Nytänkande, tack!

Den ganska förvirrade - och ofta förvirrande - debatten om Nato föranleder många tankar kring vår säkerhetspolitik, där vi ofta glömmer bort, att vi faktiskt redan är medlemmar i en allians med försvarsuppgifter – EU.  Dessutom diskuteras försvarsfrågan oftast från en utgångspunkt, där vi tar det för givet, att hot av olika slag ska vara en grund för planeringen av vårt försvar och försvarsbudgeten. Detta innebär dessvärre i sin tur, att vi mest diskuterar vilka hot som kan anses vara relevanta för vårt försvar att kunna möta och inte i första hand hur säkerheten för vårt samhälle och våra medborgare ska kunna upprätthållas; något som kanske ändå är det viktigaste. Alla mer eller mindre fantasifulla krigsscenarier med Ryssland som angripare visar kanske mera på vår ovana vid att hantera försvars- och säkerhetspolitiska frågor och vår tro på hotbilderna har därför blivit viktigare än verkligheten. Skulle en krigssituation verkligen hota, så bör vi självklart snarast öppet gå med i Nato, för den som fortfarande tycks tro att vi själva ska kunna avskräcka en kärnvapenrustad stormakt från att angripa oss i ett akut läge, får nog tänka till en gång till. Vi måste lära oss att skilja mellan vårt strategiska läge i dag och vad som å andra sidan främst bör vara en förutsättning för en plan för att möta en strategisk kupp. Den tråkiga följden av just den sammanblandningen blir ju dessvärre, att vi också kapar alla förbindelser med det ryska civila samhället, vilket nog väcker mera förvåning än respekt i vår omvärld. Det är inte på det sättet, som vi bör sortera eller dimensionera våra försvarsansträngningar och den allt övergripande frågan är ju faktiskt, att vi verkligen satsar tydligt på försvaret av vårt samhälle och att detta kan uppfattas och förstås i andra stater.

Så här inleds EU strategi för sjöfartsskydd från 2014 och som i Sverige inte ens handlagts inom försvarsdepartementet – utan inom näringsdepartementet:

Havet är en värdefull källa till tillväxt och välstånd för Europeiska unionen och dess medborgare. EU är beroende av öppna, skyddade och säkra hav och oceaner för ekonomisk utveckling, fri handel, transport, energitrygghet, turism och en god havsmiljöstatus.

Större delen av både den externa och interna EU-handeln går sjövägen. EU är globalt den tredje största importören och den femte största producenten inom fiske och vattenbruk. Mer än 70 % av unionens yttre gränser utgörs av sjögränser och hundratals miljoner passagerare passerar genom unionens hamnar varje år. Europas energitrygghet är till stor del beroende av sjötransport och av sjöfartsinfrastruktur. Den betydande ökningen av medlemsstaternas flottor och lämplig hamninfrastruktur (t.ex. LNG-anläggningar) bidrar till en välfungerande energimarknad och en tryggad energiförsörjning och därmed till välfärden för de europeiska medborgarna och europeisk ekonomi som helhet.

EU och dess medlemsstater har därför strategiska intressen, inom hela det globala marina området, när det gäller att identifiera och möta säkerhetsutmaningar med koppling till havet och till sjögränsernas förvaltning. Europas medborgare förväntar sig effektiva och kostnadseffektiva lösningar för skyddet av det marina området, inklusive gränser, hamnar och offshoreanläggningar, för att säkra handel till havs, hantera potentiella hot från olaglig verksamhet till havs och på bästa sätt utnyttja havets potential för tillväxt och sysselsättning, och samtidigt skydda havsmiljön.

Europeiska unionens strategi för sjöfartsskydd omfattar såväl de inre som de yttre aspekterna av unionens sjöfartsskydd. Den fungerar som en övergripande ram och bidrar till ett stabilt och säkert globalt marint område i enlighet med den europeiska säkerhetsstrategin (ESS) samtidigt som den säkerställer samstämmighet med EU-politik, i synnerhet den integrerade havspolitiken, och med strategin för inre säkerhet i Europeiska unionen.

Alla, som läser detta, förundras naturligtvis över att denna mycket tydliga inriktning inte tycks utgöra en grund för planeringen av vårt framtida marina försvar. Men man kan också lyfta blicken något och konstatera, att inte ens texterna i Lissabonfördraget eller i EU säkerhetsstrategi tycks spela någon roll i vår försvarsplanering, som mest fortsätter på ett gammalmodigt sätt från det kalla krigets tid – ofta följt av frågor hur vi ska agera när katastrofen redan inträffat och kriget drabbat oss. Det är så dags då!

Hur kan vi fortsätta att hantera försvarsfrågan så ogenomtänkt och oprofessionellt?

I själva verket har ju alla självständiga stater faktiskt ett grundläggande behov av ett försvar i någon bemärkelse och det tycks man ha missat totalt, när man mest håller på med hotbilder. Den svenska staten – och det svenska samhället – har faktiskt redan i dag ett behov av att kunna upprätthålla sin suveränitet och vi har därför ett tydligt behov av ett incidentförsvar i luften, till sjöss och på marken. Vi måste av rent folkrättsliga skäl kunna upprätthålla statsgränsernas okränkbarhet på ett trovärdigt sätt och även med vapenmakt om så krävs. Här finns det alltså en första nivå för hur vi bör bygga upp ett trovärdigt försvar. Men eftersom en framtida säkerhetspolitisk utveckling i dag ter sig alltmer oförutsebar, så behöver vi också förmågor, som redan i fred snabbt ska kunna bygga upp en tröskel med lämpliga förband – utöver behoven för ett incidentförsvar – så att någon – vem det vara må och efter våra egna överväganden – inte frestas att skapa eller bedriva någon säkerhetshotande verksamhet riktad mot vårt land eller mot våra medborgare.

Om man sedan granskar EU säkerhetsstrategi, så finner man, att det finns verksamheter på högre ”krigföringsnivå”, som vi borde uppmärksamma bättre. Där skriver man för övrigt, att någon storskalig aggression mot någon medlemsstat i dag inte är trolig, vilket kanske borde noteras, men vi ska, enskilt eller tillsammans, kunna hantera hot mot vår säkerhet i form av:

-        Terrorism

-        Spridning av massförstörelsevapen

-        Regionala konflikter

-        Stater i upplösning och

-        Organiserad brottslighet.

I en kommande översyn av säkerhetsstrategin kan det tänkas, att ”smygande angrepp” eller ”små gröna män” tillkommer, men vad som kanske kan vara svårt att förstå i Sverige är, att verksamheter som på detta sätt hotar vårt samhälle också måste kunna bekämpas också av vår försvarsmakt. Det rör sig ingalunda enbart om polisiära uppgifter och vi måste tankemässigt anamma detta innan det blir alltför sent. Är det ”Ådalen-komplexet” som ännu hindrar tankeverksamheten?

Terrorismen sätter redan i dag liv på spel, leder till stora kostnader och strävar efter att underminera öppenheten och toleransen i våra samhällen och utgör ett växande strategiskt hot mot hela Europa. Flera terroriströrelser har allvarliga stridsmedel och andra resurser och är beredda att tillgripa obegränsat våld för att orsaka massiv skada och död – även i Sverige. Terrorism kan även kopplas till spridning av massförstörelsevapen, som alltså inte enbart handlar om kärnvapen, utan också mer eller mindre giftiga kemiska ämnen av många olika slag och som vi måste kunna möta – innan det blir något tillslag i vårt land.

