onsdag 11 januari 2017

Några reflexioner efter årets konferens i Sälen

Folk och Försvars årliga konferens i Sälen är – från en mera internationell utgångspunkt – ett ganska märkligt evenemang. Då träffas försvarsintresserade och försvarspolitiker på ett sätt som jag inte tror förekommer i något annat land. Möjligen kan detta bero på ett stort försvarsintresse, men troligare är kanske att den svenska säkerhets- och försvarspolitiken alltsedan det kalla krigets dagar hållits fördold eller hemlig för allmänheten och Sälenkonferenserna har då erbjudit en kortare tid av insikt eller försök till förståelse för Sveriges vägval inom hela det säkerhetspolitiska området. Men visst mörkas det fortfarande en hel del och visst är det fortfarande så, att förhållanden, som tidigare kanske inte borde nämnas, nu skulle kunna hanteras på ett sätt som inbjuder intresserade medborgare att delta i den säkerhetspolitiska debatten. För att en sådan debatt ska kunna bli rimligt bra, så borde ett antal förhållanden eller inriktningar kanske klarläggas, så att dagens debattörer får en mera korrekt grund att utgå ifrån. Man hör ju annars förvånade tankar kring flera frågor, som egentligen borde vara väl kända av en mera seriös debattör.
Till den kategorin av frågor hör kanske informationskrigföringen, som faktiskt inte är en ny företeelse alls och som några mera IT-inriktade bedömare tycks tro. Redan under det Trettioåriga kriget förde vi själva ett tydligt informationskrig – för och emot olika trosinriktningar och då ju ”Lejonet från Norden” ju skulle frälsa alla stackars papister. Visst var det ett informationskrig – redan på 1600-talet!
Svensk neutralitet talas det fortfarande en hel del kring, även om vi numera officiellt kallar oss som militärt alliansfria, men vi kan numera inte alls beteckna oss vare sig som ”neutrala” eller alliansfria, för vi tillhör ju faktiskt den Europeiska Unionen, som styrs av Lissabonfördraget från 2007. Fördraget innehåller ett helt kapitel om ”Särskilda bestämmelser för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken” redan i sin inledning. Samtidigt tycks man helt glömt bort att EU till och med har en särskild gemensam strategi för sjöfartsskydd och inte kan vi därför anse oss som ”militärt alliansfria”. De uppgifter och skyldigheter som de deltagande staterna där är ålagda, gör kanske samtidigt frågan om en eventuell formell Nato-anslutning ganska inaktuell och den tämligen omfattande diskussionen, som ändå förs för eller emot Nato, blir ju på det sättet ganska onödig eller kanske rent av bisarr.
Talet om att vårt försvar ska kunna avvärja ett angrepp, uppstod under det kalla krigets tid och har egentligen inte varit giltigt sedan 1661, då freden i Kardis bekräftade Stolbovafreden, men sedan dess har vi ju faktiskt alltid förlorat våra krig med Ryssland. Under inledningen av det kalla kriget – före 1960 ungefär – kunde vi möjligen hävda styrka att avvärja ett angrepp, men knappast därefter. Det förhåller sig ju faktiskt så att Ryssland är något större än Sverige och ryssarna har faktiskt kärnvapen att tillgripa, om man så skulle vilja. Problemet handlar nog i dag mera om att president Putin har en orimlig självhärskarposition och det problemet har vi nog svårt att lösa med militära medel.
Detta leder till en avslutande synpunkt. Ett försvar kan aldrig byggas upp för att möta hot, för hotens omfattning och innebörd kan alltid manipuleras, så att de passar ett tänkt politiskt syfte. Utkastet till ”Nationell säkerhetsstrategi” som presenterades av statsminister Löfven bär syn för sägen. Det viktigaste med en säkerhetsstrategi är ju inte vilka hot som man kan beskriva, utan vad man vill åstadkomma för landets säkerhet. Och i dagsläget torde 2-%- målet fungera väl för att täcka in och hålla en beredskap för beslut om landets framtida säkerhet i en orolig värld.

