Man måste läsa ryska militära nyheter med en god portion distans och eftertanke. I förrgår fanns nyheten om ett nytt, framgångsrikt prov med den interkontinentala roboten TOPOL i ryska media. Men eftersom det egentligen skulle ha varit ett prov med den nya roboten BULAVA, som skulle ha genomförts, så blev jag lite undrande inför nyheten. Idag visar det sig i nyheterna, att BULAVA-provet, som genomfördes från atomubåten "Dmitri Donskoj", hade misslyckats; det tredje steget hade inte initierats. Orsaken till att misslyckandet måste få en tydlig nyhetsplats, var kanske att uppskjutningen hade observerats av norrmännen i Barents hav.
Det är ingen tillfällighet, att alla framgångar eller nya utvecklingar på det militära området, blir till braskande nyheter i Ryssland. Efter många år av nedgång, behöver den ryska allmänheten byggas upp med positiva nyheter från den militära fronten. De positiva nyheterna har alltså ett klart inrikespolitiskt syfte och man bör nog inte som utländsk betraktare okritiskt ta dem som den stora sanningen och, framför allt, inte ta dem som bevis på att en ny militär uppbyggnad i stor skala skett i Ryssland. Visst är de i bättre form än de var 0mkring 1995, men det vore ju nästan konstigt annars.
Rörande roboten BULAVA lär det dessutom vara så, att specialisterna på robotteknik råkade hamna i Ukraina, då Sovjetunionen föll samman, vilket kanske kan förklara dagens problem för nästa generation av ryska avskräckningsvapen - och kanske också bidra till att beredvilligheten att begränsa sina innehav tillsammans med amerikanarna i de pågående förhandlingarna om nya taknivåer för innehaven av s.k. strategiska vapen.
fredag 11 december 2009
onsdag 9 december 2009
Bra att känna till
Det talas ganska ofta om hur dyrt vårt försvar är och det kan därför vara bra att göra jämförelser. Allt är ju stort eller litet först när det jämförs. Det svenska försvarets ungefärliga kostnad ligger som bekant på 40 miljarder kronor för hela landet och det kan då jämföras med att sjukvården bara inom Stockholms läns landsting ligger på 44 miljarder!
Myten om det stora dyra försvaret är kanske just mest en myt!
Myten om det stora dyra försvaret är kanske just mest en myt!
tisdag 8 december 2009
Är det hot eller vilja som ska styra?
En av flera egendomligheter, som inträffade under det kalla krigets era, var den att det på försvars- och säkerhetspolitikens område mest diskuterades om vilket hot som kunde anses föreligga mot landet. Det blev särskilt så när man hade lanserat marginaldoktrinen, som ju skulle reducera hotet mot oss till en nivå som vi skulle kunna tänkas stå emot eller snarare vilka försvarssatsningar vi ansåg oss vilja göra. Vilket oerhört konstruerat resonemang, om man tänker efter.
Det som egentligen ett strategiskt bedömande alltid bör utgå från är förstås, vad man själv har för mål och prioriteringar i säkerhetspolitiken och först därefter kan man möjligen resonera kring vilka hot som kan tänkas stå emot dessa mål. Men detta glömde vi uppenbarligen bort då, eftersom det aldrig var någon som ens antydde vilka egna säkerhetspolitiska mål vi ansåg oss ha. Kanske uppfattades de som självklara då, men så är det kanske inte längre och på många håll i den gryende försvarsdebatten har detta inte återkommit ännu. Det är nu på plats att ta upp och prioritera vilka säkerhetspolitiska mål vi anser vara av betydelse för landet - och det är på tiden.