De många regionala konflikter, som blossat upp efter det kalla krigets låsningar, kan också ha en terroristanknytning. Detta glömmer vi oftast bort och tror oss, mycket naivt, förstå, att dessa nya konflikter mest bara förorsakar en mer eller mindre omfattande flykting- eller migranttrafik och som vi tror oss kunna hantera på ett rimligt sätt. Sådana konflikter kan många gånger också direkt förorsaka staters sammanbrott eller upplösning och hela västvärlden har dessvärre svårigheter, att förstå att stater i exempelvis Mellanöstern eller Afrika oftast inte är baserade på någon folklig demokratisk gemenskap eller något liknande, utan på stammar och klaner, som i grunden är varandras fiender, vilket ständigt är ett problem för landet och för andra bedömares förståelse. Det handlar inte om ”regeringen eller ”oppositionen”, som det ofta anges i våra media, utan om urgamla, ärvda motsättningar eller rent av strider mellan olika stammar eller klangrupperingar. Denna typ av inbördeskonflikter har numera en tendens att eskalera och extremism i olika former kan i sin tur resultera i terroristorganisationer, som även de kan förlägga verksamheter i Europa – och i Sverige.

Alla de företeelser, som anges i EU säkerhetsstrategi, kan naturligtvis också resultera i organiserad brottslighet; något som vi inledningsvis kan ha haft svårt att tro. I Sverige förvånas ganska många över hur omfattande narkotikatrafiken verkligen är på global nivå; för visst berör det också lilla Sverige! Människohandeln, som sedan många år smugglat framför allt afrikaner över Medelhavet, kan ses som ett exempel på en annan organiserad brottslighet och som EU har svårt att hantera – inte minst eftersom Libyen, som länge varit ett ”basområde” för människosmugglingen, numera mest är en ”stat i upplösning”. Det skulle behövas radikalt annorlunda ingripanden för att förhindra smugglarnas flytetyg från att ens lämna stränderna eller hamnarna i Libyen! Plats för en FN-sanktionerad och mera offensivt inriktad EU-operation Sophia!

På en något högre konfliktnivå har det redan visat sig vid studier, att Sverige är mycket känsligt för avbrott i varutillförseln i allmänna termer och inte ”bara” i oljeimporten. Det kan tänkas att någon illvillig – stat eller annan organisation – skulle vilja påverka den svenska statens agerande i något som man uppfattar som ett viktigt avseende och då visar det sig att vi med tiden har blivit mycket känsliga för den gamla påtryckningsformen blockad. Diskussionerna har ju det senaste året ofta handlat om Gotland och ett eventuellt ryskt agerande där, men den stora svagheten med Gotlands och alla gutars säkerhet kanske främst ligger i, att om hamnen i Visby stängs, så blir det kanske inom ett par dygn svårigheter med dagligvaror för öns hela befolkning. Även Sveriges uthållighet på flera områden är så begränsad, att det inte skulle behövas en större stats resurser, för att få tydliga effekter i landet och hos befolkningen. Det kanske räcker med att någon terroristorganisation minerar Göteborgs hamn och därmed tillfogar hela landet svåra försörjningsproblem - och vi har ju dessutom dragit in den lilla symboliska styrka som vi tidigare hade i Göteborg.

Vår försvarspolitik får alltså inte mest inriktas på krigföring på högsta nivå. Försvaret måste kunna sättas in betydligt tidigare och för att motverka störningar av olika slag i vårt samhälle. Bevakningsförband, amfibieenheter, patrullfartyg och jaktflyg skulle här ha en tydlig plats och med klara uppgifter redan i fredstid. En medvetenhet om vårt medlemskap i EU och därmed i unionens säkerhetsstrategier borde också sätta sin prägel i frågorna om var våra förband och enheter ska kunna uppträda och verka geografiskt. Talesättet, att vi bara ska kunna verka i Sverige och inte i internationella insatser, blir därmed mera reducerat till ett politiskt slagord, än anpassat till vår nuvarande säkerhetspolitiska verklighet.

I dagarna har vår vilande värnplikt aktualiserats, men mest för att man genom selektiva åtgärder ska kunna fylla de förband och enheter, som vi enligt försvarsbesluten ska kunna sätta upp. Risken finns då, att en återupptagen värnplikt blir en återgång till den ganska mekaniska form av ”förbandsproduktion”, som vårt försvar led av under det kalla krigets avslutande tid. Nu måste vi inse, att även våra mer eller mindre värnpliktsbemannade enheter – om det nu blir några – måste vara tillgängliga redan i fred och bör kunna lösa enklare stridsuppgifter kanske redan efter ungefär 3 månaders tjänstgöring och mera komplicerad verksamhet efter 6 månader. Systemet för förbandsproduktion enligt tidigare modell fyller i dag annars knappast någon säkerhetspolitisk roll och även värnpliktsbemannade förband måste finnas tillgängliga redan i fred och helst på ett flexibelt sätt som medger ”beredskapsövningar” eller inkallelser till kompletterande utbildning över tiden. Vid ett möjligt behov av en säkerhetspolitisk markering ska dock alla kunna kallas in för att bli en del av den tröskel, som då kan vara ett sätt att på ett trovärdigt sätt hindra en eskalering av en konflikt och att ”försvara freden” för det är ju detta som är försvarets egentliga uppgift.

Vårt försvar måste alltså kunna agera över ett betydligt bredare spektrum och inte enbart inriktas på att kunna möta ett ganska osannolikt och enbart konventionellt ryskt angrepp. Så har vår försvarsplanering redan sett ut alltför länge, men det mest intressanta med ett nytt och annat synsätt är, att vi nu kan och bör genomföra försvar i enlighet med EU säkerhetsstrategier redan under fredsförhållanden och i nära samarbete med andra EU-medlemsstater och alldeles oberoende om de är medlemmar i Nato eller inte.

Det är samtidigt svårt att undvika funderingar kring vår Försvarsmakts verksamheter i dagens samhälle och därmed också kring frågor om hur vi bör organisera landets försvar. Att ha en sammanslagen organisation av Försvarsmaktens typ baserades en gång på att man ansåg, att delarna hade en gemensam uppgift, men sådana tankar verkar mest lite nattståndna i dagens mycket diversifierade värld. Operativt samarbete med våra EU- grannar borde i stället förberedas och genomföras redan i dag och på dagens konfliktnivå för att samordnat verka för en fortsatt fredlig utveckling. Därför borde självständiga försvarsgrenar snarast återskapas, så att även det många gånger komplicerade internationella samarbetet kan underlättas – och i alla fall inte försvåras som det tyvärr blivit ibland. Kunde vi dessutom skapa en strategisk ledning nära eller i regeringskansliet, så skulle vi kanske kunna se fram emot ett riktigt bra fungerande försvar av landet och för att undvika att de konfliktanledningar, som trots allt finns, får eskalera till en kritisk nivå.

Vi har alltså ett omfattande behov av förändringar och omprioriteringar inom vår försvarspolitik och då duger det inte, att mest bara renovera ett föråldrat invasionsförsvar.

Vi måste tänka bättre än så!

Marint intressant bok

Inom kort kommer "Allmän sjökrigshistoria 1965- 2000" att finnas till försäljning och läsning via SMB, som bistått med råd och dåd under den ganska långa tid, som jag inte visste hur jag skulle kunna fullfölja det uppdrag som jag en gång i tiden fick av amiralen Bengt Lundvall.

Rekommenderas!

Någon ordning får det vara - även i försvarsdebatten!