söndag 1 januari 2017

Några tankar inför årets Sälen-konferens

Sverige behöver en tydlig säkerhetspolitik

Det är alltför vingligt i frågor rörande vår säkerhetspolitik och det mesta handlar om vad vi ska göra ”om det blir krig” och vi glömmer helt bort, att det finns ett kärnvapenhot i bakgrunden. Detta är en verklighet som vi glömde bort redan från 1960-talet och vår säkerhetspolitiska målsättning bör nu tydligt vara inriktad på att verka aktivt redan nu i fred och så att det inte uppstår någon risk för ett kärnvapenkrig.
Det kan också innebära, att vi bör upprätthålla rimligt goda kontakter med alla våra grannar inklusive Ryssland och inte bara ärva vidare den föråldrade säkerhetspolitiken från det kalla krigets tid. Om vi känner oss direkt hotade ska vi förstås snarast gå med i Nato, men där befinner vi oss nog inte ännu – vi får väl se vad Trump´s tillträde i Washington kan komma att innebära – för alliansen och för Europa.

Vårt försvar i bredaste bemärkelse ska alltså i första hand kunna svara mot sådant som kan inträffa redan nu, idag och under det som vi idag kallar ”fredsförhållanden”.  Detta finns faktiskt redan inskrivet i regeringens säkerhetspolitiska mål! Syftet är att vara stabiliserande och helst förebyggande. Liknande grunder finns också angivna i EU säkerhets- och försvarspolitik. Utöver denna grundkloss bör det finnas anvisningar och möjligheter för en snabb fredstida beredskapshöjning i närtid och ytterligare en för en återuppbyggnad, om den politiska situationen kräver detta

Försvarspolitik är mera än anslag till Försvarsmakten

Det borde vara rimligt med ett försvarsanslag som är omkring 2 % av BNP, men frågan är om det är tillräckligt, om man ser lite tydligare vad som är vårt försvar! Försvarsmakten har under årens gång avsöndrat organisationer och myndigheter, som kanske borde återgå till ”försvaret” igen – allt från Sjöfartsverket och Lantmäteriet till Inskrivningsmyndigheten, MSB och FMV.  En försvarspolitisk reform syftande till en tydlig och modern verksamhet för landets och medborgarnas säkerhet redan i fred borde kunna aktualiseras!
Vårt försvar bör struktureras bättre och flera av de centrala myndigheter, som tillkom under det kalla kriget för att undvika att militär personal samverkade med företrädare från väst ens kunde misstänkas, kan överföras till de olika försvarsgrenarna, reduceras eller helt läggas ned. En förbättrad och bättre samordnad statlig underrättelsetjänst inriktad över hela hotskalan; civil och militär! (MUST och FOI kan vara grunddelar)

Ett nationellt försvar bör vara tydligt förankrat i befolkningen, som förutsätts kunna svara upp med medborgerliga engagemang eller åtaganden. I dagens läge förblir dock värnplikten i stort sett vilande, vilket innebär att huvuddelen ska vara kontraktsanställd på viss tid eller fast anställda. Vi bör öppna bättre för medborgarnas medverkan vid samhällskriser och svåra olyckor. En ”Medborgarutbildning” införs för dem som vill verka för ett vidare samhällsansvar och inriktad på att rädda människoliv och att verka på ett bra sätt vid olika typer av samhällskriser.

