Några funderingar efter ett besök på Malta

Om jag själv får säga det, så är det just nu den bästa årstiden att besöka Malta. Grönskan är fortfarande fräsch och temperaturen ute påminner mest om en svensk sommar. Det var alltså trevligt att besöka öarna. Samtidigt har jag lite svårt att undvika att göra vissa iakttagelser, varav den första ganska omgående fick en kuslig aktualitet, för den första anteckningen handlar just om främlingar eller invandrare. Några sådana kunde man inte se på gatorna, som i stället var fyllda med turister från Europa. Endast några få män bar en fez-liknande huvudbonad och en handfull kvinnor dolde sig med en hijab. Man undrar verkligen varför sådana klädseder verkar vara vanligare i vårt land, som ju ändå ligger ganska långt från Mellanöstern, jämfört med Malta. Kanske något att fundera över! De senaste dagarnas händelser har tydligen för Maltas del inneburit, att man enbart fungerar som en mellanstation och de illegala immigranterna forslas uppenbart vidare till Italien. Detta ledde mig att fundera på varför det såg ut på det sättet? Har den maltesiska regeringen någon form av dolt avtal med människosmugglarna? Det verkar nästan så, för det finns ju ganska gott om plats på öarna.

Det andra handlar om att det verkligen var ganska städat på gator och trottoarer – i alla fall jämfört med flera svenska städer. På Malta sopade boende, affärsinnehavare och restaurangpersonal upp utanför sina hus och trottoarerna och gatorna var verkligen städade och inga fimpar låg heller kastade, för allt var uppsopat med sopborstar och upptaget med sopskyfflar. Varför kan det inte vara så hos oss? Som ytterligare ett exempel på den svenska nedskräpningen, kan jag nämna våra motorvägars mittstråk, där tydligen ingen städar alls, för det finns såväl papper som annat där, men framför allt en hel del plastskräp, som faktiskt borde plockas upp innan det faller sönder och börjar ingå i naturen. Vi har ju såväl frivilliga ”Håll Sverige rent” som ganska många arbetslösa, som kanske kunde erbjudas en samhällsnyttig uppgift i stället för att bara gå och vänta på andra arbetstillfällen!

En obehaglig tendens är att ynglingar uppfattar sig mer eller mindre skyldiga, att uppträda ”som vuxna” genom att råsupa i anslutning till utlandsresor. Det har ju länge förekommit på färjorna till och från Stockholm, men nu fanns det också en grupp, som borde klassificerats som skolungdomar, som rest till Malta och tydligen mest för att supa. Får de verkligen bara vara borta från skolan i flera dygn? Är det ingen som reagerar – och vad säger föräldrarna?

Trevligt och lite annorlunda med Marinens Musikkår

Igår gavs årets upplaga av Marinchefens konsert med Marinens musikkår - en riktigt trevlig tillställning! Inledningsvis hade jag kanske haft mina dubier, för programmet avvek från det vanliga, ordinarie på ett påtagligt sätt. Konserten kallades för "Krigets vindar" och innehöll många nummer från den mera schlagerbetonade marknaden. Men sångerskan Margareta Bengtsson bidrog verkligen till konsertens framgång med sin fyrtiotalsfrisyr och klädsel från samma epok. Sedan sjöng hon dessutom bra - kanske till och med bättre än vad Alice Babs gjorde då det begav sig! För visst fick man återkallat såväl henne som Vera Lynn vid framförandet. Även Christian Svarfvar bidrag med sin violin till känslan av återgång i tiden till före krigsslutet 1945. Och avslutande extranummer - Flottans defileringsmarsch- fanns ju även i årets konsertprogram. Kul och trevligt alltså och man kan bara beklaga, att inte också Flygvapnet har en musikkår numera. Det skulle säkert gå, om man sålde något överblivet JAS-plan!
En fråga som väcktes var om man inte skulle kunna tänka sig någon ny marschkomposition och visst vore det på sin plats inför kommande jubileer för den svenska flottan.

Krigsplanläggning förr?

