Svenskarna och Nato

En delvis märklig debatt förs i Sverige kring det som kallas Nato-frågan. Den frågan uppfattas handla om Sverige ska gå med i Nato eller inte, men så enkelt är det faktiskt inte. Bakgrunden är följande: Vid Andra Världskrigets slut var fruktan för en fortsatt sovjetisk framryckning stor i hela Västeuropa, som försökte samla sina kvarvarande spillror kring frågan om hur ett sovjetiskt avancemang skulle kunna hejdas. Vi ska då notera, att Sverige ju inte var drabbat av kriget, utan hade ett väl fungerande produktionssystem och en rimligt stor krigsmakt. Sverige var alltså en tänkbar partner för de länder, som ville hindra en fortsatt sovjetisk positionsframflyttning och det var Storbritannien som var den drivande partnern för detta, såväl i tillkomsten av Västeuropeiska unionen, WEU, som i de förhandlingar om ett nordiskt försvarssamarbete, som skulle komplettera WEU i norra Europa. En förberedelse för en samordning skedde redan tidigt också med Sverige, som överenskommit med britterna om hur Östersjön skulle delas i två ansvarsområden. Latituden genom Liepaja angavs som en nordgräns för den brittiska krigföringen mot Sovjetunionen, medan svenskarna skulle svara för krigföringen norr om den linjen. Berlinkrisen 1948 medförde ett nytt amerikanskt engagemang i Europas försvar och Nato bildades 1949. Sverige valde då offentligt att stå utanför av hänsyn till Finland, som då ju fortfarande stod under viss sovjetisk kontroll och det var nog en strategiskt rimlig linje i det läget. När amerikanarna tagit över ansvaret för den europeiska säkerheten uppstod förstås frågan hos dem om var Sverige stod. ”Den som inte är med oss, är emot oss”, var deras grundinställning och Sverige hamnade därför lite utanför det västliga försvarssamarbetet fram till dess att statminister Erlander besökte USA 1952. För den svenska allmänheten uppgavs det, att han skull träffa anhöriga i USA, men i realiteten träffade han faktiskt president Truman, som efter mötet förstod, att Sverige egentligen återfanns på västsidan och han öppnade därför för export av modern försvarsmateriel även till Sverige, som redan inlett upprustningen av sitt luftförsvar med jetflyg från Storbritannien. Det dolda samarbetet hade då alltså inletts och detta betydde också att vi samarbetade i det fördolda med våra grannar Danmark och Norge – delvis också med Västtyskland, även om den senare inriktningen fick en törn med 1962 års Notkris och det fortsatta samarbetet med uppbyggnaden av samarbetet , "taktiska diskussioner"– samordnade mineringsplaner, flygstridsledning och andra planer har ju offentliggjorts ibland och lite delvis. Från svensk sida deltog försvarsstabschefen, marinchefen och flygvapenchefen i dessa ”samtal”. I sammanhanget bör kanske framhållas, att den äldre kryssaren Gotland förlades avrustad i Göteborg, men med en ganska modern flygstridsledningsfunktion, som förstås inriktades på att bistå vid de allierades bombflyg passage över Sverige, då de skulle slå till mot mål i Sovjetunionen från sina baser i norra England. Men inte ens nu var vi medlemmar i Nato! Det förnekades bestämt av alla dåtidens politiker, som var insatta i frågan, alltifrån Erlander, Sven Andersson, Torsten Nilsson och ända fram till Palme. Men den svenska allmänheten fick aldrig reda på vårt hemliga Nato-samarbete, som var väl känt i Sovjetunionen. Inte ens vid Catalina-affären kunde den svenska regeringen svara upp mot var vi faktiskt stod i öst-väst konflikten.

Här ligger kanske kärnan till dagens ganska förvirrade debatt? I själva verket var vi alltså inte så neutrala, som vi gärna ville framställa oss att vara, för såväl i väst som i öst visste man bättre än så och det var mest bara svenskarna som inte visste hur det egentligen stod till. Att ansluta sig till Nato idag är mest en fråga om diplomati och vi kan alldeles ostraffat fortsätta att samarbeta västerut även fortsättningsvis. Och visst kan vi fortsätta med kulturella kontakter med ryska företrädare - det finns faktiskt inte någon motsatsställning med det!