Vårt försvar måste folkrättsenligt kunna försvara vår suveränitet och integritet redan på dagens konfliktnivå. Det innebär att vi måste kunna förhindra kränkningar av det svenska territoriet och av andra svenska nationella intressen, med en tyngdpunkt förlagd till vårt närområde. I fråga om internationella operationer, kanske vi främst skulle ha beredskap för katastrofhjälp och liknande verksamheter. (inkl minröjning till lands och till sjöss) Vi kan även inkludera miljöskyddet i försvaret.
Det behövs en organisation, som kan underlätta och tydliggöra den politiska ledningen av försvaret och dess operationer samt ett samarbete med våra grannar i solidaritetspolitikens anda. (möjligen kan RF bestämmelser om ”kommandomål” utnyttjas?) En strategisk militär ledningsenhet under en ”Generalinspektör” inordnas i försvarsdepartementet och ÖB-funktionen avskaffas i nuvarande ganska byråkratiska form. Särskilt beordrade internationella insatser leds av en ”Insatsledningen”.
-        Ett ”Markförsvaret” byggs upp av armén, Hemvärnet, Rekryteringsmyndigheten, MSB och inriktas på territorialförsvar och krishantering.  En ”Medborgarutbildning” tillkommer på ung. fyra platser. Alla utbildade registreras för ev. krigsplacering. Ett Gendarmeri bör sättas upp ev. tillsammans med Polismyndigheten.
-        ”Sjöförsvaret” organiseras som en lagd utredningen faktiskt redan föreslagit. Marinen. Kustbevakningen och Sjöfartsverket under en gemensam ledning
-        Ett ”Luftförsvaret” organiseras. Dagens flygvapen och Luftfartsverket.
-        Ett ”Cyberförsvar” sätts upp


Försvarets grundläggande uppgifter är incidentuppgifter och att ingripa mot de hot som finns angivna i EU försvarspolitik. Därutöver bör finnas snabbinkallade resurser för en snabb beredskapshöjning, om så skulle anses behövligt – kortsiktigt som ett tröskelförsvar och mera långsiktigt för att kunna bygga upp ett invasionsförsvar igen, om så skulle bedömas nödvändigt. Försvarets materielverk läggs ner och de tre försvarsgrenarna får i stället egna ”Materielkommandon”. Materielplaner byggs upp försvarsgrensvis och över perioder som passar den egna verksamhetens tidsramar.
De fyra försvarsgrenarna ska lösa de dagliga incidentuppgifterna och deras ledning bör ske genom chefer med egna ledningsstaber och egna materielkommandon. De kan dessutom utlokaliseras från Stockholmsområdet till orter som underlättar deras verksamhet.  Cheferna för försvarsgrenarna ska ha ett ganska stort mandat att besluta om samverkan och samövningar med våra grannstaters motsvarigheter. Förband och enheter för särskilda insatsbehov beordras särskilt enligt en rullande plan – efter särskilda politiska beslut - och kan omfatta bataljon(-er, motsv.) för en höjd incidentberedskap eller beredskap för internationella operationer, möjligen främst inriktade på uppgifter enligt de utökade Petersbergsuppgifterna.

torsdag 15 december 2016

Russofobi eller ren dumhet?


Just återkommen från en resa i Tyskland kan jag notera hur märkligt den svenska regeringen agerat i frågan om Nord Stream 2. Frågan om hanteringen av kan verkligen ifrågasättas skarpt med hjälp av fakta från Nord Stream 1, om man hade bekvämat sig till att göra så.
Erfarenheter från Nord Stream 1 borde regeringen ha kunnat ta fram inför besluten:

I Slites hamn och i Vämöhamnen i Karlskrona fanns det då rördepåer förlagda och rören hämtades där av danska, holländska och ibland tyska rörläggare. Någon större rysk närvaro var det aldrig fråga om och även utläggningen skedde mest med ett specialfartyg, som möjligen seglade under holländsk flagg.

Men eftersom rören dessförinnan hade legat på svensk mark, så kunde vi själva undersöka om det fanns några mikrofoner eller liknande kopplade till rören och något sådant kunde inte upptäckas, men en sådan kontroll borde fortfarande vara av säkerhetspolitisk betydelse.
Det hade från de här aspekterna varit bättre att även Nord Stream 2 hade fått uppträda på liknande sätt, vilket kommunerna dessutom hade kunnat tjäna en del på. Att man flyttat rördepån från Karlskrona till Karlshamn kan ju faktiskt ha berott på att Vämöhamnen sedan byggdes om till färjeterminal.

