tag:blogger.com,1999:blog-56734765289441601262024-01-12T07:55:09.233+01:00Samhälle och försvarMagnus Hhttp://www.blogger.com/profile/12653867528307343628noreply@blogger.comBlogger257125tag:blogger.com,1999:blog-5673476528944160126.post-50945316354877163062017-12-05T13:34:00.000+01:002017-12-05T13:34:06.726+01:00Nytänkande, tack!
<br />
<div style="margin: 0px 0px 13px;">
<span style="margin: 0px;"><span style="font-family: calibri;">Den ganska förvirrade - och
ofta förvirrande - debatten om Nato föranleder många tankar kring vår
säkerhetspolitik, där vi ofta glömmer bort, att vi faktiskt redan är medlemmar
i en allians med försvarsuppgifter – EU.<span style="margin: 0px;">
</span>Dessutom diskuteras försvarsfrågan oftast från en utgångspunkt, där vi
tar det för givet, att hot av olika slag ska vara en grund för planeringen av vårt
försvar och försvarsbudgeten. Detta innebär dessvärre i sin tur, att vi mest diskuterar
vilka hot som kan anses vara relevanta för vårt försvar att kunna möta och inte
i första hand hur säkerheten för vårt samhälle och våra medborgare ska kunna
upprätthållas; något som kanske ändå är det viktigaste. Alla mer eller mindre
fantasifulla krigsscenarier med Ryssland som angripare visar kanske mera på vår
ovana vid att hantera försvars- och säkerhetspolitiska frågor och vår tro på hotbilderna
har därför blivit viktigare än verkligheten. Skulle en krigssituation verkligen
hota, så bör vi självklart snarast öppet gå med i Nato, för den som fortfarande
tycks tro att vi själva ska kunna avskräcka en kärnvapenrustad stormakt från
att angripa oss i ett akut läge, får nog tänka till en gång till. Vi måste lära
oss att skilja mellan vårt strategiska läge i dag och vad som å andra sidan främst
bör vara en förutsättning för en plan för att möta en strategisk kupp. Den
tråkiga följden av just den sammanblandningen blir ju dessvärre, att vi också kapar
alla förbindelser med det ryska civila samhället, vilket nog väcker mera
förvåning än respekt i vår omvärld. Det är inte på det sättet, som vi bör
sortera eller dimensionera våra försvarsansträngningar och den allt övergripande
frågan är ju faktiskt, att vi verkligen satsar tydligt på försvaret av vårt
samhälle och att detta kan uppfattas och förstås i andra stater.</span></span></div>
<br />
<div style="margin: 0px 0px 13px;">
<span style="margin: 0px;"><span style="font-family: calibri;">Så här inleds EU strategi
för sjöfartsskydd från 2014 och som i Sverige inte ens handlagts inom försvarsdepartementet
– utan inom näringsdepartementet: </span></span></div>
<br />
<div style="margin: 0px;">
<br /></div>
<br />
<div style="margin: 0px 0px 0px 87px;">
<span style="font-size: 11.5pt; margin: 0px;">Havet
är en värdefull källa till tillväxt och välstånd för Europeiska unionen och
dess medborgare. EU är beroende av öppna, skyddade och säkra hav och oceaner
för ekonomisk utveckling, fri handel, transport, energitrygghet, turism och en
god havsmiljöstatus. </span></div>
<br />
<div style="margin: 0px 0px 0px 87px;">
<br /></div>
<br />
<div style="margin: 0px 0px 0px 87px;">
<span style="font-size: 11.5pt; margin: 0px;">Större
delen av både den externa och interna EU-handeln går sjövägen. EU är globalt
den tredje största importören och den femte största producenten inom fiske och
vattenbruk. Mer än 70 % av unionens yttre gränser utgörs av sjögränser och
hundratals miljoner passagerare passerar genom unionens hamnar varje år.
Europas energitrygghet är till stor del beroende av sjötransport och av
sjöfartsinfrastruktur. Den betydande ökningen av medlemsstaternas flottor och
lämplig hamninfrastruktur (t.ex. LNG-anläggningar) bidrar till en välfungerande
energimarknad och en tryggad energiförsörjning och därmed till välfärden för de
europeiska medborgarna och europeisk ekonomi som helhet. </span></div>
<br />
<div style="margin: 0px 0px 0px 87px;">
<br /></div>
<br />
<div style="margin: 0px 0px 0px 87px;">
<span style="font-size: 11.5pt; margin: 0px;">EU
och dess medlemsstater har därför strategiska intressen, inom hela det globala
marina området, när det gäller att identifiera och möta säkerhetsutmaningar med
koppling till havet och till sjögränsernas förvaltning. Europas medborgare
förväntar sig effektiva och kostnadseffektiva lösningar för skyddet av det
marina området, inklusive gränser, hamnar och offshoreanläggningar, för att
säkra handel till havs, hantera potentiella hot från olaglig verksamhet till
havs och på bästa sätt utnyttja havets potential för tillväxt och
sysselsättning, och samtidigt skydda havsmiljön. </span></div>
<br />
<div style="margin: 0px 0px 0px 87px;">
<br /></div>
<br />
<div style="margin: 0px 0px 0px 87px;">
<span style="font-size: 11.5pt; margin: 0px;">Europeiska
unionens strategi för sjöfartsskydd omfattar såväl de inre som de yttre
aspekterna av unionens sjöfartsskydd. Den fungerar som en övergripande ram och
bidrar till ett stabilt och säkert globalt marint område i enlighet med den
europeiska säkerhetsstrategin (ESS) samtidigt som den säkerställer
samstämmighet med EU-politik, i synnerhet den integrerade havspolitiken, och
med strategin för inre säkerhet i Europeiska unionen. </span></div>
<br />
<div style="margin: 0px 0px 13px;">
<br /></div>
<br />
<div style="margin: 0px 0px 13px;">
<span style="margin: 0px;"><span style="font-family: calibri;">Alla, som läser detta,
förundras naturligtvis över att denna mycket tydliga inriktning inte tycks
utgöra en grund för planeringen av vårt framtida marina försvar. Men man kan
också lyfta blicken något och konstatera, att inte ens texterna i
Lissabonfördraget eller i EU säkerhetsstrategi tycks spela någon roll i vår
försvarsplanering, som mest fortsätter på ett gammalmodigt sätt från det kalla
krigets tid – ofta följt av frågor hur vi ska agera när katastrofen redan
inträffat och kriget drabbat oss. Det är så dags då!</span></span></div>
<br />
<div style="margin: 0px 0px 13px;">
<span style="margin: 0px;"><span style="font-family: calibri;">Hur kan vi fortsätta att hantera
