onsdag 15 mars 2017

Några försvarsmyter

Debatten kring vårt försvar har ibland varit intensiv, vilket är trevligt och bra. Men i vissa delar har debattörerna varit alltför bundna av gamla myter från förr och det är kanske inte så bra. Om vi vill utveckla vårt försvar på ett klokt och bra sätt, bör vi komma bort från de myter och förutfattade meningar, som binder tankarna, för vi var offer för många myter på försvarsområdet under det kalla krigets tid. Vi måste nog försöka tänka framåt i stället. Hur har vi det till exempel med vårt cyberförsvar? Här en provocerande framställning mot några av våra myter! Förhoppningsvis kan den bredda debatten.


Neutralitetsmyten.
Under det kalla kriget genomförde försvaret i Sverige egentligen inte några riktiga strategiska studier inom försvarsområdet. Orsaken är glasklar, för om vi hade gjort det, så hade det inte kunnat undvikas, att vår säkerhetspolitik skulle kunna ifrågasättas. Självklart tillhörde vi då som nu västsidan, men det ville eller kunde man alltså inte uttala. De flesta studier och analyser inom försvarsområdet gjordes därför på en operativ nivå och handlade därför om vad som skulle göras, när ett krig redan hade brutit ut. Därmed kortslöts en strategisk studie, som visade varför vi kommit in i den situationen och hur ett eventuellt krig skulle kunna undvikas - och det var ju ändå detta som var det viktiga.

I dag kan vi ju studera vår strategiska situation, utan att bli beskyllda för att ifrågasätta vår neutralitetspolitik och egentligen baseras många andra myter på ”den svenska neutraliteten”, som inte alls var så tydlig och glasklar – inte ens under beredskapsåren, då vi ju faktiskt ansåg oss vara neutrala. Från en mera maritim utgångspunkt var detta kanske inte ens då helt tydligt, för vi sålde ju järnmalm till tyskarna och skyddade malmtrafiken mot sovjetiska ubåtsanfall. I dag kan man ju fråga ryssar om de uppfattade det som särskilt neutralt. Det var väl lika neutralt som att släppa in britterna till Öland för att kunna spana mot de tyska V-vapenförsöken över södra Östersjön. Svenskt sjöfolk var annars de som fick ta stöten – mer än 2 000 svenska sjömän omkom i kriget, när de seglade i svenska fartyg för den svenska försörjningen och de upplevde nog inte sin verksamhet som särskilt ”neutral”!

 Nato-myten

Direkt efter krigsslutet inledde vi ett närmande till Storbritannien, för vi, som alla andra västeuropéer, kände då hotet från Sovjetunionen som mycket påtagligt. Detta närmande pågick i det tysta och fram till 1948 års Berlinkris i vars efterföljd Nato bildades. Idag vet vi att vår neutralitetspolitik skulle upphöra, om ett krig brutit ut mellan öst och väst, och vi hade då blivit medlemmar i Nato inom några timmar eller möjligen något dygn. Det har många glömt bort idag och de tror i stället, att vi måste ansluta oss till Nato redan idag och pekar på den ryska upprustningen som ett motiv. Sett i ett bredare perspektiv är brådskan kanske inte så påtaglig och vi är ju faktiskt medlemmar i EU, som i sig själv ju är en säkerhetsskapande organisation. En svensk anslutning till Nato i dag, kan ju kanske till och med skapa oro i vår annars ganska lugna del av världen och det bör vi nog undvika. Här pågår ju exempelvis en betydande handel med olja, vilket är viktigt för Rysslands ekonomi och Tysklands energibehov. Även Sverige importerar en stor del av vår olja från Ryssland, vilket kanske inte är så allmänt känt.

 Kärnvapenmyten

Det märkligast är ändå kanske, att vi totalt bortsåg – och bortser – från att det finns kärnvapen. Intressant är också hur se hur tankarna gick på 1950-talet, då det gällde att argumentera för en svensk anskaffning av ”taktiska kärnvapen”. De skulle främst användas defensivt, sas det, och man kan ju undra om var det skulle ske med de specialbyggda Lansenflygplanen! På svenskt territorium? Vi planerade sedan för en konventionell krigföring i stället och, att en stor konflikt i vårt närområde skulle utkämpas på konventionell nivå är kanske den allra största kvarvarande försvarsmyten. Jag hörde faktiskt på 60-talet till och med högt uppsatta militärer hävda, att Sovjet inte skulle använda några kärnvapen mot oss, eftersom vi inte hade några! Det verkade som att man trodde att vi skulle spela kula med varandra! Det kan inte uteslutas, att vårt programbudgeteringssystem också spelade oss i spratt i detta sammanhang, för ”de dimensionerande angreppsfallen” innehöll mycket lite om kärnvapeninsatser. Inte ens då Sovjetunionen i Kuba-krisens efterföljd ändrade hela sin krigsplanläggning, som då byggdes kring ett stort upplagt kärnvapenslag mot hela Västeuropa, tänkte vi om. Ett defensivt inriktat, fördröjande svenskt försvar var ju redan då alldeles feltänkt och det finns folk, som fortfarande idag argumenterar för ett ”segt territorialförsvar”! Självklart borde vi redan då ha byggt upp ett insatsförsvar, som aktivt kunde hindra, att konflikter växte upp till en kärnvapennivå!

