Hur försvara Sverige?

Den rubriken har allt oftare blivit synlig, samtidigt som, lustigt nog, egentligen den självklara följdfrågan: "Mot vad?" egentligen aldrig ställs. Frågorna kring vårt framtida försvar är komplicerade och vi bör därför försöka renodla försvarspolitiken i frågan och rensa bort en del annat som ju lätt kommer upp i dagens i försvarsdebatt.

Tidigare och under det kalla krigets tid har ju industri- och lokaliseringspolitik varit tunga strategisubstitut i den svenska försvarspolitiken, delvis därför att man av sekretesskäl inte kunde framföra de reella motiven. Vi har ju exempelvis ett mycket starkt flygvapen, därför att vi skulle skydda västsidans bomblygplan vid deras anflygningar från sina baser i norra Anglia och, kanske ännu viktigare, vi skulle ju försvara deras baser mot sovjetiskt bombflyg. I stället blev den svenska nationella flygindustrin motivet för vårt flygvapen. Någon form av strategiska argument användes också i bland för att motivera fredsförbands lokalisering, då det egentligen mest var en lokaliseringspolitik som styrde.

Den budgetmodell som infördes under 1960-talet byggde på att vi hade en tydlig angripare att planera vårt försvar emot. Och eftersom Sovjetunionen faktiskt hade en större krigsmakt än vår, så fick man införa något som kallades "dimensionerande angreppsfall" i stället och då blev ju möjligheterna att manipulera betydande.

Det kan dessutom vara lämpligt att tydligt konstatera, att vi aldrig under det kalla krigets tid haft en egen förmåga att ensamma stå emot ett sovjetiskt angrepp. Vi var redan från början en dold västallierad, vilket den sovjetiska militärledningen var väl medveten om och vi skulle ju ansluta oss till NATO inom några timmar eller dagar, om ett storkrig bröt ut mellan öst och väst. Det finns idag debattörer som helt glömt bort detta grundläggande faktum. Samtidigt finns det andra som kraftigt överdriver ett hot från dagens Ryssland, vilket inte heller är en rimlig bas för vår försvarspolitik idag.

Vi måste i stället finna en ny och bättre modell för hur vi ska planera vårt framtida försvar och där vi försöker frigöra oss från de gamla myterna och i stället applicerar ett strategiskat tänkande på vår situation och vår försvars framtid. En modell kan vara att vi betraktar försvaret i olika tidsperspektiv och då slår en ganska tydligt, att det försvar som vi anser oss behöva för att stå emot ett stort upplagt konventionellt anfall i övermorgon, är inte alls det försvar som vi behöver idag.

 

Försvar idag? 

Vilka förmågor och förband behöver vi omedelbart tillgängliga i dagens läge för att kunna svara för samhällets och medborgarnas säkerhet? En folkrättslig skyldighet, som vi har, är att vi måste kunna  hävda vår territoriella integritet – till sjöss, i luften och på marken.

Vårt samhälle är också betydligt mera sårbart, än det varit tidigare och vi är alltså känsliga för cyberattacker och för energistörningar.  Redan i detta sammanhang kan det också vara rimligt att beakta, att vårt fredssamhälle importerar nästan hälften av sin olja från Ryssland och att den transporteras över Östersjön.

Vår säkerhet kräver också en väl samordnad ledning så att samhällets alla förmågor används och sätts in samordnat. En bra samordnad underrättelsetjänst är också ett tydligt behov.

Och för att upprätthålla vår suveränitet behöver vi i första hand ske egna nationella förband, även om samarbete med våra grannar/partners kan underlätta om ett tydligt terroristhot skulle bedömas föreligga.  Det behövs alltså exempelvis jaktflyg, patrullfartyg och bevaknings- eller militärpolisförband för denna mycket grundläggande förmåga.

 

Försvar i morgon?

Här kan i första hand anges vilka tilläggsförmågor som kan anses behövas idag samt de förstärkningsförband, som kan kallas in för att uppnå en tröskeleffekt.  I detta förmågeregister skulle vi nog behöva samverka en del med våra grannar och partners för såväl utbildning som för materielanskaffning.