försvarsfrågan så ogenomtänkt och oprofessionellt?</span></span></div>
<br />
<div style="margin: 0px 0px 13px;">
<span style="margin: 0px;"><span style="font-family: calibri;">I själva verket har ju
alla självständiga stater faktiskt ett grundläggande behov av ett försvar i
någon bemärkelse och det tycks man ha missat totalt, när man mest håller på med
hotbilder. Den svenska staten – och det svenska samhället – har faktiskt redan
i dag ett behov av att kunna upprätthålla sin suveränitet och vi har därför ett
tydligt behov av ett incidentförsvar i luften, till sjöss och på marken. Vi
måste av rent folkrättsliga skäl kunna upprätthålla statsgränsernas okränkbarhet
på ett trovärdigt sätt och även med vapenmakt om så krävs. Här finns det alltså
en första nivå för hur vi bör bygga upp ett trovärdigt försvar. Men eftersom en
framtida säkerhetspolitisk utveckling i dag ter sig alltmer oförutsebar, så
behöver vi också förmågor, som redan i fred snabbt ska kunna bygga upp en
tröskel med lämpliga förband – utöver behoven för ett incidentförsvar – så att någon
– vem det vara må och efter våra egna överväganden – inte frestas att skapa
eller bedriva någon säkerhetshotande verksamhet riktad mot vårt land eller mot
våra medborgare. </span></span></div>
<br />
<div style="margin: 0px 0px 13px;">
<span style="margin: 0px;"><span style="font-family: calibri;">Om man sedan granskar EU
säkerhetsstrategi, så finner man, att det finns verksamheter på högre
”krigföringsnivå”, som vi borde uppmärksamma bättre. Där skriver man för övrigt,
att någon storskalig aggression mot någon medlemsstat i dag inte är trolig,
vilket kanske borde noteras, men vi ska, enskilt eller tillsammans, kunna
hantera hot mot vår säkerhet i form av:</span></span></div>
<br />
<div style="margin: 0px 0px 0px 48px; text-indent: -18pt;">
<span style="margin: 0px;"><span style="margin: 0px;"><span style="font-family: calibri;">-</span><span style="font-size-adjust: none; font-stretch: normal; font: 7pt "Times New Roman"; margin: 0px;">
</span></span></span><span style="margin: 0px;"><span style="font-family: calibri;">Terrorism</span></span></div>
<br />
<div style="margin: 0px 0px 0px 48px; text-indent: -18pt;">
<span style="margin: 0px;"><span style="margin: 0px;"><span style="font-family: calibri;">-</span><span style="font-size-adjust: none; font-stretch: normal; font: 7pt "Times New Roman"; margin: 0px;">
</span></span></span><span style="margin: 0px;"><span style="font-family: calibri;">Spridning av
massförstörelsevapen</span></span></div>
<br />
<div style="margin: 0px 0px 0px 48px; text-indent: -18pt;">
<span style="margin: 0px;"><span style="margin: 0px;"><span style="font-family: calibri;">-</span><span style="font-size-adjust: none; font-stretch: normal; font: 7pt "Times New Roman"; margin: 0px;">
</span></span></span><span style="margin: 0px;"><span style="font-family: calibri;">Regionala
konflikter</span></span></div>
<br />
<div style="margin: 0px 0px 0px 48px; text-indent: -18pt;">
<span style="margin: 0px;"><span style="margin: 0px;"><span style="font-family: calibri;">-</span><span style="font-size-adjust: none; font-stretch: normal; font: 7pt "Times New Roman"; margin: 0px;">
</span></span></span><span style="margin: 0px;"><span style="font-family: calibri;">Stater i
upplösning och</span></span></div>
<br />
<div style="margin: 0px 0px 13px 48px; text-indent: -18pt;">
<span style="margin: 0px;"><span style="margin: 0px;"><span style="font-family: calibri;">-</span><span style="font-size-adjust: none; font-stretch: normal; font: 7pt "Times New Roman"; margin: 0px;">
</span></span></span><span style="margin: 0px;"><span style="font-family: calibri;">Organiserad
brottslighet.</span></span></div>
<br />
<div style="margin: 0px 0px 13px;">
<span style="margin: 0px;"><span style="font-family: calibri;">I en kommande översyn av
säkerhetsstrategin kan det tänkas, att ”smygande angrepp” eller ”små gröna män”
tillkommer, men vad som kanske kan vara svårt att förstå i Sverige är, att
verksamheter som på detta sätt hotar vårt samhälle också måste kunna bekämpas också
av vår försvarsmakt. Det rör sig ingalunda enbart om polisiära uppgifter och vi
måste tankemässigt anamma detta innan det blir alltför sent. Är det
”Ådalen-komplexet” som ännu hindrar tankeverksamheten? </span></span></div>
<br />
<div style="margin: 0px 0px 13px;">
<span style="margin: 0px;"><span style="font-family: calibri;">Terrorismen sätter redan
i dag liv på spel, leder till stora kostnader och strävar efter att underminera
öppenheten och toleransen i våra samhällen och utgör ett växande strategiskt
hot mot hela Europa. Flera terroriströrelser har allvarliga stridsmedel och
andra resurser och är beredda att tillgripa obegränsat våld för att orsaka
massiv skada och död – även i Sverige. Terrorism kan även kopplas till
spridning av massförstörelsevapen, som alltså inte enbart handlar om kärnvapen,
utan också mer eller mindre giftiga kemiska ämnen av många olika slag och som
vi måste kunna möta – innan det blir något tillslag i vårt land.</span></span></div>
<br />
<div style="margin: 0px 0px 13px;">
<span style="margin: 0px;"><span style="font-family: calibri;">De många regionala
konflikter, som blossat upp efter det kalla krigets låsningar, kan också ha en
terroristanknytning. Detta glömmer vi oftast bort och tror oss, mycket naivt,
förstå, att dessa nya konflikter mest bara förorsakar en mer eller mindre
omfattande flykting- eller migranttrafik och som vi tror oss kunna hantera på
ett rimligt sätt. Sådana konflikter kan många gånger också direkt förorsaka
staters sammanbrott eller upplösning och hela västvärlden har dessvärre
svårigheter, att förstå att stater i exempelvis Mellanöstern eller Afrika
oftast inte är baserade på någon folklig demokratisk gemenskap eller något
liknande, utan på stammar och klaner, som i grunden är varandras fiender,
vilket ständigt är ett problem för landet och för andra bedömares förståelse.