 Myten om den egna förmågan

Det finns idag debattörer, som tror, att Sovjet skulle respektera vår suveränitet i händelse av ofred i området, men även det var nog mest en myt. Från ett sovjetiskt perspektiv var Skandinavien ett operationsområde och där ”interna” statsgränser knappast beaktades. Den märkligaste myten är kanske annars, att vi fortfarande idag tror, att vi själva skulle kunna avvärja ett sovjetiskt – nu ryskt – angrepp på landet för det har vi aldrig kunnat. Man behöver ju bara jämföra ländernas storlek för att inse detta. Självklart måste vi få hjälp, om något så egendomligt skulle inträffa, att Ryssland skulle anfalla Sverige i ett isolerat angrepp. Men myten, att vi skulle kunna stå emot utan hjälp utifrån, frodas fortfarande. Det är ju alldeles klart, att om man tror det, så kommer alla andra bedömningar att bli felaktiga.

 Myten om det integrerade försvaret

Om vi sedan förflyttar oss till den operativa nivån, så finns det även här några svenska myter, som vi nog snarast bör komma bort från. Den första handlar om att vårt invasionsförsvar skulle vara ”integrerat” och att våra stridskrafter skulle ”kraftsamlat” kunna sättas in mot ”invasionskakan”, som man gärna kallade ett uppspelat överskeppningsföretag. Här var det väl närmast samordningen och integreringen inom försvaret, som spelade oss ett spratt, för så ser verkligen ingen krigföring ut i hela världen. Om man då hävdade, att ett konfliktförlopp oftast har två tydliga skeden, så anklagades man raskt för att ta upp en försvarsgrensstrid, men nästan alla krig har faktiskt ett inledande skede, som oftast är marint till sin karaktär och där förutsättningarna skapas för det följande militära skedet. Den part, som kan upprätthålla sin tillförsel av resurser, kommer i allmänhet att ha fördel av detta, vilket kan vara avgörande för hur en konflikt kan komma att utvecklas. Men detta gällde inte i Sverige under invasionsförsvarets tid – vi avskaffade i stället skyddet av våra förbindelser västerut.

 Myten om möjligheterna att ta emot hjälp

Det har också framförts, att vi inte skulle kunna samverka med Nato, om vi inte blev medlemmar. Även detta är en myt. Redan snart efter krigsslutet hade vi en samverkansform med det brittiska försvaret. Denna samordning byggde på en separationslinje i Östersjön och söder om den skulle britterna verka och då handlade de främst om minkrigföring och RAF skulle på det sättet kunna användas mot den gemensamma fienden, Sovjetunionen. Det svenska operationsområdet låg alltså norr om denna separationslinje. När den västtyska marinen skaffade ubåtar, passade förstås samma separationslinje även för ubåtskrigföringen.  Det är ofta så det går till vid internationella operationer. Man samordnar sina verksamheter genom att de olika länderna tilldelas egna ansvarsområden.

 Georgienkonflikten

Flera debattörer i Sverige använder sig av Georgienkriget 2008, som ett bevis på att ryssarna håller på att återta gränsrepubliker från Sovjetunionens tid och visst kan man hävda detta, men man går kanske för långt i sin argumentering och det är faktiskt svårt, att förstå alla de egendomliga politiska drivkrafter som finns – och har funnits i många hundra år – i Kaukasusregionen. I en rapport om kriget, som EU tog fram hösten 2009, lades skulden för kriget på Georgien, som inlett kriget med nattbombningar i Sydossetien, men alla parter gjorde sig skyldiga till brott mot gällande humanitära regler och den ryska reaktionen gick över alla rimliga gränser! Visst är det väl lite egendomligt, om detta kan tyda på en rysk strävan att återerövra gammalt sovjetiskt territorium, men den för oss viktigaste slutsatsen, drar man inte gärna. Kriget inleddes och genomfördes på ungefär en vecka – kortare tid, än vad ett mobiliserande värnpliktsförsvar skulle behöva för att komma igång över huvud taget! Sedan är det svårt att förstå vad det innebar att bl a Abchazien under sovjettiden hade en ställning som ”autonomt område” inom den georgiska sovjetrepubliken.

måndag 13 mars 2017

Ryssar är annorlunda!

