fredag 5 augusti 2016

Nytt tänkande behövs!

Det är flera intressanta frågor som diskuteras kring vårt framtida försvar. Tyvärr innehåller de ofta ambitiösa ansatserna dock inte den framåtsyn, som jag tycker att de borde ha, men framför allt – och som man dessvärre gjort i Sverige sedan 1960-talets inledning – saknar jag alla funderingar eller slutsatser rörande en eventuell användning av kärnvapen, som ju är en viktig del av den ryska doktrinen. Det handlar alltså inte enbart konventionell krigföring, som annars kunde studeras ungefär på samma sätt som vi i Sverige gjort i vår försvarsplanering under det kalla krigets huvuddel. Då ansåg vi oss också kunna ställa försvaret på krigsfot i ett angrepps inledning, vilket sannolikt inte hade varit möjligt alls efter mitten på 1960-talet, då ju det stora sovjetiska angreppet västerut – inkluderande Sverige – planerades ske efter en inledande, mycket omfattande, kärnvapeninsats. Även om det redan då fanns bedömare även i Sverige, som hade en bättre insikt i krigets verkliga karaktär, så kunde förstås denna angreppsform knappast läggas till grund för vår försvarsplanering, som den då fungerade och som den troligen fortfarande gör!

Vi har alltså ett behov av att ta ett steg tillbaka och tänka efter lite bättre, än att bara fortsätta med den föråldrade planeringsmodell, som ju oftast finns i bakgrunden.

