Det var intressant att läsa Birgitta Ohlssons inlägg i dagens DN Debatt. Man kan inte mer än hålla med om att vår förmåga att förbygga och i värsta fall hantera en oljekatastrof i Östersjöområdet - jag vill gärna inkludera Västerhavet i resonemanget - ännu inte är uppbyggd på ett acceptabelt sätt, men det finns förslag!
Kungl. Krigsvetenskapsakademins avdelning II föreslår i sin årliga redovisning 2010, att Sverige tar initiativet till att samla Östersjöns strandstater och att bilda ett gemensamt EU-kommando för uppsikt över sjötrafiken och för en gemensam beredskap att bekämpa oljekatastrofer. Ett sådant samarbete skulle kanske till och med bli ett s.k. Permanent strukturerat samarbete, PSS, enligt Lissabonavtalet.
Det är bara att köra igång, men det behövs en tydlig samordning mellan EU-, Miljö- och Försvarsministrarna för att det kunna bli något som våra grannar skulle vilja vara med i!
lördag 19 juni 2010
tisdag 15 juni 2010
Har Du den åsikten?
Med viss förvåning har jag tagit del av Försvarsmaktens något udda rekryteringskampanj. Jag undrar verkligen vad för några man söker och till vilka befattningar. "Har du det som krävs för att ha en åsikt" står det exempelvis på stora affischer i tunnelbanan.
Är det avsett att rekrytera meniga eller befäl? Om avsikten är att attrahera och rekrytera blivande officerare, borde det väl stå "Har du det som krävs för att ta ansvar?" eller något liknande och vad anhöriga eller bekanta tycker är kanske av underordnad betydelse. Blivande officerare i ett insatsförsvar måste ju i första hand rekryteras till någon slag första gemensamma befattning - och utbildas till detta.
I armén och möjligen också i amfibiekåren torde det röra sig om att kunna tjänstgöra som plutonchef i truppslagets standardförband. I flottan borde det handla om att kunna tjänstgöra som vakthavande officer under gång och till ankars/förtöjd och i flygvapnet borde det väl handla om att bli utbildad till stridspilot!
Blivande meniga borde förstås rekryteras för att yrket ger en stor erfarenhet från olika arenor, som man sedan kan använda i den civila verksamheten som ju ska komma efter kontraktstidens utgång. Någonting av "Join the Navy and see the World" eller så!
Den kampanj som nu pågår verkar helt ha snedtänt på den mycket ifrågasatta akademiseringen, som om det skulle vara något lockande för framtidens anställda i förvaret. Risken är att vi nu i stället för chefer och ledare rekryterar ytterligare administratörer och försvarskamrerare och ett sådant försvar betackar i varje fall jag mig för.
Är det avsett att rekrytera meniga eller befäl? Om avsikten är att attrahera och rekrytera blivande officerare, borde det väl stå "Har du det som krävs för att ta ansvar?" eller något liknande och vad anhöriga eller bekanta tycker är kanske av underordnad betydelse. Blivande officerare i ett insatsförsvar måste ju i första hand rekryteras till någon slag första gemensamma befattning - och utbildas till detta.
I armén och möjligen också i amfibiekåren torde det röra sig om att kunna tjänstgöra som plutonchef i truppslagets standardförband. I flottan borde det handla om att kunna tjänstgöra som vakthavande officer under gång och till ankars/förtöjd och i flygvapnet borde det väl handla om att bli utbildad till stridspilot!
Blivande meniga borde förstås rekryteras för att yrket ger en stor erfarenhet från olika arenor, som man sedan kan använda i den civila verksamheten som ju ska komma efter kontraktstidens utgång. Någonting av "Join the Navy and see the World" eller så!