I den svenska debatten – inte minst försvarsdebatten – talas det om hur man förväntar sig att ryssar ska reagera i olika situationer men man missar då oftast att ryssar ett många gånger har helt annat synsätt på många förhållanden än vad den vanliga svenska och västerländska uppfattningen kan vara. Ryssar är faktiskt annorlunda och i ganska enkel form skulle jag vilja framhålla ett par större skillnader mellan ryssar i allmänhet och västerlänningar, till vilka svenskarna ändå får anses höra.

En inledande stor skillnad har genom åren uppstått genom det faktum att vi västerlänningar är eller har varit katolskt eller protestantiskt kristna och det har ryssarna inte varit för de har varit ortodoxa trosbekännare. I väst skulle man kanske tro att detta inte skulle ha påverkat människorna i någon högre grad, men det har det nog gjort. Tänk bara på det lilla exemplet att vi i väst anser, att julen, som firas med anledning av Kristi födelse, är den stora religiöst präglade helgen, men att man i den ortodoxa världen snarare anser att påsken är den största helgen, för då firas ju Kristi återuppståndelse. Den västliga inriktningen bygger, om man så vill, på ett slags tydlig realistisk och mänskligt uppfattbar händelse, medan den östliga, ortodoxa mera präglas av en religiöst magisk underton. Denna skillnad i tankevärld har säkert skapat och skapar mycket olika förhållningssätt i öst till många mänskliga aktiviteter, jämfört med ett rationellt västligt synsätt.
En annan stor skillnad finns i det förhållandet, att ryssarna egentligen aldrig varit medborgare utan bara undersåtar – i bästa fall. Under tsartiden var detta förhållande så omfattande, att alla ryssar ansågs vara tsarens egendom och som han kunde hantera efter eget gottfinnande. För den ryska aristokratin gällde parallellt med detta, att godsägarna personligen ansågs äga sin arbetskraft ända fram till 1861, då livegenskapen upphävdes. Då de livegna därefter skulle köpa sin mark blev de i stället så djupt skuldsatta, att den formella frigörelsen i praktiken inte blev särskilt tydlig eller omfattande. Den kommunistiska eran förändrade knappast detta mycket skarpa förhållande mellan överhet och undersåtar och som är svårt att över huvud taget förstå för oss västerlänningar. Ryssarna var och förblev undersåtar.
Senare inträffade något annat av betydelse för den rysktalande delen av Sovjetunionen, som ju enligt Lenins lära skulle vara alla folks hemland. Alla mer eller mindre kända folkslags existens skulle då framhävas och det skedde genom att de upphöjdes till att vara egna socialistiska stater eller autonoma områden. Följden av detta blev att ryssarna där kom att betraktas som ett slags andrahandsbefolkning - till och med där de oftast faktiskt var i majoritet. Självklart är detta något som länge legat och gnagt i många ryssar – även om förhållandet är och har varit helt okänt i västvärlden.
Nu i vår tid har många i väst en bestämd uppfattning om Putin och om annexionen av Krim och den delas inte alls av huvuddelen av den ryska befolkningen, som sannolikt kommer att återvälja Putin vid nästa års presidentval med stor majoritet. Det kanske vi i väst trots allt ska vara glada över, för de enda möjliga konkurrenterna till Förenade Rysslands kandidat är antingen ultranationalister eller kommunister – och vad skulle vi föredra? Krimfrågan kommer antagligen att ytterligare stärka Putins möjligheter till återval och det manifesteras av att man nu försöker förlägga presidentvalet till den 18 mars – Fyraårsdagen av Krims återförening med Ryssland! Till och med ryssar, som bott länge i Sverige håller på Putin och gillar att Krim återgått under rysk ledning! Ja, ryssar är annorlunda – och det bör vi i väst kanske uppfatta och förstå bättre, om mera fredliga förbindelser ska kunna byggas!

