och väst, för så var det ju faktiskt inte alls. Vi tillhörde västsidan tankemässigt redan innan Nato bildades 1949 och det var främst en följd av att vi redan vid krigsslutet hade goda kontakter med britterna. Vi hade då ett uppdämt behov av modern materiel och det fanns resurser att tillgå i Storbritannien och radarstationer, jaktflygplan och, inte minst, utbildning, strömmade över till oss västerifrån. Och man bör kanske notera, att det var den nya brittiska Labour-regeringen, som skapat den första ”pakten” med sina partikollegor i några näraliggande socialdemokratiskt styrda stater vilket resulterade i den Västeuropeiska unionen, WEU. Även en nordeuropeisk motsvarighet planerades, men Berlinkrisen 1948 snabbade upp förloppet och därmed också det amerikanska intresset av att återvända till det Västeuropa, som nu hotades av Sovjetunionen, och i stället bildades Nato.
Med den vanliga amerikanska uppfattningen om ”att den som inte är med oss, är emot oss”, dröjde det något år innan vi med brittisk hjälp kunde övertyga amerikanarna, om att vi faktiskt var ett västland, om än lite fördolt av hänsyn till Finlands utsatta läge och där den sovjetiska efterkrigsadministrationen ännu inte var helt avvecklad.  Detta spel under täcket fick en särskild betydelse, då statminister Tage Erlander i april 1952 skulle åka till USA, ” för att träffa släktingar”, som det hette i den officiella versionen på hemmaplan. Att han faktiskt skulle träffa den amerikanska presidenten, Harry Truman, stod det inget om, och att han där skulle tala för ”ett diskret hemligt samarbete med västländerna och att ett sådant samarbete under inga omständigheter får bli känt”, som det står i Dean Achesons PM till presidenten. Det var ju dessutom hemligt för UD i Sverige, eftersom Östen Undén inte var underkunnig om det hemliga västsamarbetet. Det var endast ett fåtal individer i det socialdemokratiska partiets ledning, som kände till verkligheten, men idag kanske vi skulle göra oss den tjänsten att bortse från myten om ”Sverige mellan öst och väst”, för den är falsk, och, om man inte visste något om detta dubbelspel i Sverige, så var helt på det klara med detta i Sovjetunionen – det var ”bara” den svenska allmänheten, som inte visste – och tydligen också en del svenska militärer i våra dagar.
Den andra myten handlar om kärnvapnen. Att det kalla kriget mellan öst och väst – och där vi alltså var en del – inte blev ett hett krig under hela efterkrigsperioden, får vi nog tillskriva kärnvapnen och risken för att den totala katastrof, som ett kärnvapenkrig skulle ha inneburit. Båda sidor har därför varit mycket återhållsamma inför det som så småningom kom att kallas, Mutual Assured Destruction, MAD, och som parentetiskt fortfarande verkar okänt i Sverige – googla på MAD själv och se!  Den situationen finns ju egentligen fortfarande kvar även idag, vilket man kanske borde notera, för i Sverige spreds i stället en myt, om att kärnvapen egentligen inte skulle användas i krig mot oss. I något fall gick det så långt, att man på militärt håll faktiskt hävdade, att några kärnvapen inte skulle komma att sättas in mot Sverige i händelse av krig, för vi hade ju inga sådana vapen. Möjligen var det planeringsanvisningarnas begränsningar som lurade, för det kanske egentligen kunde ha inneburit precis det motsatta och hur känsliga bör vi vara inför ett uttalat kärnvapenhot? Ja, vi har ju en, men ganska dold tillgång även här och det hänför sig till det förhållandet, att vi i början av 1960-talet helt hade skrotat våra möjligheter att själva framställa egna kärnvapen och då kunde vi inför amerikanarna framställa oss som anhängare av en internationell ickespridnings-rörelse. Detta uppskattades till den grad av president Kennedy, att vi som ersättning utlovades samma skydd av de amerikanska kärnvapnen, som alla de andra Nato-staterna i vårt närområde. Detta finns till och med dokumenterat i de amerikanske riktlinjerna från juni 1962 för politik och operationer avseende Sverige. Förmodligen gäller denna utfästelse fortfarande och den har ju dessutom geografiskt vidgats till att omfatta de nya Nato-medlemmarna i vårt närområde. Det förhållandet, att det fanns – och finns – kärnvapen i bakgrunden, borde medföra, att vi absolut aldrig skulle försätta oss i en situation, där det handlar om kris eller väpnad militär konflikt. Risken är då påtaglig, att vi skulle kunna utsättas för någon form av kärnvapeninsatser mot landet – kanske ungefär på det sättet, som Sovjetunionen och Warszawapakten planerade under perioden från 1960 – tills dess att Gorbatjov insåg riskerna och påbörjade en radikal nedskärning omkring 1970.  Det planlagda sättet för WP-styrkorna att erövra väst – inkluderande Sverige – var annars att inleda med ett första slag med kärnvapen mot viktiga politiska och militära mål, varefter en framryckning skulle ske på marken. Osäkerheterna kring när och om kärnvapen kan komma att sättas in motiverar, som jag ser det, mycket uppenbart och tydligt, att vårt försvar måste kunna fungera och vara ”fredbevarande”, redan i dag och så att situationen helst inte ens uppstår. Det är den strategiska grunden för dagens insatsförvar – även om alla i vår försvarsmakt tydligen ännu inte förstått det!

