En av flera egendomligheter, som inträffade under det kalla krigets era, var den att det på försvars- och säkerhetspolitikens område mest diskuterades om vilket hot som kunde anses föreligga mot landet. Det blev särskilt så när man hade lanserat marginaldoktrinen, som ju skulle reducera hotet mot oss till en nivå som vi skulle kunna tänkas stå emot eller snarare vilka försvarssatsningar vi ansåg oss vilja göra. Vilket oerhört konstruerat resonemang, om man tänker efter.
Det som egentligen ett strategiskt bedömande alltid bör utgå från är förstås, vad man själv har för mål och prioriteringar i säkerhetspolitiken och först därefter kan man möjligen resonera kring vilka hot som kan tänkas stå emot dessa mål. Men detta glömde vi uppenbarligen bort då, eftersom det aldrig var någon som ens antydde vilka egna säkerhetspolitiska mål vi ansåg oss ha. Kanske uppfattades de som självklara då, men så är det kanske inte längre och på många håll i den gryende försvarsdebatten har detta inte återkommit ännu. Det är nu på plats att ta upp och prioritera vilka säkerhetspolitiska mål vi anser vara av betydelse för landet - och det är på tiden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar