För nu närmare fyra år sedan hade det visat sig, att tunnor med farligt avfall hade dumpats någon gång på 1950-talet mellan Sundsvall och Gävle och med dåvarande myndigheters tillstånd. Nu hade det visat sig att tunnorna hade börjat läcka och att därmed kvicksilver hade börjat komma ut i Bottenhavet.
Tunnorna var alltså i stort sett lokaliserade och nu skulle man ju tro att våra havsverkande myndigheter skulle sätta igång med att ta upp eländet. Men -Nej. Jag var till och med och frågade, när man skulle börja dyka och ta upp tunnorna, men fick då ett typiskt svenskt budgetbesked. I Försvarsmakten ansåg man att det borde Kustbevakningen sköta och inom Kustbevakningen avvaktade man en utredning om vem som skulle betala en eventuell insats!
Svaret är kanske, att det är havsörnarna som betalar priset, för nu har man börjat se en nedgång i beståndet igen!
Men visst borde det vara både Marinens och Kustbevakningens mycket angelägna uppgift, att plocka upp allt skräp som tyvärr ligger dumpat i Östersjön och i Västerhavet. Det vore att inse vad ett insatsförsvar bör göra "här och nu", som det står i försvarsbeslutet från 2009!
Ett försvar på låg nivå - i dubbel bemärkelse!
söndag 12 maj 2013
onsdag 1 maj 2013
Nato eller inte
Den ganska förvirrade försvarsdebatten som för närvarande förs i Sverige har nu senast medfört att frågan om vår anslutning till Nato kommit på agendan. Det paradoxala är ju faktiskt, att många Nato-medlemsstater redan vet var vi hör hemma och i Ryssland vet man också om våra preferenser. Det är egentligen bara den svenska allmänheten, som aldrig fått veta vad det är som gäller. Här ett litet försök att teckna bakgrunden.
Ganska snart efter Andra världskrigets slut skickade USA hem sina soldater och Västeuropas stater stod i stort sett helt utan något försvar som kunde möta det sovjetiska hotet. Ett litet undantag var Storbritannien, där den nyvalda Labour- regeringen stod inför en övermäktig situation i imperiet och i Europa. Imperiet fick alltså avvecklas och i Europa gällde det att försöka bygga upp ett försvar tillsammans med andra och gärna ideologiskt likasinnade mot den hotande kommunismen. På vårvintern 1948 hade det skett en statskupp i Tjeckoslovakien och därefter inleddes Berlinblockaden.
I väst bildades den Västeuropeiska unionen, WEU, och i norr ville britterna att de trogna socialdemokratiskt styrda Norge, Danmark och Sverige och med brittiskt stöd skulle ingå en motsvarande försvarsunion. I USA tyckte man dock att européerna reagerade för långsamt och man bildade Atlantpakten och dess militära del NATO. Detta dödade de skandinaviska förhandlingarna om ett försvarsförbund, för båda Norge och Danmark gick båda in i Nato när det hade bildats. Sovjetunionens motdrag mot Nato i vårt närområde blev att Finland tvingades in i en pakt med Sovjetunionen; den s k VSB-pakten och i Sverige bedömdes då att vi inte kunde gå med i Nato av hänsyn till Finland, som kanske skulle tvingas till större eftergifter, om Sverige var alltför tydligt västvänliga. Det var grunden för vår neutralitetspolitik under det kalla kriget.
När Sovjetunionen föll sönder, var finländarna mycket snabba med att förklara att VSB-pakten inte längre var tillämplig och i det skedet skulle kanske Sverige kunnat vara snabba med att ansluta sig formellt till Nato, efter så många år av "hemligt" samarbete d v s hemligt för den svenska allmänheten! Sedan gick de avhoppade och befriade sovjetrepublikerna Estland, Lettland och Litauen med i Nato tillsammans med Polen. Detta medförde förhandlingar om hur en militär konfrontation skulle kunna undvikas och 1999 undertecknades ett avtal om detta i Istanbul. Där finns det angivet att båda parter förbinder sig att vara återhållsamma med att bygga upp militära styrkor i anslutning till de nya Nato-staternas territorier och i Ryssland handlar detta om Pskovs och Leningrads oblaster. Parentetiskt är det därför finländarna i dag upplever en rysk styrka öster om sig, men det är alltså mest en följd av att ryssarna följer Istanbulöverenskommelsen.