Det som egentligen ett strategiskt bedömande alltid bör utgå från är förstås, vad man själv har för mål och prioriteringar i säkerhetspolitiken och först därefter kan man möjligen resonera kring vilka hot som kan tänkas stå emot dessa mål. Men detta glömde vi uppenbarligen bort då, eftersom det aldrig var någon som ens antydde vilka egna säkerhetspolitiska mål vi ansåg oss ha. Kanske uppfattades de som självklara då, men så är det kanske inte längre och på många håll i den gryende försvarsdebatten har detta inte återkommit ännu. Det är nu på plats att ta upp och prioritera vilka säkerhetspolitiska mål vi anser vara av betydelse för landet - och det är på tiden.
måndag 7 december 2009
Lavaldomen
Ungefär en månad efter det att LO inledde sin blockad mot skolbygget i Vaxholm var vi i Lettland på besök. Fanns det något som man lätt kunde konstatera så var det att behövdes - och behövs fortfarande - avsevärda bygginsatser i det landet för att komma över sovjetstatens underlåtenheter mot sina egna medborgare - i kommunistiska ögon var de ju snarare undersåtar förstås!
Varför vill då lettiska byggarbetare komma till Sverige, när det uppenbarligen finns så mycket att göra på hemmaplan? Som jag ser det finns det ett tydligt skäl till deras vistelse i Vaxholm. De ville tjäna oresonligt mycket pengar - mycket mer än de kunde tjäna på hemmaplan och om vi på något sätt borde reagera på denna form av utländsk arbetskrafts verksamhet här i lander så borde vi ju snarare minska dera möjligheter att tjäna "orimligt" mycket pengar i Sverige. Det enögda LO vill i stället höja lönerna till svensk normalnivå. Om man vill slå vakt kring svenska byggnadsarbetares arbetstillfällen, så borde man kanske i stället satsa på att renovera och bygga om hus i Lettland med svensk arbetskraft.
Det är svårt det där med utländsk arbetskraft, men utan att avslöja några hemligheter, kan jag orientera om att stora delar av den svenska åldrings- och sjukvården skulle gå i stå, utan att det finns kvinnor med sitt ursprung i andra länder som gör stora insatser, där normalsvenskar tydligen inte vill. Jag tycker att det också ska ingå i bedömningen.
Varför vill då lettiska byggarbetare komma till Sverige, när det uppenbarligen finns så mycket att göra på hemmaplan? Som jag ser det finns det ett tydligt skäl till deras vistelse i Vaxholm. De ville tjäna oresonligt mycket pengar - mycket mer än de kunde tjäna på hemmaplan och om vi på något sätt borde reagera på denna form av utländsk arbetskrafts verksamhet här i lander så borde vi ju snarare minska dera möjligheter att tjäna "orimligt" mycket pengar i Sverige. Det enögda LO vill i stället höja lönerna till svensk normalnivå. Om man vill slå vakt kring svenska byggnadsarbetares arbetstillfällen, så borde man kanske i stället satsa på att renovera och bygga om hus i Lettland med svensk arbetskraft.
Det är svårt det där med utländsk arbetskraft, men utan att avslöja några hemligheter, kan jag orientera om att stora delar av den svenska åldrings- och sjukvården skulle gå i stå, utan att det finns kvinnor med sitt ursprung i andra länder som gör stora insatser, där normalsvenskar tydligen inte vill. Jag tycker att det också ska ingå i bedömningen.
lördag 5 december 2009
Neutralitetens innebörd
Förvånansvärt ofta tycks svenskarna numera tro, att neutralitet betyder att man tar avstånd från konflikter, men det är nog en ganska "svensk" trosuppfattning. Sanningen är ju snarare, att man är neutral om man inte förändrar sina utlandskontakter med de krigförande parterna när kriget brutit ut. Man är alltså skyldig att upprätthålla bland annat handeln på samma sätt som man hade innan konflikten bröt ut. Om man inte gör så bryter man mot neutralitetsreglerna.
Det var ju därför vi upprätthöll handeln med det krigförande Tyskland. Vi sålde järnmalm till tyskarna före kriget och vi köpte stenkol därifrån av neutralitetsskäl och så länge det gick. Vi var alltså skydiga att fortsätta handeln med Tyskland på samma sätt som före kriget. Det är neutralitetens innebörd. Att detta sedan kostade drygt 1500 svenska sjömäns liv, var något man försökte glömma länge i Sverige. Samtidigt prisades de ganska fåtaliga tillfällena som s k lejdfartyg kunde förhandlas genom den allierade spärren och genom Skagerrak, som ju behärskades av tyskarna. Många svenskar tycks idag tro, att det var lejdtrafiken som visade på vår neutralitet, men så var det alltså inte. Det var snarare malm- och koltraden genom Östersjön som visade att vi var neutrala och det får vi kanske försöka påminna om ibland bland svenska neutralitetsromantiker!
