Säkerhet i närområdet?

Det rapporteras om stora bränder i Ryssland. En enkel reflexion är förstås om Sverige på något sätt erbjuder någon form av hjälp eller i varje fall kanske använder situationen för att bygga upp den egna kunskapen och kompetensen!

Läckor?

Man undrar hur rapporteringen sker i media. Under braskande rubriker framfördes, att hemliga dokument fanns på en särskild "nyhetskanal" och nu var det väl bara en fråga om tid innan vi i Sverige skulle behöva värja oss mot nyheter, som avslöjade vår verksamhet i Afghanistan och som skulle betyda, att vi blev tvungna att dra oss ur.

Men när man tittade på källan, Wikileaks, så blev i varje fall jag inte särskilt imponerad av vad "läckorna" hade åstadkommit och vad som publicerats. De få handlingar, som jag titta på och som rörde Sverige var alla mycket alldaglig och öppen information. Jag hittade inte några hemliga handlingar alls och visst kan jag ha gjort ett alltför begränsat urval, men vari låg det sensationella? Varför denna uppståndelse?

Det verkar mest som att dagens journalister mest plankar varandra på nätet och det betyder ju, som alla andra begriper, att man bara springer åt samma håll. Var finns den journalistiska granskningen?

Generalläkarens inspektion

Det sägs ha framkommit stora brister ombord på Carlskrona vad avser hanteringen och försörjningen av läkemedel och blod. Detta konstaterades tydligen vid en inspektion, som genomförts ombord under pågående operation. Intressant, men man undrar förstås varför inte Generalläkaren deltagit i planeringen av Carlskronas verksamhet inför avseglingen!

Då hade kanske förhållandet kunnat kontrolleras redan då - och åtgärdats innan hon lämnat hemmahamnen! Att komma ut i efterhand och inspektera verkar på mig som man inte riktigt förstått sin roll i insatsförsvaret.

En - kanske pikant - detalj kunde vara frågan om hur inspektionsgruppen kom ombord. Var det möjligen med helikopter? De helikoptrar som andra delar av myndigheten Försvarsmakten vill skicka hem i förtid?

Det kunde kanske ha varit värt att ta upp i Generalläkarens inspektionsrapport!

En maritim uppgift i samhällsförsvaret

Häromdagen rapporterades det, att det fanns en stor mängd fat med kvicksilverhaltigt avfall som hade dumpats i bl. a Sundsvallsbukten och i havet söderut i Bottenhavet. Här borde ett mera flexibelt och samhällsinriktat försvar snarast träda in och "avlösa" de regionala myndigheterna, som tydligen mest diskuterar om vem som har ansvaret och hur kostnaderna ska fördelas.

Visst borde det kunna vara en "maritim krishantering" och där minröjningsförband från flottan kunde göra en stor uppgift och kanske förstärkt med miljöskyddsresurser från Kustbevakningen!

I det sjöblinda Sverige finns tydligen inte denna typ av uppgifter ens på kartan - för de har väl inga sjökort! Det kan man lätt konstatera genom att titta på MSB hemsida, där de stora problemen tydligen handlar om färskvattenförsörjningen på Öland!

Brist på insatskänsla

Idag rapporteras det att de två helikoptrar, som finns med ombord på Carlskrona, ska tas hem i förtid för att ingå i beredskapen för nästa Nordic Battle Group. Åtgärden, som väl troligen är betingad av att det ska bedrivas utbildning innan nästa NBG ska anses vara klar, visar på ett blott alltför tydligt sätt, att det saknas "insatskänsla" i dagens Försvarsmakt.

Man prioriterar planering och utbildning i stället och ungefär som man gjorde i det gamla invasionsförsvaret, där ju förbanden aldrig användes utan bara skulle vara förrådsställda och med all utbildning bakom sig. De skulle vara "färdigutbildade". Det är bara det att man aldrig blir färdigutbildad. Däremot blir man bättre ju mer man i verkligheten gör och de helikopterbesättningar, som det nu tydligen ska tas hem för att stå i beredskap, blir antagligen bättre om de i stället finns i verksamhet - även om det är i Indiska oceanen!

Trist att konstatera: Det svenska försvaret är ännu inte ett insatsförsvar - utan bara ett invasionsförsvar, som bytt namn!

Regionala chefer?

Regeringen har tydligen bestämt sig för att det ska bli någon form av regionala chefer på fyra olika platser i landet. Från en krishanteringssynvinkel kan det förstås vara bra, om så mycket som möjligt inom närområdet för en samhällskris leds nära krisen. Jag fruktar dock, att det finns en del med en förlegad inställning, som tycker att det är någon form av militärområdesstaber som återuppstår, men så ska det troligen inte alls vara. Det är snarare en regional civil-militär samverkan som ska förberedas och träda i verkställighet om någon form av samhällskris inträffar.