Det handlar inte om ”regeringen eller ”oppositionen”, som det ofta anges i våra
media, utan om urgamla, ärvda motsättningar eller rent av strider mellan olika
stammar eller klangrupperingar. Denna typ av inbördeskonflikter har numera en
tendens att eskalera och extremism i olika former kan i sin tur resultera i terroristorganisationer,
som även de kan förlägga verksamheter i Europa – och i Sverige.</span></span></div>
<br />
<div style="margin: 0px 0px 13px;">
<span style="margin: 0px;"><span style="font-family: calibri;">Alla de företeelser, som
anges i EU säkerhetsstrategi, kan naturligtvis också resultera i organiserad
brottslighet; något som vi inledningsvis kan ha haft svårt att tro. I Sverige
förvånas ganska många över hur omfattande narkotikatrafiken verkligen är på
global nivå; för visst berör det också lilla Sverige! Människohandeln, som
sedan många år smugglat framför allt afrikaner över Medelhavet, kan ses som ett
exempel på en annan organiserad brottslighet och som EU har svårt att hantera –
inte minst eftersom Libyen, som länge varit ett ”basområde” för
människosmugglingen, numera mest är en ”stat i upplösning”. Det skulle behövas
radikalt annorlunda ingripanden för att förhindra smugglarnas flytetyg från att
ens lämna stränderna eller hamnarna i Libyen! Plats för en FN-sanktionerad och
mera offensivt inriktad EU-operation Sophia!</span></span></div>
<br />
<div style="margin: 0px 0px 13px;">
<span style="margin: 0px;"><span style="font-family: calibri;">På en något högre
konfliktnivå har det redan visat sig vid studier, att Sverige är mycket
känsligt för avbrott i varutillförseln i allmänna termer och inte ”bara” i
oljeimporten. Det kan tänkas att någon illvillig – stat eller annan
organisation – skulle vilja påverka den svenska statens agerande i något som
man uppfattar som ett viktigt avseende och då visar det sig att vi med tiden
har blivit mycket känsliga för den gamla påtryckningsformen blockad.
Diskussionerna har ju det senaste året ofta handlat om Gotland och ett
eventuellt ryskt agerande där, men den stora svagheten med Gotlands och alla
gutars säkerhet kanske främst ligger i, att om hamnen i Visby stängs, så blir det
kanske inom ett par dygn svårigheter med dagligvaror för öns hela befolkning.
Även Sveriges uthållighet på flera områden är så begränsad, att det inte skulle
behövas en större stats resurser, för att få tydliga effekter i landet och hos
befolkningen. Det kanske räcker med att någon terroristorganisation minerar
Göteborgs hamn och därmed tillfogar hela landet svåra försörjningsproblem - och
vi har ju dessutom dragit in den lilla symboliska styrka som vi tidigare hade i
Göteborg.</span></span></div>
<br />
<div style="margin: 0px 0px 13px;">
<span style="margin: 0px;"><span style="font-family: calibri;">Vår försvarspolitik får alltså
inte mest inriktas på krigföring på högsta nivå. Försvaret måste kunna sättas in
betydligt tidigare och för att motverka störningar av olika slag i vårt
samhälle. Bevakningsförband, amfibieenheter, patrullfartyg och jaktflyg skulle
här ha en tydlig plats och med klara uppgifter redan i fredstid. En medvetenhet
om vårt medlemskap i EU och därmed i unionens säkerhetsstrategier borde också
sätta sin prägel i frågorna om var våra förband och enheter ska kunna uppträda
och verka geografiskt. Talesättet, att vi bara ska kunna verka i Sverige och
inte i internationella insatser, blir därmed mera reducerat till ett politiskt
slagord, än anpassat till vår nuvarande säkerhetspolitiska verklighet.</span></span></div>
<br />
<div style="margin: 0px 0px 13px;">
<span style="margin: 0px;"><span style="font-family: calibri;">I dagarna har vår vilande
värnplikt aktualiserats, men mest för att man genom selektiva åtgärder ska
kunna fylla de förband och enheter, som vi enligt försvarsbesluten ska kunna
sätta upp. Risken finns då, att en återupptagen värnplikt blir en återgång till
den ganska mekaniska form av ”förbandsproduktion”, som vårt försvar led av
under det kalla krigets avslutande tid. Nu måste vi inse, att även våra mer
eller mindre värnpliktsbemannade enheter – om det nu blir några – måste vara
tillgängliga redan i fred och bör kunna lösa enklare stridsuppgifter kanske redan
efter ungefär 3 månaders tjänstgöring och mera komplicerad verksamhet efter 6
månader. Systemet för förbandsproduktion enligt tidigare modell fyller i dag annars
knappast någon säkerhetspolitisk roll och även värnpliktsbemannade förband
måste finnas tillgängliga redan i fred och helst på ett flexibelt sätt som
medger ”beredskapsövningar” eller inkallelser till kompletterande utbildning
över tiden. Vid ett möjligt behov av en säkerhetspolitisk markering ska dock
alla kunna kallas in för att bli en del av den tröskel, som då kan vara ett
sätt att på ett trovärdigt sätt hindra en eskalering av en konflikt och att
”försvara freden” för det är ju detta som är försvarets egentliga uppgift.</span></span></div>
<br />
<div style="margin: 0px 0px 13px;">
<span style="margin: 0px;"><span style="font-family: calibri;">Vårt försvar måste alltså
kunna agera över ett betydligt bredare spektrum och inte enbart inriktas på att
kunna möta ett ganska osannolikt och enbart konventionellt ryskt angrepp. Så
har vår försvarsplanering redan sett ut alltför länge, men det mest intressanta
med ett nytt och annat synsätt är, att vi nu kan och bör genomföra försvar i
enlighet med EU säkerhetsstrategier redan under fredsförhållanden och i nära
samarbete med andra EU-medlemsstater och alldeles oberoende om de är medlemmar
i Nato eller inte.</span></span></div>
<br />
<div style="margin: 0px 0px 13px;">
<span style="margin: 0px;"><span style="font-family: calibri;">Det är samtidigt svårt
att undvika funderingar kring vår Försvarsmakts verksamheter i dagens samhälle
och därmed också kring frågor om hur vi bör organisera landets försvar. Att ha
en sammanslagen organisation av Försvarsmaktens typ baserades en gång på att
man ansåg, att delarna hade en gemensam uppgift, men sådana tankar verkar mest
lite nattståndna i dagens mycket diversifierade värld. Operativt samarbete med
våra EU- grannar borde i stället förberedas och genomföras redan i dag och på
dagens konfliktnivå för att samordnat verka för en fortsatt fredlig utveckling.
