Krigsplanläggning förr?

Vid årsskiftet sändes en TV- serie om hur krigsutbrottet 1914 mer eller mindre mekaniskt växte fram och utan att de inblandade parterna hade - eller uppfattade sig ha - någon förmåga att hejda den annalkande katastrofen. En viktig grund för detta var, att den tyska krigsplanläggningen inte var anpassad efter det strategiska läge, som hade inträffat efter attentatet i Sarajevo. Det stöd som Kaiser Wilhelm II då ville ge sin bundsförvant, kejsaren Franz Joseph av Österrike- Ungern, för en straffexpedition mot Serbien, fanns inte förutsatt i det tyska operativa planverket. Där fanns bara ett enda krigsfall planlagt. Det var baserat på ett strategiskt beslut, om hur man bedömde att nästa krig skulle genomföras, och det hade fattats redan på 1890-talet.  Enligt Schlieffenplanen, som den uppgjorda operationsplanen kallades, skulle tyskarna först invadera Frankrike, som skulle tvingas till fred inom sex veckor för att därefter anfalla Ryssland, som beräknades mobilisera långsammare. Det faktiskt inträffade nya läget hade förstås krävt ett nytt strategiskt beslut, men något sådant blev det aldrig av, eftersom verksamheten och händelseförloppet nu styrdes av en operationsplan, som baserades på det fastställda och nu helt felaktiga strategiska beslutet. Den ganska bisarra följden blev således, att tyska förband överraskande, och dessutom mot gällande internationella överenskommelser, gick in i Belgien, när den nya situationen egentligen krävde deras närvaro på Balkan!

Den kaiser-tyska modellen för militär organisation och krigsplanläggning hade vi ärvt in även i Sverige. Den främste förkämpen för detta var Hugo Raab, som från mitten av 1800-talet framgångsrikt hade verkat för en modernisering av den svenska armén och det svenska försvaret. Han hade 1855 studerat vid Allmänna Krigsskolan i Berlin och därefter skrivit en ”broschyr” om behovet av modernisering av den svenska arméns ”organisation, övningar, uniform och beväpning.” Man kunde inte längre mest bara uppträda som under det ärorika föregångna, för tiden och uppfinningarna hade gjort att, om man inte utvecklades, så skulle man i praktiken mest bara gå tillbaka. På något sätt känner vi igen den argumentationen även i våra dagar.

För en breddning av möjligheterna till diskussion bildades vid sidan av ”Konungens generalstab” sällskapet ”Krigsvetenskapens vänner” och ”Militärsällskapet”, där Raab under många år var verksam som drivande kraft. Många även numera kända efternamn nämns i dessa sammanhang; Hazelius, Mankell, Nobel, för att nämna några. Kriget 1848-50 mellan Danmark och Tyskland samt Krimkriget 1853-56 påvisade för Raab och andra mera reflekterande, att Sverige borde betraktas som försvarslöst, eftersom den indelta armén mest var en produkt av 1700-talet. En reformerad eller nyorganiserad generalstab växte så småningom fram och en annan väg att komma vidare på var med hjälp av Skarpskytterörelsen. Detta blev i förlängningen ett argument för den allmänna värnplikten, som dock infördes först 1901. Reformer i försvaret tog tid – även på den tiden. Ett mera kuriöst spår(!) av ett alltför ”tyskt militärt” tänkande finns fortfarande kvar i Sverige. Här drogs vår nya järnväg norr om Ångermanälven in från kusten, vilket medförde att kuststäderna vid Bottenviken hamnade vid ett stickspår från en nybyggd järnvägsknutpunkt några mil inåt landet.  Motivet lär ha varit att man från militärt håll påverkat banans sträckning, så att man på det sättet ansåg sig kunna säkra koncentreringstransporterna norrut, eftersom de annars kunde ha hotats av beskjutning av ryska slagskepps tunga eld. Krigsplanläggning, i snäv bemärkelse, fick då alltså företräde före en allmän samhällsutveckling!