Från detta perspektiv sett är det inte någon brådska för oss att formellt ansluta oss till Nato. Vi kan fortsätta med att delta i deras partnerskapsprogram, där vi ju funnits med sedan detta skapades. Om vi av interna och ganska villrådiga skäl skulle "förstärka" Nato genom att gå in som "riktig" medlem, så riskerar vi att den ryska reaktionen kommer att riktas mot de baltiska staterna och då har vi gjort något riktigt korkat! Det är bättre att hålla an och i stället välja att gå in i Nato - och gärna tillsammans med Finland - om Ryssland av egna skäl skulle välja att bryta mot Istanbulavtalets krav på begränsad närvaro. Vi ska alltså ha det Esset kvar, om det skulle behövas i framtiden och inte spela det nu av förvirrade interna skäl!
Ganska snart efter Andra världskrigets slut skickade USA hem sina soldater och Västeuropas stater stod i stort sett helt utan något försvar som kunde möta det sovjetiska hotet. Ett litet undantag var Storbritannien, där den nyvalda Labour- regeringen stod inför en övermäktig situation i imperiet och i Europa. Imperiet fick alltså avvecklas och i Europa gällde det att försöka bygga upp ett försvar tillsammans med andra och gärna ideologiskt likasinnade mot den hotande kommunismen. På vårvintern 1948 hade det skett en statskupp i Tjeckoslovakien och därefter inleddes Berlinblockaden.
I väst bildades den Västeuropeiska unionen, WEU, och i norr ville britterna att de trogna socialdemokratiskt styrda Norge, Danmark och Sverige och med brittiskt stöd skulle ingå en motsvarande försvarsunion. I USA tyckte man dock att européerna reagerade för långsamt och man bildade Atlantpakten och dess militära del NATO. Detta dödade de skandinaviska förhandlingarna om ett försvarsförbund, för båda Norge och Danmark gick båda in i Nato när det hade bildats. Sovjetunionens motdrag mot Nato i vårt närområde blev att Finland tvingades in i en pakt med Sovjetunionen; den s k VSB-pakten och i Sverige bedömdes då att vi inte kunde gå med i Nato av hänsyn till Finland, som kanske skulle tvingas till större eftergifter, om Sverige var alltför tydligt västvänliga. Det var grunden för vår neutralitetspolitik under det kalla kriget.
När Sovjetunionen föll sönder, var finländarna mycket snabba med att förklara att VSB-pakten inte längre var tillämplig och i det skedet skulle kanske Sverige kunnat vara snabba med att ansluta sig formellt till Nato, efter så många år av "hemligt" samarbete d v s hemligt för den svenska allmänheten! Sedan gick de avhoppade och befriade sovjetrepublikerna Estland, Lettland och Litauen med i Nato tillsammans med Polen. Detta medförde förhandlingar om hur en militär konfrontation skulle kunna undvikas och 1999 undertecknades ett avtal om detta i Istanbul. Där finns det angivet att båda parter förbinder sig att vara återhållsamma med att bygga upp militära styrkor i anslutning till de nya Nato-staternas territorier och i Ryssland handlar detta om Pskovs och Leningrads oblaster. Parentetiskt är det därför finländarna i dag upplever en rysk styrka öster om sig, men det är alltså mest en följd av att ryssarna följer Istanbulöverenskommelsen.
Från detta perspektiv sett är det inte någon brådska för oss att formellt ansluta oss till Nato. Vi kan fortsätta med att delta i deras partnerskapsprogram, där vi ju funnits med sedan detta skapades. Om vi av interna och ganska villrådiga skäl skulle "förstärka" Nato genom att gå in som "riktig" medlem, så riskerar vi att den ryska reaktionen kommer att riktas mot de baltiska staterna och då har vi gjort något riktigt korkat! Det är bättre att hålla an och i stället välja att gå in i Nato - och gärna tillsammans med Finland - om Ryssland av egna skäl skulle välja att bryta mot Istanbulavtalets krav på begränsad närvaro. Vi ska alltså ha det Esset kvar, om det skulle behövas i framtiden och inte spela det nu av förvirrade interna skäl!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)