Neutralitet och neutralitetspolitik

Det höjs allt fler röster för ett svenskt medlemskap i Nato och jag har stor sympati för åsikten, för om det verkligen skulle uppstå ett hot mot oss, så bör vi förstås bli medlemmar.

Problemet är att många i sin bedömning tycks tro, att vi tidigare skulle kunnat stå utanför en öst-väst konflikt, om ett storkrig brutit ut. Det är helt fel och mest en missuppfattning av vad vår neutralitetspolitik i själva verket innebar. Man kan exempelvis läsa om detta i Erlanders dagböcker, där den tanken bakom vår s.k. neutralitetspolitik tydligt framgår. Det var främst – eller kanske enbart – Finlands utsatta läge 1949, som då hindrade oss från att öppet ansluta oss till Nato. Alltså ställde vi oss formellt utanför, men vi skulle inom några timmar eller kanske något dygn, för att citera Erlander, ansluta oss till Nato i händelse av en stor konflikt, för en sådan skulle vi aldrig ha kunnat stå utanför.

Detta visste man om i såväl öst som i väst och det blir då lite konstigt, när svenska politiker och debattörer idag tycks tro, att vår uttalade säkerhetspolitik skulle vara inriktad på att vi trott oss kunna vara neutrala i en storkonflikt.

Det är nog ingen bedömare utanför Sverige, som tror att något så fantastiskt skulle ha inträffat under det kalla krigets tid. Vi hade ju till och med ett mycket dolt samarbete med flera Nato-stater, så att vi var något så när förberedda, om något allvarligt skulle inträffa.

Sedan är dagens fråga mera komplicerad, för tror vi oss skapa ett säkrare Östersjöområde idag om vi går med i Nato, som ju enligt den ryska militärdoktrinen är Rysslands enda uttalade fiende? Eller ska vi fortsätta att hålla frågan öppen och under tiden arbeta med att stärka säkerheten tillsammans med våra grannar enligt EU säkerhetspolitiska inriktning? Jag förordar det senare och i ett sådant arbete kan kanske till och med Ryssland delta. Och det vore nog bättre för vår säkerhet som det ser ut idag!

Några sommarfunderingar

Det var ju ganska intensivt även under årets Almedalsvecka. Försvarsfrågor diskuterades över en stor bredd, men jag tycker nog, att man över lag saknade en överordnad och grundläggande syn på hur vårt försvar bör utformas för att svara mot dagens och framtidens krav och behov. Det blev i stället en hel del i och för sig viktiga frågor som debatterades, men utan en sammanhållen säkerhetspolitisk syn, blir även sådana viktiga frågor, som personalpolitik och Nato-anslutning ganska lossbrutna från sina sammanhang och därför svåra att få ett riktigt grepp på. Man måste nog först klara ut grundförutsättningarna innan man diskuterar ”detaljerna” och detta gäller förstås även för vår säkerhetspolitik. Detta var svårt att hantera redan under det kalla krigets tid, men nu – i den nya internationaliserade världen – borde vi känna oss betydligt friare att ta upp våra försvarsfrågor till diskussion. Möjligen har vi ännu en del att göra här.

En helt övergripande faktor är kärnvapenbalansen och vad detta innebär för oss. I första hand är det en säkerhetspolitiskt viktig fråga för oss och alla Nato-stater, som alla ligger under det amerikanska kärnvapenparaplyet, att konflikter inte får tillåtas att eskalera till ett kärnvapenkrig. Det är därför vårt ansvar för oss själva och för våra grannar, att våra försvarsansträngningar aktivt kan bidra till att konflikter hålls under kontroll och det kräver verksamheter av oss redan under det som kallas för allmänna fredsförhållanden. Det är här som tyngdpunkten borde ligga i vår försvarsansträngning. Det blir därför något egendomligt, när det ena operativa exemplet efter det andra mest handlar om konventionella krig mellan öst och väst och där Sverige på något sätt ingår eller berörs. Tror de som alldeles uppenbart vill återgå till ett invasionsförsvar m/ä, själva på sina mer eller mindre lösryckta operativa exempel? Jag gör det i alla fall inte. Vårt försvar måste ju kunna fungera stabiliserande och konflikthämmande redan idag och med den utgångspunkten måste vi bygga ett rimligt starkt insatsförsvar för att inte inbjuda till intrång av vilket slag det vara månde. Det betyder alltså i dag, att vi måste ha ett incidentinriktat försvar och en grund för detta synsätt finns faktiskt till stora delar i EU säkerhetsstrategi från 2003. Varför tillämpar vi inte det synsättet?

Sverige ska ha ett försvar, som kan verka redan i fred och vid kriser av olika slag som vårt samhälle kan drabbas av. Vi måste därutöver förstås kunna hantera kränkningar och ha en fullgod incidentberedskap. Detta är ett fundament för försvaret och på denna grund kan vi sedan bygga ytterligare kompetenser och förmågor, som vi vill att försvaret ska kunna ha. Det har alltså inte någon koppling till hotbilder och liknande, som det gamla planeringssystemet förutsatte. Det inledda marina samarbetet med Finland skulle säkert kunna utökas med flera Östersjöstater, för vi är alla beroende av att sjöfarten – inte minst oljetransporterna- över Östersjön och i Västerhavet kan fungera utan påverkan från terrorister eller andra internationella kriminella grupper. Att detta samtidigt kan betyda ett bättre miljöskydd är väl ingen nackdel?

Ledningen av vårt försvar borde ske närmare regeringen. Det verkar lätt antikt- och inte särskilt demokratiskt - att en tjänsteman på generaldirektörsnivå, skulle ha uppdraget, att leda landet, om vi hamnar i krig. Självklart är detta en regerings tyngsta uppdrag. Borde inte detta också uppmärksammas?

Lagstiftningen inom försvarsområdet borde förstås moderniseras så att vi verkligen kan få full försvarseffekt redan i fred. Idag bygger lagarna på att beredskapshöjande effekter uppnås först vid mobilisering, och när någon form av angrepp mot landet redan inletts och det är ju helt otidsenligt. Det är väl i ett sådant sammanhang, som diskussionerna kring värnplikt eller inte bör föras? Kanske en samhällsplikt bör tillkomma i stället?

Jag är också Nato-anhängare, men det måste inte betyda, att jag anser, att vi omedelbart ska gå med i Nato. Det skulle idag ge en alldeles onödig spänningshöjande effekt, även om man i Ryssland ju egentligen vet, att vi är en del av västvärlden. Om ryssarna på något sätt höjer spänningen i vårt närområde eller börjar hota de baltiska staterna, då bör vi tydligt ange, att vi kommer att gå in i Nato, om detta hot inte upphör. Det är väl så det kortet bör spelas och inte bara bli en följd av egna interna och mer eller mindre vildvuxna funderingar?