måndag 30 januari 2017

Nationell Säkerhetsstrategi med maritima ögon

Under årets Sälen-konferens presenterades en länge efterfrågad tydligare uttydning av vad en svensk nationell säkerhetspolitisk strategi kunde innebära. Om en sådan alltså varit saknad sedan många år, så blev det presenterade förslaget ändå ganska tydligt nedsablat av såväl politiker som i media, vilket kanske inte är så egendomligt sett i ett mera seriöst perspektiv. Ingen stat önskar egentligen, att alla deras säkerhetspolitiska värderingar och prioriteringar blir offentliga och den lämnade handlingen är inte heller något undantag från denna regel. Man kunde kanske ha väntat sig, att man i dokumentet skulle ha tagit ställning till några delar av den dolda säkerhetspolitiken från det kalla krigets tid, så ett efterhängset arv därmed kunde avslutas. Men så blev det inte heller. 
Det som kallas för en svensk nationell säkerhetsstrategi är därför mera en allmän översikt över vissa – och helt öppna – förutsättningar för vår säkerhetspolitik och några nya prioriteringar med anledning av en oroande internationell utveckling finns därför inte i handlingen, som möjligen skulle kunna användas som en teoretisk grund inför arbetet med en säkerhetspolitisk strategi värd namnet. Strategi handlar ju om att välja!
Ett försök att tillämpa dokumentet från en mera marin utgångspunkt skulle kanske ge en del nya aspekter och kanske också nya ingångsvärden på vår försvars- och säkerhetspolitik. Redan i statsministerns inledning handlar det således om att vår nationella säkerhet bygger på ett samarbete med andra stater, vilket alltså bör uppfattas av alla intressenter – inklusive Försvarsmakten. Det handlar alltså om säkerhet och inte att mest ”bara” om att möta väpnade angrepp!
Det anges alltså klart och tydligt i regeringens säkerhetsstrategi, att vi har ett större beroende av våra grannar och handelspartners än vad man tordes uttala förr. Under det kalla krigets tid trodde vi ju till och med länge, att vi skulle klara en avspärrning genom beredskapslagring, men den tankegrodan är väl nu borttagen och insikten om vårt samhälles verkliga beroende är nu tydligare angiven. Vi måste alltså redan nu i fredstid kunna upprätthålla vår handel med andra länder; ingen nämnd och ingen glömd. I realiteten betyder det att sjöfarten till våra hamnar måste kunna upprätthållas och man kunde ju till och med tänka sig, att en ny svensk sjöfartspolitik initierades, som ett resultat av våra behov av nationell säkerhet. Det vore en bra slutsats att dra! Vid en skärpt utveckling innebär vårt beroende av varuutbyte med grannar och handelspartners, att vi måste kunna skydda sjötrafiken till och från Sverige samt runt våra kuster på ett rimligt sätt – och den förmågan har vi ju knappast i dag!
Det skrivs också om , att vi ska kunna försvara våra intressen mot fredstida hot tillsammans med EU, samtidigt som något annat antyds – en transatlantisk länk. Ett försök till uttydning kunde innebära, att vi nu i ett fredsläge och vid eventuella krissituationer ska kunna samarbeta inom EU, vars Lissabonfördrag i flera avseenden tvingar oss att vara solidariska och att kunna ingripa med ”stöd och bistånd” om en annan medlemsstat skulle utsättas för väpnat angrepp. Å andra sidan kan vi själva uppenbarligen också åberopa den solidariteten, om vår säkerhet skulle hotas i något avseende. Att hänvisningen till den transatlantiska länken, i en krass verklighet, snarast betyder, att vi alla EU-medlemmar ytterst är beroende av och litar på det amerikanska kärnvapenskyddet, vilket kanske är en slutsats, som svenskar i allmänhet tydligen har svårt att dra, eftersom man saknar insikt. Det är ju först på den konfliktnivån som det finns en tydlig och kanske definitiv form av avskräckning och något ”avskräckningsliknande” kan vi numera – efter 1958 års försvarsbeslut, ungefär – knappast åstadkomma enskilt själva inför en hotande krigssituation. Sedan får vi väl se hur Trump kan tänkas krångla till det - som redan fanns angivet i State Departments anvisningar från 1962, om hur Sverige skulle stödjas i händelse av konflikt!

En annan slutsats kunde också vara, att vi måste kunna sätta upp enheter av olika slag, som kunde sättas in för att vid behov stödja eller bistå ett annat EU-land, men vad dessa förband skulle vara för slags, anges inte. Troligen bör vi dock ha ett antal förband i så hög beredskap, att de tämligen omgående skulle kunna sättas in för denna ”EU-uppgift” – på marken, till sjöss eller i luften.Vårt energiberoende åberopas märkligt sällan i säkerhetspolitiska sammanhang, men visst är vi beroende av vår energiimport och omkring 40 % av vårt oljebehov importerar vi i dagsläget faktiskt från Ryssland. Vi har alltså en klar anledning, att uppmärksamma detta och i fredstid inte enbart och ensidigt utmåla vår handelspartner Ryssland som en angripare.
Om vi ska kunna ha någon uthållighet i att kunna upprätthålla inom försörjningsområdet, har vi nog fortfarande en hel del att fundera kring. Förebygga kriser är väl det allra viktigaste och då handlar det ytterst om våra möjligheter att ha förberett detta tillsammans med våra partners; främst inom EU.

