Händer det något?

Före årsskiftet frågade jag på annat håll om det inte borde börja hända något inom Försvarsmakten, så att ett insatsförsvar var etablerat senast till 2014. Det verkar, trots att regeringens skrivelse till Försvarsmakten är ganska tydlig, inte hända så särskilt mycket.

Det enda som hittills hänt verkar vara att man tagit fram ett förslag om att omorganisera Högkvarteret. Det är väl det slutliga beviset på att man där inte längre har någon kontakt med verkligheten!

Traditionen att man sitter i Högkvarteret och "producerar" verkar förlamande, för det är inte där som det bedrivs verksamhet på förbandsnivå. Om det ska hända något - och det ganska snart - så bör förbandschefer utnämnas, så att de själva kan börja formera sina förband. Det kan faktiskt ingen centralbyråkrat på Lidingövägen åstadkomma - oberoende av hur Högkvarteret är organiserat. Det behövs snarare innovatörer på gräsrotsnivå.

Samtidigt kräver vår solidaritetspolitik, att det redan nu inleds verksamheter på flera håll och tillsammans med våra grannar. Det är på det sättet vi tillsammans ska möta framtida hot. Fast det verkar fortfarande ligga utanför den ännu rådande tankesfären inom alltför stora delar av Försvarsmakten.

Intressant och givande

Om man vill läsa lite mer om kulturkrocken mellan det västerländska och svenska å ena sidan och ett utpräglat stam- och klansamhälle, så kan jag rekommendera Diana Janses utmärkt tänkvärda bok "En del av mitt hjärta lämnar jag kvar".

Borde läsas av många svenska "tyckare" alltifrån sådana som tror att det kommer "ensamkommande flyktingbarn" alldeles av sig själv till sådana som inte tror att världen kan vara besvärlig på många sätt, men det rör sig ändå till slut om människor.

Ett bräckligt samhälle

Den senaste veckans snöoväder sätter fingret på ett samhällsproblem, som vi ganska snart måste försöka lösa på ett bättre sätt än idag. Vårt samhälle är alltför sårbart för även ganska triviala påkänningar som ett snöoväder. En allvarlig aspekt på detta är att vårt moderna samhälle också är känsligt för olika typer av allvarliga manipulationer eller, i värsta fall, för terroristattacker. Det är kanske en slutsats vi borde dra av denna veckas snö - inte bara hur resenärers resegarantier ska vara utformade.

Fast det finns ju en transportgren, som faktiskt fungerar precis som vanligt och det är sjötransporterna!

Sjötrafiken försvåras visserligen av isen till havs, men lastfartygen kommer faktiskt fram med hjälp av isbrytare. Tänk om sjötrafiken upphörde! Då skulle dagens snöproblem te sig ganska små för vårt samhälles försörjning och funktionalitet, trots allt.

Under svåra isvintrar var det för övrigt ganska vanligt med strejk för högre löner inom det finska isbrytarsystemet, som ju måste vara civilt enligt fredsbestämmelserna. Även i det avseendet gjorde vi oss mera sårbara, då vår isbrytarflotta blev civilbemannad. Vi får väl se om det håller fram i mitten av mars eller om de nu civila svenska isbrytarbesättningarna kommer att passa på enligt finsk modell!

Och självklart ska militär personal hjälpa till med snöskottningen i samhällets tjänst!

Gamla lösningar på nytt problem

Försvarsfrågan kräver ett nytt tänkande. Vi står inte formellt längre mellan två maktblock och vi för inte längre någon neutalitetspolitik. Vi är medlemmar i EU och har avgivit en särskild solidaritetsförklaring och den gamla försvarspolitiken har vi egentligen redan tagit adjö av.

