Under årets Sälen-konferens
presenterades en länge efterfrågad tydligare uttydning av vad en svensk
nationell säkerhetspolitisk strategi kunde innebära. Om en sådan alltså varit
saknad sedan många år, så blev det presenterade förslaget ändå ganska tydligt
nedsablat av såväl politiker som i media, vilket kanske inte är så egendomligt
sett i ett mera seriöst perspektiv. Ingen stat önskar egentligen, att alla
deras säkerhetspolitiska värderingar och prioriteringar blir offentliga och den
lämnade handlingen är inte heller något undantag från denna regel. Man kunde
kanske ha väntat sig, att man i dokumentet skulle ha tagit ställning till några
delar av den dolda säkerhetspolitiken från det kalla krigets tid, så ett
efterhängset arv därmed kunde avslutas. Men så blev det inte heller. Det som kallas för en svensk nationell säkerhetsstrategi
är därför mera en allmän översikt över vissa – och helt öppna – förutsättningar
för vår säkerhetspolitik och några nya prioriteringar med anledning av en
hårdnande internationell utveckling finns därför inte i handlingen, som
möjligen skulle kunna användas som en teoretisk grund inför arbetet med en
säkerhetspolitisk strategi värd namnet. Strategi handlar ju om att välja!
Ett försök att tillämpa
dokumentet från en mera marin utgångspunkt skulle kanske ge en del nya aspekter
och kanske också nya ingångsvärden på vår försvars- och säkerhetspolitik.
”Säkerhetsfrågorna måste nu ses ur ett betydligt bredare perspektiv än
tidigare. Säkerhet för människor i Sverige handlar inte enbart om att rusta sig
för att möta militära hot och väpnade angrepp – även om detta är kvar som en kärnuppgift
för staten. Till det bredare säkerhetsarbetet måste också räknas skydd mot
epidemier och smittsamma sjukdomar, kamp mot terrorism och organiserad
brottslighet, att åstadkomma säkra transporter och pålitlig livsmedelsförsörjning,
skydd mot avbrott i energileveranser, motarbetande av en förödande
klimatförändring, insatser för fred och global utveckling, och mycket annat.”
Så står det redan i andra
stycket av statsministerns förord och detta konstaterande har alla intressenter
– inklusive Försvarsmakten – anledning att notera; inte bara att läsa utan också
att lägga till grund för inriktning av sina verksamheter; kanske särskilt att
säkerhet inte mest ”bara” handlar om att möta väpnade angrepp! Mera citat:
”Sverige är mer beroende av omvärlden än någonsin tidigare.”
”Utvecklingen i Sverige och i omvärlden skärper kraven på vår förmåga att
värna vår säkerhet. Denna är så tätt förbunden med vår omvärlds att det är
nödvändigt för Sverige att bygga fred och säkerhet tillsammans med andra.”
Här anges det alltså
klart och tydligt, att vi har ett större beroende av våra grannar och
handelspartners än vad man tordes uttala förr. Under det kalla krigets tid
trodde vi ju till och med länge, att vi skulle klara en avspärrning genom
beredskapslagring, men den tankegrodan är väl nu borttagen och insikten om vårt
samhälles verkliga beroende är nu tydligare angiven. Vi måste alltså redan nu i
fredstid kunna upprätthålla vår handel med andra länder; ingen nämnd och ingen
glömd. I realiteten betyder det att sjöfarten till våra hamnar måste kunna
upprätthållas och man kunde ju till och med tänka sig, att en ny svensk
sjöfartspolitik initierades, som ett resultat av våra behov av nationell
säkerhet. Det vore en bra slutsats att dra! Vid en skärpt utveckling innebär
vårt beroende av varuutbyte med grannar och handelspartners, att vi måste kunna
skydda sjötrafiken till och från Sverige samt runt våra kuster på ett rimligt
sätt – och den förmågan har vi ju knappast i dag!