En annan aktuell fråga handlar förstås om vår alliansfrihet och om vi vill och kan upprätthålla den i fred. Det finns ju flera aspekter på detta, men vi tillhör ju faktiskt EU, vars försvarspolitik främst är inriktad på verksamheter under det som kallas för fredsförhållanden och som syftar till att tillsammans möta de säkerhetshot som kan riktas mot vårt samhälle redan i dag och i form av terroristaktioner av olika slag. Det är väl också i det perspektivet man främst bör se Lissabonavtalets bestämmelser för den gemensamma försvars- och säkerhetspolitiken. Och om vi uppfattar tydliga ryska förberedelser för ett anfall västerut och att vi då skulle bedöma oss stå inför ett krigshot, så borde vi förstås snarast och öppet gå med i Nato. Vi kan ju föröva praktiskt taget hur mycket som helst med Nato redan i dag och så att en eventuell anslutning mest blir en formell fråga, om den dagens skulle inträffa.
Man kan å andra sidan verkligen hålla med om att vår nationella underrättelsetjänst borde förstärkas – eller skulle man kanske inledningsvis slå samman de underrättelsedelar som vi ju faktiskt redan har – om än under olika myndigheter? Under det kalla kriget fick ju den militära underrättelsetjänsten dölja eller begränsa sina västkontakter av förment neutrala skäl, men detta skäl föreligger knappast längre och vi skulle nu kunna etablera en samlad, nationell underrättelsetjänst i stället, för de delar, som nu finns spridda på olika myndigheter, där det ju finns en klar kompetens på området.
Hur ska då vårt försvar utformas och vad ska målet för verksamheten vara idag och med dagens säkerhetspolitiska förutsättningar? Ska försvaret fortfarande byggas upp för att kunna möta ett alltmer osannolikt konventionellt angrepp eller för att stärka vår säkerhet redan i dag och därigenom söka motverka en eventuell eskalering av de konfliktanledningar, som ju ändå berör oss och vårt närområde? Vi kanske borde fundera på ett annat sätt på landets säkerhet än vi gjort tidigare?
En ny strategisk tankebana kunde ju handla om att vi i dag ska ha och använda de resurser, som vi anser oss behöva för att upprätthålla en rimlig säkerhet för vårt land och för våra medborgare och inte för att möta ett konventionellt angrepp av en ”angripare”. Därutöver bör förberedelser ha gjorts för att kunna möta de påkänningar, som vi bedömer oss behöva kunna möta inför en mera kuppartad aktion mot landet. Detta kunde kanske innebära, att vi skulle skapa ett nytt och fungerande samhällsförsvar, som grund för vår säkerhet i bredaste bemärkelse.
-        Frivillig tjänst i försvaret – gärna med högskolepoäng för de som tjänstgjort kanske fem år?
-        Verksamheter i samhället på kommunal eller regional nivå som behöver förstärkningar då och om påkänningarna blir för stora? Varför inte beredskapsbrandmän att kalla in vid stora olyckor och bränder?
-        Och varför inte personal i form av frivilliga ”anhöriga” i äldreomsorgen eller ”Lugnagatanverksamheter”? Samhället – staten, regioner och kommuner – har ett omfattande behov av frivilliga. Varför inte bygga upp samhällsförsvaret med detta för ögonen?
För de mera försvarsnära uppgifterna kunde en första ambitionsnivå exempelvis innebära ett rimligt skydd mot kränkningar och incidenter såväl på marken, i luften och till sjöss. Förband för sådana uppgifter bör ständigt finnas tillgängliga och kanske kunna användas som grund för en uppbyggnad för verksamheter på vid högre konfliktnivåer. Det är ju en slags första markering av att staten Sverige finns!
Om vi dessutom tar bort det mesta av den byråkrati, som byggts upp av vår försvarsplanering de senaste 50 åren, så skulle kanske en anslagsnivå på 2 % av BNP räcka till många kompletterande resurser så att vi kan möta säkerhetshot mot vårt samhälle på högre nivåer på ett bra sätt och också till att bygga ett mera omfattande tröskelförsvar än vad vi har i dagsläget och som kan kallas in redan under fredsförhållanden. ÖB-funktionen är ju också antikverad och mest ett arv från förr och ett ”omtänk” kunde också innebära att ÖB ersätts med en ”Generalinspektör”, placerad i Försvarsdepartementet som direkt militärpolitisk rådgivare åt regeringen. Dagens högkvarter skulle då kunna läggas ner och ersättas med en operativ inriktad insatsledning, som arbetar direkt under försvarsdepartementet, så som man exempelvis har anordnat sin ledning i Tyskland.
Ett annat synsätt alltså! Och en ledning som kan fungera redan i dag och på dagens konfliktnivå och med fyra försvarsgrenar som verkställande insatser; de tre "gamla" och en ny: Ett cyberförsvar!  Skulle vi sedan anse oss behöva flera och större resurser redan nu i fred, så skulle det förstås kunna tillkomma efter särskilda och rimliga politiska beslut. Med en helt annorlunda synen på landets försvar skulle vi förhoppningsvis kunna freda oss – själva eller tillsammans med våra partners och någon trovärdig avskräckning har vi nog inte kunnat bestå med själva de senaste femtio åren, även om det tydligen finns folk som tror så.

 

fredag 15 juli 2016

Några tankar efter årets Almedalsvecka

Det var nog ganska många som hade hoppats på en mera ingående och upplyftande försvarspolitisk debatt i samband med årets alla seminarier i Visby, men så blev det verkligen inte. Många omfattande förberedelser var gjorda av flera betydande organisationer och myndigheter. Möjligen var säkerhets- och försvarspolitiska seminarier och andra likartade aktiviteter redan alltför behandlade i media, som nu i stället mest verkar ha reagerat på att de politiska partierna uppfattades tävla i svenskhet. Men en bra säkerhetspolitisk debatt blir alltmer nödvändig, för det råder fortfarande oklarheter om hur den svenska linjen ser ut i verkligheten - inte bara för oss internt, men framför allt hur den uppfattas av våra grannländer. Det finns helt enkelt inte någon sammanhållen eller konsekvent svensk säkerhetspolitik och det kan sluta riktigt illa, om vi inte skärper oss.