Vi ska nu, och i full överenstämmelse med våra partners inom EU, i stället skapa ett insatsberett försvar. Det betyder i korthet, att vi med de enheter och förband - civila och militära - redan idag ska verka för att förstärka den strategiskt ganska lugna situation som idag föreligger och om möjligt arbeta för att de konflikter som trots allt kan finnas under den lugna ytan kan avvecklas på ett fredligt sätt. Samtidigt måste vi hålla en gard mot de risker som landet och medborgarna kan råka ut för idag bl a på grund av internationell brottslighet och i förlängningen terrorism. Om vi tillsammans med vårt partners och grannar är framgångsrika i den verksamheten, så ska vi tillsammans kunna möta och undvika att en katastrof i form av ett krig - kanske med kärnvapen - drabbar oss. Vi har i det avseendet också ett ansvar för vår omgivning. Det är väl detta som egentligen Lissabonfördragets texter rörande den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken handlar och som vi "förklarat" med vår avgivna solidaritetsförklaring.

Man ska kanske samtidigt notera, att det i samma fördrag anges, att staterna förbinder sig att stärka sina försvar, men då kanske man ska undvika att göra det på det gamla "försvarsplaneringssättet", som vi tillämpade under det kalla krigets dagar. Då gällde det att påvisa en "hotbild". Det behöver vi inte längre. Det blir kanske till och med kontraproduktivt, att utnämna utvecklingen i Ryssland, som en drivkraft för att förstärka vårt försvar, för i vissa grundläggande säkerhetsfrågor rörande den internationella terrorismen, har vi till del liknande nationella intressen och det är här vi ska börja - inte med att utnämna Ryssland till "vårt hot" och börja argumentera för att sätta upp flera mobiliseringsbara enheter och förband - det som vi förr något eufemistiskt kallade för "krigsförband" och som kanske mest har karaktären av pappersförband.

Nu ska vi i stället börja samarbeta närmare med våra grannar i försvars- och säkerhetsfrågor och det finns mycket som kan göras i sammanhanget, men mycket återstår. Hur är det till exempel med möjligheterna att ingripa till sjöss i Östersjön och i Västerhavet? Hur mycket har vi bedrivit gemensamma övningar på marken i Estland - kanske tillsammans med ytterligare andra förband? Borde vi inte så snart som möjligt ta en del av flygincidentförsvaret av alla de tre baltiska staterna.?Vi har ju faktiskt ett av Europas största flygvapen och uppgiften delas nu av redan ganska ansträngda NATO-länders flygvapen.

Det är alltså idag, som vi ska bygga säkerhet i vår region och det gör vi inte genom att förbereda oss på att föra krig i en hypotetisk och redan upptrappad situation.

Det betyder, att vi redan nu ska arbeta tillsammans med våra partners för att undvika att det bryter ut ett krig. Den gamla modellen, som byggde på en förenklad syn på vårt säkerhetspolitiska läge och att ett mobiliserande försvar kunde avskräcka från ett angrepp, gäller inte i det nya läget och måste därför förkastas.

Mera på Östersjöns botten

Trelleborgsfartyget s/s Sten Sture försvann en januarinatt 1947 på resa med kol från Gdansk till Helsingborg. Vid sjöförklaringen trodde man sig veta, att fartyget gått på en mina någonstans öster om Bornholm och att alla därvid omkommit. Det kom därför som något av en överraskning, att vraket påträffades 1997 och väl inne på polskt vatten och inte alls, där man antagit vid sjöförklaringen 1947. Enligt uppgift ska nu polackerna dyka på vraket, som ligger på babords sida och har stora skador i överbyggnaden, vilket ju kan tyda på att hon inte alls gått på en mina, utan kan ha sänkts på annat sätt. Borde vi inte försöka få reda på det även i Sverige, för det finns fortfarande några svenskar som lever i okunnighet om deras anhörigas öde på havet en mörk januarinatt för drygt 60 år sedan!

Östersjön- morgondagens Persiska vik?

I senaste numret av Officerstidningen skriver Tommy Jeppsson om Östersjöns nya och ökade strategiska betydelse. Sjötrafiken beräknas bli fördubblad inom de närmaste fem åren och oljetransporterna kommer att fyrdubblas under samma tid. Mycket av den tillkommande sjötrafiken kommer alldeles naturligt att passera genom den svenska ekonomiska zonen och vi kommer därför att få en intensiv internationell sjötrafik inom vad som är ett svenskt ansvarsområde. Samtidigt måste vi förstås vara på det klara med, att detta också kommer att attrahera olika illegala eller rent av terroristiska element. Närheten det Ryssland och alla de terrorgrupper som där finns borde kanske uppmärksammas bättre. Och det är vi som har ansvaret för vår ekonomiska zon och ingen annan.