Därför borde självständiga försvarsgrenar snarast återskapas, så att även det
många gånger komplicerade internationella samarbetet kan underlättas – och i
alla fall inte försvåras som det tyvärr blivit ibland. Kunde vi dessutom skapa
en strategisk ledning nära eller i regeringskansliet, så skulle vi kanske kunna
se fram emot ett riktigt bra fungerande försvar av landet och för att undvika
att de konfliktanledningar, som trots allt finns, får eskalera till en kritisk
nivå.</span></span></div>
<br />
<div style="margin: 0px 0px 13px;">
<span style="margin: 0px;"><span style="font-family: calibri;">Vi har alltså ett
omfattande behov av förändringar och omprioriteringar inom vår försvarspolitik
och då duger det inte, att mest bara renovera ett föråldrat invasionsförsvar. </span></span></div>
<br />
<div style="margin: 0px 0px 13px;">
<span style="margin: 0px;"><span style="font-family: calibri;">Vi måste tänka bättre än
så!</span></span></div>
<b></b><i></i><u></u><sub></sub><sup></sup><strike></strike><span style="font-family: calibri;"></span>Magnus Hhttp://www.blogger.com/profile/12653867528307343628noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-5673476528944160126.post-28138969277705177812017-12-04T17:05:00.002+01:002017-12-04T17:05:51.278+01:00Marint intressant bokInom kort kommer "Allmän sjökrigshistoria 1965- 2000" att finnas till försäljning och läsning via SMB, som bistått med råd och dåd under den ganska långa tid, som jag inte visste hur jag skulle kunna fullfölja det uppdrag som jag en gång i tiden fick av amiralen Bengt Lundvall.<br />
<br />
Rekommenderas!<br />
<br />
<br />Magnus Hhttp://www.blogger.com/profile/12653867528307343628noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-5673476528944160126.post-44132778083201343742017-09-24T11:37:00.001+02:002017-09-24T11:37:15.454+02:00Någon ordning får det vara - även i försvarsdebatten!<span style="margin: 0px;"><span style="font-family: calibri;">Häromdagen gick den ryske
utrikesministern, Lavrov, ut med ett uttalande om att svenskarna nog var i
behov av psykisk vård, eftersom de tydligen ansåg att Ryssland skulle komma och
anfalla landet. På något sätt ligger väl orsaken till uttalandet i att han i
den svenska debatten kunnat uppfatta, att det finns uppfattningar i Sverige,
som snarare borde hållas hemliga; särskilt om de skulle återspegla vår
beredskapsplanläggning. Troligen togs uttalandet emot som lite egendomligt av
de flesta andra bedömarna, men snarare påvisar det kanske att vi själva har
svårigheter för att skilja på begreppen säkerhetspolitik, försvarspolitik och
operativ planläggning. Om Lavrov sett öppna uppgifter om vår planläggning för
att möta ett kuppanfall, så är hans kommentar kanske inte så egendomlig.
Sammanblandningen av olika nivåer förenklar det ju knappast heller för oss själva,
att föra en vettig försvarspolitisk debatt i landet. Den översta nivån; vår
säkerhetspolitik styrs ju mera av att vi är medlemmar i EU och att vi sedan
många år tillbaka haft hemliga direktkontakter med vissa Nato-stater; om än
inte med Nato. Försvarspolitiken handlar kanske mest om materielsamarbeten med
andra stater, men också om våra förberedelser för försvaret av landet i bredare
bemärkelse, medan den operativa planläggningen, som bör vara hemligstämplad,
mera handlar om praktiska förberedelser för användningen av vårt försvar i ett
akut fall. Jag tror det vore bra om man kunde särskilja dessa klart olika
nivåer från varandra i vår försvarsdebatt – och kanske så att inte Lavrov
behöver göra flera uttalanden om de konstiga svenskarna, som tydligen känner
sig hotade av Ryssland, som ju i dagens säkerhetspolitiska läge exporterar
betydande kvantiteter olja till väst; bland andra till Sverige. Om således
kuppförsvarsplanläggningen ser ut på ett sätt, så är det inte säkert att vår
säkerhetspolitik entydligt bedrivs på ett parallellt spår. Det är inte utan att
man får svenska nationalromantiska idéer från forna tider i tankarna på något
sätt! Som Hattregimen under 1700-talet, eller…?</span></span><br />
<br />
<div style="margin: 0px 0px 13px;">
<span style="margin: 0px;"><span style="font-family: calibri;">En annan aspekt handlar
om hur vi ser på våra möjligheter att välja lämpliga strategiska handlingsvägar
inom de olika nivåerna och även här har vi nog kört fast betydligt i vår
försvarsdebatt, där vi mest diskuterar ett operativt exempel och inte breddar
debatten så som dagens förutsättningar faktiskt borde inbjuda till. Under det
kalla krigets tid handlade nästan all försvarspolitisk om ett ganska statiskt
operativt tänkande kring ett mobiliserande invasionsförsvar och debatten fördes
mera om vilka vapensystem, som kunde sänka flest landstigningsbåtar och som vi
därför borde satsa på. Hur och varför vår sedan länge föråldrade säkerhetspolitik fortfarande
leder in oss i en sådan återvändsgränd diskuteras nästan aldrig och det hemliga
västsamarbetet får man väl inte knysta om! </span></span></div>
<br />
<div style="margin: 0px 0px 13px;">
<span style="margin: 0px;"><span style="font-family: calibri;">Ett sätt att befria sig
från det förgångna kunde kanske vara att studera, om det finns någon bra
strategisk vägledning, som kunde hjälpa oss på traven. Jag vet, att strategi
tidigare nästan var ett fult ord och jag har personligen upplevt, att en högt
uppsatt svensk militär uttalade att ”Sverige är ett så litet land, att vi inte
har någon strategi” – ett märkligt uttalande, som kanske sätter fingret på den
djupare orsaken till dagens sammanblandningar. Eftersom litteraturen på området
dessutom ofta skiljer på militär och marin strategi, så kan det i Sverige lätt uppfattas
som en del av den ständiga försvarsgrensstriden, men så är det faktiskt inte.