Vid Andra världskrigets utbrott ska det ha funnits fyra krigsfall som planeringsgrund i den svenska krigsmakten; ett mot Tyskland och tre mot Sovjetunionen. Hur dessa var utformade har väl inte utretts så mycket, för det är ju ganska klart, att de tämligen snart blev omseglade av verkligheten. Hur mycket arbete och kanske genomförda förberedelser, som hade lagts på dessa planer, vet jag inte, och såvitt jag vet har inget framkommit senare om detta heller, men där fanns eller förbrukades möjligen tankar och andra tillgångar, som kunde ha använts bättre för landets försvar efter 1936 års försvarsbeslut och kanske inför den neutralitetssituation som inträdde vid Andra världskrigets utbrott.

Efter Andra världskriget återupptogs krigsplanläggningen, men trots att neutralitet nu var den offentliga målsättningen, planlades endast ett enda krigsfall – mot Sovjetunionen – och egentligen faktiskt mot statminister Erlanders och regeringens anvisningar. Om det under årens lopp gjordes större omarbetningar känner jag inte till, men det mest fundamentala – att vi i händelse av krig snarast skulle ansluta oss till Nato – fanns nog inte nedtecknat; där heller. Fanns det något om våra dolda västkontakter, när de hade etablerats på 1950-talet? Och borde inte tillkomsten av sovjetiska kärnvapen ha inneburit vissa förändringar?

Efter den s.k. strategiska pausen runt senaste sekelskiftet, framlades önskemål från Försvarsmakten, om att man skulle återuppta krigsplanläggningen igen. Vi får verkligen utgå ifrån, att man då inte anslöt sig till den tidigare modellen, även om ryktet om ”En-veckasförsvaret” lätt kunde leda tankarna till en gammal preussisk modell. Av historien lär vi oss annars, att britterna redan 1951 hade bedömt, att det svenska försvaret skulle kunna stå emot ett sovjetiskt angrepp – i en vecka. Men vi har förmodligen bättre planeringsmodeller i dag och våra numera ganska fåtaliga förbands verksamheter ska förstås inte planläggas på ett så ålderdomligt sätt. Ryktet om ”En-veckasförsvaret” skapade dessvärre samtidigt ett rykte om att man inte gjort några förnyelser på det här området inom Försvarsmakten, och det kan man mest beklaga, för planer om hur vi exempelvis skulle göra i befarade krissituationer för en snabb beredskapshöjning eller för att snabbt bygga upp en tröskelförmåga är naturligtvis mera adekvata i dagens strategiska situation, än det som ”läckte ut”. Dagens strategiska bedömande borde förstås snarare resultera i en planläggning för hur vi kan höja eller stärka vår beredskap i fred, så att det faktiskt inte blir krig!

En annan modell finns i anglo-saxisk tradition, där det i huvudsak inte utarbetas någon detaljerad krigsplanläggning. Ledningsstaberna bedriver i stället övningar och spel i bred omfattning, och erfarenheterna från sådana verksamheter läggs tillsammans med övriga kunskaper i beredskap så att de kan användas, om och när det politiska läget skulle kräva ett strategiskt beslut – som grund för en operativ planläggning med aktuell inriktning. Den tågordningen är kanske bättre anpassad även för vår verksamhet idag?

Mer som en avslutande kuriositet kan jag nämna, att den brittiska marinen inför återtagningen av Falklandsöarna 1982, Operation Corporate, i förberedelserna hänvisade till ett för många deltagande chefer välkänt stabstjänstexempel från Royal Naval Staff College. Det handlade om vad som skulle göras inför en operativ uppgift att återta en förlorad del av samväldet. I exemplet handlade det om Belize – i verkligheten blev det alltså Falklandsöarna. Riktigt vad det exemplets krigsplanläggning faktiskt omfattade har jag inte kunnat klarlägga ännu, men troligen handlade de mera övergripande frågorna om hur underhåll skulle kunna planläggas och hur en logistik skulle byggas upp som stöd för en geografiskt mycket utdragen operation. Men en annan, och i våra och säkert också i eventuella kaisertyska ögon kanske udda, del handlade tydligen om hur man skulle klargöra avdelade fartygs inredningar inför en krigssituation. Träinredningar och annat brännbart, som kunde undvaras,  skulle tas bort och föras iland och detta gällde också fartygens minnesprylar och priser, som alltså inte skulle gå förlorade, även om fartyget sänktes under det kommande kriget. Operativ planläggning? Ja, kanske; och i alla fall bättre än en omfattande operativ planläggning baserade på otidsenliga strategiska beslut av kaisertysk modell!