Personligen hade jag kunnat föreställa mig att antalet militära samordnare med krisinriktning kunde begränsas till tre stycken:

- Marinchefen utlokaliserad till Göteborg med samordningsuppgifter för Götaland. Göteborg är ju vårt egentliga maritima centrum!
- Flygvapenchefen utlokaliserad till Uppsala med motsvarande uppgifter för Svealand. Arlanda är på ett påtagligt sätt vårt trafiksflygscentrum.
- Arméchefen utlokaliserad till Sundsvall eller Östersund med krissamordningsuppgiften inom Norrland. Landets geografiska centrum finns ju mellan Sundsvall och Östersund.

Visst kan jag tänka mig en till militär chef med samordningsuppgift inom samhällsförsvaret och det borde i så fall snarast vara chefen för Livgardet, som kunde ha detta samordningsansvar för Storstockholmsregionen och därmed för landets centrala ledning.

Ja, då blir det fyra regionala chefer med tydlig inriktning mot krishantering och samverkan med det civila samhället!

Vem fastställer handlingsregler - ROE?

Med dagens nyhetsflöde om ändrade handlingsregler för den svenska Afghanistanstyrkan ställs vårt system med självständiga myndigheter i bjärt belysning, om jag uppfattat nyheten korrekt. Systemet med självständiga myndigheter fungerar säkert alldeles utmärkt då det gäller verksamheter inom landet, men då det handlar om verksamheter som myndigheterna förlägger utomlands, blir det svårare, för det behövs oftast en nationell samordning för att våra mål med verksamheterna ska kunna uppnås så bra som möjligt. Jag upplevde detta problem personligen, då jag tjänstgjorde i IFOR/SFOR-staben i Bosnien och då operationsområdet besöktes av svärmar av svenska myndigheter, som alla säkert hade bra anledningar att besöka området, men det saknades en samordning på nationell nivå.

Rörande handlingsregler, Rules of engagement, ROE, så ska de fastställas på strategisk nivå och i vårt system borde det alltså vara av regeringen, för det är nog egentligen den som utövar Operational Command, som det heter internationellt.

Å andra sidan visar episoden också, att det nog borde finnas något som tidigare hette Försvarets kommandoexpedition eller något liknande, som kunde fungera som högsta politiska ledning för våra insatser utomlands och i praktiken utöva den högsta operativa ledningen över Försvarsmakten.

Den allmänna värnplikten

Idag läggs alltså den allmänna värnplikten i malpåse. Det borde kanske ha skett för redan ganska många år sedan, för institutionen har i realiteten inte kunnat fungera som en bas för det svenska försvarets bemanning.

Redan i mitten av 1960-talet gick den svenska försvarpolitiken fel för redan då fanns det egentligen enbart två betvingelsemetoder. Den värsta var kärnvapenkriget och det fanns som bekant förberett av Sovjetunionen bl a i form av cirka 1 000 kärnvapenbärande medeldistansrobotar baserade i det Baltiska militärområdet. Sverige låg alltså väl inom deras verkansområde, men vi låg samtidigt - och faktiskt också offentligt uttalat - under det amerikanska kärnvapenparaplyet. Ett kärnvapenkrig var alltså en bakgrund, som vi inte ens idag har kunnat lära oss att förstå att möta.

Den andra metoden att angripa Sverige var ett överraskande anfall, som kunde ställa huvudmotståndaren inför ett fullbordat faktum och alltså drabba oss. Denna angreppsmetod tonades till och med ner i Sverige, eftersom den ju krävde en annan form av bemanning i försvaret. Ett krig på några dygn och mot ett begränsat mål skulle vårt mobiliserande värnpliktsförsvar aldrig hinna möta; annat än med de enheter som råkade vara tillgängliga i den akuta situationen. Mobilisering och uppmarsch planerades ju vara avslutad på omkring en vecka och under den tiden hade ett överraskande angrepp redan hunnit avslutas och omvärlden skulle glädjas åt att freden hade återställts! Att i ett sådan läge "framhärda" med att föra krig - i och för sig väl motiverat från ett nationellt perspektiv - vore nog ganska dödfött.

Det är i detta perspektiv den vilande värnplikten bör ses. Militärstrategiskt en återvändsgränd alltså!

Å andra sidan borde vi blicka lite mera övergripande och se till vilket försvar landet kanske numera har i den globaliserade världen och med EU- solidaritetparagraf i ryggen. Landets försvar är inte längre en fråga enbart för myndigheten Försvarmakten, som många fortfarande tycks tro. Vårt försvar måste vara betydligt bredare än så och här kanske andra former av plikttjänstgöring kunde införas. Hur är det med andra typer av samhällstjänster?
- Varför inte pliktvägen se till att det starkt ökade antalet pensionärer får någon form av "extra anhöriga"?
- Varför kan vi inte ha en form av praktiska ulandsinsatser i någon slags fredskår?

Det finns ett antal stora och viktiga säkerhetsinriktade samhällsinsatser, som kunde få ett tillskott på "plikttjänstgöring" i framtiden och det är kanske viktigare än att Försvarsmaktens personalbehov ska styra vad medborgarna skulle kunna medverka med i samhällets försvar i ett bredare perspektiv!