Inför Sälen 2016

Inte alldeles oväntat har det skrivits en hel del om vårt försvar den senaste tiden och man får väl uppfatta det som någon form av förberedelser inför årets Folk och Försvarskonferens, som ju inleds på söndag.
Inte heller alldeles oväntat är det några faktorer, som man undviker att ta upp - av argumentationsskäl eller av okunskap.
Det första handlar om en ev. Nato-anslutning och hur svenska politiker alltsedan Erlander hållit den svenska allmänheten i okunskap om verkligheten. Då Nato bildats hamnade Sverige i en brydsam situation, för vi angav offentligt att vi stod utanför. Det var inte förrän 1952, då Erlander besökte USA och träffade Truman, som amerikanarna "godkände" vårt hemliga samarbete och öppnade för export av försvarsmateriel till Sverige. Att Sverige var en dold medlem torde varit alldeles klart för ryssarna - det kan jag själv bekräfta - men förhållandet blev väl alldeles klart för Sovjet eftersom svenska landsförrädare typ Wennerström kunde orientera om hur verkligheten såg ut. Neutralitetspolitiken var ett falsarium om det hade hettat till och det visste man i både väst och i öst. Det var bara svenskarna som inte visste - och många vet det inte ens idag. Sedan är det helt annan fråga om vi i dag öppet ska gå med i Nato eller inte.
Det viktigaste med Nato-medlemskapet är kanske att man då står under USA kärnvapenparaply, men det gör vi redan. I samband med att det svenska kärnvapenprogrammet lades ner så fick Erlander utfästelsen, eftersom vi nu inte bidragit till kärnvapenspridningen, som Kennedy angav. Frågan om "skyddet" kvarstår är kanske mest en fråga om man i USA anser Sverige så intressant, som vi ansågs ha varit i början av 1960-talet, då för övrigt Warszawapaktens stora slag västerut också skulle ha drabbat Sverige i form av ungefär ett dussin kärnvapen, men någon invasion var det märkligt nog inte fråga om! Det förödda landet skulle i stort sett lämnas som det låg!
Sedan dess - och framför allt efter Sovjetunionens fall - har det svenska försvaret minskats på ett ogenomtänkt sätt, men vi borde kunna sätta upp ett rimligt svenskt försvar med ledning av EU försvars- och säkerhetspolitik. Möjligen har nu det amerikanska kärnvapenparaplyets skydd utökats i vårt närområde, så från den synpunkten torde ett fullskaligt krig vara nästan otänkbart.
Vi bör nog lämna gamla planeringsmodeller och hotbilder och i stället bygga upp vårt försvar "nerifrån och upp" i stället. Vi ska som självständig stat ju kunna svara upp för folkrättens krav på integritet och ett fullständigt incidentförsvar kunde vara grunden för detta. Därutöver handlar Lissabonavtalet till stor del om försvar mot terrorism i alla former och det vore kanske "nästa byggsten" för ett svenskt försvar, som därutöver även borde följa EU politik om sjöfartsskydd; något som vi nästan glömt bort i Sverige, för av tradition ska vi ju "kriga mot ryssen". Men även detta har förändrats betydligt. Vi importerar nästan hälften av vår olja från Ryssland - och den transporteras dessutom över Östersjön. Så ser det ut i dag och där står vi alltså.
Dessutom har det talats om värnplikten, som var så bra förr, men sanningen är att den i sin gamla form inte fyller någon säkerhetspolitisk roll för allmänt sett ska försvaret förhindra att det blir krig och det rimmar illa med att personalens huvuddel då ska inställa sig först när kriget brutit ut! Om vi ska ha värnpliktiga i försvaret, så måste de kunna lösa enklare uppgifter inom några månader - säg tre -  och därefter vara inkallade under några månader och då kunna lösa stridsuppgifter kanske i ytterligare sex månader eller, om det inte skulle behövas, stå i beredskap eller utbildas vidare. Därutöver skulle de  senaste årgångarna kunna vara inkallelsebara som en slags reserv och ingå i en lätt tillgänglig "tröskel" som kanske kan behövas om läget kräver detta, men den gamla "produktionsmodellen" är nog av begränsat intresse för vår säkerhetspolitiska framtid.

Förslag: Rusta upp vårt försvar så vi kan möta EU krav, då kan vi ta vidare steg när och om det skulle anses behövligt! Och inled försök med ett modernt värnpliktssystem