Marinens musikkår räddad.

Marinens Musikkår och Marinens Musikkårs Vänner vill rikta ett stort tack till alla som hjälpt oss i kampen för att bevara Marinens Musikkår.

I regeringsbeslut daterat den 19 december 2014 skriver försvarsministern följande i regleringbrevet för Försvarsmakten:

Försvarsmakten ska bedriva försvarsmusikverksamhet med i allt väsentligt samma inriktning och omfattning som idag.

Jag vidarebefordrar bara detta meddelande, som jag fått idag! I själva verket tycker jag, att även flyget skulle ha en "riktig" musikkår!

Blå skatt skapar flera jobb i Sverige

Från Redareföreningens hemsida:

– Att införa en blå skatt i form av tonnageskatt– är ett ömsesidigt intresse för rederier och fackliga organisationer inom sjöfarten. En sådan satsning gynnar hela Sverige och stärker svensk konkurrenskraft, poängterade Pia Berglund, VD Sveriges Redareförening och tillade:

– Genom att skapa möjlighet för våra sjöfartsföretag att välja den Blå skatten kan svensk sjöfart växa på samma sätt som sjöfarten växer i övriga Europa. Det skulle främst stärka de mindre företagen att våga investera i nya svenska fartyg. Detta leder till fler obb inom hela den maritima näringen och bidrar till svensk ekonomisk tillväxt.

Efter många vändor i riksdagen tillsatte den förra regeringen en utredning om hur Sverige kan införa en tonnageskatt som redan finns i övriga Europa. Med uppvaktningen av infrastrukturministern vill parterna öka medvetenheten om sjöfartens betydelse för jobben, miljön och tillväxten.

– Sjöfarten är viktig för klimatomställningen och för att Sverige ska nå sina miljömål.

Godstransporter till sjöss ger mindre klimatpåverkan än vägtransporter. Därför är tonnageskatt – blå skatt – en förutsättning för en klimatsmart infrastruktursatsning på vattenvägen, sade Kenny Reinhold, ordförande för Seko sjöfolk.

Tonnageskattesystemet är godkänt av EU och rekommenderas av EU-kommissionen för att ytterligare stärka Europeisk sjöfarts position.

– Med det Blå skatteinitiativet vill vi medverka till att vända utvecklingen för svensk sjöfart. Sjöfarten kan och vill växa istället för att svenska handelsflottan och antalet jobb fortsätter att minska. Nu finns möjligheten till en ny tid tack vare tonnageskatten kommenterade Christer Themnér, VD Sjöbefälsföreningen och tillade vidare att erfarenheter från övriga sjöfartsnationer i Europa tydligt visar att införandet av tonnageskatt vänt en nedåtgående trend till ekonomisk tillväxt och fler jobb.

Läs mer om det Blå skatteinitiativet och tonnageskatten på www.blåskatt.se

Efter årets Rikskonferens

Många gamla myter om vårt försvar lever fortfarande kvar – och framfördes även vid årets Rikskonferens i Sälen – och det är, som jag ser det, inte någon bra grund för vårt försvars framtid.