Kapitlet”Sverige och omvärlden” och är till stora delar mest en sammanfattning av de föregående, även om underrubriken ”Den globala utvecklingen har aldrig haft så stor betydelse för Sverige som i dag” borde ha inneburit, att även vissa rent säkerhetspolitiska skeenden beskrevs här. De växande migrationsströmmarna – i handlingen något oegentligt kallat flyktingströmmar – Rysslands agerande och det svensk- finländska närmandet anges särskilt, men ger liten vägledning om våra säkerhetspolitiska prioriteringar. Sådana borde man kanske kunna läsa ut – i alla fall mellan raderna – i nästa avsnitt ”Våra nationella intressen”, som anges som en vägledning för hur vårt bredare säkerhetspolitiska arbete för vara för att uppnå dessa mål. Men den beskrivningen är dessvärre alltför allmänt hållen för att visa, hur just de svenska nationella intressena kan se ut och det omdömet gäller också för det avslutande kapitlet ”Hot mot vår säkerhet och åtgärder för att möta dem”. Just det kapitlet var ju det, som blev särskilt kritiserat redan då grundhandlingen presenterades. Kritiken är kanske inte så egendomlig, när exempelvis kärnvapen inte ens nämns under rubriken ”Militära hot”!
Sammanfattningsvis handlar vår säkerhetspolitiska inriktning alltså mest på att vi ska fungera aktivt tillsammans med våra partners; främst inom EU, och för att krigiska konflikter inte ska uppstå i vårt närområde. Det betyder alltså att vi redan nu bör samordna och öva oss tillsammans, främst inom EU-kretsen. För vår egen del anges, att det främst är en fråga om hur vi ska kunna motverka kriser inom vår försörjning, men för att kunna detta borde vi bygga upp en tydligt sjöfartsskydd, som kan arbeta tillsammans med våra grannar. Den slutsatsen borde nästan vara självklar, men dras inte i alls i handlingen. Det borde också finnas en inriktning på att förhindra – och i värsta fall möta - terroristattacker, som ju också kan vara sjöburna eller inriktade mot viktiga hamnar. Men så konkret togs inte förslaget emot. Det var mest som tidigare hotbeskrivningarna man diskuterade.
Det vore intressant att se, om Sverige så småningom kunde inse, att det i vår tid sannolikt är bättre att planera sitt försvar i bredare bemärkelse och för vad vi själva vill åstadkomma och inte bara på det nu kanske föråldrade sättet efter mer eller mindre trovärdiga hot, som man tror sig möta i en oviss framtid. Sett i ett sådant perspektiv kan kanske handlingen ”Nationell säkerhetsstrategi” spela en roll, eftersom den tydligt pekar på Sveriges behov av understödjande maritim säkerhet, vilket kanske bör uppfattas bredare och bättre, än vad som hittills skett.

onsdag 11 januari 2017

Några reflexioner efter årets konferens i Sälen

Folk och Försvars årliga konferens i Sälen är – från en mera internationell utgångspunkt – ett ganska märkligt evenemang. Då träffas försvarsintresserade och försvarspolitiker på ett sätt som jag inte tror förekommer i något annat land. Möjligen kan detta bero på ett stort försvarsintresse, men troligare är kanske att den svenska säkerhets- och försvarspolitiken alltsedan det kalla krigets dagar hållits fördold eller hemlig för allmänheten och Sälenkonferenserna har då erbjudit en kortare tid av insikt eller försök till förståelse för Sveriges vägval inom hela det säkerhetspolitiska området. Men visst mörkas det fortfarande en hel del och visst är det fortfarande så, att förhållanden, som tidigare kanske inte borde nämnas, nu skulle kunna hanteras på ett sätt som inbjuder intresserade medborgare att delta i den säkerhetspolitiska debatten. För att en sådan debatt ska kunna bli rimligt bra, så borde ett antal förhållanden eller inriktningar kanske klarläggas, så att dagens debattörer får en mera korrekt grund att utgå ifrån. Man hör ju annars förvånade tankar kring flera frågor, som egentligen borde vara väl kända av en mera seriös debattör.
Till den kategorin av frågor hör kanske informationskrigföringen, som faktiskt inte är en ny företeelse alls och som några mera IT-inriktade bedömare tycks tro. Redan under det Trettioåriga kriget förde vi själva ett tydligt informationskrig – för och emot olika trosinriktningar och då ju ”Lejonet från Norden” ju skulle frälsa alla stackars papister. Visst var det ett informationskrig – redan på 1600-talet!
Svensk neutralitet talas det fortfarande en hel del kring, även om vi numera officiellt kallar oss som militärt alliansfria, men vi kan numera inte alls beteckna oss vare sig som ”neutrala” eller alliansfria, för vi tillhör ju faktiskt den Europeiska Unionen, som styrs av Lissabonfördraget från 2007. Fördraget innehåller ett helt kapitel om ”Särskilda bestämmelser för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken” redan i sin inledning. Samtidigt tycks man helt glömt bort att EU till och med har en särskild gemensam strategi för sjöfartsskydd och inte kan vi därför anse oss som ”militärt alliansfria”. De uppgifter och skyldigheter som de deltagande staterna där är ålagda, gör kanske samtidigt frågan om en eventuell formell Nato-anslutning ganska inaktuell och den tämligen omfattande diskussionen, som ändå förs för eller emot Nato, blir ju på det sättet ganska onödig eller kanske rent av bisarr.
Talet om att vårt försvar ska kunna avvärja ett angrepp, uppstod under det kalla krigets tid och har egentligen inte varit giltigt sedan 1661, då freden i Kardis bekräftade Stolbovafreden, men sedan dess har vi ju faktiskt alltid förlorat våra krig med Ryssland. Under inledningen av det kalla kriget – före 1960 ungefär – kunde vi möjligen hävda styrka att avvärja ett angrepp, men knappast därefter. Det förhåller sig ju faktiskt så att Ryssland är något större än Sverige och ryssarna har faktiskt kärnvapen att tillgripa, om man så skulle vilja. Problemet handlar nog i dag mera om att president Putin har en orimlig självhärskarposition och det problemet har vi nog svårt att lösa med militära medel.
Detta leder till en avslutande synpunkt. Ett försvar kan aldrig byggas upp för att möta hot, för hotens omfattning och innebörd kan alltid manipuleras, så att de passar ett tänkt politiskt syfte. Utkastet till ”Nationell säkerhetsstrategi” som presenterades av statsminister Löfven bär syn för sägen. Det viktigaste med en säkerhetsstrategi är ju inte vilka hot som man kan beskriva, utan vad man vill åstadkomma för landets säkerhet. Och i dagsläget torde 2-%- målet fungera väl för att täcka in och hålla en beredskap för beslut om landets framtida säkerhet i en orolig värld.