Vid årsskiftet sändes en TV- serie om hur krigsutbrottet 1914 mer eller mindre mekaniskt växte fram och utan att de inblandade parterna hade - eller uppfattade sig ha - någon förmåga att hejda den annalkande katastrofen. En viktig grund för detta var, att den tyska krigsplanläggningen inte var anpassad efter det strategiska läge, som hade inträffat efter attentatet i Sarajevo. Det stöd som Kaiser Wilhelm II då ville ge sin bundsförvant, kejsaren Franz Joseph av Österrike- Ungern, för en straffexpedition mot Serbien, fanns inte förutsatt i det tyska operativa planverket. Där fanns bara ett enda krigsfall planlagt. Det var baserat på ett strategiskt beslut, om hur man bedömde att nästa krig skulle genomföras, och det hade fattats redan på 1890-talet.  Enligt Schlieffenplanen, som den uppgjorda operationsplanen kallades, skulle tyskarna först invadera Frankrike, som skulle tvingas till fred inom sex veckor för att därefter anfalla Ryssland, som beräknades mobilisera långsammare. Det faktiskt inträffade nya läget hade förstås krävt ett nytt strategiskt beslut, men något sådant blev det aldrig av, eftersom verksamheten och händelseförloppet nu styrdes av en operationsplan, som baserades på det fastställda och nu helt felaktiga strategiska beslutet. Den ganska bisarra följden blev således, att tyska förband överraskande, och dessutom mot gällande internationella överenskommelser, gick in i Belgien, när den nya situationen egentligen krävde deras närvaro på Balkan!

Den kaiser-tyska modellen för militär organisation och krigsplanläggning hade vi ärvt in även i Sverige. Den främste förkämpen för detta var Hugo Raab, som från mitten av 1800-talet framgångsrikt hade verkat för en modernisering av den svenska armén och det svenska försvaret. Han hade 1855 studerat vid Allmänna Krigsskolan i Berlin och därefter skrivit en ”broschyr” om behovet av modernisering av den svenska arméns ”organisation, övningar, uniform och beväpning.” Man kunde inte längre mest bara uppträda som under det ärorika föregångna, för tiden och uppfinningarna hade gjort att, om man inte utvecklades, så skulle man i praktiken mest bara gå tillbaka. På något sätt känner vi igen den argumentationen även i våra dagar.

För en breddning av möjligheterna till diskussion bildades vid sidan av ”Konungens generalstab” sällskapet ”Krigsvetenskapens vänner” och ”Militärsällskapet”, där Raab under många år var verksam som drivande kraft. Många även numera kända efternamn nämns i dessa sammanhang; Hazelius, Mankell, Nobel, för att nämna några. Kriget 1848-50 mellan Danmark och Tyskland samt Krimkriget 1853-56 påvisade för Raab och andra mera reflekterande, att Sverige borde betraktas som försvarslöst, eftersom den indelta armén mest var en produkt av 1700-talet. En reformerad eller nyorganiserad generalstab växte så småningom fram och en annan väg att komma vidare på var med hjälp av Skarpskytterörelsen. Detta blev i förlängningen ett argument för den allmänna värnplikten, som dock infördes först 1901. Reformer i försvaret tog tid – även på den tiden. Ett mera kuriöst spår(!) av ett alltför ”tyskt militärt” tänkande finns fortfarande kvar i Sverige. Här drogs vår nya järnväg norr om Ångermanälven in från kusten, vilket medförde att kuststäderna vid Bottenviken hamnade vid ett stickspår från en nybyggd järnvägsknutpunkt några mil inåt landet.  Motivet lär ha varit att man från militärt håll påverkat banans sträckning, så att man på det sättet ansåg sig kunna säkra koncentreringstransporterna norrut, eftersom de annars kunde ha hotats av beskjutning av ryska slagskepps tunga eld. Krigsplanläggning, i snäv bemärkelse, fick då alltså företräde före en allmän samhällsutveckling!

Vid Andra världskrigets utbrott ska det ha funnits fyra krigsfall som planeringsgrund i den svenska krigsmakten; ett mot Tyskland och tre mot Sovjetunionen. Hur dessa var utformade har väl inte utretts så mycket, för det är ju ganska klart, att de tämligen snart blev omseglade av verkligheten. Hur mycket arbete och kanske genomförda förberedelser, som hade lagts på dessa planer, vet jag inte, och såvitt jag vet har inget framkommit senare om detta heller, men där fanns eller förbrukades möjligen tankar och andra tillgångar, som kunde ha använts bättre för landets försvar efter 1936 års försvarsbeslut och kanske inför den neutralitetssituation som inträdde vid Andra världskrigets utbrott.

