Debatten om "ensamkommande flyktingbarn" tar emellanåt fart i Sverige. Jag har genom åren skaffat mig en något annan bild av problemet och den grundlades för några år sedan då vi som vanligt besökte vårt " "utvecklingsprojekt" - ett 20-tal förskolor - på den gambiska landsbygden. Där har nämligen rädslan för att bli ivägskickad till Europa ökat på ett markant sätt bland ungdomar i "lämplig" ålder. Det är främst de ökade livsmedelspriserna som driver på utvecklingen och det finns därför nu en mera allmän tendens, att by- eller klanhövdingar pekar ut en son eller en dotter i en underlydande familj för denna moderna slavuppgift: att förse hövdingen med pengar från Europa.
"Snällister" i Sverige har mycket svårt att förstå, att människor kan utnyttja barn på ett så cyniskt och brutalt sätt som det i verkligheten fungerar och det är klart - alla "ensamkommande flyktingbarn" tillhör inte denna förslavade kategori, men det är alltför många för att det ska få fortgå som som det gör. De enda som verkligen tjänar på dagens hantering är de s k flyktingsmugglarna, som jag nog närmast skulle vilja kalla för slavhandlare i stället, för det är ju så det de i själva verket är. Tänk efter: Vem betalar barnens resa till Europa? Ingen fattig familj i tredje världen har själv råd med det! Vem ordnar med inresehandlingar? Varför finns det plötsligen inga id-handlingar, när man ska stiga av flyget? Det borde ju funnits en inpasseringkontroll av något slag. Och så vidare. De återkommande katastroferna med båtflyktingar i Medelhavet talar ett tydligt språk av människohandel.
Dessvärre är det nog så att vi i en ambition att vara humanitära och att efterleva FN barnkonvention i själva verket på ett naivt och "snällistiskt" sätt underlättar den avskyvärda människohandeln och det tycker jag att vi inte ska göra. Vi måste få till stånd en fungerande arbetskraftsinvandring som rycker undan fötterna för slavhandlarna.
torsdag 12 november 2009
tisdag 10 november 2009
Stärk vårt försvar
Det förekommer ganska ofta, att intresserade debattörer argumenterar för att vi måste förstärka vårt försvar. Oftast har man kanske inte direkt någon bärande strategisk idé bakom ett sådant, ganska allmänt, önskemål. I värsta fall handlar det bara om att man vill återställa en gammal och omodern försvarsorganisation för att upprätthålla en slags trygghetsillusion. Jag tror att det är båda farligt och ganska ogenomtänkt.
Jag anser snarare att vi bör försöka se på verkligheten och med det som utgångspunkt försöka bedöma vad för slags försvar Sverige skulle kunna behöva för framtiden. Om detta tror jag det kan bli en ganska omfattande debatt, men låt mig nu - och i ganska begränsad form- lämna ett förslag. Jag har ju tidigare skrivit om att sjöfarten kommer att öka ordentligt i Östersjön. De fartyg som då kommer att röra sig i vårt närområde, kommer förstås samtidigt att kunna bli ett mål för olika typer av terroristattacker. Vi har ju redan sett exemplet Arctic Sea nu i somras. Varifrån kom attacken? Vem driver redan idag sådan verksamhet så nära oss? Ännu svårare är kanske sedan: Varför upptäckte inte den svenska sjöbevakningen vad som hände och vilka resurser hade man att ingripa med?
Att sedan en framtida mer eller mindre fientlig aktion mot sjöfarten på Östersjön med mycket stor sannolikhet kommer att innebära en allvarlig miljökatastrof, gör inte frågan enklare, men visst vore det på plats att redan nu förstärka vår maritima övervakning och möjligheterna till ingripanden till sjöss. Här finns det plats för initiativ från reelt försvarsvänliga krafter i samhället.