söndag 1 januari 2017

Några tankar inför årets Sälen-konferens

Sverige behöver en tydlig säkerhetspolitik

Det är alltför vingligt i frågor rörande vår säkerhetspolitik och det mesta handlar om vad vi ska göra ”om det blir krig” och vi glömmer helt bort, att det finns ett kärnvapenhot i bakgrunden. Detta är en verklighet som vi glömde bort redan från 1960-talet och vår säkerhetspolitiska målsättning bör nu tydligt vara inriktad på att verka aktivt redan nu i fred och så att det inte uppstår någon risk för ett kärnvapenkrig.
Det kan också innebära, att vi bör upprätthålla rimligt goda kontakter med alla våra grannar inklusive Ryssland och inte bara ärva vidare den föråldrade säkerhetspolitiken från det kalla krigets tid. Om vi känner oss direkt hotade ska vi förstås snarast gå med i Nato, men där befinner vi oss nog inte ännu – vi får väl se vad Trump´s tillträde i Washington kan komma att innebära – för alliansen och för Europa.

Vårt försvar i bredaste bemärkelse ska alltså i första hand kunna svara mot sådant som kan inträffa redan nu, idag och under det som vi idag kallar ”fredsförhållanden”.  Detta finns faktiskt redan inskrivet i regeringens säkerhetspolitiska mål! Syftet är att vara stabiliserande och helst förebyggande. Liknande grunder finns också angivna i EU säkerhets- och försvarspolitik. Utöver denna grundkloss bör det finnas anvisningar och möjligheter för en snabb fredstida beredskapshöjning i närtid och ytterligare en för en återuppbyggnad, om den politiska situationen kräver detta

Försvarspolitik är mera än anslag till Försvarsmakten

Det borde vara rimligt med ett försvarsanslag som är omkring 2 % av BNP, men frågan är om det är tillräckligt, om man ser lite tydligare vad som är vårt försvar! Försvarsmakten har under årens gång avsöndrat organisationer och myndigheter, som kanske borde återgå till ”försvaret” igen – allt från Sjöfartsverket och Lantmäteriet till Inskrivningsmyndigheten, MSB och FMV.  En försvarspolitisk reform syftande till en tydlig och modern verksamhet för landets och medborgarnas säkerhet redan i fred borde kunna aktualiseras!
Vårt försvar bör struktureras bättre och flera av de centrala myndigheter, som tillkom under det kalla kriget för att undvika att militär personal samverkade med företrädare från väst ens kunde misstänkas, kan överföras till de olika försvarsgrenarna, reduceras eller helt läggas ned. En förbättrad och bättre samordnad statlig underrättelsetjänst inriktad över hela hotskalan; civil och militär! (MUST och FOI kan vara grunddelar)

Ett nationellt försvar bör vara tydligt förankrat i befolkningen, som förutsätts kunna svara upp med medborgerliga engagemang eller åtaganden. I dagens läge förblir dock värnplikten i stort sett vilande, vilket innebär att huvuddelen ska vara kontraktsanställd på viss tid eller fast anställda. Vi bör öppna bättre för medborgarnas medverkan vid samhällskriser och svåra olyckor. En ”Medborgarutbildning” införs för dem som vill verka för ett vidare samhällsansvar och inriktad på att rädda människoliv och att verka på ett bra sätt vid olika typer av samhällskriser.

