Egendomlig försvarsdebatt

Det förs en hel del försvarsdebatt i dagarna, men dessvärre bygger den mest på rykten, som ärvs vidare som om det vore sanningar. Det talas om att Sverige inte skulle kunna stå emot militära angrepp och att särskilt Gotland skulle ligga illa till. Sanningen är väl snarare, att vissa särintressen gärna tar den ryska propagandan som styrande för sina uppfattningar och man kan ju ställa sig frågan om varför vi skulle tro just på den som ett slags sanningsvittne. Den är ju främst riktad inåt mot den egna befolkningen som ett slags moralhöjare efter Jeltsinårens sammanbrott och inget annat.

Inte heller under kalla krigets dagar kunde vi för övrigt försvara oss själva - även om man då och av "neutralitetsmytiska" skäl påstod att vi kunde det. Vi låg ju faktiskt redan efter 1960-talets inledning under det amerikanska kärnvapenparaplyet, vilket ingen lade märke till då, än mindre så när vi medgav det öppet 1966! Och ett av mobiliseringsförsvarets första beslut, efter det att mobiliseringen beordrats, var om Gotland skulle förstärkas med den s.k. fastlandskontingenten eller inte! Det hette Operation Guten, men det verkar vara bortglömt numera.

Hotbildsivrarna skulle kanske sansa sig lite och se på verklighetens politiska ingångsvärden i stället för att haussa upp den ryska förmågan långt över deras reella kapacitet. Det finns idag inget politiskt parti i Sverige som avviker från EU grundläggande säkerhets- och försvarspolitiska hotbeskrivningar och de inleds med att man konstaterar, att ingen ser någon konventionell militär konflikt på vår kontinent inom överskådlig tid. Däremot ska vi samarbeta med andra stater så att vi säkrar vårt liv mot internationell terrorism och kriminella nätverk. Vi ska alltså tillsammans med våra grannar förstärka och bygga vidare för en fredlig omvärld. Det ska vi kunna - och det verkar försvarsivrarna inte uppfatta ännu!

Sedan är det förstås en helt annan femma, att man alltid måste försäkra sig på olika sätt, om det skulle inträffa utvecklingar, som man inte kunna uppfatta under sina bedömanden och - det är alldeles klart - även detta måste vi hantera på ett klokt sätt.

Oden på Nordpolen för sjunde gången!

Kl 23.50 22 augusti 2012 nådde den svenska isbrytaren Oden den geografiska Nordpolen för sjunde gången. Ombord fanns 65 glada forskare, tekniker och besättningsmedlemmar.

Det dansk-svenska forskningssamarbetet på expeditionen
LOMROG III fortsätter hela vägen tillbaka till Svalbard från Nordpolen. Projekten handlar om paleoceanografi, marin mikrobiologi och biologi, men störst är det danska Kontinentalsokkelprojektet (www.a76.dk) som har till uppgift att identifiera områden där Danmark kan hävda rätten till nya havsbottenområden. Expeditionen avslutas i Longyearbyen 15 september. Du kan följa Odens position

Total sjöblindhet?

Kustbevakningens flyg fotograferar och rapporterar att danska fiskare trålar på otillåtet område i Kattegatt. Det är ju bra - i och för sig. Men resten av hanteringen är ju mest tragikomisk. Eftersom man inte vet vem ska åtala danskarna, så skickas ärendet fram och åter i den svenska rättsapparaten så länge att brotten måste preskriberas. Man kan riktigt se hur det skickats mejl fram och tillbaka mellan ganska oförstående administratörer på olika håll.

När sedan förhållandena blir kända i media, så skickas Eskil Erlandsson fram i en TV-intervju. Visst är det fantastisk! Han är ju landsbygdsminister - inte justitie-, försvars-  eller utrikesminister - och visst ligger fiskefrågorna på hans departement, men här gällde det ju brott mot internationella fiskeribestämmelser!

Det allra enklaste sättet att förhindra otillåtet fiske när man upptäcker det, är faktiskt att vara närvarande med fartyg ur kustbevakningen eller från marinen, som har förmåga att ingripa mot brottslingarna.

Att bara upptäcka dem är inte tillräckligt bra!