Efter Andra världskriget återupptogs krigsplanläggningen, men trots att neutralitet nu var den offentliga målsättningen, planlades endast ett enda krigsfall – mot Sovjetunionen – och egentligen faktiskt mot statminister Erlanders och regeringens anvisningar. Om det under årens lopp gjordes större omarbetningar känner jag inte till, men det mest fundamentala – att vi i händelse av krig snarast skulle ansluta oss till Nato – fanns nog inte nedtecknat; där heller. Fanns det något om våra dolda västkontakter, när de hade etablerats på 1950-talet? Och borde inte tillkomsten av sovjetiska kärnvapen ha inneburit vissa förändringar?

Efter den s.k. strategiska pausen runt senaste sekelskiftet, framlades önskemål från Försvarsmakten, om att man skulle återuppta krigsplanläggningen igen. Vi får verkligen utgå ifrån, att man då inte anslöt sig till den tidigare modellen, även om ryktet om ”En-veckasförsvaret” lätt kunde leda tankarna till en gammal preussisk modell. Av historien lär vi oss annars, att britterna redan 1951 hade bedömt, att det svenska försvaret skulle kunna stå emot ett sovjetiskt angrepp – i en vecka. Men vi har förmodligen bättre planeringsmodeller i dag och våra numera ganska fåtaliga förbands verksamheter ska förstås inte planläggas på ett så ålderdomligt sätt. Ryktet om ”En-veckasförsvaret” skapade dessvärre samtidigt ett rykte om att man inte gjort några förnyelser på det här området inom Försvarsmakten, och det kan man mest beklaga, för planer om hur vi exempelvis skulle göra i befarade krissituationer för en snabb beredskapshöjning eller för att snabbt bygga upp en tröskelförmåga är naturligtvis mera adekvata i dagens strategiska situation, än det som ”läckte ut”. Dagens strategiska bedömande borde förstås snarare resultera i en planläggning för hur vi kan höja eller stärka vår beredskap i fred, så att det faktiskt inte blir krig!

En annan modell finns i anglo-saxisk tradition, där det i huvudsak inte utarbetas någon detaljerad krigsplanläggning. Ledningsstaberna bedriver i stället övningar och spel i bred omfattning, och erfarenheterna från sådana verksamheter läggs tillsammans med övriga kunskaper i beredskap så att de kan användas, om och när det politiska läget skulle kräva ett strategiskt beslut – som grund för en operativ planläggning med aktuell inriktning. Den tågordningen är kanske bättre anpassad även för vår verksamhet idag?

Mer som en avslutande kuriositet kan jag nämna, att den brittiska marinen inför återtagningen av Falklandsöarna 1982, Operation Corporate, i förberedelserna hänvisade till ett för många deltagande chefer välkänt stabstjänstexempel från Royal Naval Staff College. Det handlade om vad som skulle göras inför en operativ uppgift att återta en förlorad del av samväldet. I exemplet handlade det om Belize – i verkligheten blev det alltså Falklandsöarna. Riktigt vad det exemplets krigsplanläggning faktiskt omfattade har jag inte kunnat klarlägga ännu, men troligen handlade de mera övergripande frågorna om hur underhåll skulle kunna planläggas och hur en logistik skulle byggas upp som stöd för en geografiskt mycket utdragen operation. Men en annan, och i våra och säkert också i eventuella kaisertyska ögon kanske udda, del handlade tydligen om hur man skulle klargöra avdelade fartygs inredningar inför en krigssituation. Träinredningar och annat brännbart, som kunde undvaras,  skulle tas bort och föras iland och detta gällde också fartygens minnesprylar och priser, som alltså inte skulle gå förlorade, även om fartyget sänktes under det kommande kriget. Operativ planläggning? Ja, kanske; och i alla fall bättre än en omfattande operativ planläggning baserade på otidsenliga strategiska beslut av kaisertysk modell!

Marinens musikkår räddad.

Marinens Musikkår och Marinens Musikkårs Vänner vill rikta ett stort tack till alla som hjälpt oss i kampen för att bevara Marinens Musikkår.