Inledningsvis handlar det om vår dolda säkerhets politik under det kalla krigets tid. Vi hade alltså ett visst samarbete med flera Natostater. Det fanns hemliga förberedelser gjorda med USA, Storbritannien, Västtyskland samt med Danmark och Norge, vilket dock successivt ”glömdes bort” i Sverige, men sannolikt inte i samarbetsstaterna eller i Sovjetunionen. Denna process har också beskrivits av Robert Dalsjö i hans doktorsavhandling ”Life-line lost” från 2006.
När vi sedan i början av 1960-talet avstod från att själva framställa egna kärnvapen, placerades vi under det amerikanska kärnvapenparaplyet, men detta doldes för den svenska allmänheten och förefaller fortfarande vara ganska okänt. Det är ju kärnvapnen, som har betydelse för avskräckningen och inte ett konventionellt försvar. De konventionella förbanden ska ju användas så att en konflikt inte eskalerar till en kärnvapennivå. Det är ju också den strategiska grundtanken bakom vårt insatsförsvar.
Vår säkerhetspolitiska situation har förändrats betydligt sedan den s.k. ”strategiska pausen”, som rådde under de första åren av detta sekel, men nu behöver vi bygga upp vårt insatsförsvar, så att det har tillgängliga förmågor redan i fredstid och som vid behov kan tillföras en krigsavhållande tröskelförmåga på det sätt som exempelvis Krister Andrén beskriver i sin FOI-rapport från februari 2014.
En avslutande kommentar om diskussionerna kring vårt försvar kunde kanske vara, att försvarets uppgift borde vara utformat så att vi i första hand uppfyller normala folkrättsliga krav på vad en suverän stat ska kunna samt, därutöver, hur våra medborgares säkerhet ska kunna upprätthållas. Den marina organisationens framtida utformning har redan utretts särskilt i Maritimutredningen SOU 2012:48 och torde kunna genomföras omgående.

 

Marinen förnyas

Försvarsmaktsreformen strömlinjeformar också marinens struktur och för med sig nya arbetsmodeller. Efter de knapra sparåren kan man nu återställa verksamheten till samma nivå som för fem år sedan, vilket innebär att antalet repetitionsövningar för reservister och terrängdygn för beväringar kommer att öka.

Marinen är en självständig försvarsgren inom försvarsmakten, vars uppgifter är att övervaka våra havsområden och garantera deras integritet, avvärja territoriella kränkningar och angrepp till havs, samt skydda vårt lands vitala sjöförbindelser och trafiken till sjöss. Förutom uppgifterna inom det nationella försvaret stöder marinen även andra myndigheter och deltar i internationell krishantering.
Från och med början av 2015 består Marinen av Marinstaben som finns i Åbo, samt fyra andra truppförband.
Kustflottan (tidigare Skärgårdshavets marinkommando) som finns i Pansio i åbo ansvarar för utbildningen av de marina förbanden och för marinens fartygsbestånd. Fartygen sköter sina marina uppdrag från baserna i Pansio och Obbnäs i Kyrkslätt.
Kustbrigaden (tidigare Finska vikens marinkommando) som fungerar i Obbnäs i Kyrkslätt utbildar marinens specialenheter, sjöspanare, kustartillerister samt underhållsenheter.
Nylands brigad i Raseborg utbildar bland annat kustjägarenheter, granatkastarenheter, pionjärenheter och båtförare. Brigaden ansvarar också för utbildningen av marinens internationella kustjägarenhet, ATU (Amphibious Task Unit). Nylands brigad är det enda truppförbandet inom försvarsmakten som erbjuder utbildning på svenska.
På Sveaborg i Helsingfors finns Sjökrigsskolan som ansvarar för utbildningen av marinens officerare, underofficerare och officerare i reserven. Sjökrigsskolan arrangerar också specialkurser.
Verksamheten koncentreras
Ungefär 1400 personer arbetar inom marinen i början av år 2015. Marinens materielverk läggs ned och huvuddelen av marinens service- och underhållsfunktioner samt materialanskaffningarna överförs till försvarsmaktens nya Logistikverk De administrativa tjänsterna koncentreras till Försvarsmaktens tjänstecenter
Marinens IT-Center som verkar som en separat enhet inom marinstaben ansvarar för uppbyggandet och underhållet av marinens operativa it-system. IT-Centrets verksamhetsställen finns i Heikkilä och Pansio i Åbo samt i Obbnäs i Kyrkslätt.
Marinen utbildar årligen ca 3200 beväringar. Marinens finskspråkiga beväringar rycker in vid Kustbrigaden i Obbnäs och de svenskspråkiga vid Nylands brigad i Dragsvik. Kustflottans beväringar väljs ut bland Kustbrigadens rekryter och de som ska tjänstgöra i Åbo förflyttas till Pansio efter grundutbildningsperioden.
Behov av ny materiel
Marinen är kapabel att på ett bra sätt utföra sina uppgifter. Man har uppdaterat stridsfartyg och -system och med hjälp av måttliga lösningar har man lyckats förbättra prestationsförmågan för de trupper som verkar i kustområdena.
För tillfället klarar vi av att övervaka och trygga den territoriella integriteten, men behovet av investeringar i ny materiel är stort redan inom de närmaste åren. Fram till början av 2020-talet kommer totalt sju krigsfartyg, som har nått slutet av sin livslängd, att ha tagits ur bruk inom marinen. Planering och anskaffning av ersättande materiel spelar alltså en central roll inom marinens verksamhet inom den närmaste framtiden.