Det var ju därför vi upprätthöll handeln med det krigförande Tyskland. Vi sålde järnmalm till tyskarna före kriget och vi köpte stenkol därifrån av neutralitetsskäl och så länge det gick. Vi var alltså skydiga att fortsätta handeln med Tyskland på samma sätt som före kriget. Det är neutralitetens innebörd. Att detta sedan kostade drygt 1500 svenska sjömäns liv, var något man försökte glömma länge i Sverige. Samtidigt prisades de ganska fåtaliga tillfällena som s k lejdfartyg kunde förhandlas genom den allierade spärren och genom Skagerrak, som ju behärskades av tyskarna. Många svenskar tycks idag tro, att det var lejdtrafiken som visade på vår neutralitet, men så var det alltså inte. Det var snarare malm- och koltraden genom Östersjön som visade att vi var neutrala och det får vi kanske försöka påminna om ibland bland svenska neutralitetsromantiker!
onsdag 2 december 2009
Säkerhetspolitiskt inlägg
Visst är det så att förutsättningarna för vår säkerhetspolitik har förändrats på ett radikalt sätt. Särskilt så, om man trodde att den gamla neutralitetspolitiken på något sätt skulle ha fungerat som en avskräckning mot ett sovjetiskt angrepp. Som jag tidigare skrivit om, var det nog inte så i själva verket. Det var mest avsett för internt bruk. I öst ansåg man att Sverige var en del av väst och i väst visste man. Det var bara svenskarna som inte visste!
I övrigt kan man i mycket hålla med Mikael Nilsson från FHS i hans brännpunktsartikel i dagens SvD. Vad jag däremot inte kan hålla med om är hans beskrivning av dagens strategiska förutsättningar. Vi står faktiskt inte inför ett ryskt invasionshot av gammal sovjetisk modell. Om ett sådan hot skulle kunna uppfattas så ska vi förstås redan nu ombasera förband och enheter till det hotade landet för att markera närvaro och till detta behövs inte några större mängder av förband, men de ska vara omedelbart tillgängliga. Om hotet på något sätt skulle bli en verklighet så blir vi och alla andra EU-stater med automatik medkrigförande. Det är väl så man i första hand vi bör uppfatta Lissabonavtalets skrivningar och solidaritetsdeklarationerna. I en sådan situation skulle ju en angripare ställas inför ett påtagligt hot om kärnvapeninsatser, vilket förhoppningsvis även nu kan verka avskräckande.
Det är en helt annan typ av avskräckning än en mobiliserande värnpliktskrigsmakt som vi internt trodde skulle vara avskräckande, för så var det förstås inte alls. Vi befann oss ju under under västs - främst USA:s - kärnvapenparaply och uttalat redan i mitten av 1960-talet, men det vågade man inte tala om för den svenska allmänheten, som alltså levde vidare i sin myt om att vi kunde klara oss på egen hand. Det kunde vi inte då - och det kan vi inte nu heller. Inte skulle det direkt bli en kioskvältare för något politiskt parti om man gick ut och sa som det egentligen förhöll sig och att vi blivit vilseförda systematiskt de senaste halvseklet.
I övrigt kan man i mycket hålla med Mikael Nilsson från FHS i hans brännpunktsartikel i dagens SvD. Vad jag däremot inte kan hålla med om är hans beskrivning av dagens strategiska förutsättningar. Vi står faktiskt inte inför ett ryskt invasionshot av gammal sovjetisk modell. Om ett sådan hot skulle kunna uppfattas så ska vi förstås redan nu ombasera förband och enheter till det hotade landet för att markera närvaro och till detta behövs inte några större mängder av förband, men de ska vara omedelbart tillgängliga. Om hotet på något sätt skulle bli en verklighet så blir vi och alla andra EU-stater med automatik medkrigförande. Det är väl så man i första hand vi bör uppfatta Lissabonavtalets skrivningar och solidaritetsdeklarationerna. I en sådan situation skulle ju en angripare ställas inför ett påtagligt hot om kärnvapeninsatser, vilket förhoppningsvis även nu kan verka avskräckande.