Det märkligaste i sammanhanget är kanske ändå, att det helt saknas bedömningar om kärnvapenriskerna för vårt land i händelse av en eskalerad konfliktnivå. Kärnvapnen verkar totalt ha försvunnit från den svenska horisonten och möjligen är det den förskräckelse som hotar i bakgrunden som tystar alla tankar om den säkerhetspolitiska verklighet som vi faktiskt lever under. Vi måste nog ganska snart uppfatta och förstå förutsättningarna för vår säkerhetspolitik och inte bara fortsätta som planerarna gjorde under det kalla krigets tid. I Finland visar man större realism i sina uppfattningar om vad en liten stat kan ha för möjligheter, när man gränsar till en kärnvapen-beväpnad stormakt.
Det borde även vi göra – alldeles oberoende om vi är medlemmar i Nato eller inte!

Mera som en avslutande kuriositet: I fredags genomfördes en rysk festival på Järnvägstorget i Helsingfors där rysk folklig kultur från nordvästra Ryssland förevisades och folkdanser och sånger från Pskov, Komi, Karelen och Udmurtien framfördes. Troligen alldeles omöjligt att genomföra i Sverige! Men även finska flygvapnet framförde en synpunkt – man passerade över området på låg höjd med ett flygplan en halvtimme efter det att festivalen invigts.

tisdag 28 juni 2016

En "maritim strategi".

Regeringen lade 2015 fram en proposition om en svensk maritim strategi. Denna innehåller en bra beskrivning av havets betydelse för Sverige. Några axplock ur inledningen:

Sverige har en av Europas längsta kustlinjer och en stark tradition av mari­tim verksamhet. Sveriges maritima näringar har goda möjligheter för tillväxt och kan dra nytta av den globala expansion som förutspås inom området. Samtidigt innebär ökade anspråk på havs- och kustområden, användning av marina resurser och tillväxt inom besöksnäringen, ett ökat tryck på hav och kust. Med en balanserad utveckling och en aktiv politik för att hantera dessa utmaningar, kan de maritima näringarnas potential realiseras. Med sin mångfald av maritima akti­viteter utgör svenska havs- och kust­områden en stor tillgång för svensk ekonomi. … Haven utgör en förbindelselänk med andra länder. Över 90 procent av Sveriges export och import använder sjöfart som därmed är en livsnerv för handel med omvärlden, men ytterst också för Sveriges välstånd…

Detta är naturligtvis utmärkt men – vare sig Försvarsmakten, Marinen eller Kustbevakningen är nämnd i dokumentet. Det borde vara självklart att Marinen och Kustbevakningen skulle vara en del av en maritim strategi.
Detta är också ett skäl till att återinföra en riktig marinchef som aktivt kan delta i den maritima utvecklingen och som kan agera som jämbördig till Kustbevakningens generaldirektör.
Det är Marinen och Kustbevakningen som har att skydda den verksamhet som den maritima strategin talar om. De är också avnämare av denna: maritimt intresserat samhälle, sjöintresserad personal och en innovativ maritim industri för att nämna tre viktiga områden.

(ur Lars Wedins utmärkta blogg)

Vad jag kan förstå önskade Försvarsmakten inte ens yttra sig om propositionen, vilket kanske är ett mått på bristen på förståelse för dagens och morgondagens krav på svenska säkerhetspolitik. Man lever kvar i det förgångna!


lördag 25 juni 2016

Inför årets Almedal. Ett nytt "Varken- eller"?