I regeringsbeslut daterat den 19 december 2014 skriver försvarsministern följande i regleringbrevet för Försvarsmakten:

Försvarsmakten ska bedriva försvarsmusikverksamhet med i allt väsentligt samma inriktning och omfattning som idag.

Jag vidarebefordrar bara detta meddelande, som jag fått idag! I själva verket tycker jag, att även flyget skulle ha en "riktig" musikkår!

Blå skatt skapar flera jobb i Sverige

Från Redareföreningens hemsida:

– Att införa en blå skatt i form av tonnageskatt– är ett ömsesidigt intresse för rederier och fackliga organisationer inom sjöfarten. En sådan satsning gynnar hela Sverige och stärker svensk konkurrenskraft, poängterade Pia Berglund, VD Sveriges Redareförening och tillade:

– Genom att skapa möjlighet för våra sjöfartsföretag att välja den Blå skatten kan svensk sjöfart växa på samma sätt som sjöfarten växer i övriga Europa. Det skulle främst stärka de mindre företagen att våga investera i nya svenska fartyg. Detta leder till fler obb inom hela den maritima näringen och bidrar till svensk ekonomisk tillväxt.

Efter många vändor i riksdagen tillsatte den förra regeringen en utredning om hur Sverige kan införa en tonnageskatt som redan finns i övriga Europa. Med uppvaktningen av infrastrukturministern vill parterna öka medvetenheten om sjöfartens betydelse för jobben, miljön och tillväxten.

– Sjöfarten är viktig för klimatomställningen och för att Sverige ska nå sina miljömål.

Godstransporter till sjöss ger mindre klimatpåverkan än vägtransporter. Därför är tonnageskatt – blå skatt – en förutsättning för en klimatsmart infrastruktursatsning på vattenvägen, sade Kenny Reinhold, ordförande för Seko sjöfolk.

Tonnageskattesystemet är godkänt av EU och rekommenderas av EU-kommissionen för att ytterligare stärka Europeisk sjöfarts position.

– Med det Blå skatteinitiativet vill vi medverka till att vända utvecklingen för svensk sjöfart. Sjöfarten kan och vill växa istället för att svenska handelsflottan och antalet jobb fortsätter att minska. Nu finns möjligheten till en ny tid tack vare tonnageskatten kommenterade Christer Themnér, VD Sjöbefälsföreningen och tillade vidare att erfarenheter från övriga sjöfartsnationer i Europa tydligt visar att införandet av tonnageskatt vänt en nedåtgående trend till ekonomisk tillväxt och fler jobb.

Läs mer om det Blå skatteinitiativet och tonnageskatten på www.blåskatt.se

Efter årets Rikskonferens

Många gamla myter om vårt försvar lever fortfarande kvar – och framfördes även vid årets Rikskonferens i Sälen – och det är, som jag ser det, inte någon bra grund för vårt försvars framtid.

Inledningsvis handlar det om vår dolda säkerhets politik under det kalla krigets tid. Vi hade alltså ett visst samarbete med flera Natostater. Det fanns hemliga förberedelser gjorda med USA, Storbritannien, Västtyskland samt med Danmark och Norge, vilket dock successivt ”glömdes bort” i Sverige, men sannolikt inte i samarbetsstaterna eller i Sovjetunionen. Denna process har också beskrivits av Robert Dalsjö i hans doktorsavhandling ”Life-line lost” från 2006.
När vi sedan i början av 1960-talet avstod från att själva framställa egna kärnvapen, placerades vi under det amerikanska kärnvapenparaplyet, men detta doldes för den svenska allmänheten och förefaller fortfarande vara ganska okänt. Det är ju kärnvapnen, som har betydelse för avskräckningen och inte ett konventionellt försvar. De konventionella förbanden ska ju användas så att en konflikt inte eskalerar till en kärnvapennivå. Det är ju också den strategiska grundtanken bakom vårt insatsförsvar.
Vår säkerhetspolitiska situation har förändrats betydligt sedan den s.k. ”strategiska pausen”, som rådde under de första åren av detta sekel, men nu behöver vi bygga upp vårt insatsförsvar, så att det har tillgängliga förmågor redan i fredstid och som vid behov kan tillföras en krigsavhållande tröskelförmåga på det sätt som exempelvis Krister Andrén beskriver i sin FOI-rapport från februari 2014.
En avslutande kommentar om diskussionerna kring vårt försvar kunde kanske vara, att försvarets uppgift borde vara utformat så att vi i första hand uppfyller normala folkrättsliga krav på vad en suverän stat ska kunna samt, därutöver, hur våra medborgares säkerhet ska kunna upprätthållas. Den marina organisationens framtida utformning har redan utretts särskilt i Maritimutredningen SOU 2012:48 och torde kunna genomföras omgående.