Häromdagen gick den ryske utrikesministern, Lavrov, ut med ett uttalande om att svenskarna nog var i behov av psykisk vård, eftersom de tydligen ansåg att Ryssland skulle komma och anfalla landet. På något sätt ligger väl orsaken till uttalandet i att han i den svenska debatten kunnat uppfatta, att det finns uppfattningar i Sverige, som snarare borde hållas hemliga; särskilt om de skulle återspegla vår beredskapsplanläggning. Troligen togs uttalandet emot som lite egendomligt av de flesta andra bedömarna, men snarare påvisar det kanske att vi själva har svårigheter för att skilja på begreppen säkerhetspolitik, försvarspolitik och operativ planläggning. Om Lavrov sett öppna uppgifter om vår planläggning för att möta ett kuppanfall, så är hans kommentar kanske inte så egendomlig. Sammanblandningen av olika nivåer förenklar det ju knappast heller för oss själva, att föra en vettig försvarspolitisk debatt i landet. Den översta nivån; vår säkerhetspolitik styrs ju mera av att vi är medlemmar i EU och att vi sedan många år tillbaka haft hemliga direktkontakter med vissa Nato-stater; om än inte med Nato. Försvarspolitiken handlar kanske mest om materielsamarbeten med andra stater, men också om våra förberedelser för försvaret av landet i bredare bemärkelse, medan den operativa planläggningen, som bör vara hemligstämplad, mera handlar om praktiska förberedelser för användningen av vårt försvar i ett akut fall. Jag tror det vore bra om man kunde särskilja dessa klart olika nivåer från varandra i vår försvarsdebatt – och kanske så att inte Lavrov behöver göra flera uttalanden om de konstiga svenskarna, som tydligen känner sig hotade av Ryssland, som ju i dagens säkerhetspolitiska läge exporterar betydande kvantiteter olja till väst; bland andra till Sverige. Om således kuppförsvarsplanläggningen ser ut på ett sätt, så är det inte säkert att vår säkerhetspolitik entydligt bedrivs på ett parallellt spår. Det är inte utan att man får svenska nationalromantiska idéer från forna tider i tankarna på något sätt! Som Hattregimen under 1700-talet, eller…?

En annan aspekt handlar om hur vi ser på våra möjligheter att välja lämpliga strategiska handlingsvägar inom de olika nivåerna och även här har vi nog kört fast betydligt i vår försvarsdebatt, där vi mest diskuterar ett operativt exempel och inte breddar debatten så som dagens förutsättningar faktiskt borde inbjuda till. Under det kalla krigets tid handlade nästan all försvarspolitisk om ett ganska statiskt operativt tänkande kring ett mobiliserande invasionsförsvar och debatten fördes mera om vilka vapensystem, som kunde sänka flest landstigningsbåtar och som vi därför borde satsa på. Hur och varför vår sedan länge föråldrade säkerhetspolitik fortfarande leder in oss i en sådan återvändsgränd diskuteras nästan aldrig och det hemliga västsamarbetet får man väl inte knysta om!

Ett sätt att befria sig från det förgångna kunde kanske vara att studera, om det finns någon bra strategisk vägledning, som kunde hjälpa oss på traven. Jag vet, att strategi tidigare nästan var ett fult ord och jag har personligen upplevt, att en högt uppsatt svensk militär uttalade att ”Sverige är ett så litet land, att vi inte har någon strategi” – ett märkligt uttalande, som kanske sätter fingret på den djupare orsaken till dagens sammanblandningar. Eftersom litteraturen på området dessutom ofta skiljer på militär och marin strategi, så kan det i Sverige lätt uppfattas som en del av den ständiga försvarsgrensstriden, men så är det faktiskt inte. Det är inte ett val mellan konkurrerande handlingssätt, utan snarare val i olika tidsperspektiv och det borde vi nog uppmärksamma bättre. Vår gamla position om att vara väl förberedda när kriget kommer har nog en lägre relevans i dagens värld, där vi snarare aktivt bör arbeta för landets säkerhet redan nu i fred och så att det inte blir krig. Detta ställer förstås många gamla tankar på tvären, men om vi vill uppfattas som seriösa i vår säkerhetspolitik, så måste det till en del förändringar i vår tankevärld – och det är inte ens säkert att det blir billigare heller!

En intressant författare är Ken Booth, som i sin bok Navies and Foreign Policy från 1977 delar upp hur en stats säkerhet kan byggas med väpnade styrkor i tre kategorier:

-        En diplomatisk roll

-        En polisiär funktion samt

-        En militär roll

Vad den militära rollen kan innebära är närmast en självklarhet. Det handlar om hur olika styrkor/förband kan användas i krig och det är väl främst - eller kanske nästan enbart – inom den kategorin, som vi hittills diskuterat, byggt upp och planerat vårt försvar. Det som borde tillkomma är de två andra huvudfunktionerna.

Den diplomatiska rollen är väl så viktig och kan handla om mycket från fredsmässiga örlogsbesök till deltagande i internationella övningar av den typ vi nyligen sett i våra hemmafarvatten. Om rollen breddas något så kan internationella stöd- eller hjälpaktioner räknas in i den diplomatiska rollen, så som i dagarna flera länder bistår orkanoffer i Karibien på många olika sätt. Det är inte bara USA och UK, utan även Nederländerna, som sänt dit sina örlogsfartyg för att bistå med snabb nödhjälp och vattenförsörjning, utan också med sjukvård och reparationsresurser. Visst skulle även Sverige kunna verka inom denna kategori – varför inte med nödhjälp i katastrofområden?

I den polisiära rollen kan man förstås bidra till internationell säkerhet och stabilitet genom en marin närvaro; något som kanske vore en tydlig markering från svensk sida i situationer, där annars enbart större makter kommer i fråga och då konfrontationer kan ligga nära.

Vi har alltså en hel del att ta upp till diskussion om hur vår försvars- och säkerhetspolitik kan och borde utformas i den nya globaliserade världen. Att bara återgå till hur det var ställt under det kalla krigets tid skulle nog leda helt fel - nu också!

Vår framtida säkerhetspolitik

Många nya fakta har kommit på bordet om hur Sverige faktiskt hanterade sin säkerhets- och försvarspolitik under det kalla krigets tid, men ännu frodas myterna om landet, där många invånare trodde - och kanske fortfarande tror - att vi stod över Öst-väst-konflikten och att neutralitet skulle råda i händelse av krig. Det kan därför finnas anledning, att kortfattat relatera verkligheten, trots att den visar, att annars högt skattade svenska politiska förgrundsfigurer kanske medverkat i att vilseföra de svenska medborgarna.
Vid krigsslutet var Sverige fortfarande lätt omskakat av att vi hade tvingats göra avsteg från vår deklarerade neutralitet, men vi hade klarat oss utan att bli inblandade i det pågående kriget och det var förstås det allra viktigaste. Sverige låg oskadat i ett Europa som var svårt skadat av kriget. I Storbritannien vann Labour-partiet överraskande parlamentsvalet 1945 och därmed hade den svenska regeringen sina partivänner vid makten i London. Samtidigt intensifierade kommunisterna sina verksamheter i det krigströtta Västeuropa och även i Sverige märktes detta subversiva hot, något som bekymrade den nye svenske statsministern, Tage Erlander, mycket.

På ett mera övergripande plan ledde det kommunistiska hotet till att britterna försökte samordna det västeuropeiska försvaret mot ett hotande sovjetiskt angrepp.[1] Ett resultat av detta var 1948 tillkomsten av Västeuropeiska unionen, WEU, medan en tänkt (?) Nordeuropeisk union förekoms av de skandinaviska försvarsförhandlingarna, som sägs ha initierats av utrikesminister Undén vid ett nordiskt utrikesministermöte i Oslo i februari 1948   Även amerikanarna reagerade för det kommunistiska hotet och lanserade Marshallhjälpen. Den svenska förhandlingsgruppen vid förhandlingarna om Marshallplanen, OEEC-förhandlingarna, leddes av Dag Hammarskjöld, som lyckades så bra med detta, att även Sverige fick del av hjälpen, trots att vi ju inte alls var krigshärjade. Det politiska syftet med Marshallhjälpen var ju å andra sidan faktiskt att få fart på den europeiska ekonomin, så att den kommunistiska offensiven under Kominforms ledning skulle hejdas och Sverige kunde förstås påtagligt bidra till detta med sin helt oskadade produktionsapparat.