TYVÄRR GÄLLER DETTA ÄNNU INTE DEN SVENSK MARINEN, UTAN DEN FINLÄNDSKA

Försvarsfrågan och -debatten

Vår försvarsdebatt är för dålig och vi kan uppenbarligen inte vinna våra politikers intresse eller uppmärksamhet på försvarsfrågan. Det är kanske inte så egendomligt, eftersom debatten mera handlar om mer eller mindre väl underbyggda uppfattningar om hur utvecklingen sker i Putins Ryssland. I det sammanhanget presenteras dessvärre såväl många som ganska amatörmässiga resonemang om Ryssland och den ryska återupprustningen och den typen av resonemang för inte den svenska försvarsdebatten framåt. Det blir inte heller särskilt intressant för våra politiker att följa eller delta i den typen av debatt, för de – liksom allmänheten – kan ju ganska lätt följa den ryska utvecklingen via mera allmänna kanaler. Vi kan nog inte övertyga om att vår ofta mera sinistra bild är den som gäller. Dagens försvarsdebatt tenderar därför mera bli en argumentation kring Ryssland och vilka hot som utvecklingen där kan medföra för Sverige och det snedvrider i mitt tycke debatten. Det vore kanske vara bättre att i stället debattera om vilka egna förmågor, som vi skulle vilja ha i vårt försvar och till hjälp för detta kunde ett nivåresonemang kunna användas. Vilka förmågor och resurser behöver vårt försvar för följande uppgifter?

• Grunden för vårt försvar bör vara att vi alltid och redan i dag ska kunna upprätthålla vår nationella suveränitet i luften, till sjöss och på marken. Det är vår skyldighet som suverän stat att kunna detta.
  

• Nästa nivå borde vara en rimlig förmåga att kunna möta lågnivåangrepp enligt de riktlinjer som anges i EU säkerhetspolitiska riktlinjer från 2003 och i EU strategi för sjöfartsskydd från 2014.
  

• Utöver detta bör vi kunna skydda sjötransporter längs vår kust i ett krisläge – inte minst till och från Gotland och Bottenhavshamnarna.

Här ungefär på denna nivå kan man kanske anse, att det svenska försvaret borde finnas idag.

• Vid ett befarat allvarligt krisläge eller vid någon form av hybridkrigföring (”små gröna gubbar”) snabbt kunna bygga upp ett tröskelförsvar för att tydligt förhindra någon form av strategiskt överfall. Här ungefär vi skulle inleda ett Nato-medlemskap 
  

• Om hotet inte kan avvärjas genom en tydlig beredskapshöjning ansluta oss till Nato. Det kanske också skulle behövas en beredskapsutrymning av våra storstäder och baser för flyg- och marinstridskrafterna på grund av hotet om kärnvapenanfall.