Det är <i style="mso-bidi-font-style: normal;">inte </i>ett val mellan
konkurrerande handlingssätt, utan snarare val i olika tidsperspektiv och det borde
vi nog uppmärksamma bättre. Vår gamla position om att vara väl förberedda när kriget
kommer har nog en lägre relevans i dagens värld, där vi snarare aktivt bör arbeta
för landets säkerhet redan nu i fred och så att det inte blir krig. Detta
ställer förstås många gamla tankar på tvären, men om vi vill uppfattas som
seriösa i vår säkerhetspolitik, så måste det till en del förändringar i vår
tankevärld – och det är inte ens säkert att det blir billigare heller!</span></span></div>
<br />
<div style="margin: 0px 0px 13px;">
<span style="margin: 0px;"><span style="font-family: calibri;">En intressant författare
är Ken Booth, som i sin bok <i style="mso-bidi-font-style: normal;">Navies and
Foreign Policy</i> från 1977 delar upp hur en stats säkerhet kan byggas med
väpnade styrkor i tre kategorier:</span></span></div>
<br />
<div style="margin: 0px 0px 0px 48px; text-indent: -18pt;">
<span style="margin: 0px;"><span style="margin: 0px;"><span style="font-family: calibri;">-</span><span style="font-size-adjust: none; font-stretch: normal; font: 7pt "Times New Roman"; margin: 0px;">
</span></span></span><span style="margin: 0px;"><span style="font-family: calibri;">En
diplomatisk roll</span></span></div>
<br />
<div style="margin: 0px 0px 0px 48px; text-indent: -18pt;">
<span style="margin: 0px;"><span style="margin: 0px;"><span style="font-family: calibri;">-</span><span style="font-size-adjust: none; font-stretch: normal; font: 7pt "Times New Roman"; margin: 0px;">
</span></span></span><span style="margin: 0px;"><span style="font-family: calibri;">En polisiär
funktion samt</span></span></div>
<br />
<div style="margin: 0px 0px 13px 48px; text-indent: -18pt;">
<span style="margin: 0px;"><span style="margin: 0px;"><span style="font-family: calibri;">-</span><span style="font-size-adjust: none; font-stretch: normal; font: 7pt "Times New Roman"; margin: 0px;">
</span></span></span><span style="margin: 0px;"><span style="font-family: calibri;">En militär
roll</span></span></div>
<br />
<div style="margin: 0px 0px 13px;">
<span style="margin: 0px;"><span style="font-family: calibri;">Vad den militära rollen
kan innebära är närmast en självklarhet. Det handlar om hur olika
styrkor/förband kan användas i krig och det är väl främst - eller kanske nästan
enbart – inom den kategorin, som vi hittills diskuterat, byggt upp och planerat
vårt försvar. Det som borde tillkomma är de två andra huvudfunktionerna. </span></span></div>
<br />
<div style="margin: 0px 0px 13px;">
<span style="margin: 0px;"><span style="font-family: calibri;">Den diplomatiska rollen
är väl så viktig och kan handla om mycket från fredsmässiga örlogsbesök till
deltagande i internationella övningar av den typ vi nyligen sett i våra
hemmafarvatten. Om rollen breddas något så kan internationella stöd- eller
hjälpaktioner räknas in i den diplomatiska rollen, så som i dagarna flera
länder bistår orkanoffer i Karibien på många olika sätt. Det är inte bara USA
och UK, utan även Nederländerna, som sänt dit sina örlogsfartyg för att bistå
med snabb nödhjälp och vattenförsörjning, utan också med sjukvård och reparationsresurser.
Visst skulle även Sverige kunna verka inom denna kategori – varför inte med
nödhjälp i katastrofområden?</span></span></div>
<br />
<div style="margin: 0px 0px 13px;">
<span style="margin: 0px;"><span style="font-family: calibri;">I den polisiära rollen
kan man förstås bidra till internationell säkerhet och stabilitet genom en
marin närvaro; något som kanske vore en tydlig markering från svensk sida i
situationer, där annars enbart större makter kommer i fråga och då
konfrontationer kan ligga nära.</span></span></div>
<br />
<div style="margin: 0px 0px 13px;">
<span style="margin: 0px;"><span style="font-family: calibri;">Vi har alltså en hel del
att ta upp till diskussion om hur vår försvars- och säkerhetspolitik kan och
borde utformas i den nya globaliserade världen. Att bara återgå till hur det var ställt under det kalla krigets tid skulle nog leda helt fel - nu också!</span></span></div>
<b></b><i></i><u></u><sub></sub><sup></sup><strike></strike><span style="font-family: calibri;"></span>Magnus Hhttp://www.blogger.com/profile/12653867528307343628noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-5673476528944160126.post-72813378974266770322017-07-21T14:27:00.000+02:002017-07-21T14:27:05.659+02:00Vår framtida säkerhetspolitik<span style="margin: 0px;"><span style="font-family: calibri;">Många nya fakta har
kommit på bordet om hur Sverige faktiskt hanterade sin säkerhets- och
försvarspolitik under det kalla krigets tid, men ännu frodas myterna om landet,
där många invånare trodde - och kanske fortfarande tror - att vi stod över Öst-väst-konflikten
och att neutralitet skulle råda i händelse av krig. Det kan därför finnas
anledning, att kortfattat relatera verkligheten, trots att den visar, att annars
högt skattade svenska politiska förgrundsfigurer kanske medverkat i att vilseföra
de svenska medborgarna.</span></span><br />
<span style="margin: 0px;"><span style="font-family: calibri;">Vid krigsslutet var
Sverige fortfarande lätt omskakat av att vi hade tvingats göra avsteg från vår
deklarerade neutralitet, men vi hade klarat oss utan att bli inblandade i det
pågående kriget och det var förstås det allra viktigaste. Sverige låg oskadat i
ett Europa som var svårt skadat av kriget. I Storbritannien vann Labour-partiet
överraskande parlamentsvalet 1945 och därmed hade den svenska regeringen sina
partivänner vid makten i London. Samtidigt intensifierade kommunisterna sina verksamheter
i det krigströtta Västeuropa och även i Sverige märktes detta subversiva hot, något
som bekymrade den nye svenske statsministern, Tage
Erlander, mycket. </span></span><br />
<br />
<div style="margin: 0px 0px 13px;">
<span style="margin: 0px;"><span style="font-family: calibri;">På ett mera övergripande
plan ledde det kommunistiska hotet till att britterna försökte samordna det västeuropeiska
försvaret mot ett hotande sovjetiskt angrepp.</span><a href="https://www.blogger.com/blogger.g?blogID=5673476528944160126#_ftn1" name="_ftnref1" style="mso-footnote-id: ftn1;" title=""><span style="margin: 0px;"><span style="margin: 0px;"><span style="margin: 0px;"><span style="font-family: "Calibri","sans-serif"; font-size: 11pt; line-height: 115%; margin: 0px;">[1]</span></span></span></span></a><span style="font-family: calibri;">
Ett resultat av detta var 1948 tillkomsten av Västeuropeiska unionen, WEU,
medan en tänkt (?) Nordeuropeisk union förekoms av de skandinaviska
försvarsförhandlingarna, som sägs ha initierats av utrikesminister Undén vid
ett nordiskt utrikesministermöte i Oslo i februari 1948 <span style="margin: 0px;"> </span>Även amerikanarna reagerade för det
kommunistiska hotet och lanserade Marshallhjälpen. Den svenska förhandlingsgruppen
vid förhandlingarna om Marshallplanen, OEEC-förhandlingarna, leddes av Dag
Hammarskjöld, som lyckades så bra med detta, att även Sverige fick del av
hjälpen, trots att vi ju inte alls var krigshärjade. Det politiska syftet med Marshallhjälpen
var ju å andra sidan faktiskt att få fart på den europeiska ekonomin, så att den
kommunistiska offensiven under Kominforms ledning skulle hejdas och Sverige kunde
förstås påtagligt bidra till detta med sin helt oskadade produktionsapparat. </span></span></div>
<div style="margin: 0px 0px 13px;">
<span style="margin: 0px;"></span><span style="margin: 0px;"><span style="font-family: calibri;">Den förstärkta
försvarsberedskapen upphörde den 1 juli 1945 för den svenska krigsmakten, som
då återgick till sin fredsorganisation, som i sin tur byggde på 1942 års
försvarsbeslut. Nu förbereddes ett nytt försvarsbeslut
genom 1945 års försvarskommitté och grundat på bl a ÖB svaret 1947 som
alternativ till de tre lägre alternativen som kommittén beställt. Märkligt lite
handlade det i något av alternativen om erfarenheterna från beredskapsårens
neutralitet och vad det kunde betyda i försvarsförmågor exempelvis vad avsåg
flygvägarna över Sverige i händelse av en ny stormaktskonflikt i Europa eller
hur vår importsjöfart skulle kunna skyddas vid en sådan konflikt.</span></span></div>
<br />
<div style="margin: 0px 0px 13px;">
<span style="margin: 0px;"><span style="font-family: calibri;">På ett mera praktiskt
plan inleddes redan 1945 ett svenskt försvarssamarbete med britterna, då
efterkrigsminsvepningarna inleddes i våra farvatten och under brittisk ledning.