Vårt försvar måste folkrättsenligt kunna försvara vår suveränitet och integritet redan på dagens konfliktnivå. Det innebär att vi måste kunna förhindra kränkningar av det svenska territoriet och av andra svenska nationella intressen, med en tyngdpunkt förlagd till vårt närområde. I fråga om internationella operationer, kanske vi främst skulle ha beredskap för katastrofhjälp och liknande verksamheter. (inkl minröjning till lands och till sjöss) Vi kan även inkludera miljöskyddet i försvaret.
Det behövs en organisation, som kan underlätta och tydliggöra den politiska ledningen av försvaret och dess operationer samt ett samarbete med våra grannar i solidaritetspolitikens anda. (möjligen kan RF bestämmelser om ”kommandomål” utnyttjas?) En strategisk militär ledningsenhet under en ”Generalinspektör” inordnas i försvarsdepartementet och ÖB-funktionen avskaffas i nuvarande ganska byråkratiska form. Särskilt beordrade internationella insatser leds av en ”Insatsledningen”.
-        Ett ”Markförsvaret” byggs upp av armén, Hemvärnet, Rekryteringsmyndigheten, MSB och inriktas på territorialförsvar och krishantering.  En ”Medborgarutbildning” tillkommer på ung. fyra platser. Alla utbildade registreras för ev. krigsplacering. Ett Gendarmeri bör sättas upp ev. tillsammans med Polismyndigheten.
-        ”Sjöförsvaret” organiseras som en lagd utredningen faktiskt redan föreslagit. Marinen. Kustbevakningen och Sjöfartsverket under en gemensam ledning
-        Ett ”Luftförsvaret” organiseras. Dagens flygvapen och Luftfartsverket.
-        Ett ”Cyberförsvar” sätts upp


Försvarets grundläggande uppgifter är incidentuppgifter och att ingripa mot de hot som finns angivna i EU försvarspolitik. Därutöver bör finnas snabbinkallade resurser för en snabb beredskapshöjning, om så skulle anses behövligt – kortsiktigt som ett tröskelförsvar och mera långsiktigt för att kunna bygga upp ett invasionsförsvar igen, om så skulle bedömas nödvändigt. Försvarets materielverk läggs ner och de tre försvarsgrenarna får i stället egna ”Materielkommandon”. Materielplaner byggs upp försvarsgrensvis och över perioder som passar den egna verksamhetens tidsramar.
De fyra försvarsgrenarna ska lösa de dagliga incidentuppgifterna och deras ledning bör ske genom chefer med egna ledningsstaber och egna materielkommandon. De kan dessutom utlokaliseras från Stockholmsområdet till orter som underlättar deras verksamhet.  Cheferna för försvarsgrenarna ska ha ett ganska stort mandat att besluta om samverkan och samövningar med våra grannstaters motsvarigheter. Förband och enheter för särskilda insatsbehov beordras särskilt enligt en rullande plan – efter särskilda politiska beslut - och kan omfatta bataljon(-er, motsv.) för en höjd incidentberedskap eller beredskap för internationella operationer, möjligen främst inriktade på uppgifter enligt de utökade Petersbergsuppgifterna.

torsdag 15 december 2016

Russofobi eller ren dumhet?


Just återkommen från en resa i Tyskland kan jag notera hur märkligt den svenska regeringen agerat i frågan om Nord Stream 2. Frågan om hanteringen av kan verkligen ifrågasättas skarpt med hjälp av fakta från Nord Stream 1, om man hade bekvämat sig till att göra så.
Erfarenheter från Nord Stream 1 borde regeringen ha kunnat ta fram inför besluten:

I Slites hamn och i Vämöhamnen i Karlskrona fanns det då rördepåer förlagda och rören hämtades där av danska, holländska och ibland tyska rörläggare. Någon större rysk närvaro var det aldrig fråga om och även utläggningen skedde mest med ett specialfartyg, som möjligen seglade under holländsk flagg.

Men eftersom rören dessförinnan hade legat på svensk mark, så kunde vi själva undersöka om det fanns några mikrofoner eller liknande kopplade till rören och något sådant kunde inte upptäckas, men en sådan kontroll borde fortfarande vara av säkerhetspolitisk betydelse.
Det hade från de här aspekterna varit bättre att även Nord Stream 2 hade fått uppträda på liknande sätt, vilket kommunerna dessutom hade kunnat tjäna en del på. Att man flyttat rördepån från Karlskrona till Karlshamn kan ju faktiskt ha berott på att Vämöhamnen sedan byggdes om till färjeterminal.

Att vi nu tydligen inte vill härbärgera rördepåerna på svensk mark, så skadar vi våra egna möjligheter att kontrollera om rören också kan ha en annan användning än som gasledningar.