Jag anser snarare att vi bör försöka se på verkligheten och med det som utgångspunkt försöka bedöma vad för slags försvar Sverige skulle kunna behöva för framtiden. Om detta tror jag det kan bli en ganska omfattande debatt, men låt mig nu - och i ganska begränsad form- lämna ett förslag. Jag har ju tidigare skrivit om att sjöfarten kommer att öka ordentligt i Östersjön. De fartyg som då kommer att röra sig i vårt närområde, kommer förstås samtidigt att kunna bli ett mål för olika typer av terroristattacker. Vi har ju redan sett exemplet Arctic Sea nu i somras. Varifrån kom attacken? Vem driver redan idag sådan verksamhet så nära oss? Ännu svårare är kanske sedan: Varför upptäckte inte den svenska sjöbevakningen vad som hände och vilka resurser hade man att ingripa med?
Att sedan en framtida mer eller mindre fientlig aktion mot sjöfarten på Östersjön med mycket stor sannolikhet kommer att innebära en allvarlig miljökatastrof, gör inte frågan enklare, men visst vore det på plats att redan nu förstärka vår maritima övervakning och möjligheterna till ingripanden till sjöss. Här finns det plats för initiativ från reelt försvarsvänliga krafter i samhället.
söndag 8 november 2009
Berlinmurens fall
I dagarna firar vi att Berlinmuren föll och att därmed blev en storstrategisk förändring i vår världsdel. Jag hade faktiskt möjlighet att en gång åka till Östtyskland i tjänsten. Det var på försommaren 1989, men då kommunistregimen redan hade fallit och det funderades mycket på om man kunde skapa två stater av tysk nation. Jag passerad in i Östberling via Checkpoint Charlie och besökte bl a de östtyska utrikes- och försvarsministerierna, vilket var en intressant och delvis spännande uppgift. Det som dock slog mig mest var, att östtyskarna verkligen verkade vara ett kuvat folk och att de alldeles tydligt levde i en stat som förslavade dem.
Man ska kanske försöka erinra sig, att det på den tiden fanns ganska många på vänsterkanten här i Sverige, som framförde hur eftersträvansvärt DDR var som en socialistisk stat. Dagens 20-årsfirande visar ju annars ganska tydligt att så var inte alls fallet. I socialistiska stater blir det blott alltför lätt så att staten ska styra medborgarna och så vill i varje fall inte jag ha det. Det ska ju snarare vara precis tvärtom.
Senare kunde jag notera hur kuvade och skrämda ryssarna, de f d sovjetmedborgarna, också var och årets Nobelpristagare i litteratur, Herta Müller, skriver ju på liknande tema, då hon beskriver Rumänien. Att någon klok människa över huvud taget skulle vilja vara eller kalla sig för kommunist är verkligen ganska märkligt och magstarkt. Jag frågade faktiskt Ohly om varför han kallade sig för kommunist vid valrörelsen inför förra EU-parlamentsvalet och fick ett svar som egentligen borde kommas ihåg. Han tyckte nämligen att kommunister stod för en positiv samhällssyn! Trots att facit ju redan då faktiskt förelåg. Tänk att vi varit så isolerade i Sverige att det tydligen fortfarande finns folk som tror på Ohly och hans parti. Berlinmuren har kanske inte fallit riktigt på alla platser ännu.
Man ska kanske försöka erinra sig, att det på den tiden fanns ganska många på vänsterkanten här i Sverige, som framförde hur eftersträvansvärt DDR var som en socialistisk stat. Dagens 20-årsfirande visar ju annars ganska tydligt att så var inte alls fallet. I socialistiska stater blir det blott alltför lätt så att staten ska styra medborgarna och så vill i varje fall inte jag ha det. Det ska ju snarare vara precis tvärtom.
Senare kunde jag notera hur kuvade och skrämda ryssarna, de f d sovjetmedborgarna, också var och årets Nobelpristagare i litteratur, Herta Müller, skriver ju på liknande tema, då hon beskriver Rumänien. Att någon klok människa över huvud taget skulle vilja vara eller kalla sig för kommunist är verkligen ganska märkligt och magstarkt. Jag frågade faktiskt Ohly om varför han kallade sig för kommunist vid valrörelsen inför förra EU-parlamentsvalet och fick ett svar som egentligen borde kommas ihåg. Han tyckte nämligen att kommunister stod för en positiv samhällssyn! Trots att facit ju redan då faktiskt förelåg. Tänk att vi varit så isolerade i Sverige att det tydligen fortfarande finns folk som tror på Ohly och hans parti. Berlinmuren har kanske inte fallit riktigt på alla platser ännu.