Att vi nu tydligen inte vill härbärgera rördepåerna på svensk mark, så skadar vi våra egna möjligheter att kontrollera om rören också kan ha en annan användning än som gasledningar.

Om regeringen hade handlagt frågan med lite känsla för verkligheten, så hade man kunnat glömma bort ÖB ganska ovidkommande beredskapsaspekt avseende Gotland och framför allt avseende Karlshamn, eftersom man ju lämnat depåplatsen i Karlskrona, som ju ligger betydligt närmare våra marina övningsområden!

fredag 7 oktober 2016

Två procent viktigare än Nato.


Den ganska förvirrade och ofta förvirrande debatten om Nato föranleder många tankar kring vår säkerhetspolitik, där vi ofta glömmer bort, att vi faktiskt redan är medlemmar i en försvarsallians – EU.  Dessutom diskuteras försvarsfrågan oftast från en utgångspunkt, där vi tar det för givet att hot av olika slag ska motivera och vara en grund för vårt försvar och därmed också för försvarsbudgeten. Detta innebär i sin tur, att vi mest diskuterar vilka hot som kan anses vara relevanta för vårt försvar att kunna möta och inte främst hur säkerheten för vårt samhälle och våra medborgare ska kunna upprätthållas, som kanske ändå är det viktiga. Alla mer eller mindre fantasifulla scenarier med Ryssland som angripare, visar kanske mera på vår okunskap och ovana vid att debattera vår framtida försvars- och säkerhetspolitik och att vår tro på att hotbilderna därmed blivit viktigare än verkligheten. Den tråkiga följden av just det resonemanget blir ju också, att vi kapar alla förbindelser även med det civila ryska samhället, vilket nog väcker mera förvåning än respekt. Men det är kanske inte på det sättet, som vi bör sortera eller dimensionera våra försvarsansträngningar och den allt övergripande frågan är ju faktiskt, att vi anslår alltför lite pengar till vårt försvar. Vår sammanlagda försvarsbudget borde i dagsläget omfatta 2 % av vår BNP för att vi ska verka trovärdiga utåt i vår försvarsambition och trovärdigheten sitter nog inte i antalet mobiliserbara förband eller liknande – utan i att vi verkligen satsar ordentligt på försvaret av vårt samhälle och att detta kan förstås av andra staters säkerhetspolitiker.

Så här inleds EU strategi för sjöfartsskydd från 2014 och som i Sverige inte ens handlagts inom försvarsdepartementets ansvarsområde – utan inom näringsdepartementet:



Havet är en värdefull källa till tillväxt och välstånd för Europeiska unionen och dess medborgare. EU är beroende av öppna, skyddade och säkra hav och oceaner för ekonomisk utveckling, fri handel, transport, energitrygghet, turism och en god havsmiljöstatus.



Större delen av både den externa och interna EU-handeln går sjövägen. EU är globalt den tredje största importören och den femte största producenten inom fiske och vattenbruk. Mer än 70 % av unionens yttre gränser utgörs av sjögränser och hundratals miljoner passagerare passerar genom unionens hamnar varje år. Europas energitrygghet är till stor del beroende av sjötransport och av sjöfartsinfrastruktur. Den betydande ökningen av medlemsstaternas flottor och lämplig hamninfrastruktur (t.ex. LNG-anläggningar) bidrar till en välfungerande energimarknad och en tryggad energiförsörjning och därmed till välfärden för de europeiska medborgarna och europeisk ekonomi som helhet.



EU och dess medlemsstater har därför strategiska intressen, inom hela det globala marina området, när det gäller att identifiera och möta säkerhetsutmaningar med koppling till havet och till sjögränsernas förvaltning. Europas medborgare förväntar sig effektiva och kostnadseffektiva lösningar för skyddet av det marina området, inklusive gränser, hamnar och offshoreanläggningar, för att säkra handel till havs, hantera potentiella hot från olaglig verksamhet till havs och på bästa sätt utnyttja havets potential för tillväxt och sysselsättning, och samtidigt skydda havsmiljön.