Hotet från Sovjetunionen motiverade redan då samtal mellan den svenska marinen
och den brittiska och man kom därför överens om att om det blev krig, så skulle
Sverige svara för krigföringen nord om latituden genom Klaipeda och britterna
syd om den – enkelt och lättförståeligt! Berlinkrisen inträffade 1948 och det
amerikanska strategiska flyget frambaserades till baser i Storbritannien samtidigt
som vårt samarbete med britterna hamnade i bakgrunden, då Nato bildades 1949. Sverige
ansåg sig då ha ett strategiskt behov av att hålla an med en Nato-anslutning,
eftersom Finland ju fortfarande till del styrdes av en sovjetisk grupp under
Zjdanovs ledning. Men vi hade ju våra försvarspolitiska kopplingar till
Storbritannien, som kunde förse oss med modern materiel och nu, framför allt,
med moderna jaktflygplan – J 28 Vampire, J 30 Mosquito och J 33 Venom -
parallellt med en import av amerikansk överskottsmateriel – J 26 Mustang -
redan från 1945. Möjligen bidrog den svenska återhållsamheten till att Finland
inte drabbades av det öde som drabbade Tjeckoslovakien vid Pragkuppen i slutet
av februari 1948 och till att landet i stället kunde teckna ett avtal om
Vänskap, Samarbete och Bistånd med Sovjetunionen, VSB-avtalet, i mitten av
februari 1948!</span></span></div>
<div style="margin: 0px 0px 13px;">
<span style="margin: 0px;"></span><span style="margin: 0px;"><span style="font-family: calibri;">Nu inleddes det kalla
kriget och där Nato i vårt närområde hade den övergripande strategiska
kontrollen över Östersjöutloppen, medan Sovjetunionen – från 1955
Warszawapakten, WP – behärskade hela den södra och östra delen av Östersjön.
Men enligt den amerikanska uppfattningen, hade Sverige placerat sig utanför
västsamordningen, trots att vi hade en operativ samordning med britterna, som i
det tysta försökte få amerikanarna att förstå den svenska positionen. De
samordningsfrågor som fanns, handlade i mycket om gemensamma åtgärder i en
konflikts inledning, medan exempelvis markoperativa frågor hade lägre prioritet
och kunde hanteras senare. Vi samordnade samtidigt en del frågor, som hade
hanterats vid de skandinaviska försvars-förhandlingarna som exempel
minspärrningen av Öresund tillsammans med danskarna, luftförsvaret av Danmark
och södra Norge med stöd av våra nya kryssare, men viktigast var nu, att vi
byggde upp vårt luftförsvar mot öster. Därmed skyddade vi ju också västs baser
för det strategiska flyget i Storbritannien mot möjliga sovjetiska anfall.</span></span></div>
<div style="margin: 0px 0px 13px;">
<span style="margin: 0px;"></span><span style="margin: 0px;"><span style="font-family: calibri;">Med britterna hade vi alltså redan nu ett dolt samarbete och när det brittiske flygministern
Henderson i januari 1951 besökte Sverige, lät statminister Erlander och
försvarsminister Vougt honom förstå, att de bedömde att Sverige tämligen
omgående skulle bli indraget i en eventuell öst-väst-konflikt- något som man i
dag helt glömt bort! Henderson ansåg då att han behövde ett bättre underlag och
det bestods av Vougt i ett hemligt PM, där det svenska försvarets planläggning,
organisation och utrustning presenterades! Denna PM studerades grundligt av
britterna</span><a href="https://www.blogger.com/blogger.g?blogID=5673476528944160126#_ftn2" name="_ftnref2" style="mso-footnote-id: ftn2;" title=""><span style="margin: 0px;"><span style="margin: 0px;"><span style="margin: 0px;"><span style="font-family: "Calibri","sans-serif"; font-size: 11pt; line-height: 115%; margin: 0px;">[2]</span></span></span></span></a><span style="font-family: calibri;">,
som uppfattade att Sverige på något sätt ändå ville vara en deltagare i det
västliga samarbetet inom Nato, och den blev en grundhandling vid de informella
operativa överläggningar som skedde ombord på HMS <i style="mso-bidi-font-style: normal;">Indomitable </i>på ett örlogsbesök i Stockholm redan i juni samma år.
Vid parlamentsvalen i Storbritannien samma år förlorade Labour makten och
därmed minskade den svenska regeringens möjligheter till direktkontakt
ministrar emellan, men det beslöts att de hemliga kontakterna nu i stället
skulle fortsätta på försvarsgrensnivå. Sverige stod nu inför ett stort problem.