torsdag 5 november 2009
Gasledning och folkrätt
Argumentationen kring gasledningen blir lätt lite sned. Vi brukar ju i Sverige hävda att folkrätten ska styra och det gör vi också i det här fallet. Gasledningen avses dragen genom den svenska ekonomiska zonen. I en ekonomisk zon har kuststaten begränsad suveränitet och det handlar främst om att man får styra utvinning av råvaror och liknande. Däremot har alla stater rätt till sjöfart genom den ekonomiska zonen och de har också rätt att lägga kablar och rörledningar. Det är det faktiska folkrättsliga läget. De politiker som alltså nu argumenterar mot gasledningen har alltså sakligt sett fel och deras uppfattning strider mot den etablerade folkrätten, vilket kan vara av intresse att känna till.
Lissabonfördraget
Från den 1 december kommer EU att ha Lissabonfördraget som stadga. I media spekuleras nu därför om vilka individer som kommer att få de nya eller förnyade styrande befattningarna, men ännu så länge finns det egentligen inga kommentarer kring att avtalet betyder - eller kan betyda - att vi slutligen kastar en hel del gammal bråte från neutralitetspolitikens tid över bord och det är verkligen på tiden.
Nu kan vi börja fundera kring vårt strategiska läge utan att belastas av sådant som tidigare inte kunde uttalas - hemligt västsamarbete, kärnvapen och en fullkomligt orimlig tilltro till vår roll som världens samvete. Vi har ju i Sverige länge trott, att vårt värnpliktssystem - en slags folkbeväpning - skulle fungera som en avskräckning mot ett sovjetiskt angrepp, men under hand och i det fördolda befann vi oss redan från 1966 uttalat under det amerikanska kärnvapenparaplyet och det var nog snarare det som fungerade avskräckande mot ett sovjetiskt angrepp. Vår egen uppfattning om vår förmåga att avskräcka från ett kärnvapenangrepp var nog lite grönköpingsmässig, om man får hårddra det, men det passade ju internt för den tidens ganska orealistiska svenska försvarspolitik.
I Lissabonavtalets artikel 42 står det mesta om förutsättningarna för vår nya säkerhets- och försvarspolitik. Där handlar det ytterst om att alla medlemsstater är skyldiga att ge stöd och bistånd till en medlemsstat som utsätts för ett väpnat angrepp på sitt territorium. Det är alltså här som vi måste börja fundera kring vad detta betyder av förberedelser och av säkerhetsbyggande så att vi kan undvika komma i en krigssituation.
Men ännu så länge anser tydligen många bedömare, att vi inte riktigt är inne i EU säkerhets- och försvarspolitik och därför diskuteras mest bara samma avtals solidaritetsklausul, som dock "enbart" handlar om att vi ska hjälpa varandra i händelse av terroristattacker eller naturkatastrofer och liknande.
Det tar verkligen tid att tankemässigt komma bort från neutralitetspolitikens isolering och komma in i den europeiska gemenskapen.
Nu kan vi börja fundera kring vårt strategiska läge utan att belastas av sådant som tidigare inte kunde uttalas - hemligt västsamarbete, kärnvapen och en fullkomligt orimlig tilltro till vår roll som världens samvete. Vi har ju i Sverige länge trott, att vårt värnpliktssystem - en slags folkbeväpning - skulle fungera som en avskräckning mot ett sovjetiskt angrepp, men under hand och i det fördolda befann vi oss redan från 1966 uttalat under det amerikanska kärnvapenparaplyet och det var nog snarare det som fungerade avskräckande mot ett sovjetiskt angrepp. Vår egen uppfattning om vår förmåga att avskräcka från ett kärnvapenangrepp var nog lite grönköpingsmässig, om man får hårddra det, men det passade ju internt för den tidens ganska orealistiska svenska försvarspolitik.
I Lissabonavtalets artikel 42 står det mesta om förutsättningarna för vår nya säkerhets- och försvarspolitik. Där handlar det ytterst om att alla medlemsstater är skyldiga att ge stöd och bistånd till en medlemsstat som utsätts för ett väpnat angrepp på sitt territorium. Det är alltså här som vi måste börja fundera kring vad detta betyder av förberedelser och av säkerhetsbyggande så att vi kan undvika komma i en krigssituation.