Den förstärkta försvarsberedskapen upphörde den 1 juli 1945 för den svenska krigsmakten, som då återgick till sin fredsorganisation, som i sin tur byggde på 1942 års försvarsbeslut.  Nu förbereddes ett nytt försvarsbeslut genom 1945 års försvarskommitté och grundat på bl a ÖB svaret 1947 som alternativ till de tre lägre alternativen som kommittén beställt. Märkligt lite handlade det i något av alternativen om erfarenheterna från beredskapsårens neutralitet och vad det kunde betyda i försvarsförmågor exempelvis vad avsåg flygvägarna över Sverige i händelse av en ny stormaktskonflikt i Europa eller hur vår importsjöfart skulle kunna skyddas vid en sådan konflikt.

På ett mera praktiskt plan inleddes redan 1945 ett svenskt försvarssamarbete med britterna, då efterkrigsminsvepningarna inleddes i våra farvatten och under brittisk ledning. Hotet från Sovjetunionen motiverade redan då samtal mellan den svenska marinen och den brittiska och man kom därför överens om att om det blev krig, så skulle Sverige svara för krigföringen nord om latituden genom Klaipeda och britterna syd om den – enkelt och lättförståeligt! Berlinkrisen inträffade 1948 och det amerikanska strategiska flyget frambaserades till baser i Storbritannien samtidigt som vårt samarbete med britterna hamnade i bakgrunden, då Nato bildades 1949. Sverige ansåg sig då ha ett strategiskt behov av att hålla an med en Nato-anslutning, eftersom Finland ju fortfarande till del styrdes av en sovjetisk grupp under Zjdanovs ledning. Men vi hade ju våra försvarspolitiska kopplingar till Storbritannien, som kunde förse oss med modern materiel och nu, framför allt, med moderna jaktflygplan – J 28 Vampire, J 30 Mosquito och J 33 Venom - parallellt med en import av amerikansk överskottsmateriel – J 26 Mustang - redan från 1945. Möjligen bidrog den svenska återhållsamheten till att Finland inte drabbades av det öde som drabbade Tjeckoslovakien vid Pragkuppen i slutet av februari 1948 och till att landet i stället kunde teckna ett avtal om Vänskap, Samarbete och Bistånd med Sovjetunionen, VSB-avtalet, i mitten av februari 1948!

Nu inleddes det kalla kriget och där Nato i vårt närområde hade den övergripande strategiska kontrollen över Östersjöutloppen, medan Sovjetunionen – från 1955 Warszawapakten, WP – behärskade hela den södra och östra delen av Östersjön. Men enligt den amerikanska uppfattningen, hade Sverige placerat sig utanför västsamordningen, trots att vi hade en operativ samordning med britterna, som i det tysta försökte få amerikanarna att förstå den svenska positionen. De samordningsfrågor som fanns, handlade i mycket om gemensamma åtgärder i en konflikts inledning, medan exempelvis markoperativa frågor hade lägre prioritet och kunde hanteras senare. Vi samordnade samtidigt en del frågor, som hade hanterats vid de skandinaviska försvars-förhandlingarna som exempel minspärrningen av Öresund tillsammans med danskarna, luftförsvaret av Danmark och södra Norge med stöd av våra nya kryssare, men viktigast var nu, att vi byggde upp vårt luftförsvar mot öster. Därmed skyddade vi ju också västs baser för det strategiska flyget i Storbritannien mot möjliga sovjetiska anfall.

Med britterna hade vi alltså redan nu ett dolt samarbete och när det brittiske flygministern Henderson i januari 1951 besökte Sverige, lät statminister Erlander och försvarsminister Vougt honom förstå, att de bedömde att Sverige tämligen omgående skulle bli indraget i en eventuell öst-väst-konflikt- något som man i dag helt glömt bort! Henderson ansåg då att han behövde ett bättre underlag och det bestods av Vougt i ett hemligt PM, där det svenska försvarets planläggning, organisation och utrustning presenterades! Denna PM studerades grundligt av britterna[2], som uppfattade att Sverige på något sätt ändå ville vara en deltagare i det västliga samarbetet inom Nato, och den blev en grundhandling vid de informella operativa överläggningar som skedde ombord på HMS Indomitable på ett örlogsbesök i Stockholm redan i juni samma år. Vid parlamentsvalen i Storbritannien samma år förlorade Labour makten och därmed minskade den svenska regeringens möjligheter till direktkontakt ministrar emellan, men det beslöts att de hemliga kontakterna nu i stället skulle fortsätta på försvarsgrensnivå. Sverige stod nu inför ett stort problem. Hur skulle man kunna övertyga amerikanarna om vår västinriktning?

I Sverige var det statsminister Erlander som personligen hade hållit i frågorna om den hemliga västsamordningen, men efter kommunalvalen 1950 ansåg han sig behöva en medhjälpare och det blev Dag Hammarskjöld som utsågs till konsultativt statsråd, trots att han inte ens var partimedlem, men mot ett löfte att få bli landshövding i Uppsala 1953, då den befattningen skulle bli ledig! Såvitt jag kan förstå, var det också Hammarskjöld, som arrangerade och deltog i ”Halmstadssamtalen[3]”, där nu den svenska säkerhetspolitiska situationen diskuterades med den brittiske utrikesministern Herbert Morrison och kanske också med statministrarna i Danmark och Norge, som ”råkade” komma till Halmstad, som det sades till pressen. Nu gällde det för Sverige att tydligt framföra sin ståndpunkt för den amerikanske presidenten Truman! 

I Washington var då Erik Boheman svensk ambassadör och hans ungdomsvän Dean Acheson var amerikansk utrikesminister och tillsammans kunde de i det tysta arrangera ett möte mellan Truman och Erlander. I svenska media angavs, att Erlander skulle resa till Amerika för att träffa sina utvandrade släktingar, men det var alltså president Truman som han skulle träffa och det gjorde han i all hemlighet den 14 april 1952. Resultatet från mötet var, att Sverige nu kunde uppfattas som en hemlig medlem av Nato och att det försvarspolitiska samarbetet med USA kunde starta igen – trots den svenska förmenta neutralitetspolitiken. Det hemliga samarbetsavtalet översändes därefter till Stockholm för undertecknande och det färdiga dokumentet levererades i Washington i juli av Hammarskjöld.

Ett allvarligt och tydligt tecken på den verkliga svenska inställningen var kanske att ett svensk signalspaningsflygplan i juni 1952 sköts ner på nästan samma ställe, där ett amerikansk signalspaningsflygplan hade skjutits ner året innan. Den nedskjutningen hade lett till att Truman redan 1951 förbjöd de amerikanska spaningsflygningarna över Östersjön. Nu övertog Sverige uppgiften och det resulterade i en nästan likadan nerskjutning; bara två månader efter Erlanders USA-besök! Och för att dölja verkligheten något kallades incidenten i Sverige för ”Catalinaaffären” i stället för ”DC 3affären”, som kanske varit mera relevant. Sverige var nu i verkligheten ett västallierat land och om detta rådde inga som helst tvivel i Sovjetunionen, men de svenska medborgarna ställdes utanför denna insikt. Det var bara en inre krets i den socialdemokratiska ledningen, som kände till detta men, framför allt, fick inte utrikesminister Östen Undén någon orientering om verkligheten.

En mycket stor försvarspolitisk förändring inträffade då Brezjnev 1960 beslöt, att bygga upp den sovjetiska kärnvapenförmågan till en nära nog orimlig nivå. Man kan kanske tycka, att detta beslut på något sätt skulle påverka den svenska försvarspolitiken, men det gjorde det egentligen inte alls. Vi hade vid försvarsbeslutet 1958 bestämt oss för att tillverka egna taktiska kärnladdningar, men den interna opinionen inom det socialdemokratiska partiet blev så stark, att beslutet bara föll bort – trots att den tilltänkta försvarsplanen byggde på att vi skulle kunna sätta in kärnvapen mot sovjetiska utskeppningshamnar. 