Efter det stora nedrustningsbeslutet 1925 fanns det olika inriktningar och läger, som talade för en återtagning av vår försvarsförmåga och hur det skulle gå till. Generalstabens – som senare skulle ombildas till Försvarsstaben - uppfattning var, att man i princip skulle återgå till en krigsmakt, som funnits 1914 och som nu borde återställas. Mot denna uppfattning uppstod inför tillsättandet av 1930 års försvarskommission ett alternativ och som presenterades i boken ”Antingen – eller.” Där hävdades, att ett moderniserat svenskt försvar snarare borde bygga på möjligheten att göra en solidarisk NF- insats i Finland och att det därför borde förstärkas för att möjliggöra detta. I de inledande förhandlingarna med finländska företrädare hamnade dock de svenska yngre arméofficerarna, som var väl representerade i försvarskommissionen, i trångmål, då den finländska uppfattningen var, att man främst behövde stöd med luft- och sjöstridskrafter om ett NF- ingripande skulle bli aktuellt. I ”Antingen – eller” hade man ju skissat på en förstärkning med fyra armékårer och en kavalleribrigad, men den finländska bedömningen av den sovjetiska arméns usla kvalitet motiverade enligt de finländska bedömarna inte något behov av tillförda markstridskrafter. Det krävdes mycket märkliga och totalt odiplomatiska övertalningsförsök – eller snarare – krav – på att det finländska underlaget också skulle innehålla markstridsförband och det ”råkade” bli precis så som det framgick av ”Antingen – eller” och som dåvarande majoren Helge Jung – sekreterare i kommissionen – i maj 1931 hade framfört till de finländska kollegorna vid de underhandssamtal som fördes helt vid sidan om! 
Är vi möjligen på väg att göra något likande idag? Flera debattörer uttalar ju att vi måste förstärka det svenska försvaret; den här gången inte för att försvara Finland mot en sovjetisk attack, utan de baltiska staterna mot en rysk! Borde vi inte nu i stället tankemässigt först försöka bygga upp ett nationellt svenskt försvar? Ett sådant borde bygga på möjligheter att genomföra säkerhetspolitiskt väl motiverade insatser redan i dag under fredsförhållanden och därigenom bidra till säkerheten i vår del av Europa och så att konfliktriskerna inte eskalerar. Planeringen kunde därefter ske utefter en stegrad kravtrappa och förhoppningsvis så att vi faktiskt inte själva blir utsatta för några former att våld mot vårt samhälle, vare sig av brottslingar, terrorister eller av andra stater. Med ett sådant resonemang blir ju det egna försvarsbehovet, som blir styrande för utformningen av vårt försvar och inte ett eventuellt ryskt angrepp på Estland eller Lettland.

Ett alltför omfattande svenskt engagemang i försvaret av de baltiska staterna kan därutöver få mycket allvarliga konsekvenser för Nato sammanhållning och för trovärdigheten i det amerikanska kärnvapenskyddet, som nog får anses vara betydligt viktigare, än en eventuell svensk konventionell stödoperation via Gotland. Vi vet inte vem som blir president i USA i januari nästa år, men vi ska nog vara försiktiga med att åta oss en så stor del av försvarsuppgiften för de baltiska Nato-medlemmarna, att trovärdigheten i Washingtons kärnvapenskydd kan komma att ifrågasättas.

Det är nog bättre att argumentera och satsa på den egna säkerheten och inte på den förmenta bristen hos någon granne och som i värsta fall kan leda till ett nytt ”Varken – eller”!

söndag 12 juni 2016

Natofrågan och dagens svenska försvar

Frågan om värdlandsavtalet har rivit upp en ganska förvirrad Nato-debatt, som mest återspeglar att den svenska allmänheten hölls utanför all insyn i vår verkliga säkerhetspolitik under en stor del av det kalla kriget och att myterna i stället fick fritt spelrum. Det finns därför tydligen bedömare i dagens Sverige, som tycks tro, att Sverige självt skulle kunna fungera krigsavhållande i en akut situation; en otrolig självöverskattning – och alldeles oberoende av storleken hos vår försvarsmakt! Värst är kanske ändå den mycket snäva tolkningen av vad vår officiella neutralitetspolitik verkligen innebar. Svenskarna framhåller ju ibland, att de är stolta över att ha varit ”neutrala” under det kalla kriget, men var det så?