Men ännu så länge anser tydligen många bedömare, att vi inte riktigt är inne i EU säkerhets- och försvarspolitik och därför diskuteras mest bara samma avtals solidaritetsklausul, som dock "enbart" handlar om att vi ska hjälpa varandra i händelse av terroristattacker eller naturkatastrofer och liknande.
Det tar verkligen tid att tankemässigt komma bort från neutralitetspolitikens isolering och komma in i den europeiska gemenskapen.
tisdag 3 november 2009
Stöd till utvecklingsländer
Igår kväll hade vår "Gambiaförening" årsmöte. Den har sin hemsida på www.kunkujang.se och är visst värd ett besök. Hustru och jag har varit med i föreningen sedan start och det innebär mer än 20 år faktiskt. Vi har som grundidé, att vi håller byar på landsbygden med lärare om byhövdingen bygger ett skolhus att hålla skola i. Eftersom vi nu hållit på så många år i området, så är det ofta våra f d elever som numera fungerar som lärare ute i byarna och på det sättet rullar det på.
Vi vet numera ganska väl att det troligen mest är så ett aktivt bistånd till utveckling kan och bör ske. Föreställningen om att vi ska "utveckla uländerna" är dessvärre alldeles fel. Det måste uländernas befolkning göra själv och det är alltså hjälp till självhjälp som betyder något i sammanhanget. Det finns en uppsjö av mer eller mindre beskäftiga utvecklingsprojekt, där det är demokratiutveckling, kvinnofrågor eller andra projekt som ska genomföras. Tyvärr visar det sig ganska snart att det mest blir till ekonomiskt stöd åt de styrande hövdingarna på alla nivåer, för den afrikanska samhällsstrukturen är fortfarande präglad av stam- och klantillhörighet och "medborgare" i vår mening är en ganska ovanlig företeelse. Det tar ganska lång tid att förstå detta och inse hur det kan eller får påverka en utveckling värd namnet. Skolor är då kanske en första ingång till en utvecklingsmöjlighet för landet!
Hur har detta då med säkerhet och försvar att göra? Jo, som jag ser det ska vi bredda vårt eget försvar även till detta område och börja med en slags frivillig ulandstjänst för den som skulle vilja genomföra en sådan och det borde kunna ske inom ramen för en allmän samhällstjänst. Kanske skulle vi starta en sådan verksamhet tillsammans med våra nordiska grannar? En Nordisk Fredskår - det vore väl något att sträva efter! Bieffekten kunde dessutom bli en större kunskap och realism i våra många gånger alltför naiva bedömningar om verksamheter och händelser i uländerna. Även det vore en förbättring att önska för framtiden!
Vi vet numera ganska väl att det troligen mest är så ett aktivt bistånd till utveckling kan och bör ske. Föreställningen om att vi ska "utveckla uländerna" är dessvärre alldeles fel. Det måste uländernas befolkning göra själv och det är alltså hjälp till självhjälp som betyder något i sammanhanget. Det finns en uppsjö av mer eller mindre beskäftiga utvecklingsprojekt, där det är demokratiutveckling, kvinnofrågor eller andra projekt som ska genomföras. Tyvärr visar det sig ganska snart att det mest blir till ekonomiskt stöd åt de styrande hövdingarna på alla nivåer, för den afrikanska samhällsstrukturen är fortfarande präglad av stam- och klantillhörighet och "medborgare" i vår mening är en ganska ovanlig företeelse. Det tar ganska lång tid att förstå detta och inse hur det kan eller får påverka en utveckling värd namnet. Skolor är då kanske en första ingång till en utvecklingsmöjlighet för landet!