Då hade vi dessutom importerat ett ”programbudgeteringssystem”, FPE, från USA och ambitionen var säkert riktig och rimlig, men med försvarsbeslutet 1958 hade vi redan och olyckligtvis fått ett politiskt beslut om hur försvarsanslaget skulle fördelas procentuellt mellan försvarsgrenarna och även denna märkliga försvarspolitiska låsning har vi ärvt vidare till våra dagar! Självklart kunde inte ett försvar mot ett stort kärnvapenslag planeras med hjälp av FPE-systemet, som ju egentligen mest byggde på att olika operativa inriktningar skulle kunna jämföras kostnadsmässigt och egentligen mest förorsakade en alldeles orimlig pappersproduktion. Det skulle ju behövas en annan eller ny politisk inriktning, men en sådan uteblev och försvaret fortsatte därför att planera ett konventionellt försvar mot ett konventionellt angrepp och alla tankar om hur kärnvapenhotet skulle kunna innebära och hanteras doldes mest i kommande försvarsberedningars inledande texter och inte alls i avvägnings- eller inriktningsbesluten och medförde inga tydliga förändringar i uppbyggnaden av vårt försvar, som ju till stor del till och med fortfarande byggde på att en mobilisering skulle kunna genomföras innan kriget bröt ut och inte alls på den verklighet som Sovjetunionens planer återspeglade. 

Nästa säkerhetspolitiskt viktiga besök i Washington genomförde Erlander i slutet av mars 1961, då president John F Kennedy besöktes. Då hade den interna striden inom den svenska socialdemokratin om svenska atomvapen hanterats mycket skickligt av den nye medhjälparen, Olof Palme, som hade lyckats ena de olika parterna kring en handlingslinje, som i praktiken betydde, att de svenska kärnvapen, som var en del av 1958 års försvarsbeslut, tills vidare inte skulle framställas alls. Det betydde att Sverige därmed i praktiken anslutit sig till att hejda kunskapsspridningen och tillverkningen av kärnvapen; något som då var mycket prioriterat av amerikanarna. Som tack för att Sverige avstod från att ”sprida” kärnvapen, erbjöds landet i stället att vi skulle få skydd på samma sätt som ”alla andra Nato-stater”, som det råkade stå på något ställe! Och troligen orienterade Erlander samtidigt Kennedy, om överenskommelsen från 1952 och om det dubbla budskapet bakom vår offentligt uttalade neutralitetspolitik.

Med dolda förutsättningar och låsningar som dessa, är det kanske inte så underligt att vår försvars- och säkerhetspolitik är svår att förstå och inte har någon större dragningskraft på våra politiker, som därför mest hanterar industrifrågor och lokalt intressanta projekt i den egna valkretsen och inte våra faktiska förutsättningar för ett rimligt och bra nationellt försvar.

Men nu har vi all anledning – eller kanske till och med skyldighet – att modernisera landets säkerhetspolitiska inriktning och börja bygga upp ett modernt försvar i den nya globaliserade världen och inte bara bygga vidare på gamla låsningar och myter.

---

[1] Hankey-planen. Uppkallad efter chefen för brittiska utrikesministeriets nordiska avdelning och inriktades på att om Danmark och Norge gick med i Nato, så skulle Sverige ändå ingå i ett Skandinaviskt försvarsförbund med de båda länderna.

[2] Granskningen innebar främst, att britterna ansåg att den svenska ledningen var alltför komplicerad, men framför allt, att logistiken var alltför svag för att medge ett krig på djupet, som man ansåg att man skulle föra.

[3] Erlander hade sedan länge en sommarstuga i Laxvik strax söder om Halmstad och samtalen kunde lätt och diskret arrangeras på Halmstads slott av landshövdingen Reimer Johansson.

Finländsk försvarsmaktsreform

Eftersom det ofta framförs i den svenska debatten, att i Finland drar man inte ner eller ändrar på sitt försvar, så har jag tagit mig friheten att presentera hur man gör där - minskar administration och skärper förmågan! Det borde vi göra också i Sverige!

Försvarsförvaltningen har under åren 2011–2015 framför sig en omfattande reform, som gäller försvarsmaktens uppbyggnad och verksamhetssätt i krigstid och fredstid
Målet med reformen är att åstadkomma en kostnadseffektiv försvarsmakt som till personstyrkan är mindre än dagens men har en prestationsförmåga som motsvarar den säkerhetspolitiska omgivningen. Ett mål är att säkerställa att försvarsanslagen bättre kan inriktas på att upprätthålla och utveckla försvarsförmågan.

Antalet förvaltningsenheter inom försvarsmakten minskar betydligt

Försvarsminister Stefan Wallin fattade den 15 juni 2012 beslut om att verkställa försvarsmaktsreformen. Beslutspaketet innehåller totalt 14 punkter, som behandlar indragningar och sammanslagningar av truppförband samt strukturella reformer.
Bakom de beslut som nu har fattats ligger de riktlinjer som republikens president och regeringens utrikes- och säkerhetspolitiska ministerutskott stakade ut den 8 februari 2012. Utgående från detta gav försvarsministeriet försvarsmakten grunderna för den fortsatta planeringen. Försvarsmaktsreformen har behandlats två gånger i koordineringsgruppen för regionalisering: den 29 februari och den 30 maj 2012. Försvarsmakten gav för sin del den 3 maj 2012 försvarsministeriet förslag till administrativa beslut om försvarsmaktsreformen.

-Det grundläggande syftet med försvarsmaktsreformen är att säkerställa att försvarsmakten har förutsättningar att fullgöra sitt uppdrag samt att upprätthålla Finlands militära försvarsförmåga fram till 2020-talet. I reformen anpassas försvarsmaktens storlek och verksamhet till de minskande tjänstedugliga årskullarna samt de krympande finansieringsramarna, sammanfattar minister Wallin.Reformen minskar antalet förvaltningsenheter betydligt. Indragningarna och sammanslagningarna av truppförbanden, de strukturella förändringarna och förkortningen av beväringstjänstetiden medför årliga inbesparingar på cirka 115-135 miljoner euro från och med år 2015. Dessutom sänks den planerade nivån för materielanskaffningarna så att de årliga inbesparingarna uppgår till 130–150 milj. euro år 2015.

Försvarsmaktens personal minskas stegvis så att antalet anställda år 2015 är högst 12 300, av vilka yrkesmilitärernas andel utgör cirka 8 200. Personalresurserna inriktas på de funktioner som är centrala med tanke på den krigstida prestationsförmågan. Antalet anställda vid försvarsmakten är år 2015 cirka 2 100 personer färre än för närvarande. I personalminskningarna utnyttjas naturlig avgång så långt det är möjligt. När också programmet för verkningsfullhet och resultatrik verksamhet, de visstids uppgifter som går ut och planerade utläggnings- och partnerskapsåtgärder beaktas, kvarstår cirka 1 200 personer som ska minskas vid genomförandet av reformen. Vilka vägar det finns för personalen att klara sig och vilka personer som drabbas av hotet om uppsägning klarnar när personalplanering och diskussioner om förändringarna har genomförts. Målet är att säkerställa att personalen behandlas lika i de olika faserna av försvarsmaktsreformen.
Det främsta målet är att den personal som drabbas av förändringen ska kunna sysselsättas i en ny uppgift antingen inom försvarsmakten, på annat håll inom statsförvaltningen, kommunalförvaltningen eller på den privata sektorn. De personer som är föremål för förändringen prioriteras när lediga tjänster och uppgifter tillsätts. Arbetsgivaren reder också ut en persons möjligheter att genom utbildning placeras i en ny uppgift. Om ingen ny uppgift kan hittas, stöds personens sysselsättning med försvarsmaktens specialstöd.
Försvarsministeriet och försvarsmakten har under beredningen av reformen hört de kommuner och landskapsförbund som är föremål för förändringarna. Ärendet har behandlats i ett samarbetsförfarande med personalorganisationerna vid försvarsministeriet på förvaltningsområdesnivå samt på ämbetsverksnivå vid försvarsmakten och Försvarsförvaltningens byggverk. En utomstående sakkunnig har rett ut försvarsmaktsreformens regionala verkningar. På så gott som alla orter som drabbas av reformen har strukturomvandlingsgrupper tillsatts med representanter från försvarsförvaltningen, försvarsmakten, lokalförvaltningen samt ofta också från arbets- och näringsministeriets förvaltningsområde. Med dessa grupper har det gjorts möjligt för kommunerna att på förhand planera t.ex. ny användning av markområden och fastigheter som blir lediga samt stödjandet av ny affärsverksamhet.