Den kampanj som nu pågår verkar helt ha snedtänt på den mycket ifrågasatta akademiseringen, som om det skulle vara något lockande för framtidens anställda i förvaret. Risken är att vi nu i stället för chefer och ledare rekryterar ytterligare administratörer och försvarskamrerare och ett sådant försvar betackar i varje fall jag mig för.
måndag 7 juni 2010
Hög risk för eskalering
Det rapporteras idag att Iran ska börja delta i skeppningarna till Gaza. Det kan innebära en principiell förändring för nu blir det en stat som deltar i verksamheten och inte "bara" ett antal hjälporganisationer. Det ligger då nära till hands att iranska örlogsfartyg kommer att får i uppgift att eskortera sändningarna till Gaza och det kommer med stor sannolikhet att leda till sjöstrider med israeliska enheter på och under ytan.
En möjlig inledande åtgärd kunde vara att blockera Gazas hamn med sänkta fartyg eller med minor, vilket jag bedömer redan har övervägts i Israel. Sedan får vi se vad en eventuell sammandrabbning till sjöss kommer att leda till.
Både Israel och Iran anses ju ha tillgång till kärnvapen!
En möjlig inledande åtgärd kunde vara att blockera Gazas hamn med sänkta fartyg eller med minor, vilket jag bedömer redan har övervägts i Israel. Sedan får vi se vad en eventuell sammandrabbning till sjöss kommer att leda till.
Både Israel och Iran anses ju ha tillgång till kärnvapen!
fredag 4 juni 2010
Folkrätten i krig - eller i fred?
Den trista händelseutvecklingen i östra Medelhavet har på något sätt även ställt den gällande folkrätten i centrum för allmänt intresse. I det avseendet blir det närmast lite märkligt, att staten Sverige fortfarande mest tycks intressera sig för folkrätten i krig. Så sent som i början av maj i år överlämnades därför en stor utredning - eller kanske en kartläggning - av folkrättsfrågorna i krig.
Man undrar när svenskarna kanske kommer underfund med att den viktigaste folkrättsdelen egentligen handlar om folkrätten i fred och det är nog den som vi bör göra en hel del överväganden kring. Hur är det till exempel med militär medverkan i det som övergripande kallas för polisär verksamhet? Till lands? Till sjöss? Varför har vi tillskapat en mycket dyr beredskapspolis, när vi faktiskt har "hjälppoliser" tillgängliga i Försvarsmakten?
Vår egna nationella lagar bör nog anpassas en hel del, så att vårt samhällsinriktade insatsförsvar får den legala grunden för den avsedda verksamheten.
Man undrar när svenskarna kanske kommer underfund med att den viktigaste folkrättsdelen egentligen handlar om folkrätten i fred och det är nog den som vi bör göra en hel del överväganden kring. Hur är det till exempel med militär medverkan i det som övergripande kallas för polisär verksamhet? Till lands? Till sjöss? Varför har vi tillskapat en mycket dyr beredskapspolis, när vi faktiskt har "hjälppoliser" tillgängliga i Försvarsmakten?
Vår egna nationella lagar bör nog anpassas en hel del, så att vårt samhällsinriktade insatsförsvar får den legala grunden för den avsedda verksamheten.
torsdag 3 juni 2010
Ships to Gaza
Det har faktiskt under ganska lång tid förbryllat mig att man kunde kalla Gaza för "isolerat" bara därför att landgränserna hållits stängda. Självklart är det så att om ett land ligger vid havet och har en hamn, så kan man egentligen inte kallas för isolerat! Det må gälla Gaza eller för den delen "exklaven" Kaliningrad också. Ett område där det finns hamnar vid havet kan aldrig kallas för isolerat! Detta var kanske ett litet stickspår; om än av viss betydelse i sammanhanget.
Det trista som nu egentligen skett, verkar vara ganska bortskymt i media. På båda sidor har nu motståndare till den spirande fredsprocessen vunnit framgångar, vilket är det beklagliga - inte minst för befolkningen i det prövade konfliktområdet. Det är alltså fredsprocessen som är den stora förloraren och det borde kanske poängteras bättre.
