Frågorna kring landets maritima framtid hopar sig. På
Näringsdepartementets uppdrag har landets ”Maritima Kluster” kartlagts och det
är där tydligt, att alltför många departement och myndigheter självständigt
hanterar maritima frågor, men dessvärre många gånger utan samordning och
samverkan med andra. Det är både trist och sorgligt och hade kanske inte gjort
så mycket, om inte därmed landets framtida möjligheter slösas bort eller – i
bästa fall- inte tillvaratas.
Sverige ligger vid havet och vår export och import sker till
nästan hundra procent på kölar. Så har det i och för sig varit ganska länge,
men numera och i globaliseringens tidevarv sker varuutbudet mera direkt utan
mellanlager och tidsaspekten blir ofta så viktig, att utan sjöfarten stannar
produktionen. Detta gäller numera över en större bredd än tidigare och
samhället kan lätt lamslås om varuflödet hejdas. Den som själv vill forma sig
en uppfattning om sjötrafiken och omfattningen kan ju lätt hitta det på nätets
AIS-information.
Vi borde för vår egen säkerhets skull satsa på en
svenskflaggad handelsflotta, som transporterar olja och annat gods på ett
miljösäkert sätt utefter våra kuster. I stället flaggas alltfler fartyg ut och
svensk flagga blåser numera över allt färre trader, men japaner och
australiensare är säkert glada över att biltransporterna till Australien sker
på ett genomtänkt miljömässigt sätt för det sker på svenskflaggade fartyg, som
lyder under svenska miljöskyddslagar! Men detta kommer inte vårt närområde till
del. Här seglar i stället underbemannade och bekvämlighetsflaggade fartyg med
bland annat våra behov av olja och utan att vi kan fungera förebyggande för att
undvika kommande oljekatastrofer i Östersjön och i Skagerack/Kattegatt. Det är
mest bara en tidsfråga innan vi kommer att drabbas! Och vilket departement har
ansvaret för detta? Jo, flera!
Om alltså inte frågor rörande möjligheterna att själva med
egen personal bemanna svenska fartyg beaktas, så är det inte särskilt mycket
bättre med vårt fiske, som också hanteras av flera departement och är det inte
ett hån mot fiskerinäringen att bli betraktad som en landsbygdsfråga! Att sedan
fiskeriövervakningen sker genom Kustbevakningen under Försvarsdepartementet gör
ju inte saken enklare precis.
Ungdomsarbetslösheten är ett stort samhällsproblem, som
regeringen försöker lösa med utbildningssatsningar och det är väl bra i sig,
men visst kunde många svenska ungdomar kunna göra sig en framtid till sjöss, om
det bara fanns svenskflaggade fartyg, där man kanske kunde kombinera en
utbildning med ett arbete? Men hur ska Utbildningsdepartementet kunna hitta den
lösningen? Och i förlängningen måste vi nog ha en större mängd utbildat
sjöbefäl, om vårt lotsväsende ska kunna bemannas i framtiden! Inte vill vi väl
släppa loss vilka snedseglare som helst under främmande flagga i våra
skärgårdar. Och på Tjörn lägger man i stället ner sjöfartsgymnasiet!
Det finns alltså många frågor att lösa inom samhällets
civila sektorer och några är här antydda, men situationen är ganska snarlik
även på den militära under Försvarsdepartementet. Nu diskuteras hur
Försvarsmaktens budget ska hanteras och vilka andelar av denna som de olika
försvarsgrenarna ska kunna tillskansa sig. Vore det inte bättre att se till vad
landet Sverige faktiskt kan tänkas behöva och även här behövs en maritim
funktion. För visst är det väl så att vi skulle behöva en marin och en
kustbevakning som samverkar och som kan övervaka och ingripa mot möjliga
kränkningar av olika slag och innan något allvarligt inträffar. Grunderna för
detta finns i EU gemensamma försvarspolitik från 2003, som verkar vara okänd på
många håll – inte bara av medborgarna!
Hur kan vi då göra?
Före 1920 hade vi kanske en bättre känsla för vad som borde
samordnas på den maritima arenan och då hade vi en ”Sjöminister” som ansvarade
för samordningen av statens maritima verksamheter och en sådan borde vi nog
utnämna igen – och som kan agera innan något mera allvarligt inträffar i vårt
närområde!
Förra veckan handlade ett korsord om Påskön och dess
befolkning, som själva drev sig in i sin undergång. Deras kvarvarande
stenstoder är placerade med ryggen mot havet! Låt oss hoppas att svenskarna
inte ställer sig med ryggen mot havet, utan i stället ser ut mot havet med
tillförsikt och framtidstro!
