Nato artikel 5

Det föreföll lite oklart - för att uttrycka det milt - om vad Natoavtalets paragraf 5 egentligen innebär, så här kommer det direkt från Nato hemsida.

Det handlar alltså om att vidta sådana åtgärder som man anser nödvändiga om någon annan Natomedlem utsätts för väpnat angrepp "inklusive användning av vapenmakt". Det finns alltså utrymme för att bedöma hur man vill bistå andra medlemmar om de angrips och det finns egentligen inte någon automatik i hanterandet. Automatiken är betydligt hårdare skriven i EU Lissabonfördrag artikel 42 pkt 5, vilket man kanske bör uppmärksamma!

Article 5
The Parties agree that an armed attack against one or more of them in Europe or North America shall be considered an attack against them all and consequently they agree that, if such an armed attack occurs, each of them, in exercise of the right of individual or collective self-defence recognised by Article 51 of the Charter of the United Nations, will assist the Party or Parties so attacked by taking forthwith, individually and in concert with the other Parties, such action as it deems necessary, including the use of armed force, to restore and maintain the security of the North Atlantic area.
Any such armed attack and all measures taken as a result thereof shall immediately be reported to the Security Council. Such measures shall be terminated when the Security Council has taken the measures necessary to restore and maintain international peace and security .

En halvt steg tillbaka eller ett helt?

Med det nyligen fattade försvarsbeslutet finns det texter, som anger att samhället i högre omfattning bör stödja Försvarsmakten i vissa frågor. Det är intressant att läsa, men från en mera normal uppfattning i vårt samhälle, så borde det väl egentligen vara tvärt om!
Det är väl snarare försvaret som ska stödja samhället, när och om behov kan tänkas uppstå!
Bakgrunden till dagens tänkande ligger nog i 1950- och 1960-talens försök att spara pengar inom försvarsanslaget, så att vi skulle kunna följa med i den allmänna kostnadsökningen utan att göra alltför stora reduceringar i förbandsmängden, vilket man väl får anse ha varit ambitiöst och bra på den tiden. Vi fick alltså en mängd mer eller mindre civila stödorganisationer för vårt försvar och det medgav att försvaret kunde spara inom just de sektorerna, som det civila samhället kunde bidra med. Men vad som idag gör detta helt ändamålslöst är ju, att detta skulle gälla först efter genomförd mobilisering och så kan vi inte ha det idag. Civilsamhällets bidrag med drivmedel, mat och sjukvård kan idag inte vara en grund för Försvarsmaktens möjligheter att agera i fred för att undvika ett krigsläge. Försvaret måste faktiskt själv ha ett fungerande underhållssystem, vilket vi inte ansåg att det skulle behöva under den senare efterkrigstiden.
Vi bör nu alltså ta steget tillbaka i full omfattning och det innebär att Försvarsmakten måste själv innehålla de underhållsresurser som vårt försvar skulle kunna behöva i händelse av ett krisläge. För i sådana lägen finns det egentligen ingenting att avstå från i civilsamhället, vars resurser dels är begränsade till några dygns förbrukning och dels behövs för medborgarnas behov.
Det var så som det såg ut i Krigsmakten innan besparingarna inleddes på 1950-talet. Den "stora besparingen" skedde förstås på det marina området, då man 1958 angav att landets behov av import skulle "lösas med andra medel än militära", vilket förstås på ett sätt är korrekt - det är ju marina förband som skulle lösa uppgiften! Men beslutet avsåg, att vi inte skulle bygga några flera fregatter och innebar i praktiken, att vi i fortsättningen inte skulle kunna skydda vår importsjöfart alls!
Nu står vi alltså inför en ny situation och att då börja bygga upp en slags civil stödorganisation för försvaret - ett nytt totalförsvar? - verkar inte särskilt genomtänkt. Däremot ska våra nu ganska små mängder av förband inom försvaret ha ett bättre underhåll än vi hade på 1970- och 80-talen!