Amerikansk strategisk ominriktning

Ett utomordentligt intressant föredrag på detta ämne hölls igår av den amerikanske marinstrategen Peter M Swartz och jag uppfattade, att man skulle kunna göra följande funderingar med anledning av den annonserade och omdiskuterade amerikanska förändringen och prioriteringen av Stilla havs-regionen:

-         Den ”stora” förändringen blir kanske inte så betydande, eftersom man kommer dela upp USN i 60% till Stilla havet och det innebär att 40% faktiskt finns kvar i Atlanten –åt Europas håll! (Av framtida kanske 10 hangarfartygsgrupper kommer alltså 4 att finnas i Atlanten!)

-        Omläggningen innebär inte – och det underströks mycket tydligt -  att USN kommer att betrakta Kina som en fiende, utan man kommer att söka samarbete med den kinesiska marinen i stället. En öppen attityd alltså, vilket man också håller mot ryska marinen på Atlantsidan.

-        Tillgången på eskortenheter kommer att vara begränsat, vilket innebär att partnerländer – som Sverige – själva måste svara för en större del av sjöfartsskyddet i sina regioner.

 

Min slutsatser av detta är, att vi måste börja anskaffa enheter för vårt sjöfartsskydd i Östersjön och Västerhavet – patrullfartyg-  och vi skulle kunna samverka bättre inte enbart med Nato-mariner utan även med den ryska marinen – på samma partnerskapsnivå som USN gör! Huvudfienden idag är internationell terrorism och vi har till del sammanfallande intressen av att bekämpa den.

Min andra slutsats är att detta samarbete måste kunna genomföras på försvarsgrensnivå och det måste vi nog börja inse i Sverige! Vi behöver alltså en mera maritimt inriktad marin idag i stället för den som lades ner redan 2004!

Två aktuella försvarsfrågor.

I dagens debatt har det brutit ut förklenande omdömen, om de, som vill värna om Marinens Musikkår i Karlskrona och att den institutionen ska få vara kvar. Det har tydligen lämnats ett besparingsförslag från Livgardet i frågan, som verkligen inte är vare sig ny eller upplyftande. Att hänvisa till att det skulle sparas pengar för resor till och från Karlskrona, måste ju ändå ses som ett svepskäl. Det ligger gamla motsättningar och pyr under ytan och det kostar väl också pengar om Livgardets musikkårer skulle ut på turné! Och det är väl här skillnaden finns egentligen.

Man skulle gärna vilja klassa Marinmusiken som ett insatsförband av renaste märke, för den har representerat landet utomlands många gånger - inte minst i samband med större örlogsbesök. Jag hade själv nöjet att invitera den till Sarajevo 1997 och där den som första musikkår uppträdde med konserter på två ställen i staden och en gång ute på IFOR-högkvarteret i Ilidzja. Möjligen är Livgardets musikårer av ett annat slag, för de är ju närmast turistattraktioner i Stockholm och motsättningen mellan dessa uppgifter är kanske lite svår att se. Även den beridna vaktparaden drogs ju för övrigt in en gång! Och ganska snart bildades det en förening, som har i uppgift att stödja den beridna högvakten. De som uttalar sig förklenande om att det blir reaktioner, då ganska udda enheter inom vårt försvar hotas till sin existens, bör kanske fundera på var felet - eller motivet - kan tänkas ligga. Eller tycker man verkligen, att allmänheten inte ska reagera alls, då en viktig försvarssymbol hotas av nerläggning?

Den andra frågan handlar om beräkningen av deltagarantal vid större övningar; nu senast Zapad 2013. I svenska fora framförs beräkningar, som inte alls återspeglas på andra håll. Jag har verkligen letat på Nato alla möjliga hemsidor, men ingenstans finns något om att övningens skulle ha omfattat fler än vad Nato och Ryssland kom överens om i samband med att de baltiska staterna anslöts till Nato 2004. Möjligen ligger missförståndet i Sverige på att vi inte kan översätta anglosaxisk och rysk terminologi på ett korrekt sätt? Taknivåerna för den militära närvaron finns angiven i överenskommelsen och det handlar just om militär närvaro i betydelsen "military" och hit räknas inte deltagande marin personal, som ju är "naval" enligt normalterminologin eller inrikestrupper, som väl betecknas som "police-" eller "security forces". Det finns anledning att beakta detta, då Nato övning snart inleds i vårt närområde, så man från svensk sida inte då också missbedömer deltagarantalet på grund av översättningssvårigheter.

Granskning av svensk biståndspolitik

Det är nog bra, om svenskt bistånd ges en ordentlig granskning, för den är och har varit mycket präglad av en orimligt naiv inställning till hur samhället fungerar på andra håll; främst inom utvecklingsvärlden.

Många projekt ser bra ut, om man betraktar dem från en svensk utgångspunkt, men de blir rena löjligheten, om man ser det från mottagarens. Dessvärre kan sådana projekt till och med konservera bristen på utveckling, för pengarna hamnar mycket ofta i händerna på lokala stam- eller klanhövdingar, som i realiteten inte alls önskar någon utveckling, som kan ifrågasätta deras makt över undersåtarna.

Biståndet blir i många fall kontraproduktivt, därför att vi/biståndsorganisationerna tror, att u-ländernas människor har liknande ideal och föreställningar som vi har i västvärlden och mottagarna gör ofta allt för att förstärka denna missuppfattning, som ju gläder alla ”givare”. Det är ett rent hyckleri. Och våra biståndsorganisationer är kanske de allra värsta på att fortsätta att föra svenska folket bakom ljuset, för man vill ju så gärna och så väl!

Min erfarenhet från drygt 25 års skolprojekt i Gambia – ett ganska begränsat geografiskt område, det medges – visar ändå på just detta. Vi kan inte ”utveckla” några u-länder. Det måste folken på platsen själva göra. Och vi kan inte ”lära” folk i u-länder att vara demokratiska eller likställda. Det måste de lära sig själva!