Europeiska unionens strategi för sjöfartsskydd omfattar såväl de inre som de yttre aspekterna av unionens sjöfartsskydd. Den fungerar som en övergripande ram och bidrar till ett stabilt och säkert globalt marint område i enlighet med den europeiska säkerhetsstrategin (ESS) samtidigt som den säkerställer samstämmighet med EU-politik, i synnerhet den integrerade havspolitiken, och med strategin för inre säkerhet i Europeiska unionen.



Alla med ett mera marint tänkesätt förundras naturligtvis över att denna mycket tydliga inriktning inte tycks utgöra en grund för planeringen av vårt framtida marina försvar, men man kan ju lyfta blicken något och konstatera, att inte ens texterna i Lissabonfördraget eller i EU säkerhetsstrategi tycks spela någon roll i vår försvarsplanering, som mest tycks fortsätta på ett gammalmodigt sätt från det kalla krigets tid.

fredag 5 augusti 2016

Nytt tänkande behövs!

Det är flera intressanta frågor som diskuteras kring vårt framtida försvar. Tyvärr innehåller de ofta ambitiösa ansatserna dock inte den framåtsyn, som jag tycker att de borde ha, men framför allt – och som man dessvärre gjort i Sverige sedan 1960-talets inledning – saknar jag alla funderingar eller slutsatser rörande en eventuell användning av kärnvapen, som ju är en viktig del av den ryska doktrinen. Det handlar alltså inte enbart konventionell krigföring, som annars kunde studeras ungefär på samma sätt som vi i Sverige gjort i vår försvarsplanering under det kalla krigets huvuddel. Då ansåg vi oss också kunna ställa försvaret på krigsfot i ett angrepps inledning, vilket sannolikt inte hade varit möjligt alls efter mitten på 1960-talet, då ju det stora sovjetiska angreppet västerut – inkluderande Sverige – planerades ske efter en inledande, mycket omfattande, kärnvapeninsats. Även om det redan då fanns bedömare även i Sverige, som hade en bättre insikt i krigets verkliga karaktär, så kunde förstås denna angreppsform knappast läggas till grund för vår försvarsplanering, som den då fungerade och som den troligen fortfarande gör!

Vi har alltså ett behov av att ta ett steg tillbaka och tänka efter lite bättre, än att bara fortsätta med den föråldrade planeringsmodell, som ju oftast finns i bakgrunden.

