Blå skatt skapar flera jobb i Sverige

Från Redareföreningens hemsida:

– Att införa en blå skatt i form av tonnageskatt– är ett ömsesidigt intresse för rederier och fackliga organisationer inom sjöfarten. En sådan satsning gynnar hela Sverige och stärker svensk konkurrenskraft, poängterade Pia Berglund, VD Sveriges Redareförening och tillade:

– Genom att skapa möjlighet för våra sjöfartsföretag att välja den Blå skatten kan svensk sjöfart växa på samma sätt som sjöfarten växer i övriga Europa. Det skulle främst stärka de mindre företagen att våga investera i nya svenska fartyg. Detta leder till fler obb inom hela den maritima näringen och bidrar till svensk ekonomisk tillväxt.

Efter många vändor i riksdagen tillsatte den förra regeringen en utredning om hur Sverige kan införa en tonnageskatt som redan finns i övriga Europa. Med uppvaktningen av infrastrukturministern vill parterna öka medvetenheten om sjöfartens betydelse för jobben, miljön och tillväxten.

– Sjöfarten är viktig för klimatomställningen och för att Sverige ska nå sina miljömål.

Godstransporter till sjöss ger mindre klimatpåverkan än vägtransporter. Därför är tonnageskatt – blå skatt – en förutsättning för en klimatsmart infrastruktursatsning på vattenvägen, sade Kenny Reinhold, ordförande för Seko sjöfolk.

Tonnageskattesystemet är godkänt av EU och rekommenderas av EU-kommissionen för att ytterligare stärka Europeisk sjöfarts position.

– Med det Blå skatteinitiativet vill vi medverka till att vända utvecklingen för svensk sjöfart. Sjöfarten kan och vill växa istället för att svenska handelsflottan och antalet jobb fortsätter att minska. Nu finns möjligheten till en ny tid tack vare tonnageskatten kommenterade Christer Themnér, VD Sjöbefälsföreningen och tillade vidare att erfarenheter från övriga sjöfartsnationer i Europa tydligt visar att införandet av tonnageskatt vänt en nedåtgående trend till ekonomisk tillväxt och fler jobb.

Läs mer om det Blå skatteinitiativet och tonnageskatten på www.blåskatt.se

Efter årets Rikskonferens

Många gamla myter om vårt försvar lever fortfarande kvar – och framfördes även vid årets Rikskonferens i Sälen – och det är, som jag ser det, inte någon bra grund för vårt försvars framtid.

Inledningsvis handlar det om vår dolda säkerhets politik under det kalla krigets tid. Vi hade alltså ett visst samarbete med flera Natostater. Det fanns hemliga förberedelser gjorda med USA, Storbritannien, Västtyskland samt med Danmark och Norge, vilket dock successivt ”glömdes bort” i Sverige, men sannolikt inte i samarbetsstaterna eller i Sovjetunionen. Denna process har också beskrivits av Robert Dalsjö i hans doktorsavhandling ”Life-line lost” från 2006.
När vi sedan i början av 1960-talet avstod från att själva framställa egna kärnvapen, placerades vi under det amerikanska kärnvapenparaplyet, men detta doldes för den svenska allmänheten och förefaller fortfarande vara ganska okänt. Det är ju kärnvapnen, som har betydelse för avskräckningen och inte ett konventionellt försvar. De konventionella förbanden ska ju användas så att en konflikt inte eskalerar till en kärnvapennivå. Det är ju också den strategiska grundtanken bakom vårt insatsförsvar.
Vår säkerhetspolitiska situation har förändrats betydligt sedan den s.k. ”strategiska pausen”, som rådde under de första åren av detta sekel, men nu behöver vi bygga upp vårt insatsförsvar, så att det har tillgängliga förmågor redan i fredstid och som vid behov kan tillföras en krigsavhållande tröskelförmåga på det sätt som exempelvis Krister Andrén beskriver i sin FOI-rapport från februari 2014.
En avslutande kommentar om diskussionerna kring vårt försvar kunde kanske vara, att försvarets uppgift borde vara utformat så att vi i första hand uppfyller normala folkrättsliga krav på vad en suverän stat ska kunna samt, därutöver, hur våra medborgares säkerhet ska kunna upprätthållas. Den marina organisationens framtida utformning har redan utretts särskilt i Maritimutredningen SOU 2012:48 och torde kunna genomföras omgående.