Det är en helt annan typ av avskräckning än en mobiliserande värnpliktskrigsmakt som vi internt trodde skulle vara avskräckande, för så var det förstås inte alls. Vi befann oss ju under under västs - främst USA:s - kärnvapenparaply och uttalat redan i mitten av 1960-talet, men det vågade man inte tala om för den svenska allmänheten, som alltså levde vidare i sin myt om att vi kunde klara oss på egen hand. Det kunde vi inte då - och det kan vi inte nu heller. Inte skulle det direkt bli en kioskvältare för något politiskt parti om man gick ut och sa som det egentligen förhöll sig och att vi blivit vilseförda systematiskt de senaste halvseklet.
Svensk marin frånvaro
I marinstrategiska sammanghang talas det ofta om marin närvaro, som ett första steg på en markering av nationellt intresse. Det gäller förstås även idag och man kan då dessvärre konstatera, att den svenska marina närvaron i Östersjön snarare är en frånvaro. Det behövs därför ganska omgående en tydlig markering av hur vi uppfattar vårt ansvar för lugn och säkerhet i vårt direkta närområde.
En tydlig markering vore att så snart möjligt - i alla fall före 2015 - bygga upp en styrka av patrullfartyg. Kanske skulle sådana fartyg byggas i två varianter - en bestyckad för marinen och en obestyckad för kustbevakningen. Den senare varianten kan ju byggas så att fartygen kan bestyckas om och när de ställs under marint befäl eller vid en beredskapshöjning. Uthålligheten till sjöss bör kunna vara ungefär en vecka och en maxfart på 25 knop torde vara tillräckligt. Kanske skulle serien omfatta 12 fartyg för marinen och 8 för kustbevakningen och marinens fartyg koncentreras till Östersjön, medan kustbevakningens ansvar i huvudsak kunde omfatta Bottenviken och Västerhavet.
Men det är bråttom, för snart kommer det att uppträda en råoljetrafik från St Petersburgs- Viborgsområdet till mottagare utanför Östersjön - eventuellt med omlastning till oceantonnage på Västkusten - och då måste vi kunna övervaka trafiken och se till att transporterna sker säkert och utan att bli utsatta för terroristanfall. Dessutom måste vi ju övervaka haven, så att det inte sker oljeutsläpp opåtalat. Ett värsta scenario vore att en terroraktion resulterar i ett stort oljeutsläpp och frågan är om Östersjön skulle klara det!
En tydlig markering vore att så snart möjligt - i alla fall före 2015 - bygga upp en styrka av patrullfartyg. Kanske skulle sådana fartyg byggas i två varianter - en bestyckad för marinen och en obestyckad för kustbevakningen. Den senare varianten kan ju byggas så att fartygen kan bestyckas om och när de ställs under marint befäl eller vid en beredskapshöjning. Uthålligheten till sjöss bör kunna vara ungefär en vecka och en maxfart på 25 knop torde vara tillräckligt. Kanske skulle serien omfatta 12 fartyg för marinen och 8 för kustbevakningen och marinens fartyg koncentreras till Östersjön, medan kustbevakningens ansvar i huvudsak kunde omfatta Bottenviken och Västerhavet.
Men det är bråttom, för snart kommer det att uppträda en råoljetrafik från St Petersburgs- Viborgsområdet till mottagare utanför Östersjön - eventuellt med omlastning till oceantonnage på Västkusten - och då måste vi kunna övervaka trafiken och se till att transporterna sker säkert och utan att bli utsatta för terroristanfall. Dessutom måste vi ju övervaka haven, så att det inte sker oljeutsläpp opåtalat. Ett värsta scenario vore att en terroraktion resulterar i ett stort oljeutsläpp och frågan är om Östersjön skulle klara det!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)