En annan aktuell fråga handlar förstås om vår alliansfrihet och om vi vill och kan upprätthålla den i fred. Det finns ju flera aspekter på detta, men vi tillhör ju faktiskt EU, vars försvarspolitik främst är inriktad på verksamheter under det som kallas för fredsförhållanden och som syftar till att tillsammans möta de säkerhetshot som kan riktas mot vårt samhälle redan i dag och i form av terroristaktioner av olika slag. Det är väl också i det perspektivet man främst bör se Lissabonavtalets bestämmelser för den gemensamma försvars- och säkerhetspolitiken. Och om vi uppfattar tydliga ryska förberedelser för ett anfall västerut och att vi då skulle bedöma oss stå inför ett krigshot, så borde vi förstås snarast och öppet gå med i Nato. Vi kan ju föröva praktiskt taget hur mycket som helst med Nato redan i dag och så att en eventuell anslutning mest blir en formell fråga, om den dagens skulle inträffa.
Man kan å andra sidan verkligen hålla med om att vår nationella underrättelsetjänst borde förstärkas – eller skulle man kanske inledningsvis slå samman de underrättelsedelar som vi ju faktiskt redan har – om än under olika myndigheter? Under det kalla kriget fick ju den militära underrättelsetjänsten dölja eller begränsa sina västkontakter av förment neutrala skäl, men detta skäl föreligger knappast längre och vi skulle nu kunna etablera en samlad, nationell underrättelsetjänst i stället, för de delar, som nu finns spridda på olika myndigheter, där det ju finns en klar kompetens på området.
Hur ska då vårt försvar utformas och vad ska målet för verksamheten vara idag och med dagens säkerhetspolitiska förutsättningar? Ska försvaret fortfarande byggas upp för att kunna möta ett alltmer osannolikt konventionellt angrepp eller för att stärka vår säkerhet redan i dag och därigenom söka motverka en eventuell eskalering av de konfliktanledningar, som ju ändå berör oss och vårt närområde? Vi kanske borde fundera på ett annat sätt på landets säkerhet än vi gjort tidigare?
En ny strategisk tankebana kunde ju handla om att vi i dag ska ha och använda de resurser, som vi anser oss behöva för att upprätthålla en rimlig säkerhet för vårt land och för våra medborgare och inte för att möta ett konventionellt angrepp av en ”angripare”. Därutöver bör förberedelser ha gjorts för att kunna möta de påkänningar, som vi bedömer oss behöva kunna möta inför en mera kuppartad aktion mot landet. Detta kunde kanske innebära, att vi skulle skapa ett nytt och fungerande samhällsförsvar, som grund för vår säkerhet i bredaste bemärkelse.
-        Frivillig tjänst i försvaret – gärna med högskolepoäng för de som tjänstgjort kanske fem år?
-        Verksamheter i samhället på kommunal eller regional nivå som behöver förstärkningar då och om påkänningarna blir för stora? Varför inte beredskapsbrandmän att kalla in vid stora olyckor och bränder?
-        Och varför inte personal i form av frivilliga ”anhöriga” i äldreomsorgen eller ”Lugnagatanverksamheter”? Samhället – staten, regioner och kommuner – har ett omfattande behov av frivilliga. Varför inte bygga upp samhällsförsvaret med detta för ögonen?
För de mera försvarsnära uppgifterna kunde en första ambitionsnivå exempelvis innebära ett rimligt skydd mot kränkningar och incidenter såväl på marken, i luften och till sjöss. Förband för sådana uppgifter bör ständigt finnas tillgängliga och kanske kunna användas som grund för en uppbyggnad för verksamheter på vid högre konfliktnivåer. Det är ju en slags första markering av att staten Sverige finns!
Om vi dessutom tar bort det mesta av den byråkrati, som byggts upp av vår försvarsplanering de senaste 50 åren, så skulle kanske en anslagsnivå på 2 % av BNP räcka till många kompletterande resurser så att vi kan möta säkerhetshot mot vårt samhälle på högre nivåer på ett bra sätt och också till att bygga ett mera omfattande tröskelförsvar än vad vi har i dagsläget och som kan kallas in redan under fredsförhållanden. ÖB-funktionen är ju också antikverad och mest ett arv från förr och ett ”omtänk” kunde också innebära att ÖB ersätts med en ”Generalinspektör”, placerad i Försvarsdepartementet som direkt militärpolitisk rådgivare åt regeringen. Dagens högkvarter skulle då kunna läggas ner och ersättas med en operativ inriktad insatsledning, som arbetar direkt under försvarsdepartementet, så som man exempelvis har anordnat sin ledning i Tyskland.
Ett annat synsätt alltså! Och en ledning som kan fungera redan i dag och på dagens konfliktnivå och med fyra försvarsgrenar som verkställande insatser; de tre "gamla" och en ny: Ett cyberförsvar!  Skulle vi sedan anse oss behöva flera och större resurser redan nu i fred, så skulle det förstås kunna tillkomma efter särskilda och rimliga politiska beslut. Med en helt annorlunda synen på landets försvar skulle vi förhoppningsvis kunna freda oss – själva eller tillsammans med våra partners och någon trovärdig avskräckning har vi nog inte kunnat bestå med själva de senaste femtio åren, även om det tydligen finns folk som tror så.