Visst kan man se Ships to Gaza som en provokation och för många extremister var det nog så. Om det "bara" varit en konvoj med förnödenheter, så borde fartygen varit ordentligt nerlastade, men det syntes inte vara så på de bilder som man kunnat se på TV eller i tidningarna och vad hade ett passagerarfartyg över huvud taget i konvojen att göra? Inte medförde hon någon last av betydelse. Och visst kunde man förutse en israelisk motåtgärd!
Den israeliska aktionen genomfördes klart i strid mot den etablerade folkrätten. Därom är nog alla överens och man kan ju spekulera över hur det kommer att ske när nästa konvoj eller fartyg närmar sig Gaza. Kommer då ingripande ske på liknande sätt? Visst ökar riskerna för eskalering och det tjänar inte heller israelerna på.
Det trista som nu egentligen skett, verkar vara ganska bortskymt i media. På båda sidor har nu motståndare till den spirande fredsprocessen vunnit framgångar, vilket är det beklagliga - inte minst för befolkningen i det prövade konfliktområdet. Det är alltså fredsprocessen som är den stora förloraren och det borde kanske poängteras bättre.
Visst kan man se Ships to Gaza som en provokation och för många extremister var det nog så. Om det "bara" varit en konvoj med förnödenheter, så borde fartygen varit ordentligt nerlastade, men det syntes inte vara så på de bilder som man kunnat se på TV eller i tidningarna och vad hade ett passagerarfartyg över huvud taget i konvojen att göra? Inte medförde hon någon last av betydelse. Och visst kunde man förutse en israelisk motåtgärd!
Den israeliska aktionen genomfördes klart i strid mot den etablerade folkrätten. Därom är nog alla överens och man kan ju spekulera över hur det kommer att ske när nästa konvoj eller fartyg närmar sig Gaza. Kommer då ingripande ske på liknande sätt? Visst ökar riskerna för eskalering och det tjänar inte heller israelerna på.
måndag 24 maj 2010
Egendomliga skillnader
Ett besök i vårt östra grannland, Lettland, är värt besväret på många sätt. Inledningsvis kan man lägga märke till att ryska språket är andra språk i landet, som ju förstås har lettiska som officiellt språk. Detta upplevdes inte särskilt vare sig konstigt eller skrämmande vare sig av oss besökare - eller av den lettiska försvarsledningen.
Letternas attityd gentemot sin stora granne i öster är egentligen både sund och rimlig. Man kan konstatera, att man har en granne i öster som kan bli både stor och farlig, men det måste man kunna behandla på ett ändamålsenligt sätt redan idag. Man måste agera som en god granne samtidigt som man förstås måste kräva att grannen också för en rimlig grannskapspolitik. Detta tyckte man inte var så egendomligt - inte ens nu, när den ekonomiska krisen slagit till och anslaget till det lettiska försvaret reducerats med 50%!
Kontrasten med de ganska egendomliga turerna i försvarsfrågor i Sverige den senaste veckan kunde inte vara större. Jag undrar verkligen vad som låg bakom FP-ledarens artikel i SvD för nu en vecka sedan. Alliansen har ju gemensamt med S i försvarsberedningen skrivit grunden för dagens gällande försvarsbeslut och FP står ju också står bakom regeringens proposition! Det är väl snarare oppositionen, som har ganske spretig syn på försvars- och säkerhetspolitikens inriktning? Var det då ett inlägg för att väcka debatt? Kanske? Men det blev ganska snarare en snedtändning, för tidsperspektivet var inte riktigt klarlagt. Nästa försvarsbeslut ska fattas 2014 och visst ska vi föra en debatt om vad det beslutet ska ha för inriktning, men vi måste vara klara på var vi står idag för att grunden för debatten ska uppfattas som seriös.
