En ny försvarspolitiks förutsättning

Det finns anledning, att konstatera, att vi behöver en ny försvarspolitik. Så långt är det kanske inte så märkligt, eftersom utvecklingen i vårt närområde ju ändrar sig och därmed ibland också vårt strategiska läge och visst kan detta mycket väl motivera en ny försvarspolitik. Men, som jag ser det, bör vi ta ytterligare ett steg tillbaka och klargöra vår säkerhetspolitiska mål och prioriteringar och på det bygga en försvarspolitik. Den här processen gjorde vi aldrig under det kalla krigets tid, för om vi gjorde detta, så skulle det ju framgå ganska snart, att vi inte alls befann oss i den säkerhetspolitiska situation, som vi vant oss vid att tro på. Nu kan vi göra upp med det fördolda förflutna och det måste kanske inte ens måste ske genom att vi anklagar socialdemokratiska regeringar i det fördolda för att ha vilsefört det svenska folket - för det är ju närmast där vi befinner oss.

Idag finns det många som tror sig veta att Sverige på något märkligt sätt stod och fortfarande står mellan öst och väst, för så var det ju faktiskt inte alls. Vi tillhörde västsidan tankemässigt redan innan Nato bildades 1949 och det var främst en följd av att vi redan vid krigsslutet hade goda kontakter med britterna. Vi hade då ett uppdämt behov av modern materiel och det fanns resurser att tillgå i Storbritannien och radarstationer, jaktflygplan och, inte minst, utbildning, strömmade över till oss västerifrån. Och man bör kanske notera, att det var den nya brittiska Labour-regeringen, som skapat den första ”pakten” med sina partikollegor i några näraliggande socialdemokratiskt styrda stater vilket resulterade i den Västeuropeiska unionen, WEU. Även en nordeuropeisk motsvarighet planerades, men Berlinkrisen 1948 snabbade upp förloppet och därmed också det amerikanska intresset av att återvända till det Västeuropa, som nu hotades av Sovjetunionen, och i stället bildades Nato.
Med den vanliga amerikanska uppfattningen om ”att den som inte är med oss, är emot oss”, dröjde det något år innan vi med brittisk hjälp kunde övertyga amerikanarna, om att vi faktiskt var ett västland, om än lite fördolt av hänsyn till Finlands utsatta läge och där den sovjetiska efterkrigsadministrationen ännu inte var helt avvecklad.  Detta spel under täcket fick en särskild betydelse, då statminister Tage Erlander i april 1952 skulle åka till USA, ” för att träffa släktingar”, som det hette i den officiella versionen på hemmaplan. Att han faktiskt skulle träffa den amerikanska presidenten, Harry Truman, stod det inget om, och att han där skulle tala för ”ett diskret hemligt samarbete med västländerna och att ett sådant samarbete under inga omständigheter får bli känt”, som det står i Dean Achesons PM till presidenten. Det var ju dessutom hemligt för UD i Sverige, eftersom Östen Undén inte var underkunnig om det hemliga västsamarbetet. Det var endast ett fåtal individer i det socialdemokratiska partiets ledning, som kände till verkligheten, men idag kanske vi skulle göra oss den tjänsten att bortse från myten om ”Sverige mellan öst och väst”, för den är falsk, och, om man inte visste något om detta dubbelspel i Sverige, så var helt på det klara med detta i Sovjetunionen – det var ”bara” den svenska allmänheten, som inte visste – och tydligen också en del svenska militärer i våra dagar.
Den andra myten handlar om kärnvapnen. Att det kalla kriget mellan öst och väst – och där vi alltså var en del – inte blev ett hett krig under hela efterkrigsperioden, får vi nog tillskriva kärnvapnen och risken för att den totala katastrof, som ett kärnvapenkrig skulle ha inneburit. Båda sidor har därför varit mycket återhållsamma inför det som så småningom kom att kallas, Mutual Assured Destruction, MAD, och som parentetiskt fortfarande verkar okänt i Sverige – googla på MAD själv och se!  Den situationen finns ju egentligen fortfarande kvar även idag, vilket man kanske borde notera, för i Sverige spreds i stället en myt, om att kärnvapen egentligen inte skulle användas i krig mot oss. I något fall gick det så långt, att man på militärt håll faktiskt hävdade, att några kärnvapen inte skulle komma att sättas in mot Sverige i händelse av krig, för vi hade ju inga sådana vapen. Möjligen var det planeringsanvisningarnas begränsningar som lurade, för det kanske egentligen kunde ha inneburit precis det motsatta och hur känsliga bör vi vara inför ett uttalat kärnvapenhot? Ja, vi har ju en, men ganska dold tillgång även här och det hänför sig till det förhållandet, att vi i början av 1960-talet helt hade skrotat våra möjligheter att själva framställa egna kärnvapen och då kunde vi inför amerikanarna framställa oss som anhängare av en internationell ickespridnings-rörelse. Detta uppskattades till den grad av president Kennedy, att vi som ersättning utlovades samma skydd av de amerikanska kärnvapnen, som alla de andra Nato-staterna i vårt närområde. Detta finns till och med dokumenterat i de amerikanske riktlinjerna från juni 1962 för politik och operationer avseende Sverige. Förmodligen gäller denna utfästelse fortfarande och den har ju dessutom geografiskt vidgats till att omfatta de nya Nato-medlemmarna i vårt närområde. Det förhållandet, att det fanns – och finns – kärnvapen i bakgrunden, borde medföra, att vi absolut aldrig skulle försätta oss i en situation, där det handlar om kris eller väpnad militär konflikt. Risken är då påtaglig, att vi skulle kunna utsättas för någon form av kärnvapeninsatser mot landet – kanske ungefär på det sättet, som Sovjetunionen och Warszawapakten planerade under perioden från 1960 – tills dess att Gorbatjov insåg riskerna och påbörjade en radikal nedskärning omkring 1970.  Det planlagda sättet för WP-styrkorna att erövra väst – inkluderande Sverige – var annars att inleda med ett första slag med kärnvapen mot viktiga politiska och militära mål, varefter en framryckning skulle ske på marken. Osäkerheterna kring när och om kärnvapen kan komma att sättas in motiverar, som jag ser det, mycket uppenbart och tydligt, att vårt försvar måste kunna fungera och vara ”fredbevarande”, redan i dag och så att situationen helst inte ens uppstår. Det är den strategiska grunden för dagens insatsförvar – även om alla i vår försvarsmakt tydligen ännu inte förstått det!