”Målen för vår säkerhet är att värna befolkningens liv och hälsa, liksom
samhällets funktionalitet, samt förmågan att upprätthålla grundläggande värden
som demokrati, rättssäkerhet och mänskliga fri- och rättigheter. En
förutsättning för att kunna uppnå dessa mål är att vårt lands politiska
oberoende och självständighet säkras samt att vår territoriella integritet kan
upprätthållas.”
Det är alltså ett tydligt
mål för landet, att vi måste kunna skydda sjötrafiken och till detta kommer
samtidigt ett krav på att vi ska kunna upprätthålla landets territoriella
integritet – redan nu i fredstid och att vi tydligen kan göra detta tillsammans
med andra stater; dock oklart vilka.
”Den internationella dimensionen av vår säkerhet blir allt viktigare.
Sverige strävar efter gemensam säkerhet och vill bygga säkerhet i solidariskt
samarbete med andra. Grundläggande för den gemensamma säkerheten är samverkan,
utbyte och nära kontakter. Hot mot fred och säkerhet avvärjs bäst i gemenskap
och samverkan med andra länder och organisationer. Våra intressen är särskilt
nära sammanbundna med våra nordiska och baltiska grannländers, med EU:s och med
övriga Europas. En stark transatlantisk länk är avgörande för Europas säkerhet.
Sverige ska vara en trovärdig och efterfrågad partner i det internationella
samarbetet.”
Här anges, att vi ska
kunna försvara våra intressen mot fredstida hot tillsammans med EU, samtidigt
som något annat antyds – en transatlantisk länk ? Ett försök till uttydning
kunde innebära, att vi nu i ett fredsläge och vid eventuella krissituationer
ska kunna samarbeta inom EU, vars Lissabonfördrag i flera avseenden tvingar oss
att vara solidariska och att kunna ingripa med ”stöd och bistånd” om en annan
medlemsstat skulle utsättas för väpnat angrepp. Å andra sidan kan vi själva
uppenbarligen också åberopa den solidariteten, om vår säkerhet skulle hotas i
något avseende. Att hänvisningen till den transatlantiska länken, i en krass
verklighet, snarast betyder, att vi alla EU-medlemmar ytterst är beroende av
och litar på det amerikanska kärnvapenskyddet, vilket kanske är en slutsats,
som svenskar i allmänhet tydligen har svårt att dra, eftersom man saknar insikt.
Det är ju först på den konfliktnivån som det finns en tydlig och kanske definitiv
form av avskräckning och något ”avskräckningsliknande” kan vi numera – efter
1958 års försvarsbeslut, ungefär – knappast åstadkomma enskilt själva inför en
hotande krigssituation.
En annan slutsats kunde
också vara, att vi måste kunna sätta upp enheter av olika slag, som kunde
sättas in för att vid behov stödja eller bistå ett annat EU-land, men vad dessa
förband skulle vara för slags, anges inte. Troligen bör vi dock ha ett antal
förband i så hög beredskap, att de tämligen omgående skulle kunna sättas in för
denna ”EU-uppgift” – på marken, till sjöss eller i luften.
”Samhällets beroende av fungerande flöden för försörjning har ökat, oavsett
om det handlar om livsmedel, läkemedel, informationsteknik eller energi.”
Vårt energiberoende
åberopas märkligt sällan i säkerhetspolitiska sammanhang, men visst är vi
beroende av vår energiimport och omkring 40 % av vårt oljebehov importerar vi i
dagsläget faktiskt från Ryssland. Vi har alltså en klar anledning, att uppmärksamma
detta och i fredstid inte enbart och ensidigt utmåla vår handelspartner Ryssland
som en angripare.
”Vår förmåga att förebygga, motstå och hantera kriser och situationer under
höjd beredskap ska vara stark.”
Inom denna sektor har vi
nog fortfarande en hel del att fundera kring. Förebygga kriser är väl det allra
viktigaste och då handlar det ytterst om våra möjligheter att ha förberett
detta tillsammans med våra partners; främst inom EU.