Försvarsministeriets administrativa beslut den 15 juni 2012

1. Indragning av Norra Karelens Brigad den 31 december 2013
2. Indragning av Tavastlands Regemente den 31 december 2014
3. Indragning av Pionjärregementet den 31 december 2014
4. Indragning av Kotka Kustbataljon den 31 december 2013
5. Indragning av Lapplands Luftvärnsregemente den 31 december 2014 och anslutning av det till Jägarbrigaden den 1 januari 2015
6. Indragning av Artilleribrigaden den 31 december 2014 och anslutning av den till Björneborgs Brigad den 1 januari 2015
7. Indragning av Signalregementet den 31 december 2014 och anslutning av det till Pansarbrigaden den 1 januari 2015
8. Indragning av Reservofficersskolan den 31 december 2014 och anslutning av den till Markstridsskolan den 1 januari 2015 samt omorganisering av Arméns vapenslagsskolor och sektorskolor den 1 januari 2015
9. Indragning av Flygvapnets Tekniska Skola den 31 december 2013 och indragning av Flygkrigsskolan den 31 december 2014 samt omorganisering av Luftkrigsskolan den 1 januari 2015
10. Omorganisering av Karelens, Lapplands och Satakunta Flygflottiljer den 1 januari 2015
11. Omorganisering av verksamheten vid Flygvapnets huvudledningscentral åren 2013 och 2014 samt omorganisering av Flygstaben den 1 januari 2015
12. Inrättande av Försvarsmaktens servicecentral den 1 januari 2015
13. Omorganisering av Försvarsmaktens Militärmusikverksamhet den 1 januari 2014
14. Indragning av Försvarsmaktens Internationella Center den 31 december 2014 och anslutning av det till Försvarshögskolan den 1 januari 2015 samt omorganisering av Försvarshögskolan t.o.m. den 31 december 2014 (med undantag av skolans nya uppgifter)
I de beslut som nu har fattats ingår inte sådana omorganiseringar som kräver ändringar av författningarna. Regeringens propositioner gällande de ändringar av författningarna som försvarsmaktsreformen föranleder kommer att ges till riksdagen senast under vårsessionen 2013. Efter detta fattar försvarsministeriet beslut bl.a. om marinkommandona, logistikcentret, forskningsanstalten, underrättelsecentret, militärlänen, försvarshögskolans uppgifter, sjöövervakningen samt utvecklandet av Huvudstabens organisation.

Nationell säkerhetsstrategi med marina ögon

Under årets Sälen-konferens presenterades en länge efterfrågad tydligare uttydning av vad en svensk nationell säkerhetspolitisk strategi kunde innebära. Om en sådan alltså varit saknad sedan många år, så blev det presenterade förslaget ändå ganska tydligt nedsablat av såväl politiker som i media, vilket kanske inte är så egendomligt sett i ett mera seriöst perspektiv. Ingen stat önskar egentligen, att alla deras säkerhetspolitiska värderingar och prioriteringar blir offentliga och den lämnade handlingen är inte heller något undantag från denna regel. Man kunde kanske ha väntat sig, att man i dokumentet skulle ha tagit ställning till några delar av den dolda säkerhetspolitiken från det kalla krigets tid, så ett efterhängset arv därmed kunde avslutas. Men så blev det inte heller.  Det som kallas för en svensk nationell säkerhetsstrategi är därför mera en allmän översikt över vissa – och helt öppna – förutsättningar för vår säkerhetspolitik och några nya prioriteringar med anledning av en hårdnande internationell utveckling finns därför inte i handlingen, som möjligen skulle kunna användas som en teoretisk grund inför arbetet med en säkerhetspolitisk strategi värd namnet. Strategi handlar ju om att välja!

Ett försök att tillämpa dokumentet från en mera marin utgångspunkt skulle kanske ge en del nya aspekter och kanske också nya ingångsvärden på vår försvars- och säkerhetspolitik.

”Säkerhetsfrågorna måste nu ses ur ett betydligt bredare perspektiv än tidigare. Säkerhet för människor i Sverige handlar inte enbart om att rusta sig för att möta militära hot och väpnade angrepp – även om detta är kvar som en kärnuppgift för staten. Till det bredare säkerhetsarbetet måste också räknas skydd mot epidemier och smittsamma sjukdomar, kamp mot terrorism och organiserad brottslighet, att åstadkomma säkra transporter och pålitlig livsmedelsförsörjning, skydd mot avbrott i energileveranser, motarbetande av en förödande klimatförändring, insatser för fred och global utveckling, och mycket annat.”

Så står det redan i andra stycket av statsministerns förord och detta konstaterande har alla intressenter – inklusive Försvarsmakten – anledning att notera; inte bara att läsa utan också att lägga till grund för inriktning av sina verksamheter; kanske särskilt att säkerhet inte mest ”bara” handlar om att möta väpnade angrepp! Mera citat:

”Sverige är mer beroende av omvärlden än någonsin tidigare.”

”Utvecklingen i Sverige och i omvärlden skärper kraven på vår förmåga att värna vår säkerhet. Denna är så tätt förbunden med vår omvärlds att det är nödvändigt för Sverige att bygga fred och säkerhet tillsammans med andra.”

Här anges det alltså klart och tydligt, att vi har ett större beroende av våra grannar och handelspartners än vad man tordes uttala förr. Under det kalla krigets tid trodde vi ju till och med länge, att vi skulle klara en avspärrning genom beredskapslagring, men den tankegrodan är väl nu borttagen och insikten om vårt samhälles verkliga beroende är nu tydligare angiven. Vi måste alltså redan nu i fredstid kunna upprätthålla vår handel med andra länder; ingen nämnd och ingen glömd. I realiteten betyder det att sjöfarten till våra hamnar måste kunna upprätthållas och man kunde ju till och med tänka sig, att en ny svensk sjöfartspolitik initierades, som ett resultat av våra behov av nationell säkerhet. Det vore en bra slutsats att dra! Vid en skärpt utveckling innebär vårt beroende av varuutbyte med grannar och handelspartners, att vi måste kunna skydda sjötrafiken till och från Sverige samt runt våra kuster på ett rimligt sätt – och den förmågan har vi ju knappast i dag!

”Målen för vår säkerhet är att värna befolkningens liv och hälsa, liksom samhällets funktionalitet, samt förmågan att upprätthålla grundläggande värden som demokrati, rättssäkerhet och mänskliga fri- och rättigheter. En förutsättning för att kunna uppnå dessa mål är att vårt lands politiska oberoende och självständighet säkras samt att vår territoriella integritet kan upprätthållas.”

Det är alltså ett tydligt mål för landet, att vi måste kunna skydda sjötrafiken och till detta kommer samtidigt ett krav på att vi ska kunna upprätthålla landets territoriella integritet – redan nu i fredstid och att vi tydligen kan göra detta tillsammans med andra stater; dock oklart vilka.

”Den internationella dimensionen av vår säkerhet blir allt viktigare. Sverige strävar efter gemensam säkerhet och vill bygga säkerhet i solidariskt samarbete med andra. Grundläggande för den gemensamma säkerheten är samverkan, utbyte och nära kontakter. Hot mot fred och säkerhet avvärjs bäst i gemenskap och samverkan med andra länder och organisationer. Våra intressen är särskilt nära sammanbundna med våra nordiska och baltiska grannländers, med EU:s och med övriga Europas. En stark transatlantisk länk är avgörande för Europas säkerhet. Sverige ska vara en trovärdig och efterfrågad partner i det internationella samarbetet.”