I det här sammanhanget bör vi också betrakta myten om det tidsvinnande och utdragna defensiva försvaret. Även om jag kanske tycker, att enbart risken för en eskalering till kärnvapennivå borde avskräcka från en sådan försvarmodell, så finns det andra motiv också. Hur tror man sig kunna underhålla ett tillbakaryckande försvar och hur skulle det kunna gå till? Dagens samhälle är till stor del beroende av daglig tillförsel av förnödenheter och hur tror man att något sådant skulle kunna upprätthållas under en strategisk defensiv? Vilka stridskrafter skulle man för övrigt tänkas möta och bekämpa i de djupa skogarna? Självklart skulle en angripare låta sådana tillbakadragna försvarsstyrkor självdö, för det skulle ju ganska snart bli följden, eftersom det inte finns underhåll på plats. Skulle våra skogar fyllas med värnpliktiga under återtåg, men utan mat och potatis? Möjligen har också det kalla krigets i många fall glorifierade gerillarörelser bidragit till att man tror sig förstå, att det borde vara en bra strategi, men då har man nog inte uppfattat allt det lidande som just gerillakrig förorsakar civilbefolkningen i ett operationsområde för även gerillaenheter har faktiskt behov av underhåll, fast i de flesta fallen löstes ju frågan på ett enkelt sätt – genom att man stal från det civila samhällets resurser, för ”det är ju vår fiende!” Det verkar i min värld alldeles orealistiskt med ett segt uppehållande försvar och därmed också den svenska myten om att ett mobiliserande värnpliktssystem skulle vara fredsbevarande.

Sanningen är snarare, att vi måste ha tillgång till förband och enheter redan idag – under fredsförhållanden – som kan sättas in för att förhindra att eventuella säkerhetshotande verksamheter eskalerar utom kontroll. Idag handlar det kanske mest om terrorister och annan irreguljär krigföring och redan här måste vi tänka om en hel del, för ett sådant anfall kan inte mötas enbart med poliser. Det behövs reguljära förband för detta i luften, på vattenet (och under) samt på marken. Därutöver behöver vi en rimligt stor reserv, som kan kallas in – också redan i fredstid – för att bilda en buffert, som en eventuell angripare måste beakta och helst medföra, att en eventuell planerad insats mot oss skrinläggs.

Sedan är det en helt annan sak om vi av folkhälsoskäl eller på grund av vårt samhälles stora sårbarhet för allt från översvämningar och strömbortfall skulle behöva någon form av samhällsplikt för medborgarna, så att man ska kunna delta i räddningsarbetena efter sådana påfrestningar. Men det bör nog inte kopplas till Försvarsmaktens operativa uppgifter – och framför allt inte vara en del av ett föråldrat mobiliserande värnpliktsförsvar m/Sven Duva.

 

De vita skeppen

Firandet av VE-dagen - fredsdagen för Europas del - är intressant att studera för en hel del händelser tycks nästan ha försvunnit helt från den svenska allmänhetens medvetande. Är det skolans fel eller???
Att sedan maritima frågor inte ens är så välkända när de inträffar, så är det kanske inte så egendomligt att vi nästan helt förträngt, att nästan 10 000 f d koncentrationslägerfångar i juni- augusti 1945 skeppades från Lübeck till ett antal svenska hamnstäder, där det fanns lasarettsvård att tillgå för de många gånger mycket svårt skadade människospillrorna från bl a Bergen- Belsen och som oftast måste förflyttas med bårar. Det var marinens lasarettsfartyg Prins Carl, MS Kronprinsessan Ingrid, MS Karskär, MS Rönnskär samt MS Kastellholm, som snabbt utrustades och iståndsattes för uppdraget. Fartygen samlades utanför Trelleborg och eskorterades förbi minfälten till Travemünde av en f d tysk minsvepare, som nu stod under brittiskt befäl - fast med sin gamla tyska besättning! Sammanlagt genomförde fartygen ett tio-tal resor med liggande patienter till Göteborg, Stockholm, Malmö och Norrköping.
Den som vill läsa mer om detta hänvisas till Forum Navale nr 58 från 2002, där Sune Birke skrivit den första (?) och enda mera vetenskapliga avhandlingen om de vita skeppen.