Någon ordning får det vara - även i försvarsdebatten!

Häromdagen gick den ryske utrikesministern, Lavrov, ut med ett uttalande om att svenskarna nog var i behov av psykisk vård, eftersom de tydligen ansåg att Ryssland skulle komma och anfalla landet. På något sätt ligger väl orsaken till uttalandet i att han i den svenska debatten kunnat uppfatta, att det finns uppfattningar i Sverige, som snarare borde hållas hemliga; särskilt om de skulle återspegla vår beredskapsplanläggning. Troligen togs uttalandet emot som lite egendomligt av de flesta andra bedömarna, men snarare påvisar det kanske att vi själva har svårigheter för att skilja på begreppen säkerhetspolitik, försvarspolitik och operativ planläggning. Om Lavrov sett öppna uppgifter om vår planläggning för att möta ett kuppanfall, så är hans kommentar kanske inte så egendomlig. Sammanblandningen av olika nivåer förenklar det ju knappast heller för oss själva, att föra en vettig försvarspolitisk debatt i landet. Den översta nivån; vår säkerhetspolitik styrs ju mera av att vi är medlemmar i EU och att vi sedan många år tillbaka haft hemliga direktkontakter med vissa Nato-stater; om än inte med Nato. Försvarspolitiken handlar kanske mest om materielsamarbeten med andra stater, men också om våra förberedelser för försvaret av landet i bredare bemärkelse, medan den operativa planläggningen, som bör vara hemligstämplad, mera handlar om praktiska förberedelser för användningen av vårt försvar i ett akut fall. Jag tror det vore bra om man kunde särskilja dessa klart olika nivåer från varandra i vår försvarsdebatt – och kanske så att inte Lavrov behöver göra flera uttalanden om de konstiga svenskarna, som tydligen känner sig hotade av Ryssland, som ju i dagens säkerhetspolitiska läge exporterar betydande kvantiteter olja till väst; bland andra till Sverige. Om således kuppförsvarsplanläggningen ser ut på ett sätt, så är det inte säkert att vår säkerhetspolitik entydligt bedrivs på ett parallellt spår. Det är inte utan att man får svenska nationalromantiska idéer från forna tider i tankarna på något sätt! Som Hattregimen under 1700-talet, eller…?

En annan aspekt handlar om hur vi ser på våra möjligheter att välja lämpliga strategiska handlingsvägar inom de olika nivåerna och även här har vi nog kört fast betydligt i vår försvarsdebatt, där vi mest diskuterar ett operativt exempel och inte breddar debatten så som dagens förutsättningar faktiskt borde inbjuda till. Under det kalla krigets tid handlade nästan all försvarspolitisk om ett ganska statiskt operativt tänkande kring ett mobiliserande invasionsförsvar och debatten fördes mera om vilka vapensystem, som kunde sänka flest landstigningsbåtar och som vi därför borde satsa på. Hur och varför vår sedan länge föråldrade säkerhetspolitik fortfarande leder in oss i en sådan återvändsgränd diskuteras nästan aldrig och det hemliga västsamarbetet får man väl inte knysta om!

Ett sätt att befria sig från det förgångna kunde kanske vara att studera, om det finns någon bra strategisk vägledning, som kunde hjälpa oss på traven. Jag vet, att strategi tidigare nästan var ett fult ord och jag har personligen upplevt, att en högt uppsatt svensk militär uttalade att ”Sverige är ett så litet land, att vi inte har någon strategi” – ett märkligt uttalande, som kanske sätter fingret på den djupare orsaken till dagens sammanblandningar. Eftersom litteraturen på området dessutom ofta skiljer på militär och marin strategi, så kan det i Sverige lätt uppfattas som en del av den ständiga försvarsgrensstriden, men så är det faktiskt inte. Det är inte ett val mellan konkurrerande handlingssätt, utan snarare val i olika tidsperspektiv och det borde vi nog uppmärksamma bättre. Vår gamla position om att vara väl förberedda när kriget kommer har nog en lägre relevans i dagens värld, där vi snarare aktivt bör arbeta för landets säkerhet redan nu i fred och så att det inte blir krig. Detta ställer förstås många gamla tankar på tvären, men om vi vill uppfattas som seriösa i vår säkerhetspolitik, så måste det till en del förändringar i vår tankevärld – och det är inte ens säkert att det blir billigare heller!

En intressant författare är Ken Booth, som i sin bok Navies and Foreign Policy från 1977 delar upp hur en stats säkerhet kan byggas med väpnade styrkor i tre kategorier:

-        En diplomatisk roll

-        En polisiär funktion samt

-        En militär roll

Vad den militära rollen kan innebära är närmast en självklarhet. Det handlar om hur olika styrkor/förband kan användas i krig och det är väl främst - eller kanske nästan enbart – inom den kategorin, som vi hittills diskuterat, byggt upp och planerat vårt försvar. Det som borde tillkomma är de två andra huvudfunktionerna.

Den diplomatiska rollen är väl så viktig och kan handla om mycket från fredsmässiga örlogsbesök till deltagande i internationella övningar av den typ vi nyligen sett i våra hemmafarvatten. Om rollen breddas något så kan internationella stöd- eller hjälpaktioner räknas in i den diplomatiska rollen, så som i dagarna flera länder bistår orkanoffer i Karibien på många olika sätt. Det är inte bara USA och UK, utan även Nederländerna, som sänt dit sina örlogsfartyg för att bistå med snabb nödhjälp och vattenförsörjning, utan också med sjukvård och reparationsresurser. Visst skulle även Sverige kunna verka inom denna kategori – varför inte med nödhjälp i katastrofområden?

I den polisiära rollen kan man förstås bidra till internationell säkerhet och stabilitet genom en marin närvaro; något som kanske vore en tydlig markering från svensk sida i situationer, där annars enbart större makter kommer i fråga och då konfrontationer kan ligga nära.

Vi har alltså en hel del att ta upp till diskussion om hur vår försvars- och säkerhetspolitik kan och borde utformas i den nya globaliserade världen. Att bara återgå till hur det var ställt under det kalla krigets tid skulle nog leda helt fel - nu också!