För detta behövs – utöver dagens behov - ett system med förband som är tillgängliga och förstärkningar, som kan kallas in. Vissa förband kan kaderbemannas för framtida behov. Beroende på utvecklingen i den nära omvärlden kan ett NATO-medlemskap bli aktuellt.

 

Försvar i övermorgon?

Här behöver vi kunskaper om vapenutveckling m m. men förband i denna kategori behöver idag inte anskaffas annat än sådana som tar extremt lång tid att annars utveckla och som har önskvärda förmågor och kan användas även i de föregående nivåerna, som exempelvis ubåtar.

Om situationen skulle försämras, måste vi kunna möta ett stort angrepp. En sådan krisnivå torde föregås av en spänningsperiod, som gör det troligt att vi bör ansluta oss till NATO. Till detta skulle det behövas ett återuppsatt invasionsförsvar, men troligen är kärnvapen-komponenten farligare och hur ska någon kunna skydda sin befolkning mot ett kärnvapenanfall?

Detta kan vara ett sätt att spalta upp en komplicerad fråga och det kan säkert finnas flera, men ett är ganska säkert - vi kan inte bara gå tillbaka till en föråldrad invasionsförsvarsmodell,

Det vore att sticka huvudet i sanden -- ett "strutsförsvar"!

!

Sverige och NATO

I dagens ganska nymornade försvarsdebatt har röster höjts för en svensk anslutning till Nato. Det finns därför anledning att försöka utveckla motiven för eller emot.

En grundfråga är förstås var vi anser oss höra hemma från en mera övergripande ideologisk utgångspunkt och här ar svaret mycket enkelt, för med vårt samhälles grundläggande värderingar borde vi förstås vara medlemmar i Nato. Men så enkelt är det inte och det har det inte heller varit i det förgångna under det kalla kriget.

Vårt motiv att inte direkt ansluta oss till Nato när det bildades, var ju av hänsyn till Finland, som i Pragkuppens efterföljd i april 1948 tvingades ingå ett Vänskaps-, samarbets- och biståndsavtal med Sovjetunionen. Sett med dagens perspektiv på var vår politik då ganska klok, även om USA inledningsvis hade svårt att förstå vår linje. Det var kanske först senare som den amerikanska ledningen till fullo hade insett vår egentliga intension och vi blev därför först 1962 erbjudna samma kärnvapenparaply som alla NATO-staterna, trots att vi formellt inte var allierade. Och när Sovjetunionen föll samman, var man i Finland mycket snabb med att förklara, att VSB-pakten inte längre var tillämplig och just då hade det kanske varit naturligt om Sverige öppet hade allierat sig till NATO, men den chansen försattes för det uppgavs att det inte fanns ett folkligt stöd för en sådan anslutning.

Från en sovjetisk utgångspunkt var och är Sverige ett västland och vår neutralitetspolitik uppfattades där mest som en diplomatisk halvsanning. Den skulle ju också i princip upphöra, om ett krig hade brutit ut och vi skulle ansluta oss till NATO inom några timmar eller dygn, om olyckan hade varit framme. Att vi skulle ha kunnat stå utanför en öst-västlig storkonflikt var det ingen som trodde, även om det idag finns en del oinformerade, som tycks tro så. Vår säkerhetspolitik skulle kanske ha sammanfattats som: ”Neutralitetspolitik i fred syftande till Nato-anslutning i krig”, för att göra en lätt parafras av en känd svensk officiell ståndpunkt, för det var så man uppfattade den svenska inriktningen såväl i väst som i öst!

Men nu kan vi väl ansluta oss till Nato utan några svårigheter?

Inför ett sådant viktigt beslut måste vi nog studera dagens situation lite bättre och djupare.  Våra nya, östliga grannar Estland, Lettland och Litauen blev 2004 medlemmar av NATO, efter en överenskommelse mellan NATO och Ryssland om att hålla en låg militär profil i regionen. Från den utgångspunkten vore det därför ganska oklokt att i dagens relativt lugna säkerhetspolitiska situation skärpa motsättningarna mellan Ryssland och NATO genom att vi helt oprovocerat höjer spänningen genom att ansluta oss till pakten, som ju dessutom betecknas som den enda ”riktiga” fienden i den ryska militärdoktrinen. En sådan skärpning av det säkerhetspolitiska läget skulle dessutom kunna drabba de baltiska staterna och det skulle vi nog inte vilja utsätta dem för. På ett ganska egendomligt sätt, har vi en situation som påminner om att vi under det kalla kriget tog stor hänsyn till vår granne, Finland, men nu gäller det de baltiska staterna i stället. Det kan finnas många ryska förevändningar för att störa de baltiska staternas säkerhet.