Hur skulle man kunna övertyga amerikanarna om vår västinriktning?</span></span></div>
<br />
<div style="margin: 0px 0px 13px;">
<span style="margin: 0px;"><span style="font-family: calibri;">I Sverige var det
statsminister Erlander som personligen hade hållit i frågorna om den hemliga västsamordningen,
men efter kommunalvalen 1950 ansåg han sig behöva en medhjälpare och det blev
Dag Hammarskjöld som utsågs till konsultativt statsråd, trots att han inte ens
var partimedlem, men mot ett löfte att få bli landshövding i Uppsala 1953, då
den befattningen skulle bli ledig! Såvitt jag kan förstå, var det också
Hammarskjöld, som arrangerade och deltog i ”Halmstadssamtalen</span><a href="https://www.blogger.com/blogger.g?blogID=5673476528944160126#_ftn3" name="_ftnref3" style="mso-footnote-id: ftn3;" title=""><span style="margin: 0px;"><span style="margin: 0px;"><span style="margin: 0px;"><span style="font-family: "Calibri","sans-serif"; font-size: 11pt; line-height: 115%; margin: 0px;">[3]</span></span></span></span></a><span style="font-family: calibri;">”,
där nu den svenska säkerhetspolitiska situationen diskuterades med den brittiske
utrikesministern Herbert Morrison och kanske också med statministrarna i
Danmark och Norge, som ”råkade” komma till Halmstad, som det sades till pressen. </span></span><span style="margin: 0px;"><span style="font-family: calibri;">Nu gällde det för Sverige
att tydligt framföra sin ståndpunkt för den amerikanske presidenten Truman! </span></span></div>
<br />
<div style="margin: 0px 0px 13px;">
<span style="margin: 0px;"><span style="font-family: calibri;">I Washington var då Erik
Boheman svensk ambassadör och hans ungdomsvän Dean Acheson var amerikansk
utrikesminister och tillsammans kunde de i det tysta arrangera ett möte mellan
Truman och Erlander. I svenska media angavs, att Erlander skulle resa till
Amerika för att träffa sina utvandrade släktingar, men det var alltså president
Truman som han skulle träffa och det gjorde han i all hemlighet den 14 april
1952. Resultatet från mötet var, att Sverige nu kunde uppfattas som en hemlig medlem
av Nato och att det
försvarspolitiska samarbetet med USA kunde starta igen – trots den svenska
förmenta neutralitetspolitiken. Det hemliga samarbetsavtalet översändes
därefter till Stockholm för undertecknande och det färdiga dokumentet
levererades i Washington i juli av Hammarskjöld.</span></span></div>
<div style="margin: 0px 0px 13px;">
<span style="margin: 0px;"></span><span style="margin: 0px;"><span style="font-family: calibri;">Ett allvarligt och tydligt tecken på
den verkliga svenska inställningen var kanske att ett svensk signalspaningsflygplan i juni 1952 sköts ner på nästan samma ställe, där ett amerikansk signalspaningsflygplan hade skjutits ner året innan. Den nedskjutningen hade lett till att Truman redan 1951 förbjöd de amerikanska spaningsflygningarna
över Östersjön. Nu övertog Sverige uppgiften och det resulterade i en nästan
likadan nerskjutning; bara två månader efter Erlanders USA-besök! Och för att dölja verkligheten något kallades
incidenten i Sverige för ”Catalinaaffären” i stället för ”DC 3affären”, som
kanske varit mera relevant. Sverige var nu i verkligheten ett västallierat land
och om detta rådde inga som helst tvivel i Sovjetunionen, men de svenska
medborgarna ställdes utanför denna insikt. Det var bara en inre krets i den
socialdemokratiska ledningen, som kände till detta men, framför allt, fick inte utrikesminister Östen Undén någon
orientering om verkligheten.</span></span></div>
<div style="margin: 0px 0px 13px;">
<span style="margin: 0px;"></span><span style="margin: 0px;"><span style="font-family: calibri;">En mycket stor försvarspolitisk
förändring inträffade då Brezjnev 1960 beslöt, att bygga upp den sovjetiska
kärnvapenförmågan till en nära nog orimlig nivå. Man kan kanske tycka, att
detta beslut på något sätt skulle påverka den svenska försvarspolitiken, men
det gjorde det egentligen inte alls. Vi hade vid försvarsbeslutet 1958 bestämt
oss för att tillverka egna taktiska kärnladdningar, men den interna opinionen
inom det socialdemokratiska partiet blev så stark, att beslutet bara föll bort
– trots att den tilltänkta försvarsplanen byggde på att vi skulle kunna sätta
in kärnvapen mot sovjetiska utskeppningshamnar. </span></span></div>
<br />
<div style="margin: 0px 0px 13px;">
<span style="margin: 0px;"><span style="font-family: calibri;">Då hade vi dessutom
importerat ett ”programbudgeteringssystem”, FPE, från USA och ambitionen var
säkert riktig och rimlig, men med försvarsbeslutet 1958 hade vi redan och
olyckligtvis fått ett politiskt beslut om hur försvarsanslaget skulle fördelas
procentuellt mellan försvarsgrenarna och även denna märkliga försvarspolitiska
låsning har vi ärvt vidare till våra dagar! Självklart kunde inte ett försvar mot
ett stort kärnvapenslag planeras med hjälp av FPE-systemet, som ju egentligen
mest byggde på att olika operativa inriktningar skulle kunna jämföras
kostnadsmässigt och egentligen mest förorsakade en alldeles orimlig
pappersproduktion. Det skulle ju behövas en annan eller ny politisk inriktning,
men en sådan uteblev och försvaret fortsatte därför att planera ett
konventionellt försvar mot ett konventionellt angrepp och alla tankar om hur kärnvapenhotet
skulle kunna innebära och hanteras doldes mest i kommande försvarsberedningars
inledande texter och inte alls i avvägnings- eller inriktningsbesluten och
medförde inga tydliga förändringar i uppbyggnaden av vårt försvar, som ju till
stor del till och med fortfarande byggde på att en mobilisering skulle kunna
genomföras innan kriget bröt ut och inte alls på den verklighet som
Sovjetunionens planer återspeglade. </span></span></div>
<span style="margin: 0px;"><span style="font-family: calibri;">Nästa säkerhetspolitiskt
viktiga besök i Washington genomförde Erlander i slutet av mars 1961, då
president John F Kennedy besöktes. Då hade den interna striden inom den svenska
socialdemokratin om svenska atomvapen hanterats mycket skickligt av den nye
medhjälparen, Olof Palme, som hade lyckats ena de olika parterna kring en
handlingslinje, som i praktiken betydde, att de svenska kärnvapen, som var en del
av 1958 års försvarsbeslut, tills vidare inte skulle framställas alls. Det
betydde att Sverige därmed i praktiken anslutit sig till att hejda
kunskapsspridningen och tillverkningen av kärnvapen; något som då var mycket
prioriterat av amerikanarna. Som tack för att Sverige avstod från att ”sprida”
kärnvapen, erbjöds landet i stället att vi skulle få skydd på samma sätt som
”alla andra Nato-stater”, som det råkade stå på något ställe! Och troligen
orienterade Erlander samtidigt Kennedy, om överenskommelsen från 1952 och om det
dubbla budskapet bakom vår offentligt uttalade neutralitetspolitik.</span></span><br />
<br />
<div style="margin: 0px 0px 13px;">
<span style="margin: 0px;"><span style="font-family: calibri;">Med dolda förutsättningar
och låsningar som dessa, är det kanske inte så underligt att vår försvars- och säkerhetspolitik