Här anges, att vi ska kunna försvara våra intressen mot fredstida hot tillsammans med EU, samtidigt som något annat antyds – en transatlantisk länk ? Ett försök till uttydning kunde innebära, att vi nu i ett fredsläge och vid eventuella krissituationer ska kunna samarbeta inom EU, vars Lissabonfördrag i flera avseenden tvingar oss att vara solidariska och att kunna ingripa med ”stöd och bistånd” om en annan medlemsstat skulle utsättas för väpnat angrepp. Å andra sidan kan vi själva uppenbarligen också åberopa den solidariteten, om vår säkerhet skulle hotas i något avseende. Att hänvisningen till den transatlantiska länken, i en krass verklighet, snarast betyder, att vi alla EU-medlemmar ytterst är beroende av och litar på det amerikanska kärnvapenskyddet, vilket kanske är en slutsats, som svenskar i allmänhet tydligen har svårt att dra, eftersom man saknar insikt. Det är ju först på den konfliktnivån som det finns en tydlig och kanske definitiv form av avskräckning och något ”avskräckningsliknande” kan vi numera – efter 1958 års försvarsbeslut, ungefär – knappast åstadkomma enskilt själva inför en hotande krigssituation.

En annan slutsats kunde också vara, att vi måste kunna sätta upp enheter av olika slag, som kunde sättas in för att vid behov stödja eller bistå ett annat EU-land, men vad dessa förband skulle vara för slags, anges inte. Troligen bör vi dock ha ett antal förband i så hög beredskap, att de tämligen omgående skulle kunna sättas in för denna ”EU-uppgift” – på marken, till sjöss eller i luften.

”Samhällets beroende av fungerande flöden för försörjning har ökat, oavsett om det handlar om livsmedel, läkemedel, informationsteknik eller energi.”

Vårt energiberoende åberopas märkligt sällan i säkerhetspolitiska sammanhang, men visst är vi beroende av vår energiimport och omkring 40 % av vårt oljebehov importerar vi i dagsläget faktiskt från Ryssland. Vi har alltså en klar anledning, att uppmärksamma detta och i fredstid inte enbart och ensidigt utmåla vår handelspartner Ryssland som en angripare.

”Vår förmåga att förebygga, motstå och hantera kriser och situationer under höjd beredskap ska vara stark.”

Inom denna sektor har vi nog fortfarande en hel del att fundera kring. Förebygga kriser är väl det allra viktigaste och då handlar det ytterst om våra möjligheter att ha förberett detta tillsammans med våra partners; främst inom EU.

”Vårt land är nära sammanflätat med omvärlden – ekonomiskt, politiskt och kulturellt. Handel över gränserna är en grundval för vår starka ekonomi. Sverige är ett öppet, konkurrenskraftigt och högteknologiskt land, fullt integrerat i världsekonomin, och är som sådant väl rustat för att även framöver fullt ut ta till vara globaliseringens möjligheter.”

”Samtidigt innebär globaliseringen en ökad sårbarhet för direkta och indirekta effekter av globalt omfattande förändringar. Det kan gälla hot kopplade till klimat, miljö och resursbrist eller väpnade konflikter, våldsbejakande extremism, terrorism, hälsohot, okontrollerad migration, klimatförändringar, cyberhot, ekonomiska kriser och organiserad brottslighet. Vårt samhälles välstånd och funktionalitet förutsätter säkra och fria flöden av varor, tjänster och kommunikation.”

Nästföljande kapitel i handlingen har rubriken ”Sverige och omvärlden” och är till stora delar mest en sammanfattning av de föregående, även om underrubriken ”Den globala utvecklingen har aldrig haft så stor betydelse för Sverige som i dag” medför, att även vissa rent säkerhetspolitiska skeenden också beskrivs här. De växande migrationsströmmarna – i handlingen något oegentligt kallad flyktingströmmar – Rysslands agerande och det svensk- finländska närmandet anges särskilt, men ger liten vägledning om våra säkerhetspolitiska prioriteringar. Sådana borde man kanske kunna läsa ut – i alla fall mellan raderna – i nästa avsnitt ”Våra nationella intressen”, som anges som en vägledning för hur vårt bredare säkerhetspolitiska arbete för att uppnå dessa mål. Den följande beskrivningen är dessvärre alltför allmänt hållen för att visa, hur just de svenska nationella intressena kan se ut och det omdömet gäller också för det avslutande kapitlet ”Hot mot vår säkerhet och åtgärder för att möta dem”. Just det kapitlet var ju det, som blev särskilt kritiserat redan då grundhandlingen presenterades. Kritiken är kanske inte så egendomlig, när exempelvis kärnvapen inte ens nämns under rubriken ”Militära hot”!

Sammanfattningsvis handlar vår nationella säkerhetsstrategi alltså mest på att vi ska fungera aktivt tillsammans med våra partners; främst inom EU, och för att krigiska konflikter inte ska uppstå i vårt närområde; främst norra Europa. Det betyder alltså att vi redan nu bör samordna och öva oss tillsammans, främst inom EU-kretsen. För vår egen del anges, att det främst är en fråga om hur vi ska kunna motverka kriser inom vår försörjning, men för att kunna detta borde vi bygga upp en tydligt sjöfartsskydd, som kan arbeta tillsammans med våra grannar. Den slutsatsen borde nästan vara självklar, men dras inte i alls i handlingen. Det borde också finnas en inriktning på att förhindra – och i värsta fall möta - terroristattacker, som ju också kan vara sjöburna eller inriktade mot viktiga hamnar. Men så konkret togs inte förslaget emot. Det var mest hotbeskrivningarna man diskuterade. Det vore intressant att se, om Sverige kunde inse, att det i vår tid sannolikt är bättre att planera sitt försvar i bredare bemärkelse och för vad man själv vill åstadkomma och inte bara efter mer eller mindre trovärdiga hot, som man tror sig möta i en oviss framtid. Sett i ett sådant perspektiv kan kanske handlingen ”Nationell säkerhetsstrategi” spela en roll, eftersom den tydligt pekar på Sveriges behov av maritim säkerhet, vilket kanske bör uppfattas bredare och bättre, än vad som hittills skett.

Några försvarsmyter

Debatten kring vårt försvar har ibland varit intensiv, vilket är trevligt och bra. Men i vissa delar har debattörerna varit alltför bundna av gamla myter från förr och det är kanske inte så bra. Om vi vill utveckla vårt försvar på ett klokt och bra sätt, bör vi komma bort från de myter och förutfattade meningar, som binder tankarna, för vi var offer för många myter på försvarsområdet under det kalla krigets tid. Vi måste nog försöka tänka framåt i stället. Hur har vi det till exempel med vårt cyberförsvar? Här en provocerande framställning mot några av våra myter! Förhoppningsvis kan den bredda debatten.

Neutralitetsmyten.

Under det kalla kriget genomförde försvaret i Sverige egentligen inte några riktiga strategiska studier inom försvarsområdet. Orsaken är glasklar, för om vi hade gjort det, så hade det inte kunnat undvikas, att vår säkerhetspolitik skulle kunna ifrågasättas. Självklart tillhörde vi då som nu västsidan, men det ville eller kunde man alltså inte uttala. De flesta studier och analyser inom försvarsområdet gjordes därför på en operativ nivå och handlade därför om vad som skulle göras, när ett krig redan hade brutit ut. Därmed kortslöts en strategisk studie, som visade varför vi kommit in i den situationen och hur ett eventuellt krig skulle kunna undvikas - och det var ju ändå detta som var det viktiga.