• Försvarsoperationer inleds i samverkan med Nato för att möta ett invasionshot mot oss själva eller mot någon av våra grannar; främst Finland, Estland, Lettland eller Litauen.

Med ett nivåresonemang av den här eller liknande modell kunde kanske också andra frågor av betydelse för vårt försvar få en bättre belysning i debatten. Hur borde en officersutbildning se ut och hur många fast anställda behövs för de olika nivåerna? Hur ska Försvarsmakten ta hand om sina anställda och hur långa anställningstider kan behövas? Kanske skulle, av andra skäl, en slags samhällsberedskap kunna byggas upp för skyddet av medborgarna?

 

Sammantaget är det min uppfattning att denna typ av diskussioner vore bättre för vårt försvars utveckling och landets säkerhetsmässiga framtid, än de ganska långtråkiga litaniorna om utvecklingen i Ryssland, som nu florerar.

 

Sverige i fred under 200 år

Under den rubriken hade HM Konungen den 10 november samlat ett seminarium i Bernadotte-biblioteket på Kungl Slottet. Det var en mycket förnämlig samling av ledamöter från Kungl Vitterhetsakademin och från Kungl Krigsvetenskapsakademin, som där framförde ett antal föredrag, där Sveriges utveckling under de två seklen belystes på ett övergripande och professionellt sätt. Och att dagen sedan avslutades med en konsert i Slottskyrkan, där Marinens Musikkår framträdde, gjorde ju inte dagens behållning mindre. En utmärkt seminariedag således, men visst väcktes vissa funderingar, för hade allt verkligen skett så enkelt och utan några större förluster, som man gärna uppfattar det numera i Sverige? Även HM Konungen framförde faktiskt i sitt hälsningsanförande, att freden kostat många offer och detta uppfattas inte alltid av dagens svenskar.

Det är därför, som jag här skulle vilja komplettera med några mera marina eller maritima händelser och företeelser, som idag nog nästan fallit i glömska. En övergripande sanning är att den svenska handelsflottan drabbades av många och stora förluster under beredskapsåren 1939- 1945. Närmare 2 000 sjömän omkom, då något fler än 200 svenska fartyg krigsförliste under de åren. Egendomligt nog sammanställdes detta i Sverige inte förrän 1963 i en Statens Offentliga Utredning, SOU 1963:60, och vars ursprung snarare var en fråga om att våra bestämmelser om fartygsassurans behövde moderniseras. Man kan ju verkligen fråga sig, varför Sverige inte redan direkt efter krigsslutet gjorde en sådan sammanställning. Så gjorde man i våra grannländer. Där hyllade man dessutom sina sjömän, när de återkom till hemlandet efter kriget. I Sverige togs de i stället av polisen, för de hade ju inte lämnat sina självdeklarationer i tid och vissa hade till och med uteblivit från sin värnpliktstjänstgöring! Så togs till och med de överlevande från Ostasiatiska kompaniets s/s Ningpo emot den 2 januari 1946 i Malmö och de hade efter sänkningen i Hongkong till och med suttit i japanskt krigsfångeläger, innan de med brittisk hjälp, äntligen kunde återkomma till ett oförstående hemland. Inte heller ”facket” hjälpte till, för besättningsmännen hade ju inte betalt sina avgifter under sin tid i krigsfångenskap.