 

Marinen förnyas

Försvarsmaktsreformen strömlinjeformar också marinens struktur och för med sig nya arbetsmodeller. Efter de knapra sparåren kan man nu återställa verksamheten till samma nivå som för fem år sedan, vilket innebär att antalet repetitionsövningar för reservister och terrängdygn för beväringar kommer att öka.

Marinen är en självständig försvarsgren inom försvarsmakten, vars uppgifter är att övervaka våra havsområden och garantera deras integritet, avvärja territoriella kränkningar och angrepp till havs, samt skydda vårt lands vitala sjöförbindelser och trafiken till sjöss. Förutom uppgifterna inom det nationella försvaret stöder marinen även andra myndigheter och deltar i internationell krishantering.
Från och med början av 2015 består Marinen av Marinstaben som finns i Åbo, samt fyra andra truppförband.
Kustflottan (tidigare Skärgårdshavets marinkommando) som finns i Pansio i åbo ansvarar för utbildningen av de marina förbanden och för marinens fartygsbestånd. Fartygen sköter sina marina uppdrag från baserna i Pansio och Obbnäs i Kyrkslätt.
Kustbrigaden (tidigare Finska vikens marinkommando) som fungerar i Obbnäs i Kyrkslätt utbildar marinens specialenheter, sjöspanare, kustartillerister samt underhållsenheter.
Nylands brigad i Raseborg utbildar bland annat kustjägarenheter, granatkastarenheter, pionjärenheter och båtförare. Brigaden ansvarar också för utbildningen av marinens internationella kustjägarenhet, ATU (Amphibious Task Unit). Nylands brigad är det enda truppförbandet inom försvarsmakten som erbjuder utbildning på svenska.
På Sveaborg i Helsingfors finns Sjökrigsskolan som ansvarar för utbildningen av marinens officerare, underofficerare och officerare i reserven. Sjökrigsskolan arrangerar också specialkurser.
Verksamheten koncentreras
Ungefär 1400 personer arbetar inom marinen i början av år 2015. Marinens materielverk läggs ned och huvuddelen av marinens service- och underhållsfunktioner samt materialanskaffningarna överförs till försvarsmaktens nya Logistikverk De administrativa tjänsterna koncentreras till Försvarsmaktens tjänstecenter
Marinens IT-Center som verkar som en separat enhet inom marinstaben ansvarar för uppbyggandet och underhållet av marinens operativa it-system. IT-Centrets verksamhetsställen finns i Heikkilä och Pansio i Åbo samt i Obbnäs i Kyrkslätt.
Marinen utbildar årligen ca 3200 beväringar. Marinens finskspråkiga beväringar rycker in vid Kustbrigaden i Obbnäs och de svenskspråkiga vid Nylands brigad i Dragsvik. Kustflottans beväringar väljs ut bland Kustbrigadens rekryter och de som ska tjänstgöra i Åbo förflyttas till Pansio efter grundutbildningsperioden.
Behov av ny materiel
Marinen är kapabel att på ett bra sätt utföra sina uppgifter. Man har uppdaterat stridsfartyg och -system och med hjälp av måttliga lösningar har man lyckats förbättra prestationsförmågan för de trupper som verkar i kustområdena.
För tillfället klarar vi av att övervaka och trygga den territoriella integriteten, men behovet av investeringar i ny materiel är stort redan inom de närmaste åren. Fram till början av 2020-talet kommer totalt sju krigsfartyg, som har nått slutet av sin livslängd, att ha tagits ur bruk inom marinen. Planering och anskaffning av ersättande materiel spelar alltså en central roll inom marinens verksamhet inom den närmaste framtiden.


TYVÄRR GÄLLER DETTA ÄNNU INTE DEN SVENSK MARINEN, UTAN DEN FINLÄNDSKA