Å andra sidan har vi ju idag möjligheten att ”hota” med att förbereda en NATO-anslutning som en diplomatisk påtryckning, om ryssarna av någon anledning skulle inleda någon form av kampanj mot våra baltiska grannar och, om det inte skulle visa sig vara tillräckligt, borde vi överväga att tillsammans med Finland gå in i alliansen. Vi har alltså några alternativ att utnyttja för vår och till våra grannars säkerhet, om det skulle inträffa en försämring av dagens ganska lugna situation. Att av egna interna, förment försvarspolitiska, skäl, skynda sig med att ansluta sig till alliansen vore ju att spela bort de möjligheter till diplomatska åtgärder, som vi kanske faktiskt har för att behålla dagens relativt avspända läge.

Om alltså frågan om en NATO-anslutning får betraktas som en åtgärd på hög konfliktnivå, så kanske vi i stället bör arbeta för att förstärka dagens tämligen lugna säkerhetspolitiska situation och då faller exempelvis den gemensamma finsk-svenska havsövervakningen i tankarna. Detta projekt innebär ju att vi samarbetar med våra grannar ungefär så som vi deklarerat i vår solidaritetsförklaring och ett sådant samarbete kunde säkert utökas så att vi får ett gemensamt maritimt lednings- och skyddssystem för den ökande sjöfartens säkerhet i Östersjön och Västerhavet. Jag har personligen träffat ryska företrädare, som anser sig uppfatta hot från terroristgrupper och liknande mot all den energiexport som numera går på köl och till del även per rörledning i vårt närområde och vår egen oljeimport sker till nästan hälften just den vägen. Det ligger alltså i vårt eget intresse att sjöfarten kan framföras säkert.  Ett gemensamt maritimt kommando skulle dessutom kunna vara en del av EU försvars- och säkerhetspolitik och Sverige kunde alltså ta ett initiativ för att stärka samarbetet och skydda handeln. Man kanske till och med skulle kunna tänka sig att tillsammans försöka bärga något av den tickande miljöbomb, som all den dumpade ammunitionen i Östersjön kan vara.

Det vore att agera på ett klokt sätt på dagens relativt lugna konfliktnivå och kanske kan ett sådant samarbete ske i överensstämmelse med Lissabonavtalet om ett permanent samarbete mellan intresserade EU-länder kring Östersjön och med Ryska federationen som en samarbetspartner.  Möjligen kunde ett sådant samarbete också stämma väl överens med den maritima strategi, som EU håller på att utarbeta. Det skulle i alla fall kunna vara ett bättre alternativ än en NATO-anslutning idag och vi kunde då också inbjuda Ryska federationen att delta i ett fredligare samarbete och inte ganska oprovocerat och i onödan höja dagens hotnivå genom att bara ärva våra mer eller mindre interna föreställningar från kalla krigets tid.

Toppmöte i Sverige

Det var ju en överraskning - ett toppmöte i början på nästa månad i Stockholm med president Obama och de nordiska och baltiska regeringscheferna. Men hur är det med säkerhetsläget? Och kan Försvarsmakten leva upp till sin roll i samhällets säkerhet?

Man ska nog se OS i London som en förebild för vår insats. Det kommer att behövas en skärpt luftbevakning och möjligheter att snabbt sätta in jaktflygplan mot okända eller oidentifierade mål. Det kommer att behövas en påtaglig förstärkning av polisen i flera avseenden och till detta räcker nog inte enbart Livgardet. Det behövs mera och folk i beredskap.

Och tänk om Carlskrona funnits hemma redan då. och till ankars som en ledningsresurs och för helikoptertransporter och deras bordningsstyrka för insatser mot mindre fartyg och båtar? Nu får väl amfibiebataljonen ta ansvaret till sjöss i stället!