Eftersom vi faktiskt samverkade med flera väststater, så fanns säkert kunskapen om hur Sverige skulle hantera ett eventuellt eller verkligt krigshot hos våra samverkansländer – främst USA, Storbritannien, Danmark och Norge för att ange de viktigaste, men den kunskapen fanns också på den andra sidan. Jag har personligen talat med flera ryska f d sovjetiska officerare och alla har berättat, att man aldrig såg Sverige som något annat än en västlig stat – inte bara kulturellt, utan också säkerhetspolitiskt och strategiskt. Det är ju faktiskt bara de vilseförda- och kanske naiva – svenskarna, som tydligen fortfarande tycks tro något annat. Någon neutralitet skulle vi aldrig tillämpa i händelse av krig, även om vi framförde detta som vår officiella säkerhetspolitiska linje. Möjligen kunde den officiella inriktningen ge Sverige vissa fördelar eller möjligheter i förhållandet till den tredje världens länder, men så såg inte verkligheten ut i ett öst-väst-perspektiv.
Några korta konstateranden: Redan vid krigsslutet 1945 inledde vi ett samarbete med britterna och detta resulterade i en uppdelning av operationsområdet Östersjön i händelse av ett sovjetiskt angrepp. Britterna, som ju då var en östersjömakt, skulle svara för den södra delen och Sverige för den del av operationsområdet som låg nord om latituden genom Liepaja. Denna uppdelning ärvdes sedan vidare när Nato bildats och gällde under hela det kalla kriget. Det brittiska bombflyget planerade genomföra sina insatser mot mål i Sovjetunionen via Skagerrak och svenskt luftrum i Göteborgsområdet och den avrustade kryssaren Gotland förlades 1956 därför till Nya varvet i Göteborg, främst därför hon hade en moderniserad och lämpad luftstridsledning installerad. Trådsambandet med västs flygstridsledning byggdes också ut, då det amerikanska strategiska bombflyget frambaserades till brittiska baser i samband med Berlinkrisen. När de s k Skandinaviska försvarsförhandlingarna genomfördes planerades också hur Sverige och Danmark skulle spärra Öresund med en gemensam minspärr och även den planläggningen fanns kvar, och med regeringens godkännande, när sedan Nato bildats 1949. De nordiska förhandlingarna inledde dessutom många år av ytterst hemliga, s k taktiska diskussioner, mellan vissa svenska högre militära chefer och deras danska och norska motsvarigheter. Att operativa förberedelser genomfördes i det fördolda, uppmuntrades till och med av statministrarna Erlander och Palme.
När Nato bildats behövdes ett underlag för västsidan om den svenska krigsmaktens sammansättning och planering och ett sådant överlämnades också av försvarsminister Vought till britterna för de fortsatta samtalen om hur samordningen skulle genomföras vid ett befarat sovjetiskt angrepp. Att samordningstankarna levde kvar länge bekräftas när senare den västtyska marinen bildats 1955 och hade planer på en framskjuten basering för torpedbåtar i Matviksfjärden i Karlshamnsområdet.

De viktigaste förberedelserna gällde annars vår försörjning med försvarsmateriel och redan i slutet av 1940-talet fick vi bl. a. köpa in ett stort antal jaktflygplan typ Vampire från britterna; hos oss kallade J 28-or samt modern radarmateriel; aktiv och passiv och svenska elever inbjöds att gå kurser vid brittiska militära institutioner. När Nato bildats, tog det någon tid innan den svenske Washingtonambassadören, Erik Boheman, genom sin vän sedan ungdomsåren, Dean Acheson, som nu var amerikansk utrikesminister, kunde få tillfälle att övertyga amerikanarna om att vi i verkligheten var en väststat, fast vi inte uttalade detta öppet av hänsyn till Finland och landets förhållande till den sovjetiska närvaron i landet. I april 1952 förberedde därför Acheson president Truman om det verkliga läget och om den uttalade svenska önskan att samarbetet med väst under inga omständigheter skulle få bli känt, vilket Truman godkände. Den 14 april 1952 besökte alltså Erlander president Truman i Vita huset under sitt amerikabesök, som i svenska media angavs handla om att han skulle träffa sina utvandrade släktingar i USA. Besöket blev en stor framgång för den svenska hemliga diplomatin och Sverige fick i fortsättningen samma möjlighet som alla andra Nato-stater, att köpa modern militär utrustning i USA, vilket kanske var av särskild betydelse för den fortsatta svenska flygplansframställningen.

