Den ganska förvirrade - och
ofta förvirrande - debatten om Nato föranleder många tankar kring vår
säkerhetspolitik, där vi ofta glömmer bort, att vi faktiskt redan är medlemmar
i en allians med försvarsuppgifter – EU.
Dessutom diskuteras försvarsfrågan oftast från en utgångspunkt, där vi
tar det för givet, att hot av olika slag ska vara en grund för planeringen av vårt
försvar och försvarsbudgeten. Detta innebär dessvärre i sin tur, att vi mest diskuterar
vilka hot som kan anses vara relevanta för vårt försvar att kunna möta och inte
i första hand hur säkerheten för vårt samhälle och våra medborgare ska kunna
upprätthållas; något som kanske ändå är det viktigaste. Alla mer eller mindre
fantasifulla krigsscenarier med Ryssland som angripare visar kanske mera på vår
ovana vid att hantera försvars- och säkerhetspolitiska frågor och vår tro på hotbilderna
har därför blivit viktigare än verkligheten. Skulle en krigssituation verkligen
hota, så bör vi självklart snarast öppet gå med i Nato, för den som fortfarande
tycks tro att vi själva ska kunna avskräcka en kärnvapenrustad stormakt från
att angripa oss i ett akut läge, får nog tänka till en gång till. Vi måste lära
oss att skilja mellan vårt strategiska läge i dag och vad som å andra sidan främst
bör vara en förutsättning för en plan för att möta en strategisk kupp. Den
tråkiga följden av just den sammanblandningen blir ju dessvärre, att vi också kapar
alla förbindelser med det ryska civila samhället, vilket nog väcker mera
förvåning än respekt i vår omvärld. Det är inte på det sättet, som vi bör
sortera eller dimensionera våra försvarsansträngningar och den allt övergripande
frågan är ju faktiskt, att vi verkligen satsar tydligt på försvaret av vårt
samhälle och att detta kan uppfattas och förstås i andra stater.
Så här inleds EU strategi
för sjöfartsskydd från 2014 och som i Sverige inte ens handlagts inom försvarsdepartementet
– utan inom näringsdepartementet:
Havet
är en värdefull källa till tillväxt och välstånd för Europeiska unionen och
dess medborgare. EU är beroende av öppna, skyddade och säkra hav och oceaner
för ekonomisk utveckling, fri handel, transport, energitrygghet, turism och en
god havsmiljöstatus.
Större
delen av både den externa och interna EU-handeln går sjövägen. EU är globalt
den tredje största importören och den femte största producenten inom fiske och
vattenbruk. Mer än 70 % av unionens yttre gränser utgörs av sjögränser och
hundratals miljoner passagerare passerar genom unionens hamnar varje år.
Europas energitrygghet är till stor del beroende av sjötransport och av
sjöfartsinfrastruktur. Den betydande ökningen av medlemsstaternas flottor och
lämplig hamninfrastruktur (t.ex. LNG-anläggningar) bidrar till en välfungerande
energimarknad och en tryggad energiförsörjning och därmed till välfärden för de
europeiska medborgarna och europeisk ekonomi som helhet.
EU
och dess medlemsstater har därför strategiska intressen, inom hela det globala
marina området, när det gäller att identifiera och möta säkerhetsutmaningar med
koppling till havet och till sjögränsernas förvaltning. Europas medborgare
förväntar sig effektiva och kostnadseffektiva lösningar för skyddet av det
marina området, inklusive gränser, hamnar och offshoreanläggningar, för att
säkra handel till havs, hantera potentiella hot från olaglig verksamhet till
havs och på bästa sätt utnyttja havets potential för tillväxt och
sysselsättning, och samtidigt skydda havsmiljön.
Europeiska
unionens strategi för sjöfartsskydd omfattar såväl de inre som de yttre
aspekterna av unionens sjöfartsskydd. Den fungerar som en övergripande ram och
bidrar till ett stabilt och säkert globalt marint område i enlighet med den
europeiska säkerhetsstrategin (ESS) samtidigt som den säkerställer
samstämmighet med EU-politik, i synnerhet den integrerade havspolitiken, och
med strategin för inre säkerhet i Europeiska unionen.
Alla, som läser detta,
förundras naturligtvis över att denna mycket tydliga inriktning inte tycks
utgöra en grund för planeringen av vårt framtida marina försvar. Men man kan
också lyfta blicken något och konstatera, att inte ens texterna i
Lissabonfördraget eller i EU säkerhetsstrategi tycks spela någon roll i vår
försvarsplanering, som mest fortsätter på ett gammalmodigt sätt från det kalla
krigets tid – ofta följt av frågor hur vi ska agera när katastrofen redan
inträffat och kriget drabbat oss. Det är så dags då!
Hur kan vi fortsätta att hantera
försvarsfrågan så ogenomtänkt och oprofessionellt?