Här kommer åter den lilla erfarenheten från Lettland. Inte talar man där om den dåliga demokratiska utvecklingen i Ryssland som ett säkerhetspolitskt hot. Vi borde kanske lära oss av vår granne? Samarbete för säkerhet råkar ju dessutom vara grunden för EU säkerhetspolitik, så varför ska Sverige avvika och skrämmas av "ryssen"? Visst är det så att det kan bli en snabb och farlig utveckling i Ryssland, men det är väl snarare så att vi bör ha ambitionen att förlänga dagens tillstånd så länge som möjligt i våra relationer och så att en sådan utveckling kanske kan undvikas? Varje dag av fred i vår region är - eller borde betraktas som - en dag av seger - för alla regionens stater!
För man ska ju inte vara blåögd och tro att den eviga freden plötsligt drabbat oss, men det är en dålig strategi, att utnämna Ryssland till fiende idag och därmed fjärma oss från goda grannstatsrelationer - det är faktiskt till och med kontraproduktivt.
Sedan är det en helt annan sak, att även vi skulle behöva stärka vårt försvar på olika sätt och det har vi faktiskt också förbundit oss att göra genom Lissabonavtalet; något som kanske borde uppmärksammas bättre på en del håll!
Letternas attityd gentemot sin stora granne i öster är egentligen både sund och rimlig. Man kan konstatera, att man har en granne i öster som kan bli både stor och farlig, men det måste man kunna behandla på ett ändamålsenligt sätt redan idag. Man måste agera som en god granne samtidigt som man förstås måste kräva att grannen också för en rimlig grannskapspolitik. Detta tyckte man inte var så egendomligt - inte ens nu, när den ekonomiska krisen slagit till och anslaget till det lettiska försvaret reducerats med 50%!
Kontrasten med de ganska egendomliga turerna i försvarsfrågor i Sverige den senaste veckan kunde inte vara större. Jag undrar verkligen vad som låg bakom FP-ledarens artikel i SvD för nu en vecka sedan. Alliansen har ju gemensamt med S i försvarsberedningen skrivit grunden för dagens gällande försvarsbeslut och FP står ju också står bakom regeringens proposition! Det är väl snarare oppositionen, som har ganske spretig syn på försvars- och säkerhetspolitikens inriktning? Var det då ett inlägg för att väcka debatt? Kanske? Men det blev ganska snarare en snedtändning, för tidsperspektivet var inte riktigt klarlagt. Nästa försvarsbeslut ska fattas 2014 och visst ska vi föra en debatt om vad det beslutet ska ha för inriktning, men vi måste vara klara på var vi står idag för att grunden för debatten ska uppfattas som seriös.
Här kommer åter den lilla erfarenheten från Lettland. Inte talar man där om den dåliga demokratiska utvecklingen i Ryssland som ett säkerhetspolitskt hot. Vi borde kanske lära oss av vår granne? Samarbete för säkerhet råkar ju dessutom vara grunden för EU säkerhetspolitik, så varför ska Sverige avvika och skrämmas av "ryssen"? Visst är det så att det kan bli en snabb och farlig utveckling i Ryssland, men det är väl snarare så att vi bör ha ambitionen att förlänga dagens tillstånd så länge som möjligt i våra relationer och så att en sådan utveckling kanske kan undvikas? Varje dag av fred i vår region är - eller borde betraktas som - en dag av seger - för alla regionens stater!
För man ska ju inte vara blåögd och tro att den eviga freden plötsligt drabbat oss, men det är en dålig strategi, att utnämna Ryssland till fiende idag och därmed fjärma oss från goda grannstatsrelationer - det är faktiskt till och med kontraproduktivt.
Sedan är det en helt annan sak, att även vi skulle behöva stärka vårt försvar på olika sätt och det har vi faktiskt också förbundit oss att göra genom Lissabonavtalet; något som kanske borde uppmärksammas bättre på en del håll!
lördag 15 maj 2010
"Vladimir Rutin och rysskräcken"
I dagarna har en bok med den titeln kommit ut. Jag kan verkligen rekommendera alla intresserade av utrikes- och säkerhetsfrågor att läsa boken för den ger ett annat- och kanske intressantare - perspektiv på dagens Ryssland. Många svenskar tycks ju fortfarande lida av ett slags "Poltavakomplex" och kan inte eller vill inte förstå, att det behövs en vidare kunskap om utvecklingen i Ryssland - och det gäller ju dessvärre för många andra länder också och på olika håll i världen. Allt kan faktiskt inte bedömas från ett ganska trångsynt svenskt och västerländskt synsätt.