Om regeringen hade handlagt frågan med lite känsla för verkligheten, så hade man kunnat glömma bort ÖB ganska ovidkommande beredskapsaspekt avseende Gotland och framför allt avseende Karlshamn, eftersom man ju lämnat depåplatsen i Karlskrona, som ju ligger betydligt närmare våra marina övningsområden!

fredag 7 oktober 2016

Två procent viktigare än Nato.


Den ganska förvirrade och ofta förvirrande debatten om Nato föranleder många tankar kring vår säkerhetspolitik, där vi ofta glömmer bort, att vi faktiskt redan är medlemmar i en försvarsallians – EU.  Dessutom diskuteras försvarsfrågan oftast från en utgångspunkt, där vi tar det för givet att hot av olika slag ska motivera och vara en grund för vårt försvar och därmed också för försvarsbudgeten. Detta innebär i sin tur, att vi mest diskuterar vilka hot som kan anses vara relevanta för vårt försvar att kunna möta och inte främst hur säkerheten för vårt samhälle och våra medborgare ska kunna upprätthållas, som kanske ändå är det viktiga. Alla mer eller mindre fantasifulla scenarier med Ryssland som angripare, visar kanske mera på vår okunskap och ovana vid att debattera vår framtida försvars- och säkerhetspolitik och att vår tro på att hotbilderna därmed blivit viktigare än verkligheten. Den tråkiga följden av just det resonemanget blir ju också, att vi kapar alla förbindelser även med det civila ryska samhället, vilket nog väcker mera förvåning än respekt. Men det är kanske inte på det sättet, som vi bör sortera eller dimensionera våra försvarsansträngningar och den allt övergripande frågan är ju faktiskt, att vi anslår alltför lite pengar till vårt försvar. Vår sammanlagda försvarsbudget borde i dagsläget omfatta 2 % av vår BNP för att vi ska verka trovärdiga utåt i vår försvarsambition och trovärdigheten sitter nog inte i antalet mobiliserbara förband eller liknande – utan i att vi verkligen satsar ordentligt på försvaret av vårt samhälle och att detta kan förstås av andra staters säkerhetspolitiker.

Så här inleds EU strategi för sjöfartsskydd från 2014 och som i Sverige inte ens handlagts inom försvarsdepartementets ansvarsområde – utan inom näringsdepartementet:



Havet är en värdefull källa till tillväxt och välstånd för Europeiska unionen och dess medborgare. EU är beroende av öppna, skyddade och säkra hav och oceaner för ekonomisk utveckling, fri handel, transport, energitrygghet, turism och en god havsmiljöstatus.



Större delen av både den externa och interna EU-handeln går sjövägen. EU är globalt den tredje största importören och den femte största producenten inom fiske och vattenbruk. Mer än 70 % av unionens yttre gränser utgörs av sjögränser och hundratals miljoner passagerare passerar genom unionens hamnar varje år. Europas energitrygghet är till stor del beroende av sjötransport och av sjöfartsinfrastruktur. Den betydande ökningen av medlemsstaternas flottor och lämplig hamninfrastruktur (t.ex. LNG-anläggningar) bidrar till en välfungerande energimarknad och en tryggad energiförsörjning och därmed till välfärden för de europeiska medborgarna och europeisk ekonomi som helhet.



EU och dess medlemsstater har därför strategiska intressen, inom hela det globala marina området, när det gäller att identifiera och möta säkerhetsutmaningar med koppling till havet och till sjögränsernas förvaltning. Europas medborgare förväntar sig effektiva och kostnadseffektiva lösningar för skyddet av det marina området, inklusive gränser, hamnar och offshoreanläggningar, för att säkra handel till havs, hantera potentiella hot från olaglig verksamhet till havs och på bästa sätt utnyttja havets potential för tillväxt och sysselsättning, och samtidigt skydda havsmiljön.



Europeiska unionens strategi för sjöfartsskydd omfattar såväl de inre som de yttre aspekterna av unionens sjöfartsskydd. Den fungerar som en övergripande ram och bidrar till ett stabilt och säkert globalt marint område i enlighet med den europeiska säkerhetsstrategin (ESS) samtidigt som den säkerställer samstämmighet med EU-politik, i synnerhet den integrerade havspolitiken, och med strategin för inre säkerhet i Europeiska unionen.



Alla med ett mera marint tänkesätt förundras naturligtvis över att denna mycket tydliga inriktning inte tycks utgöra en grund för planeringen av vårt framtida marina försvar, men man kan ju lyfta blicken något och konstatera, att inte ens texterna i Lissabonfördraget eller i EU säkerhetsstrategi tycks spela någon roll i vår försvarsplanering, som mest tycks fortsätta på ett gammalmodigt sätt från det kalla krigets tid.