I själva verket har ju
alla självständiga stater faktiskt ett grundläggande behov av ett försvar i
någon bemärkelse och det tycks man ha missat totalt, när man mest håller på med
hotbilder. Den svenska staten – och det svenska samhället – har faktiskt redan
i dag ett behov av att kunna upprätthålla sin suveränitet och vi har därför ett
tydligt behov av ett incidentförsvar i luften, till sjöss och på marken. Vi
måste av rent folkrättsliga skäl kunna upprätthålla statsgränsernas okränkbarhet
på ett trovärdigt sätt och även med vapenmakt om så krävs. Här finns det alltså
en första nivå för hur vi bör bygga upp ett trovärdigt försvar. Men eftersom en
framtida säkerhetspolitisk utveckling i dag ter sig alltmer oförutsebar, så
behöver vi också förmågor, som redan i fred snabbt ska kunna bygga upp en
tröskel med lämpliga förband – utöver behoven för ett incidentförsvar – så att någon
– vem det vara må och efter våra egna överväganden – inte frestas att skapa
eller bedriva någon säkerhetshotande verksamhet riktad mot vårt land eller mot
våra medborgare.
Om man sedan granskar EU
säkerhetsstrategi, så finner man, att det finns verksamheter på högre
”krigföringsnivå”, som vi borde uppmärksamma bättre. Där skriver man för övrigt,
att någon storskalig aggression mot någon medlemsstat i dag inte är trolig,
vilket kanske borde noteras, men vi ska, enskilt eller tillsammans, kunna
hantera hot mot vår säkerhet i form av:
-
Terrorism
-
Spridning av
massförstörelsevapen
-
Regionala
konflikter
-
Stater i
upplösning och
-
Organiserad
brottslighet.
I en kommande översyn av
säkerhetsstrategin kan det tänkas, att ”smygande angrepp” eller ”små gröna män”
tillkommer, men vad som kanske kan vara svårt att förstå i Sverige är, att
verksamheter som på detta sätt hotar vårt samhälle också måste kunna bekämpas också
av vår försvarsmakt. Det rör sig ingalunda enbart om polisiära uppgifter och vi
måste tankemässigt anamma detta innan det blir alltför sent. Är det
”Ådalen-komplexet” som ännu hindrar tankeverksamheten?
Terrorismen sätter redan
i dag liv på spel, leder till stora kostnader och strävar efter att underminera
öppenheten och toleransen i våra samhällen och utgör ett växande strategiskt
hot mot hela Europa. Flera terroriströrelser har allvarliga stridsmedel och
andra resurser och är beredda att tillgripa obegränsat våld för att orsaka
massiv skada och död – även i Sverige. Terrorism kan även kopplas till
spridning av massförstörelsevapen, som alltså inte enbart handlar om kärnvapen,
utan också mer eller mindre giftiga kemiska ämnen av många olika slag och som
vi måste kunna möta – innan det blir något tillslag i vårt land.
De många regionala
konflikter, som blossat upp efter det kalla krigets låsningar, kan också ha en
terroristanknytning. Detta glömmer vi oftast bort och tror oss, mycket naivt,
förstå, att dessa nya konflikter mest bara förorsakar en mer eller mindre
omfattande flykting- eller migranttrafik och som vi tror oss kunna hantera på
ett rimligt sätt. Sådana konflikter kan många gånger också direkt förorsaka
staters sammanbrott eller upplösning och hela västvärlden har dessvärre
svårigheter, att förstå att stater i exempelvis Mellanöstern eller Afrika
oftast inte är baserade på någon folklig demokratisk gemenskap eller något
liknande, utan på stammar och klaner, som i grunden är varandras fiender,
vilket ständigt är ett problem för landet och för andra bedömares förståelse.
Det handlar inte om ”regeringen eller ”oppositionen”, som det ofta anges i våra
media, utan om urgamla, ärvda motsättningar eller rent av strider mellan olika
stammar eller klangrupperingar. Denna typ av inbördeskonflikter har numera en
tendens att eskalera och extremism i olika former kan i sin tur resultera i terroristorganisationer,
som även de kan förlägga verksamheter i Europa – och i Sverige.
Alla de företeelser, som
anges i EU säkerhetsstrategi, kan naturligtvis också resultera i organiserad
brottslighet; något som vi inledningsvis kan ha haft svårt att tro. I Sverige
förvånas ganska många över hur omfattande narkotikatrafiken verkligen är på
global nivå; för visst berör det också lilla Sverige! Människohandeln, som
sedan många år smugglat framför allt afrikaner över Medelhavet, kan ses som ett
exempel på en annan organiserad brottslighet och som EU har svårt att hantera –
inte minst eftersom Libyen, som länge varit ett ”basområde” för
människosmugglingen, numera mest är en ”stat i upplösning”. Det skulle behövas
radikalt annorlunda ingripanden för att förhindra smugglarnas flytetyg från att
ens lämna stränderna eller hamnarna i Libyen! Plats för en FN-sanktionerad och
mera offensivt inriktad EU-operation Sophia!