Nästa enskilda besök som Tage Erlander avlade i Vita huset skedde ganska snart efter det att Sverige 1960 hade avbrutit den pågående utvecklingen av ett svenskt kärnvapen. I mars 1961 träffade Erlander den ganska nytillträdde presidenten Kennedy och framförde, att Sverige nu avslutat sitt kärnvapenprogram. Detta medförde att amerikanarna uttalade sin uppskattning, att Sverige på det sättet bidragit till icke-spridningen av kärnvapen och i stället utlovade man, att Sverige skulle ha samma kärnvapenskydd, som alla andra Nato-stater! Att det verkligen förhöll sig så framgår ju till och med av en svensk statlig utredning från 2002, där de hemliga amerikanske riktlinjerna från 1962 om stödet till Sverige i händelse av ett sovjetiskt anfall anges – och att detta ansågs vara en bilateral fråga, som inte skulle spridas bland de andra Nato-staterna.
Natofrågan är därför, som jag ser det, en ganska inaktuell fråga och vi kan när som helst öppet ansluta oss till pakten – kanske i första hand som ett svar på ett uppfattat eller uttalat ryskt hot mot oss eller mot Finland – och när vi själva insett hur vilseförda vi varit. Men vi bör också inse, att vi under det kalla kriget ansågs vara en mycket intressant partner för Nato att samverka med – öppet eller dolt – för att vi då hade en krigsmakt av betydlig styrka och omfattning och väl anpassad till den tidens tänkta eller möjliga krigföring och det har vi knappast i dag. Vi bör nog börja i den änden i stället.

Vi borde därför snarast inleda en satsning på ett modernt och insatsberett försvar i stället och kanske närma oss Natostaternas uttalade mål om 2% av BNP för försvarsändamål – innan vi aktualiserar en formell Nato-anslutning. Detta kunde kanske resultera i ett flygvapen, som kan verka över hela territoriet och med baser skyddade med luftförsvarsmissiler, en marin med tyngdpunkt på att hålla sjötransportlederna öppna i Östersjöområdet och med betydande resurser för sjöfartsskydd också på Västkusten och en armé som snabbt och redan under fredsförhållanden kan bilda en tydlig tröskel inkluderande ett hemvärn, som aktivt kan fungera som ett skydd för samhället, som i dagsläget är betydligt mera sårbart, än vad det var förr i tiden. Det vore kanske mera ändamålsenligt att diskutera hur vårt försvar bör stärkas och utformas än att vi fortsätter odla myter från det kalla krigets tid.

söndag 17 april 2016

Internationella insatser eller nationella?

Dagens tillbakasyftande försvarspolitik vinner tydligen allt fler anhängare, vilket mest är beklagligt. Vi kan ju inte gå tillbaka till hur det såg ut förr i tiden och en renässans för det gamla invasionsförsvaret är faktiskt inte möjlig med dagens yttre och inre förutsättningar. Vi måste därför i stället utveckla vårt försvar så att kan motsvara dagens och morgondagens behov. Samtidigt framförs kritik mot det som kallades insatsförsvaret och även den kritiken saknar egentligen såväl strategisk grund som en genomtänkt operativ inriktning. Man vill tydligen mest bara återgå till hur det var förr - av nostalgiska skäl?