Låt oss i alla fall inte vara alltför naiva inför vad som kan komma att hända och EU-mötet med president Bush i Göteborg för några år sedan var väl ingen höjdare! Eller kommer myndigheten Försvarsmakten först anmäla att det handlar om en polisiär fråga och begära utökade anslag för att delta?

Ett litet test på insatsförsvarets insatstänkande!

Tack Skipper!

Tack för din vänliga presentation av min blogg och även för den trevliga bilden från Gålöbasen!
Fast på min tid som DC var 44 rbbdiv baserad i Karlskrona - men ändå. Jag har förstås också tjänstgjort på tb och mtb med Gålö som bas.

Ja, det förhåller sig så att jag en gång i tiden blev rekommenderad av en kvinnlig partivän, att jag borde ha en blogg. Det var inför förra riksdagsvalet, då jag nästan kom med på valsedeln som ersättare. Jag vill minnas att det saknades 14 röster, men jag har då och då ändå skrivit ner mina funderingar kring vårt försvars utveckling på min blogg och jag är nästan häpen över att du velat göra dig besväret med att läsa allt. Jag har själv gjort det för en tid sedan och visst har det hänt mycket sedan det började och en del är därför inte riktigt eller aktuellt längre. Det händer ju en hel del, trots allt, även om jag skulle vilja att det hände ännu mera. Om det tror jag faktiskt att vi kan vara överens.

Jag tror dessutom att det är viktigt att kunniga människor deltar i det politiska arbetet och inte bara klagar på "våra politiker". Jag har därför försökt bli en själv och inbjuder gärna flera att delta!

Får jag till din presentation tillägga, att jag gått USNWC och att jag varit marinattaché i Moskva. Jag är förmäten att tro mig därför förstå den svenska strategiska bakgrunden lite bättre. Det var ju för övrigt inget man fick lära sig på MHS en gång i tiden. Alla så kallade strategi-applex inleddes med att fienden redan landstigit, om man får överdriva något och jag frågade därför ofta vad som hade skett dessförinnan; under det som kan kallas konfliktens inledande eller marina fas. Att man aldrig delgavs detta har jag förstått långt senare, för, om man gjort så, då hade alla officiella "sanningar" om vår "neutralitet" snabbt blivit avslöjade. Vi hade ju ett omfattande och dolt västsamarbete, vilket numera är mera känt. Att vi dessutom ansågs ligga under det amerikanska kärnvapenparaplyet är fortfarande inte riktigt färdigdiskuterat, men en fråga vill jag ta upp, därför att den inte uppfattas korrekt. Vi hade aldrig - i alla fall inte efter 1958 - en egen förmåga att själva försvara oss mot ett sovjetiskt anfall. Det var bara en fråga om timmar eller dygn, innan vi skulle ha anslutit oss till Nato och begärt hjälp och det som låg närmast till hands var kärnvapen. Det tror jag inte vi ska blunda för och det lite "halvsnälla" konventionella kriget, som den svenska krigsplanläggningen mest sysslade med, hade aldrig blivit av.

I frågan om Gotlands försvar, föreslog jag ganska tidigt, att en av de tilltänkta manöverbataljonerna faktiskt skulle utgångsbaseras där - inte för att det militära hotet var som omfattande, utan för att markera ett tydligt nationellt intresse - och det gäller faktiskt fortfarande fast man kan ju inte se var dessa insatsförband finns- inte ens i dag på Försvarsmaktens karta.

Om jag dessutom skulle passa på att kommentera något kring Ryssland, så får jag nog erkänna, att utvecklingen där blivit sämre eller värre, än vad jag bedömde för några år sedan. Men det är fortfarande så, att mycket av vad som finns i ryska media, som jag följer ganska väl, är avsett för intern konsumtion. Putin har ett stort behov av att visa för den mycket okunniga ryska allmänheten att nu är allting på rätt väg i "moder Ryssland" igen och inte alls så dåligt som det var på Jeltsins tid. Den stora prestigefrågan är dock inte militär eller marin, för det handlar om vinter-OS i Sotji, som Putin satsat oerhört på.