Den ganska förvirrade och
ofta förvirrande debatten om Nato föranleder många tankar kring vår
säkerhetspolitik, där vi ofta glömmer bort, att vi faktiskt redan är medlemmar
i en försvarsallians – EU. Dessutom
diskuteras försvarsfrågan oftast från en utgångspunkt, där vi tar det för givet
att hot av olika slag ska motivera och vara en grund för vårt försvar och därmed
också för försvarsbudgeten. Detta innebär i sin tur, att vi mest diskuterar
vilka hot som kan anses vara relevanta för vårt försvar att kunna möta och inte
främst hur säkerheten för vårt samhälle och våra medborgare ska kunna
upprätthållas, som kanske ändå är det viktiga. Alla mer eller mindre fantasifulla
scenarier med Ryssland som angripare, visar kanske mera på vår okunskap och
ovana vid att debattera vår framtida försvars- och säkerhetspolitik och att vår
tro på att hotbilderna därmed blivit viktigare än verkligheten. Den tråkiga
följden av just det resonemanget blir ju också, att vi kapar alla förbindelser även
med det civila ryska samhället, vilket nog väcker mera förvåning än respekt. Men
det är kanske inte på det sättet, som vi bör sortera eller dimensionera våra
försvarsansträngningar och den allt övergripande frågan är ju faktiskt, att vi
anslår alltför lite pengar till vårt försvar. Vår sammanlagda försvarsbudget
borde i dagsläget omfatta 2 % av vår BNP för att vi ska verka trovärdiga utåt i
vår försvarsambition och trovärdigheten sitter nog inte i antalet mobiliserbara
förband eller liknande – utan i att vi verkligen satsar ordentligt på försvaret
av vårt samhälle och att detta kan förstås av andra staters säkerhetspolitiker.
Så här inleds EU strategi
för sjöfartsskydd från 2014 och som i Sverige inte ens handlagts inom försvarsdepartementets
ansvarsområde – utan inom näringsdepartementet:
Havet
är en värdefull källa till tillväxt och välstånd för Europeiska unionen och
dess medborgare. EU är beroende av öppna, skyddade och säkra hav och oceaner
för ekonomisk utveckling, fri handel, transport, energitrygghet, turism och en
god havsmiljöstatus.
Större
delen av både den externa och interna EU-handeln går sjövägen. EU är globalt
den tredje största importören och den femte största producenten inom fiske och
vattenbruk. Mer än 70 % av unionens yttre gränser utgörs av sjögränser och
hundratals miljoner passagerare passerar genom unionens hamnar varje år.
Europas energitrygghet är till stor del beroende av sjötransport och av
sjöfartsinfrastruktur. Den betydande ökningen av medlemsstaternas flottor och
lämplig hamninfrastruktur (t.ex. LNG-anläggningar) bidrar till en välfungerande
energimarknad och en tryggad energiförsörjning och därmed till välfärden för de
europeiska medborgarna och europeisk ekonomi som helhet.
EU
och dess medlemsstater har därför strategiska intressen, inom hela det globala
marina området, när det gäller att identifiera och möta säkerhetsutmaningar med
koppling till havet och till sjögränsernas förvaltning. Europas medborgare
förväntar sig effektiva och kostnadseffektiva lösningar för skyddet av det
marina området, inklusive gränser, hamnar och offshoreanläggningar, för att
säkra handel till havs, hantera potentiella hot från olaglig verksamhet till
havs och på bästa sätt utnyttja havets potential för tillväxt och
sysselsättning, och samtidigt skydda havsmiljön.
Europeiska
unionens strategi för sjöfartsskydd omfattar såväl de inre som de yttre
aspekterna av unionens sjöfartsskydd. Den fungerar som en övergripande ram och
bidrar till ett stabilt och säkert globalt marint område i enlighet med den
europeiska säkerhetsstrategin (ESS) samtidigt som den säkerställer
samstämmighet med EU-politik, i synnerhet den integrerade havspolitiken, och
med strategin för inre säkerhet i Europeiska unionen.
Alla med ett mera marint
tänkesätt förundras naturligtvis över att denna mycket tydliga inriktning inte
tycks utgöra en grund för planeringen av vårt framtida marina försvar, men man
kan ju lyfta blicken något och konstatera, att inte ens texterna i
Lissabonfördraget eller i EU säkerhetsstrategi tycks spela någon roll i vår
försvarsplanering, som mest tycks fortsätta på ett gammalmodigt sätt från det
kalla krigets tid.