”Vårt land är nära sammanflätat med omvärlden – ekonomiskt, politiskt och
kulturellt. Handel över gränserna är en grundval för vår starka ekonomi.
Sverige är ett öppet, konkurrenskraftigt och högteknologiskt land, fullt
integrerat i världsekonomin, och är som sådant väl rustat för att även framöver
fullt ut ta till vara globaliseringens möjligheter.”
”Samtidigt innebär globaliseringen en ökad sårbarhet för direkta och
indirekta effekter av globalt omfattande förändringar. Det kan gälla hot
kopplade till klimat, miljö och resursbrist eller väpnade konflikter,
våldsbejakande extremism, terrorism, hälsohot, okontrollerad migration,
klimatförändringar, cyberhot, ekonomiska kriser och organiserad brottslighet.
Vårt samhälles välstånd och funktionalitet förutsätter säkra och fria flöden av
varor, tjänster och kommunikation.”
Nästföljande kapitel i
handlingen har rubriken ”Sverige och omvärlden” och är till stora delar mest en
sammanfattning av de föregående, även om underrubriken ”Den globala
utvecklingen har aldrig haft så stor betydelse för Sverige som i dag” medför,
att även vissa rent säkerhetspolitiska skeenden också beskrivs här. De växande
migrationsströmmarna – i handlingen något oegentligt kallad flyktingströmmar –
Rysslands agerande och det svensk- finländska närmandet anges särskilt, men ger
liten vägledning om våra säkerhetspolitiska prioriteringar. Sådana borde man
kanske kunna läsa ut – i alla fall mellan raderna – i nästa avsnitt ”Våra
nationella intressen”, som anges som en vägledning för hur vårt bredare
säkerhetspolitiska arbete för att uppnå dessa mål. Den följande beskrivningen
är dessvärre alltför allmänt hållen för att visa, hur just de svenska
nationella intressena kan se ut och det omdömet gäller också för det avslutande
kapitlet ”Hot mot vår säkerhet och åtgärder för att möta dem”. Just det
kapitlet var ju det, som blev särskilt kritiserat redan då grundhandlingen
presenterades. Kritiken är kanske inte så egendomlig, när exempelvis kärnvapen
inte ens nämns under rubriken ”Militära hot”!
Sammanfattningsvis
handlar vår nationella säkerhetsstrategi alltså mest på att vi ska fungera
aktivt tillsammans med våra partners; främst inom EU, och för att krigiska
konflikter inte ska uppstå i vårt närområde; främst norra Europa. Det betyder
alltså att vi redan nu bör samordna och öva oss tillsammans, främst inom
EU-kretsen. För vår egen del anges, att det främst är en fråga om hur vi ska
kunna motverka kriser inom vår försörjning, men för att kunna detta borde vi
bygga upp en tydligt sjöfartsskydd, som kan arbeta tillsammans med våra
grannar. Den slutsatsen borde nästan vara självklar, men dras inte i alls i
handlingen. Det borde också finnas en inriktning på att förhindra – och i
värsta fall möta - terroristattacker, som ju också kan vara sjöburna eller
inriktade mot viktiga hamnar. Men så konkret togs inte förslaget emot. Det var
mest hotbeskrivningarna man diskuterade. Det vore intressant att se, om Sverige
kunde inse, att det i vår tid sannolikt är bättre att planera sitt försvar i
bredare bemärkelse och för vad man själv vill åstadkomma och inte bara
efter mer eller mindre trovärdiga hot, som man tror sig möta i en oviss framtid.
Sett i ett sådant perspektiv kan kanske handlingen ”Nationell
säkerhetsstrategi” spela en roll, eftersom den tydligt pekar på Sveriges behov av
maritim säkerhet, vilket kanske bör uppfattas bredare och bättre, än vad som
hittills skett.