I dag kan vi ju studera vår strategiska situation, utan att bli beskyllda för att ifrågasätta vår neutralitetspolitik och egentligen baseras många andra myter på ”den svenska neutraliteten”, som inte alls var så tydlig och glasklar – inte ens under beredskapsåren, då vi ju faktiskt ansåg oss vara neutrala. Från en mera maritim utgångspunkt var detta kanske inte ens då helt tydligt, för vi sålde ju järnmalm till tyskarna och skyddade malmtrafiken mot sovjetiska ubåtsanfall. I dag kan man ju fråga ryssar om de uppfattade det som särskilt neutralt. Det var väl lika neutralt som att släppa in britterna till Öland för att kunna spana mot de tyska V-vapenförsöken över södra Östersjön. Svenskt sjöfolk var annars de som fick ta stöten – mer än 2 000 svenska sjömän omkom i kriget, när de seglade i svenska fartyg för den svenska försörjningen och de upplevde nog inte sin verksamhet som särskilt ”neutral”!

 Nato-myten

Direkt efter krigsslutet inledde vi ett närmande till Storbritannien, för vi, som alla andra västeuropéer, kände då hotet från Sovjetunionen som mycket påtagligt. Detta närmande pågick i det tysta och fram till 1948 års Berlinkris i vars efterföljd Nato bildades. Idag vet vi att vår neutralitetspolitik skulle upphöra, om ett krig brutit ut mellan öst och väst, och vi hade då blivit medlemmar i Nato inom några timmar eller möjligen något dygn. Det har många glömt bort idag och de tror i stället, att vi måste ansluta oss till Nato redan idag och pekar på den ryska upprustningen som ett motiv. Sett i ett bredare perspektiv är brådskan kanske inte så påtaglig och vi är ju faktiskt medlemmar i EU, som i sig själv ju är en säkerhetsskapande organisation. En svensk anslutning till Nato i dag, kan ju kanske till och med skapa oro i vår annars ganska lugna del av världen och det bör vi nog undvika. Här pågår ju exempelvis en betydande handel med olja, vilket är viktigt för Rysslands ekonomi och Tysklands energibehov. Även Sverige importerar en stor del av vår olja från Ryssland, vilket kanske inte är så allmänt känt.

 Kärnvapenmyten

Det märkligast är ändå kanske, att vi totalt bortsåg – och bortser – från att det finns kärnvapen. Intressant är också hur se hur tankarna gick på 1950-talet, då det gällde att argumentera för en svensk anskaffning av ”taktiska kärnvapen”. De skulle främst användas defensivt, sas det, och man kan ju undra om var det skulle ske med de specialbyggda Lansenflygplanen! På svenskt territorium? Vi planerade sedan för en konventionell krigföring i stället och, att en stor konflikt i vårt närområde skulle utkämpas på konventionell nivå är kanske den allra största kvarvarande försvarsmyten. Jag hörde faktiskt på 60-talet till och med högt uppsatta militärer hävda, att Sovjet inte skulle använda några kärnvapen mot oss, eftersom vi inte hade några! Det verkade som att man trodde att vi skulle spela kula med varandra! Det kan inte uteslutas, att vårt programbudgeteringssystem också spelade oss i spratt i detta sammanhang, för ”de dimensionerande angreppsfallen” innehöll mycket lite om kärnvapeninsatser. Inte ens då Sovjetunionen i Kuba-krisens efterföljd ändrade hela sin krigsplanläggning, som då byggdes kring ett stort upplagt kärnvapenslag mot hela Västeuropa, tänkte vi om. Ett defensivt inriktat, fördröjande svenskt försvar var ju redan då alldeles feltänkt och det finns folk, som fortfarande idag argumenterar för ett ”segt territorialförsvar”! Självklart borde vi redan då ha byggt upp ett insatsförsvar, som aktivt kunde hindra, att konflikter växte upp till en kärnvapennivå!

 Myten om den egna förmågan

Det finns idag debattörer, som tror, att Sovjet skulle respektera vår suveränitet i händelse av ofred i området, men även det var nog mest en myt. Från ett sovjetiskt perspektiv var Skandinavien ett operationsområde och där ”interna” statsgränser knappast beaktades. Den märkligaste myten är kanske annars, att vi fortfarande idag tror, att vi själva skulle kunna avvärja ett sovjetiskt – nu ryskt – angrepp på landet för det har vi aldrig kunnat. Man behöver ju bara jämföra ländernas storlek för att inse detta. Självklart måste vi få hjälp, om något så egendomligt skulle inträffa, att Ryssland skulle anfalla Sverige i ett isolerat angrepp. Men myten, att vi skulle kunna stå emot utan hjälp utifrån, frodas fortfarande. Det är ju alldeles klart, att om man tror det, så kommer alla andra bedömningar att bli felaktiga.

 Myten om det integrerade försvaret

Om vi sedan förflyttar oss till den operativa nivån, så finns det även här några svenska myter, som vi nog snarast bör komma bort från. Den första handlar om att vårt invasionsförsvar skulle vara ”integrerat” och att våra stridskrafter skulle ”kraftsamlat” kunna sättas in mot ”invasionskakan”, som man gärna kallade ett uppspelat överskeppningsföretag. Här var det väl närmast samordningen och integreringen inom försvaret, som spelade oss ett spratt, för så ser verkligen ingen krigföring ut i hela världen. Om man då hävdade, att ett konfliktförlopp oftast har två tydliga skeden, så anklagades man raskt för att ta upp en försvarsgrensstrid, men nästan alla krig har faktiskt ett inledande skede, som oftast är marint till sin karaktär och där förutsättningarna skapas för det följande militära skedet. Den part, som kan upprätthålla sin tillförsel av resurser, kommer i allmänhet att ha fördel av detta, vilket kan vara avgörande för hur en konflikt kan komma att utvecklas. Men detta gällde inte i Sverige under invasionsförsvarets tid – vi avskaffade i stället skyddet av våra förbindelser västerut.

 Myten om möjligheterna att ta emot hjälp

Det har också framförts, att vi inte skulle kunna samverka med Nato, om vi inte blev medlemmar. Även detta är en myt. Redan snart efter krigsslutet hade vi en samverkansform med det brittiska försvaret. Denna samordning byggde på en separationslinje i Östersjön och söder om den skulle britterna verka och då handlade de främst om minkrigföring och RAF skulle på det sättet kunna användas mot den gemensamma fienden, Sovjetunionen. Det svenska operationsområdet låg alltså norr om denna separationslinje. När den västtyska marinen skaffade ubåtar, passade förstås samma separationslinje även för ubåtskrigföringen.  Det är ofta så det går till vid internationella operationer. Man samordnar sina verksamheter genom att de olika länderna tilldelas egna ansvarsområden.

 Georgienkonflikten

Flera debattörer i Sverige använder sig av Georgienkriget 2008, som ett bevis på att ryssarna håller på att återta gränsrepubliker från Sovjetunionens tid och visst kan man hävda detta, men man går kanske för långt i sin argumentering och det är faktiskt svårt, att förstå alla de egendomliga politiska drivkrafter som finns – och har funnits i många hundra år – i Kaukasusregionen. I en rapport om kriget, som EU tog fram hösten 2009, lades skulden för kriget på Georgien, som inlett kriget med nattbombningar i Sydossetien, men alla parter gjorde sig skyldiga till brott mot gällande humanitära regler och den ryska reaktionen gick över alla rimliga gränser! Visst är det väl lite egendomligt, om detta kan tyda på en rysk strävan att återerövra gammalt sovjetiskt territorium, men den för oss viktigaste slutsatsen, drar man inte gärna. Kriget inleddes och genomfördes på ungefär en vecka – kortare tid, än vad ett mobiliserande värnpliktsförsvar skulle behöva för att komma igång över huvud taget! Sedan är det svårt att förstå vad det innebar att bl a Abchazien under sovjettiden hade en ställning som ”autonomt område” inom den georgiska sovjetrepubliken.