Visst förstår jag, att det dessutom finns en del svenskar som fortfarande tror att vi har ett försvar för att möta ett hot. I så fall är det ju till viss del förståeligt, men hela det synsättet är nog helt felaktigt och byggdes upp under det kalla kriget och då hotet var ett ingångsvärde för argumentering om högre anslag och för de egna försvarssystemen. Vi ansåg exempelvis, att vi var utsatta för ett starkt flyghot och därför behövde vi ett starkt flygvapen. Men frågan är om det inte var behovet av en avancerad forskning och en flygindustri som egentligen styrde det som kallades lufthotbilden? Det fanns - och finns - flera andra exempel. I själva verket är ju försvarets huvuduppgift, att det inte ska bli krig alls och dess yttersta syfte är att skapa stabilitet och säkerhet för oss och vårt samhälle. Och även till detta behövs det även militära förband av olika slag. Det kanske börjar bli mera allmänt känt nu, när det kalla kriget ju faktiskt tog slut för ganska många år sedan. Fast det finns fortfarande flera bedömare, som faktiskt nästan tror, att det bara är en tidsfråga innan ryssarna anfaller och tar Gotland!
Det behövs kanske en bok om utvecklingen i Ryssland från ett ryskt perspektiv för att flera ska få upp ögonen för hur verkligheten där kanske ser ut - och det stämmer ofta inte så väl in i de normalsvenska bedömningarna. Boken är därför mycket läsvärd och visst är det närmast genant, att det måste till en serbisk-polsk invandrare, Vladislav Savic, för att lyfta lite på förlåten till Ryssland och de många gånger mycket svårförståeliga uppfattningar som finns där och som kan föranleda händelser, som man inte kan förstå alls utan en bättre kunskap om den ryska verkligheten.
Visst förstår jag, att det dessutom finns en del svenskar som fortfarande tror att vi har ett försvar för att möta ett hot. I så fall är det ju till viss del förståeligt, men hela det synsättet är nog helt felaktigt och byggdes upp under det kalla kriget och då hotet var ett ingångsvärde för argumentering om högre anslag och för de egna försvarssystemen. Vi ansåg exempelvis, att vi var utsatta för ett starkt flyghot och därför behövde vi ett starkt flygvapen. Men frågan är om det inte var behovet av en avancerad forskning och en flygindustri som egentligen styrde det som kallades lufthotbilden? Det fanns - och finns - flera andra exempel. I själva verket är ju försvarets huvuduppgift, att det inte ska bli krig alls och dess yttersta syfte är att skapa stabilitet och säkerhet för oss och vårt samhälle. Och även till detta behövs det även militära förband av olika slag. Det kanske börjar bli mera allmänt känt nu, när det kalla kriget ju faktiskt tog slut för ganska många år sedan. Fast det finns fortfarande flera bedömare, som faktiskt nästan tror, att det bara är en tidsfråga innan ryssarna anfaller och tar Gotland!
Det behövs kanske en bok om utvecklingen i Ryssland från ett ryskt perspektiv för att flera ska få upp ögonen för hur verkligheten där kanske ser ut - och det stämmer ofta inte så väl in i de normalsvenska bedömningarna. Boken är därför mycket läsvärd och visst är det närmast genant, att det måste till en serbisk-polsk invandrare, Vladislav Savic, för att lyfta lite på förlåten till Ryssland och de många gånger mycket svårförståeliga uppfattningar som finns där och som kan föranleda händelser, som man inte kan förstå alls utan en bättre kunskap om den ryska verkligheten.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)