 

fredag 15 juli 2016

Några tankar efter årets Almedalsvecka

Det var nog ganska många som hade hoppats på en mera ingående och upplyftande försvarspolitisk debatt i samband med årets alla seminarier i Visby, men så blev det verkligen inte. Många omfattande förberedelser var gjorda av flera betydande organisationer och myndigheter. Möjligen var säkerhets- och försvarspolitiska seminarier och andra likartade aktiviteter redan alltför behandlade i media, som nu i stället mest verkar ha reagerat på att de politiska partierna uppfattades tävla i svenskhet. Men en bra säkerhetspolitisk debatt blir alltmer nödvändig, för det råder fortfarande oklarheter om hur den svenska linjen ser ut i verkligheten - inte bara för oss internt, men framför allt hur den uppfattas av våra grannländer. Det finns helt enkelt inte någon sammanhållen eller konsekvent svensk säkerhetspolitik och det kan sluta riktigt illa, om vi inte skärper oss.

Det märkligaste i sammanhanget är kanske ändå, att det helt saknas bedömningar om kärnvapenriskerna för vårt land i händelse av en eskalerad konfliktnivå. Kärnvapnen verkar totalt ha försvunnit från den svenska horisonten och möjligen är det den förskräckelse som hotar i bakgrunden som tystar alla tankar om den säkerhetspolitiska verklighet som vi faktiskt lever under. Vi måste nog ganska snart uppfatta och förstå förutsättningarna för vår säkerhetspolitik och inte bara fortsätta som planerarna gjorde under det kalla krigets tid. I Finland visar man större realism i sina uppfattningar om vad en liten stat kan ha för möjligheter, när man gränsar till en kärnvapen-beväpnad stormakt.
Det borde även vi göra – alldeles oberoende om vi är medlemmar i Nato eller inte!

Mera som en avslutande kuriositet: I fredags genomfördes en rysk festival på Järnvägstorget i Helsingfors där rysk folklig kultur från nordvästra Ryssland förevisades och folkdanser och sånger från Pskov, Komi, Karelen och Udmurtien framfördes. Troligen alldeles omöjligt att genomföra i Sverige! Men även finska flygvapnet framförde en synpunkt – man passerade över området på låg höjd med ett flygplan en halvtimme efter det att festivalen invigts.

tisdag 28 juni 2016

En "maritim strategi".

Regeringen lade 2015 fram en proposition om en svensk maritim strategi. Denna innehåller en bra beskrivning av havets betydelse för Sverige. Några axplock ur inledningen:

Sverige har en av Europas längsta kustlinjer och en stark tradition av mari­tim verksamhet. Sveriges maritima näringar har goda möjligheter för tillväxt och kan dra nytta av den globala expansion som förutspås inom området. Samtidigt innebär ökade anspråk på havs- och kustområden, användning av marina resurser och tillväxt inom besöksnäringen, ett ökat tryck på hav och kust. Med en balanserad utveckling och en aktiv politik för att hantera dessa utmaningar, kan de maritima näringarnas potential realiseras. Med sin mångfald av maritima akti­viteter utgör svenska havs- och kust­områden en stor tillgång för svensk ekonomi. … Haven utgör en förbindelselänk med andra länder. Över 90 procent av Sveriges export och import använder sjöfart som därmed är en livsnerv för handel med omvärlden, men ytterst också för Sveriges välstånd…

Detta är naturligtvis utmärkt men – vare sig Försvarsmakten, Marinen eller Kustbevakningen är nämnd i dokumentet. Det borde vara självklart att Marinen och Kustbevakningen skulle vara en del av en maritim strategi.
Detta är också ett skäl till att återinföra en riktig marinchef som aktivt kan delta i den maritima utvecklingen och som kan agera som jämbördig till Kustbevakningens generaldirektör.
Det är Marinen och Kustbevakningen som har att skydda den verksamhet som den maritima strategin talar om. De är också avnämare av denna: maritimt intresserat samhälle, sjöintresserad personal och en innovativ maritim industri för att nämna tre viktiga områden.

(ur Lars Wedins utmärkta blogg)

Vad jag kan förstå önskade Försvarsmakten inte ens yttra sig om propositionen, vilket kanske är ett mått på bristen på förståelse för dagens och morgondagens krav på svenska säkerhetspolitik. Man lever kvar i det förgångna!