På en något högre
konfliktnivå har det redan visat sig vid studier, att Sverige är mycket
känsligt för avbrott i varutillförseln i allmänna termer och inte ”bara” i
oljeimporten. Det kan tänkas att någon illvillig – stat eller annan
organisation – skulle vilja påverka den svenska statens agerande i något som
man uppfattar som ett viktigt avseende och då visar det sig att vi med tiden
har blivit mycket känsliga för den gamla påtryckningsformen blockad.
Diskussionerna har ju det senaste året ofta handlat om Gotland och ett
eventuellt ryskt agerande där, men den stora svagheten med Gotlands och alla
gutars säkerhet kanske främst ligger i, att om hamnen i Visby stängs, så blir det
kanske inom ett par dygn svårigheter med dagligvaror för öns hela befolkning.
Även Sveriges uthållighet på flera områden är så begränsad, att det inte skulle
behövas en större stats resurser, för att få tydliga effekter i landet och hos
befolkningen. Det kanske räcker med att någon terroristorganisation minerar
Göteborgs hamn och därmed tillfogar hela landet svåra försörjningsproblem - och
vi har ju dessutom dragit in den lilla symboliska styrka som vi tidigare hade i
Göteborg.
Vår försvarspolitik får alltså
inte mest inriktas på krigföring på högsta nivå. Försvaret måste kunna sättas in
betydligt tidigare och för att motverka störningar av olika slag i vårt
samhälle. Bevakningsförband, amfibieenheter, patrullfartyg och jaktflyg skulle
här ha en tydlig plats och med klara uppgifter redan i fredstid. En medvetenhet
om vårt medlemskap i EU och därmed i unionens säkerhetsstrategier borde också
sätta sin prägel i frågorna om var våra förband och enheter ska kunna uppträda
och verka geografiskt. Talesättet, att vi bara ska kunna verka i Sverige och
inte i internationella insatser, blir därmed mera reducerat till ett politiskt
slagord, än anpassat till vår nuvarande säkerhetspolitiska verklighet.
I dagarna har vår vilande
värnplikt aktualiserats, men mest för att man genom selektiva åtgärder ska
kunna fylla de förband och enheter, som vi enligt försvarsbesluten ska kunna
sätta upp. Risken finns då, att en återupptagen värnplikt blir en återgång till
den ganska mekaniska form av ”förbandsproduktion”, som vårt försvar led av
under det kalla krigets avslutande tid. Nu måste vi inse, att även våra mer
eller mindre värnpliktsbemannade enheter – om det nu blir några – måste vara
tillgängliga redan i fred och bör kunna lösa enklare stridsuppgifter kanske redan
efter ungefär 3 månaders tjänstgöring och mera komplicerad verksamhet efter 6
månader. Systemet för förbandsproduktion enligt tidigare modell fyller i dag annars
knappast någon säkerhetspolitisk roll och även värnpliktsbemannade förband
måste finnas tillgängliga redan i fred och helst på ett flexibelt sätt som
medger ”beredskapsövningar” eller inkallelser till kompletterande utbildning
över tiden. Vid ett möjligt behov av en säkerhetspolitisk markering ska dock
alla kunna kallas in för att bli en del av den tröskel, som då kan vara ett
sätt att på ett trovärdigt sätt hindra en eskalering av en konflikt och att
”försvara freden” för det är ju detta som är försvarets egentliga uppgift.
Vårt försvar måste alltså
kunna agera över ett betydligt bredare spektrum och inte enbart inriktas på att
kunna möta ett ganska osannolikt och enbart konventionellt ryskt angrepp. Så
har vår försvarsplanering redan sett ut alltför länge, men det mest intressanta
med ett nytt och annat synsätt är, att vi nu kan och bör genomföra försvar i
enlighet med EU säkerhetsstrategier redan under fredsförhållanden och i nära
samarbete med andra EU-medlemsstater och alldeles oberoende om de är medlemmar
i Nato eller inte.
Det är samtidigt svårt
att undvika funderingar kring vår Försvarsmakts verksamheter i dagens samhälle
och därmed också kring frågor om hur vi bör organisera landets försvar. Att ha
en sammanslagen organisation av Försvarsmaktens typ baserades en gång på att
man ansåg, att delarna hade en gemensam uppgift, men sådana tankar verkar mest
lite nattståndna i dagens mycket diversifierade värld. Operativt samarbete med
våra EU- grannar borde i stället förberedas och genomföras redan i dag och på
dagens konfliktnivå för att samordnat verka för en fortsatt fredlig utveckling.
Därför borde självständiga försvarsgrenar snarast återskapas, så att även det
många gånger komplicerade internationella samarbetet kan underlättas – och i
alla fall inte försvåras som det tyvärr blivit ibland. Kunde vi dessutom skapa
en strategisk ledning nära eller i regeringskansliet, så skulle vi kanske kunna
se fram emot ett riktigt bra fungerande försvar av landet och för att undvika
att de konfliktanledningar, som trots allt finns, får eskalera till en kritisk
nivå.
Vi har alltså ett
omfattande behov av förändringar och omprioriteringar inom vår försvarspolitik
och då duger det inte, att mest bara renovera ett föråldrat invasionsförsvar.
Vi måste tänka bättre än
så!