I det här sammanhanget bör vi också betrakta myten om det tidsvinnande och utdragna defensiva försvaret. Även om jag kanske tycker, att enbart risken för en eskalering till kärnvapennivå borde avskräcka från en sådan försvarmodell, så finns det andra motiv också. Hur tror man sig kunna underhålla ett tillbakaryckande försvar och hur skulle det kunna gå till? Dagens samhälle är till stor del beroende av daglig tillförsel av förnödenheter och hur tror man att något sådant skulle kunna upprätthållas under en strategisk defensiv? Vilka stridskrafter skulle man för övrigt tänkas möta och bekämpa i de djupa skogarna? Självklart skulle en angripare låta sådana tillbakadragna försvarsstyrkor självdö, för det skulle ju ganska snart bli följden, eftersom det inte finns underhåll på plats. Skulle våra skogar fyllas med värnpliktiga under återtåg, men utan mat och potatis? Möjligen har också det kalla krigets i många fall glorifierade gerillarörelser bidragit till att man tror sig förstå, att det borde vara en bra strategi, men då har man nog inte uppfattat allt det lidande som just gerillakrig förorsakar civilbefolkningen i ett operationsområde för även gerillaenheter har faktiskt behov av underhåll, fast i de flesta fallen löstes ju frågan på ett enkelt sätt – genom att man stal från det civila samhällets resurser, för ”det är ju vår fiende!” Det verkar i min värld alldeles orealistiskt med ett segt uppehållande försvar och därmed också den svenska myten om att ett mobiliserande värnpliktssystem skulle vara fredsbevarande.

Sanningen är snarare, att vi måste ha tillgång till förband och enheter redan idag – under fredsförhållanden – som kan sättas in för att förhindra att eventuella säkerhetshotande verksamheter eskalerar utom kontroll. Idag handlar det kanske mest om terrorister och annan irreguljär krigföring och redan här måste vi tänka om en hel del, för ett sådant anfall kan inte mötas enbart med poliser. Det behövs reguljära förband för detta i luften, på vattenet (och under) samt på marken. Därutöver behöver vi en rimligt stor reserv, som kan kallas in – också redan i fredstid – för att bilda en buffert, som en eventuell angripare måste beakta och helst medföra, att en eventuell planerad insats mot oss skrinläggs.

Sedan är det en helt annan sak om vi av folkhälsoskäl eller på grund av vårt samhälles stora sårbarhet för allt från översvämningar och strömbortfall skulle behöva någon form av samhällsplikt för medborgarna, så att man ska kunna delta i räddningsarbetena efter sådana påfrestningar. Men det bör nog inte kopplas till Försvarsmaktens operativa uppgifter – och framför allt inte vara en del av ett föråldrat mobiliserande värnpliktsförsvar m/Sven Duva.

 

De vita skeppen

Firandet av VE-dagen - fredsdagen för Europas del - är intressant att studera för en hel del händelser tycks nästan ha försvunnit helt från den svenska allmänhetens medvetande. Är det skolans fel eller???
Att sedan maritima frågor inte ens är så välkända när de inträffar, så är det kanske inte så egendomligt att vi nästan helt förträngt, att nästan 10 000 f d koncentrationslägerfångar i juni- augusti 1945 skeppades från Lübeck till ett antal svenska hamnstäder, där det fanns lasarettsvård att tillgå för de många gånger mycket svårt skadade människospillrorna från bl a Bergen- Belsen och som oftast måste förflyttas med bårar. Det var marinens lasarettsfartyg Prins Carl, MS Kronprinsessan Ingrid, MS Karskär, MS Rönnskär samt MS Kastellholm, som snabbt utrustades och iståndsattes för uppdraget. Fartygen samlades utanför Trelleborg och eskorterades förbi minfälten till Travemünde av en f d tysk minsvepare, som nu stod under brittiskt befäl - fast med sin gamla tyska besättning! Sammanlagt genomförde fartygen ett tio-tal resor med liggande patienter till Göteborg, Stockholm, Malmö och Norrköping.
Den som vill läsa mer om detta hänvisas till Forum Navale nr 58 från 2002, där Sune Birke skrivit den första (?) och enda mera vetenskapliga avhandlingen om de vita skeppen.