Om dröjsmålet med att göra en sammanfattning berodde på att den svenska staten fortfarande kände obehag för att tydligt medge, att hälften av dessa dödsoffer inträffade, då svenska handelsfartyg – mer eller mindre under svensk eskort – sänktes av sovjetiska ubåtar eller av brittiska minor, då de transporterade järnmalm till det tyskockuperade Europa och oftast stenkol tillbaka till Sverige, där kolbristen var besvärande, eller om det berodde på något annat, vet jag inte. Jag kan bara konstatera faktum. Det ”neutrala” Sverige fortsatte ju sin utrikeshandel med det krigförande Tyskland under Andra världskrigets avspärrning från världsmarknaden. I Sovjetunionen fanns det därför ett talesätt, som sa, att var fjärde stupad sovjetisk soldat hade dödats av en kula tillverkad av svenskt stål.  Vi chartrade till och med ut ett antal mindre tankfartyg till tyskarna, för att deras drivmedelsförsörjning skulle fungera så bra som möjligt till ostfronten, men också som stöd för den utbildning av ubåtsbesättningar som genomfördes i det relativt skyddade Östersjön. Detta var kanske synpunkter som kunde uppfattas som ett ifrågasättande av den svenska neutraliteten, som ju ibland framställdes som ett moraliskt imperativ av efterkrigstidens svenskar. Så hade vi inte hade gjort under det Första världskrigets neutralitet, som alltså tillämpades betydligt striktare och som väl i förlängningen hade medfört stora brister i folkförsörjningen under statsminister ”Hungerskjölds” regeringstid. Begreppet ”neutralitet” är verkligen inte så enkelt och entydligt, som det ofta framställs i Sverige.

Å andra sidan kunde vi genomföra en stor och betydande hjälpinsats i form av humanitär hjälp till Grekland under perioden 1942 till 1945, eftersom vi var neutrala. Insatsen skedde under Röda korsets ledning och med svenska handelsfartyg, som fraktade spannmål och mat till de svältande grekerna, som efter den tyska erövringen och ockupationen inte ansågs kunna behöva någon hjälp. Resultatet var en omfattande hungersnöd och många tusen greker svalt ihjäl vintern 1941- 42. Frågan var förstås ytterst komplicerad och vid förhandlingarna kunde man konstatera, att grekerna i realiteten var tyskarnas fiender, så vem kunde i så fall hjälpa dem? De allierade hade ingen möjlighet till detta, men det neutrala Sverige kunde kanske medges att passera genom blockadzonen med livsmedel och svenska handelsfartyg fick nu inleda denna hjälpinsats under Röda korsets ledning. Ett namn, som då nämndes för första gången i internationella sammanhang, var Sture Linnér, som senare skulle göra sig känd som medarbetare till FN:s generalsekreterare Dag Hammarsköld. De fartyg, som ingick i hjälpinsatsen fick lasta förnödenheter i Nord- och Sydamerika, passera över Atlanten under fullt tänd belysning och inpasserade till Medelhavet vid Gibraltar, där det undersöktes av de allierades sjöfartskontroll. Axelmakternas kontroll skedde sedan i Messinasundet och fartygen lossade sina laster i Pireus eller i Thessaloniki, som var de två hamnarna som de svenska fartygen fick använda för ockupationsmakten. Fartygen var tydligt utmärkta genom att de var vitmålade och med Röda korsemblem målade på sidorna, men det stod också tydligt målat ”Sverige” på fartygssidorna.

Trots detta drabbades även denna insats av det pågående kriget. Ett antal fartyg sänktes och ett tjugotal svenska sjömän satte livet till vid denna humanitära insats från ett neutralt land – ja, egentligen två, eftersom Schweiz deltog i de diplomatiska förhandlingarna – och mer än en halv miljon ton livsmedel hade fraktats till Grekland, då trafiken upphörde i mars 1945. Neutraliteten skyddade alltså inte våra fartyg – inte ens under humanitär insats.