Slutsatsen är alldeles klar. Vi måste få till en snabb förstärkning av våra övervaknings- och ingripanderesurser till sjöss, så att vi kan svara upp för den säkerhet som sjötrafiken i vårt närområde kräver. Det är faktiskt en del av EU säkerhetsstrategi. Vi kanske till och med skulle utöka våra möjligheter att ingripa genom att etablera en s.k. angränsande zon i enlighet med den gällande folkrätten?

Men framför allt måste vi ganska snart skaffa oss en betydlig förstärkning av våra möjligheter att vara närvarande med insatsberedda fartyg. Det behövs ett betydande tillskott med uthålliga övervaknings- eller patrullfartyg och det illa kvickt, så vi slipper alldeles onödiga säkerhetshot av de typer som vi idag kan se i Persiska viken. Sjötrafiken kommer att öka ganska snart och kanske redan när den internationella konjunkturen börjar vända. Kanske kunde patrullfartyg byggas lite enklare än Visbykorvetterna och tillsammans med Kustbevakningenen och kanske tillsammans med andra Östersjöstater- varför inte exempelvis Polen, Estland och Lettland, som står inför liknande utmaningar?

Det vore väl ett bra EU-projekt och där Sverige kunde ta täten !

Städad Östersjö?

I veckans Uppdrag granskning "avslöjades" det att sovjetiskt kärn- och eventuellt också gasavfall hade dumpats till sjöss också i den svenska ekonomiska zonen. Jag tror att det faktiskt är rimligt att tro att så verkligen skett. Att det förnekas av nuvarande ryska företrädare eller att det skulle finnas skriftliga bevis i ärendet ligger i sakens natur. Om man vet lite om hur problem löstes på låg nivå i Sovjetunionen och utan att det rapporterades till högre instans, så är uppgifterna inte alls särskilt egendomliga - även om de skulle vara så för en svensk betraktare. Så gick det till i Sovjetunionen, för så fungerar en enpartidiktatur.

Frågan om vad som ska göras är kanske lite enklare. Jag tycker att Sverige skulle samla en konferens om vad som kan tänkas städas upp från Östersjöns botten. Ett brett, marint samarbete för att öka säkerheten till sjöss är ju ett allmänt svenskt önskemål och här kunde det dessutom få inslag av den solidaritet, som vi ju uttalat ska utsträcka för att öka säkerheten inom ramen för Lissabonavtalet. Det finns sedan gammalt en hel del dumpad ammunition - gamla tyska gasgranater från världskrigen - på flera ställen och en ordentlig kartläggning skulle nog vara bra för många. Om man sedan ska bärga något får bli en följdfråga. Det finns ju dessutom flera sekler av skeppsvrak, som kanske innehåller väl så farliga ämnen, även om kärnvapensopor antagligen kan ha en särskild betydelse för Östersjöns vatten.

Alltför ofta fel perspektiv

Efter två veckor med vårt skolprojekt i Gambia drabbas man ganska lätt av tankar om hur förbindelserna mellan våra länder egentligen är utformade och fungerar. Det är fortfarande så att många svenskar, kanske de flesta, uppfattar att vi ska "hjälpa" uländerna att utveckla sig till något som kunde tänkas likna våra samhällsideal. Men vad är det som säger att just det skulle vara eftersträvansvärt för exempelvis länderna söder om Sahara?

Efter nu ganska många års bekantskap med Gambia har jag snarare kommit fram till att en ekonomisk utveckling där bara kan ske genom ett samarbete. Det alltför vanliga svenska "hjälpperspektivet" är ingen bra grund att bygga något bestående på. Traditionell "ulandshjälp" ger kanske i värsta fall alldeles fel resultat, om det över huvud blir några bestående effekter efter det att "projektet" avslutats. Hjälpperspektivet kan i vissa fall till och med uppfattas som nedlåtande mot samarbetspartnern och i värsta fall med rasistiska inslag; dock oftast helt omedvetna men ändå ganska tydliga, om man gör sig besväret att betrakta utvecklingsländerna från deras eget perspektiv och inte bara från ett svenskt.