Hur har detta då med säkerhet och försvar att göra? Jo, som jag ser det ska vi bredda vårt eget försvar även till detta område och börja med en slags frivillig ulandstjänst för den som skulle vilja genomföra en sådan och det borde kunna ske inom ramen för en allmän samhällstjänst. Kanske skulle vi starta en sådan verksamhet tillsammans med våra nordiska grannar? En Nordisk Fredskår - det vore väl något att sträva efter! Bieffekten kunde dessutom bli en större kunskap och realism i våra många gånger alltför naiva bedömningar om verksamheter och händelser i uländerna. Även det vore en förbättring att önska för framtiden!
söndag 1 november 2009
Ökad sjöfart i Östersjön
Ibland måste man erkänna att om man gör en resa, så får man något att berätta om! Härom morgonen närmade vi oss i ett fantastiskt fint höstväder Helsingfors och sikten var därefter. Man kunde då optiskt se upp till sju- åtta fartyg under förflyttning i Finska viken samtidigt som två färjor från Stockholm anlände tillsammans med en snabbkatamaran från Tallinn. Alldeles tydligt har järnridåns fall inneburit en ökad sjöfart i Östersjön och det kommer inom några år bli ännu mer, när den ryska oljeexporten från Sestroretskområdet skjuter fart; kanske inom fem års horisont.
Det som slog mig i den vackra morgonutblicken på Helsingfors redd var, att det faktiskt inte fanns ett enda övervaknings- eller skyddsfartyg till reds - om något obehagligt skulle hända! Vi borde nog ganska snart fundera lite på vad vi borde göra för att inte direkt inbjuda till någon form av terroristverksamhet i vårt närområde och gärna innan det skulle hända något. Hur är det med samarbetet mellan polis, kustbevakning och marinen i sådana här frågor, skulle man som medborgare kanske undra. Dessvärre är svaret ganska trist, för man har ännu inte lämnat tankarna från det kalla krigets tid bakom sig. Sjöpolisen sysslar väl mest med att jaga fyllerister, kustbevakningen förstärker polisen och väntar på att det ska bli ett större oljeutsläpp och marinen har inom Försvarsmakten ingen egen roll alls - man ska bara planera för internationella operationer långt borta från vårt närområde.
Jag tror att man måste tänka om ganska ordentligtt och helst innan något allvarligt inträffar. Sjöpolisen ska kanske i stället ska patrullera till sjöss för att upptäcka illegal verksamhet tidigt och inte ha fylleristjakt inomskärs som huvuduppgift. Kustbevakningen kanske skulle följa sjötrafik på territorialhavet och genom närvaro hindra att mer eller mindre avsiktliga olje- och andra föroreningar över huvud taget genomförs. Marinen borde nog ha liknande uppgifter, men också ett direkt skydd av fartygstrafiken mot terrorister och med en viss tyngdpunkt i vår ekonomiska zon i Östersjön. Även det är ju internationella operationer och betydligt bättre anpassade till dagens situation.
Det som slog mig i den vackra morgonutblicken på Helsingfors redd var, att det faktiskt inte fanns ett enda övervaknings- eller skyddsfartyg till reds - om något obehagligt skulle hända! Vi borde nog ganska snart fundera lite på vad vi borde göra för att inte direkt inbjuda till någon form av terroristverksamhet i vårt närområde och gärna innan det skulle hända något. Hur är det med samarbetet mellan polis, kustbevakning och marinen i sådana här frågor, skulle man som medborgare kanske undra. Dessvärre är svaret ganska trist, för man har ännu inte lämnat tankarna från det kalla krigets tid bakom sig. Sjöpolisen sysslar väl mest med att jaga fyllerister, kustbevakningen förstärker polisen och väntar på att det ska bli ett större oljeutsläpp och marinen har inom Försvarsmakten ingen egen roll alls - man ska bara planera för internationella operationer långt borta från vårt närområde.
Jag tror att man måste tänka om ganska ordentligtt och helst innan något allvarligt inträffar. Sjöpolisen ska kanske i stället ska patrullera till sjöss för att upptäcka illegal verksamhet tidigt och inte ha fylleristjakt inomskärs som huvuduppgift. Kustbevakningen kanske skulle följa sjötrafik på territorialhavet och genom närvaro hindra att mer eller mindre avsiktliga olje- och andra föroreningar över huvud taget genomförs. Marinen borde nog ha liknande uppgifter, men också ett direkt skydd av fartygstrafiken mot terrorister och med en viss tyngdpunkt i vår ekonomiska zon i Östersjön. Även det är ju internationella operationer och betydligt bättre anpassade till dagens situation.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)