Värst är väl myten att vi
själva skulle kunna stå emot ett sovjetiskt angrepp mot landet, för det har vi
nog aldrig kunnat – vi var hela tiden beroende av hjälp från väst. Det har ju
klargjorts av flera författare och forskare. Mera som en lustig anteckning kan
väl noteras, att britterna redan 1951 gjorde en bedömning om det svenska
försvaret och deras militärledning, COS, ansåg att Sverige skulle kunna stå emot
högst en vecka främst på grund av dålig ledning och brister i
underhållstjänsten. Det beryktade ”enveckasförsvaret” fanns alltså redan då!
Frågorna om kärnvapnen
försvann från alla försvarsdiskussioner i Sverige efter det att vi själva hade
beslutat oss för att avstå från en egen framställning. Detta medförde att det
faktiskt omkring 1960 fanns svenska försvarsföreträdare som hävdade, att
eftersom vi inte hade sådana vapen så skulle inte Sovjet kunna använda
kärnvapen mot oss! Och det var just i det skedet av kalla kriget, som den
sovjetiska krigsplanläggningen ändrades och det stora anfallet västerut – även
mot Sverige – skulle inledas med en förödande kärnvapeninsats. Strategiska
kärnvapen skulle sättas in mot de största städerna och taktiska vapen mot bland
annat flyg- och marinbaser, men vi fortsatte med vår värnpliktsutbildning, som om
vi inte förstod något alls. Alla stoppade huvudet i busken och fortsatte som
tidigare. Det är kanske den allra allvarligaste myten, för den visar att vi
saknade – och saknar i stort sett fortfarande – förmåga att fatta övergripande
beslut rörande vår nationella strategi, vilket vi måste kunna idag.
Från en försvarspolitisk
utgångspunkt blev vårt värnpliktsbemannade mobiliseringsförsvar med tiden
alltför långsamt. Det skulle ta minst en vecka innan alla var på plats och
Georgienkriget 2008 genomfördes i sin helhet under en lika långa tidsperiod!
Frågan om en
Nato-anslutning har också aktualiserats. Hänsynen till Finland spelade en
avgörande roll 1949, när vi inte öppet gick med i Nato, för visst skulle vi ha
gjort det, om vi kunde bestämma utan hänsyn till våra grannar. Vi hör ju hemma
i den västliga världen – något som dessutom närmast är ett axiom sett från en
rysk horisont – men vi ska nog akta oss för att höja spänningen i vår del av
Nordeuropa genom att idag ansluta oss till Nato. Inte minst handlar det om de
baltiska staternas säkerhet, eftersom den i mycket är beroende av att det är
relativt lugnt i vår region. Inte vill vi ge ryska aktivister en anledning att
ingripa i Baltikum? Det vore faktiskt något som inte alls ligger i ett svenskt
säkerhetspolitiskt intresse heller!
Med någon vetskap om att
det faktiskt behövs en tydlig förstärkning av insatsförsvarets förmåga att
avvärja kränkningar och incidenter på dagens hotnivå, torde en del omprioriteringar
och vi behöver i dag exempelvis inte hela den centrala administrationen från
kalla krigets tid. Flera insatsförband enbart avsedda för en krigssituation
skulle därutöver kunna få en betydligt lägre beredskap, vilket också skulle
bidra till att vi är tydliga med vårt försvars inriktning.