Några funderingar efter ett besök på Malta

Om jag själv får säga det, så är det just nu den bästa årstiden att besöka Malta. Grönskan är fortfarande fräsch och temperaturen ute påminner mest om en svensk sommar. Det var alltså trevligt att besöka öarna. Samtidigt har jag lite svårt att undvika att göra vissa iakttagelser, varav den första ganska omgående fick en kuslig aktualitet, för den första anteckningen handlar just om främlingar eller invandrare. Några sådana kunde man inte se på gatorna, som i stället var fyllda med turister från Europa. Endast några få män bar en fez-liknande huvudbonad och en handfull kvinnor dolde sig med en hijab. Man undrar verkligen varför sådana klädseder verkar vara vanligare i vårt land, som ju ändå ligger ganska långt från Mellanöstern, jämfört med Malta. Kanske något att fundera över! De senaste dagarnas händelser har tydligen för Maltas del inneburit, att man enbart fungerar som en mellanstation och de illegala immigranterna forslas uppenbart vidare till Italien. Detta ledde mig att fundera på varför det såg ut på det sättet? Har den maltesiska regeringen någon form av dolt avtal med människosmugglarna? Det verkar nästan så, för det finns ju ganska gott om plats på öarna.

Det andra handlar om att det verkligen var ganska städat på gator och trottoarer – i alla fall jämfört med flera svenska städer. På Malta sopade boende, affärsinnehavare och restaurangpersonal upp utanför sina hus och trottoarerna och gatorna var verkligen städade och inga fimpar låg heller kastade, för allt var uppsopat med sopborstar och upptaget med sopskyfflar. Varför kan det inte vara så hos oss? Som ytterligare ett exempel på den svenska nedskräpningen, kan jag nämna våra motorvägars mittstråk, där tydligen ingen städar alls, för det finns såväl papper som annat där, men framför allt en hel del plastskräp, som faktiskt borde plockas upp innan det faller sönder och börjar ingå i naturen. Vi har ju såväl frivilliga ”Håll Sverige rent” som ganska många arbetslösa, som kanske kunde erbjudas en samhällsnyttig uppgift i stället för att bara gå och vänta på andra arbetstillfällen!

En obehaglig tendens är att ynglingar uppfattar sig mer eller mindre skyldiga, att uppträda ”som vuxna” genom att råsupa i anslutning till utlandsresor. Det har ju länge förekommit på färjorna till och från Stockholm, men nu fanns det också en grupp, som borde klassificerats som skolungdomar, som rest till Malta och tydligen mest för att supa. Får de verkligen bara vara borta från skolan i flera dygn? Är det ingen som reagerar – och vad säger föräldrarna?

Trevligt och lite annorlunda med Marinens Musikkår

Igår gavs årets upplaga av Marinchefens konsert med Marinens musikkår - en riktigt trevlig tillställning! Inledningsvis hade jag kanske haft mina dubier, för programmet avvek från det vanliga, ordinarie på ett påtagligt sätt. Konserten kallades för "Krigets vindar" och innehöll många nummer från den mera schlagerbetonade marknaden. Men sångerskan Margareta Bengtsson bidrog verkligen till konsertens framgång med sin fyrtiotalsfrisyr och klädsel från samma epok. Sedan sjöng hon dessutom bra - kanske till och med bättre än vad Alice Babs gjorde då det begav sig! För visst fick man återkallat såväl henne som Vera Lynn vid framförandet. Även Christian Svarfvar bidrag med sin violin till känslan av återgång i tiden till före krigsslutet 1945. Och avslutande extranummer - Flottans defileringsmarsch- fanns ju även i årets konsertprogram. Kul och trevligt alltså och man kan bara beklaga, att inte också Flygvapnet har en musikkår numera. Det skulle säkert gå, om man sålde något överblivet JAS-plan!
En fråga som väcktes var om man inte skulle kunna tänka sig någon ny marschkomposition och visst vore det på sin plats inför kommande jubileer för den svenska flottan.