En liknande trafik blev känd som ”lejdtrafiken” och den svenska allmänheten tycks idag mest tro, att det handlade om en slags exklusiv import av lite mera ovanliga livsmedel som kaffe, apelsiner och bananer, för det var ju så regeringen ville framställa det då, men idag kan det finnas anledning att vara mera realistisk. Det viktigaste var faktiskt drivmedel till den svenska flottan och till flygvapnet.  Samtidigt var motiven enkla till varför svenska förhandlare i London respektive i Berlin kunde komma överens med respektive sidor, om att medge svenska handelsfartyg att passera de etablerade blockadzonerna. Britternas inställning var, att det var angeläget att förse den svenska flottan med drivmedel, för det stärkte den svenska flottans förmåga att motstå eventuella tyska påtryckningar. Även om britterna mycket väl kände till den svenska järnmalmsexporten till fienden, så kunde ett tyskt anfall mot Sverige kanske resultera i att ännu mera järnmalm skulle komma i tyskarnas hand och det vill man förebygga eller förhindra. På motsvarande sätt kunde de svenska förhandlarna övertyga tyskarna om att det var till fördel för den tyska importen av järnmalm från Sverige, om den svenska flottan kunde skydda sjöfarten mot sovjetiska ubåtsattacker. Detta skydd skulle ju också kunna gälla andra tyska sjötransporter till och från Ostfronten och Finland. Det var ju faktiskt inte bara en enstaka händelse vid utbrottet av Fortsättningskriget 1941, som svenska eskortfartyg skyddade tyska sjötransporter av personal och krigsmateriel till Finland. Det fanns till och med en inriktning, som uttalats av den svenska statsministern Per-Albin Hansson, att de fortsatta transporterna skulle gå så långt från den svenska kusten som möjligt och så att svenska observatörer helst inte skulle se dem.

Den s.k. Göteborgstrafiken genomfördes med handelsfartygen målade och upplysta som vid Greklandshjälpen, men här skulle fartygen dessutom ha en svensk sjöofficer embarkerad som ”kontrollofficer”. Det blev sextiotal äldre sjö- och reservofficerare, som fick göra sin ”krigstjänstgöring” på detta sätt och importen av bensin och olja betydde, att den svenska krigsmakten kunde fullgöra sina neutralitetsuppgifter i rimlig omfattning och den svenska allmänheten kunde samtidigt köpa ransonerat kaffe; om än i ganska liten omfattning. På den här traden förlorades sammanlagt nio svenska fartyg, trots att de uppträdde väl åtskilda från de allierades konvojer. Å andra sidan var enskilt uppträdande fartyg naturligtvis enkla mål att sätta in torpeder mot och minfaran var inte alltid fullt uppmärksammad. Med de förlorade fartygen omkom nästan 150 svenska sjömän, vilket inte var så uppenbart för den svenska allmänheten, som under beredskapsåren i stället glatt sjöng om ”att det kommit ett skepp med bananer”.

En helt okänd import till Sverige skedde i början av april 1940, då flygplan som brådskande hade köpts i USA infördes via den finska ishavsstaden Petsamo. De amerikanska jaktflygplanen skeppades till Petsamo av den sedermera välkände skeppsredaren Gustaf Thordén med hans finländska rederi, men svenska fartyg deltog också i trafiken, som pågick under nästan ett år, med paketerade amerikanska flygplan, som sedan kördes med lastbil till Sverige, eftersom de inte kunde monteras i Petsamo och flygas hem därifrån. Ett fartyg, Carolina Thordén, blev under denna trafik anfallet av tyskt flyg, då hon hade beordrats in till Torshavn för kontroll, varvid en man omkom Hälsingsborgsfartyget s/s Atos torpederades under denna trafik av en tysk ubåt, varvid en man omkom.

De numera nästan bortglömda händelserna med vår handelsflotta ger kanske utrymme för några reflexioner i vår tid – inför nästa sekel!

Det har alltså visat sig vara av stor säkerhetspolitisk betydelse vid svåra påfrestningar, att vi har tillgång till en egen nationell handelsflotta, som kan uppehålla landets försörjning på en rimlig nivå även i framtiden. Ja, i dagens samhälle med korta lagertider, kanske behovet av en handelsflotta också bör ha en gren av det som vi annars kallar för ”infrastruktur.” Vi vet ju, att avspärrning av landet snabbt skulle innebära en försörjningskatastrof och på motsvarande sätt kan en mindre blockad av delar av landet, snabbt innebära ett lokalt kaos och brist på allt från dagliglivsmedel till drivmedel och industriråvaror. I själva verket är landet mycket känsligare för sådana påfrestningar, än det varit tidigare. Det är kanske värt att tänka på!