Men hur var det egentligen med vår insats i Afghanistan? Var det enbart en internationell verksamhet eller hade den någon bäring på vårt försvar hemma? Som jag ser det, så var vår medverkan i den Nato-insatsen klart motiverad av försvaret av Sverige, fast det vill man förstås inte uttala så öppet, för det handlade om att vi därmed försäkrade oss om det amerikanska kärnvapenskyddet – eller – paraplyet, som det oftast kallas. Saken är den, att efter angreppet mot New York i september ” 9/11” uttalade sig statminister Persson för Sveriges stöd till det amerikanska försvarets flyganfall mot talibanfästen i Afghanistan och det följande årsskiftet inledde vi vår medverkan med en underrättelseenhet ingående i ISAF-styrkan, som då även hade fått erkännande av FN säkerhetsråd. Fast det var ju formellt inte en fredsbevarande FN-operation, som vi gick in i, utan en amerikansk och jag har svårt att finna något annat skäl för detta, än att vi på det sättet stärkte vår säkerhet mot ett angrepp österifrån.
Så vad är insatser enligt dagens kritik? Internationella eller nationella? Självklart ska vi medverka i de insatser som vi mäktar, om de görs för våra egna säkerhetsintressen. Det är en strategisk självklarhet, som vi kanske borde uppmärksamma bättre.

lördag 12 mars 2016

Infrastruktur och transportsystem

Det har nyligen lämnats utredningsförslag om nya avvägningar och principer för hur vårt framtida transportsystem bör byggas upp. Det har då talats en hel del om vägar och järnvägar medan den allra tyngsta transportgrenen tydligen inte alls behandlades.

Det handlar om vår sjöfart.
Sverige är från transportsynpunkt närmast att betrakta som en ö och nästan all vår export och import går därför med fartyg. Att undanta denna transportgren från alla överväganden rörande vår infrastruktur, blir nog i bästa fall felaktigt – i värsta fall en källa till onödiga kostnader och miljöhot.
Även under denna vintersäsong har snöoväder utefter Norrlandskusten stoppat landsvägstrafiken och långa köer av långtradare uppstod på E 4:an, som lätt blockeras för all trafik och med alla konsekvenser det kan medföra för samhällets funktioner och säkerhet. Redan ett ganska litet containerfartyg kan ju ta mer än 1000 tjugofots-containers av TEU-standard. Tänk så många långtradare det motsvarar! Och inte hade det blivit särskilt mycket bättre, om containrarna transporterats med järnväg i stället, för även där skedde som bekant stora avbrott.Det nog varit att föredra, att långtradarnas containers i stället hade varit lastade på ett kustgående containerfartyg av måttlig storlek, för inga hamnar stängdes av vinterisen i år heller och vi har ju faktiskt isbrytare, om det skulle behövas! 
Vår egen stora containerhamn är ännu Göteborg, men med en vettig politik på infrastrukturområdet kan ju den planerade hamnen i Nynäshamn bli ett centrum för containertrafiken i hela Östersjön – inte bara för Stockholmsområdet och Sverige, utan även för Finland och våra baltiska grannar. Med en lite bredare syn på vad som kan kallas för vår infrastruktur blir sjöfarten av lätt insedda skäl en betydande transportgren; särskilt för något längre transporter, som ju oftast kommer direkt från någon utlandshamn till någon hamn i adressatens närhet. Det vore ju snarare egendomligt att inte räkna detta som en del av vår infrastruktur!

Och tänk om vi hade ett internationellt svenskt register! Då hade vi kunnat vara säkra på att de fartyg som trafikerar våra kuster är riktigt bemannade med kompetent folk och att fartygen är byggda på ett sjövärdigt och miljömässigt riktigt sätt! Dagens kusttrafik upprätthålls av fartyg, som är registrerade i Antigua Barbuda, på Gibraltar och i andra exotiska länder och deras tillsyn av ”sina” fartyg som går i Östersjöfart är nog ganska begränsad för att uttrycka det milt och svenska myndigheter har ingen folkrättslig möjlighet att ingripa på ett förebyggande sätt heller!
Vi bör alltså tänka lite bredare och större vad avser vår infrastruktur.