Den kaiser-tyska modellen
för militär organisation och krigsplanläggning hade vi ärvt in även i Sverige.
Den främste förkämpen för detta var Hugo Raab, som från mitten av 1800-talet framgångsrikt
hade verkat för en modernisering av den svenska armén och det svenska försvaret.
Han hade 1855 studerat vid Allmänna Krigsskolan i Berlin och därefter skrivit en
”broschyr” om behovet av modernisering av den svenska arméns ”organisation,
övningar, uniform och beväpning.” Man kunde inte längre mest bara uppträda som under
det ärorika föregångna, för tiden och uppfinningarna hade gjort att, om man
inte utvecklades, så skulle man i praktiken mest bara gå tillbaka. På något
sätt känner vi igen den argumentationen även i våra dagar.
För en breddning av
möjligheterna till diskussion bildades vid sidan av ”Konungens generalstab”
sällskapet ”Krigsvetenskapens vänner” och ”Militärsällskapet”, där Raab under
många år var verksam som drivande kraft. Många även numera kända efternamn
nämns i dessa sammanhang; Hazelius, Mankell, Nobel, för att nämna några. Kriget
1848-50 mellan Danmark och Tyskland samt Krimkriget 1853-56 påvisade för Raab
och andra mera reflekterande, att Sverige borde betraktas som försvarslöst,
eftersom den indelta armén mest var en produkt av 1700-talet. En reformerad
eller nyorganiserad generalstab växte så småningom fram och en annan väg att
komma vidare på var med hjälp av Skarpskytterörelsen. Detta blev i
förlängningen ett argument för den allmänna värnplikten, som dock infördes
först 1901. Reformer i försvaret tog tid – även på den tiden. Ett mera kuriöst spår(!)
av ett alltför ”tyskt militärt” tänkande finns fortfarande kvar i Sverige. Här
drogs vår nya järnväg norr om Ångermanälven in från kusten, vilket medförde att
kuststäderna vid Bottenviken hamnade vid ett stickspår från en nybyggd
järnvägsknutpunkt några mil inåt landet.
Motivet lär ha varit att man från militärt håll påverkat banans
sträckning, så att man på det sättet ansåg sig kunna säkra
koncentreringstransporterna norrut, eftersom de annars kunde ha hotats av
beskjutning av ryska slagskepps tunga eld. Krigsplanläggning, i snäv
bemärkelse, fick då alltså företräde före en allmän samhällsutveckling!
Vid Andra världskrigets
utbrott ska det ha funnits fyra krigsfall som planeringsgrund i den svenska
krigsmakten; ett mot Tyskland och tre mot Sovjetunionen. Hur dessa var
utformade har väl inte utretts så mycket, för det är ju ganska klart, att de
tämligen snart blev omseglade av verkligheten. Hur mycket arbete och kanske genomförda
förberedelser, som hade lagts på dessa planer, vet jag inte, och såvitt jag vet
har inget framkommit senare om detta heller, men där fanns eller förbrukades
möjligen tankar och andra tillgångar, som kunde ha använts bättre för landets
försvar efter 1936 års försvarsbeslut och kanske inför den
neutralitetssituation som inträdde vid Andra världskrigets utbrott.
Efter Andra världskriget
återupptogs krigsplanläggningen, men trots att neutralitet nu var den
offentliga målsättningen, planlades endast ett enda krigsfall – mot
Sovjetunionen – och egentligen faktiskt mot statminister Erlanders och
regeringens anvisningar. Om det under årens lopp gjordes större omarbetningar
känner jag inte till, men det mest fundamentala – att vi i händelse av krig
snarast skulle ansluta oss till Nato – fanns nog inte nedtecknat; där heller.
Fanns det något om våra dolda västkontakter, när de hade etablerats på
1950-talet? Och borde inte tillkomsten av sovjetiska kärnvapen ha inneburit
vissa förändringar?
Efter den s.k.
strategiska pausen runt senaste sekelskiftet, framlades önskemål från
Försvarsmakten, om att man skulle återuppta krigsplanläggningen igen. Vi får
verkligen utgå ifrån, att man då inte anslöt sig till den tidigare modellen,
även om ryktet om ”En-veckasförsvaret” lätt kunde leda tankarna till en gammal
preussisk modell. Av historien lär vi oss annars, att britterna redan 1951 hade
bedömt, att det svenska försvaret skulle kunna stå emot ett sovjetiskt angrepp
– i en vecka. Men vi har förmodligen bättre
planeringsmodeller i dag och våra numera ganska fåtaliga förbands verksamheter
ska förstås inte planläggas på ett så ålderdomligt sätt. Ryktet om
”En-veckasförsvaret” skapade dessvärre samtidigt ett rykte om att man inte
gjort några förnyelser på det här området inom Försvarsmakten, och det kan man
mest beklaga, för planer om hur vi exempelvis skulle göra i befarade
krissituationer för en snabb beredskapshöjning eller för att snabbt bygga upp
en tröskelförmåga är naturligtvis mera adekvata i dagens strategiska situation,
än det som ”läckte ut”. Dagens strategiska bedömande borde förstås snarare
resultera i en planläggning för hur vi kan höja eller stärka vår beredskap i
fred, så att det faktiskt inte blir krig!
En annan modell finns i anglo-saxisk
tradition, där det i huvudsak inte utarbetas någon detaljerad
krigsplanläggning. Ledningsstaberna bedriver i stället övningar och spel i bred
omfattning, och erfarenheterna från sådana verksamheter läggs tillsammans med
övriga kunskaper i beredskap så att de kan användas, om och när det politiska
läget skulle kräva ett strategiskt beslut – som grund för en operativ
planläggning med aktuell inriktning. Den tågordningen är kanske bättre anpassad
även för vår verksamhet idag?
Mer som en avslutande
kuriositet kan jag nämna, att den brittiska marinen inför återtagningen av
Falklandsöarna 1982, Operation Corporate, i förberedelserna hänvisade till ett
för många deltagande chefer välkänt stabstjänstexempel från Royal Naval Staff
College. Det handlade om vad som skulle göras inför en operativ uppgift att
återta en förlorad del av samväldet. I exemplet handlade det om Belize – i verkligheten
blev det alltså Falklandsöarna. Riktigt vad det exemplets krigsplanläggning
faktiskt omfattade har jag inte kunnat klarlägga ännu, men troligen handlade de
mera övergripande frågorna om hur underhåll skulle kunna planläggas och hur en
logistik skulle byggas upp som stöd för en geografiskt mycket utdragen
operation. Men en annan, och i våra och säkert också i eventuella kaisertyska
ögon kanske udda, del handlade tydligen om hur man skulle klargöra avdelade
fartygs inredningar inför en krigssituation. Träinredningar och annat brännbart,
som kunde undvaras, skulle tas bort och
föras iland och detta gällde också fartygens minnesprylar och priser, som
alltså inte skulle gå förlorade, även om fartyget sänktes under det kommande
kriget. Operativ planläggning? Ja, kanske; och i alla fall bättre än en
omfattande operativ planläggning baserade på otidsenliga strategiska beslut av
kaisertysk modell!