är svår att förstå och inte har någon större dragningskraft på våra politiker,
som därför mest hanterar industrifrågor och lokalt intressanta projekt i den
egna valkretsen och inte våra faktiska förutsättningar för ett rimligt och bra nationellt
försvar.</span></span></div>
<div style="margin: 0px 0px 13px;">
<span style="margin: 0px;"></span><span style="margin: 0px;"><span style="font-family: calibri;">Men nu har vi all
anledning – eller kanske till och med skyldighet – att modernisera landets säkerhetspolitiska
inriktning och börja bygga upp ett modernt försvar i den nya globaliserade världen och inte bara bygga vidare på gamla låsningar och myter.</span></span></div>
<br />
<div style="margin: 0px 0px 13px;">
<br /></div>
<br />
<div style="margin: 0px 0px 13px;">
<br /></div>
<br />
<div style="margin: 0px 0px 13px;">
<br /></div>
<br />
<div style="line-height: normal; margin: 0px;">
<span style="font-family: "Times New Roman","serif"; font-size: 12pt; margin: 0px;"><span style="font-family: calibri;"></span><br />
<br style="mso-special-character: line-break;" />
<br style="mso-special-character: line-break;" />
</span></div>
<br />
<div style="margin: 0px 0px 13px;">
<br /></div>
<br />
<div style="mso-element: footnote-list;">
<span style="font-family: calibri;"></span><br clear="all" />
<hr align="left" size="1" width="33%" />
<div id="ftn1" style="mso-element: footnote;">
<div style="margin: 0px;">
<a href="https://www.blogger.com/blogger.g?blogID=5673476528944160126#_ftnref1" name="_ftn1" style="mso-footnote-id: ftn1;" title=""><span style="margin: 0px;"><span lang="EN-GB" style="margin: 0px;"><span style="margin: 0px;"><span style="margin: 0px;"><span lang="EN-GB" style="font-family: "Calibri","sans-serif"; font-size: 10pt; line-height: 115%; margin: 0px;">[1]</span></span></span></span></span></a><span style="font-size: x-small;"><span style="font-family: calibri;"><span lang="EN-GB" style="margin: 0px;"> </span><span style="margin: 0px;">Hankey-planen. Uppkallad efter chefen för brittiska utrikesministeriets
nordiska avdelning och inriktades på att om Danmark och Norge gick med i Nato,
så skulle Sverige ändå ingå i ett Skandinaviskt försvarsförbund med de båda
länderna. </span></span></span></div>
</div>
<div id="ftn2" style="mso-element: footnote;">
<div style="margin: 0px;">
<a href="https://www.blogger.com/blogger.g?blogID=5673476528944160126#_ftnref2" name="_ftn2" style="mso-footnote-id: ftn2;" title=""><span style="margin: 0px;"><span lang="EN-GB" style="margin: 0px;"><span style="margin: 0px;"><span style="margin: 0px;"><span lang="EN-GB" style="font-family: "Calibri","sans-serif"; font-size: 10pt; line-height: 115%; margin: 0px;">[2]</span></span></span></span></span></a><span style="font-size: x-small;"><span style="font-family: calibri;"><span lang="EN-GB" style="margin: 0px;"> </span><span style="margin: 0px;">Granskningen innebar främst, att britterna ansåg att den svenska ledningen
var alltför komplicerad, men framför allt, att logistiken var alltför svag för
att medge ett krig på djupet, som man ansåg att man skulle föra.</span></span></span></div>
</div>
<div id="ftn3" style="mso-element: footnote;">
<div style="margin: 0px;">
<a href="https://www.blogger.com/blogger.g?blogID=5673476528944160126#_ftnref3" name="_ftn3" style="mso-footnote-id: ftn3;" title=""><span style="margin: 0px;"><span lang="EN-GB" style="margin: 0px;"><span style="margin: 0px;"><span style="margin: 0px;"><span lang="EN-GB" style="font-family: "Calibri","sans-serif"; font-size: 10pt; line-height: 115%; margin: 0px;">[3]</span></span></span></span></span></a><span style="font-size: x-small;"><span style="font-family: calibri;"><span lang="EN-GB" style="margin: 0px;"> </span><span style="margin: 0px;">Erlander hade sedan länge en sommarstuga i Laxvik strax söder om Halmstad
och samtalen kunde lätt och diskret arrangeras på Halmstads slott av
landshövdingen Reimer Johansson.</span></span></span></div>
</div>
</div>
<b></b><i></i><u></u><sub></sub><sup></sup><strike></strike>Magnus Hhttp://www.blogger.com/profile/12653867528307343628noreply@blogger.com2tag:blogger.com,1999:blog-5673476528944160126.post-90908657306714982102017-05-03T10:37:00.002+02:002017-05-03T10:37:46.643+02:00Finländsk försvarsmaktsreformEftersom det ofta framförs i den svenska debatten, att i Finland drar man inte ner eller ändrar på sitt försvar, så har jag tagit mig friheten att presentera hur man gör där - minskar administration och skärper förmågan! Det borde vi göra också i Sverige!<br />
<div style="background: white; line-height: 14.4pt; margin: 0px 0px 11px;">
</div>
<span style="color: #131313; font-family: "times new roman" , "serif"; font-size: 9pt; margin: 0px;">Försvarsförvaltningen har under åren 2011–2015 framför
sig en omfattande reform, som gäller försvarsmaktens uppbyggnad och
verksamhetssätt i krigstid och fredstid</span><br />
<span style="color: #131313; font-family: "times new roman" , "serif"; font-size: 9pt; margin: 0px;">Målet med reformen är att åstadkomma en
kostnadseffektiv försvarsmakt som till personstyrkan är mindre än dagens men
har en prestationsförmåga som motsvarar den säkerhetspolitiska omgivningen. Ett
mål är att säkerställa att försvarsanslagen bättre kan inriktas på att
upprätthålla och utveckla försvarsförmågan.</span><br />
<br />
<div align="center" style="background: white; line-height: normal; margin: 0px; text-align: center;">
</div>
<div style="background: white; line-height: normal; margin: 0px 0px 10px;">
<span style="color: #003082; font-family: "times new roman" , "serif"; font-size: 11.5pt; margin: 0px;">Antalet
förvaltningsenheter inom försvarsmakten minskar betydligt</span></div>
<span style="color: #131313; font-family: "times new roman" , "serif"; font-size: 9pt; margin: 0px;">Försvarsminister Stefan Wallin fattade den 15 juni
2012 beslut om att verkställa försvarsmaktsreformen. Beslutspaketet innehåller
totalt 14 punkter, som behandlar indragningar och sammanslagningar av
truppförband samt strukturella reformer.</span><br />
<span style="color: #131313; font-family: "times new roman" , "serif"; font-size: 9pt; margin: 0px;">Bakom de beslut som nu har fattats ligger de
riktlinjer som republikens president och regeringens utrikes- och
säkerhetspolitiska ministerutskott stakade ut den 8 februari 2012. Utgående
från detta gav försvarsministeriet försvarsmakten grunderna för den fortsatta
planeringen. Försvarsmaktsreformen har behandlats två gånger i
koordineringsgruppen för regionalisering: den 29 februari och den 30 maj 2012.
Försvarsmakten gav för sin del den 3 maj 2012 försvarsministeriet förslag till
administrativa beslut om försvarsmaktsreformen.</span><br />
<br />
<div style="background: white; line-height: normal; margin: 0px 0px 10px;">
<span style="color: #131313; font-family: "times new roman" , "serif"; font-size: 9pt; margin: 0px;">-Det grundläggande syftet med försvarsmaktsreformen är
att säkerställa att försvarsmakten har förutsättningar att fullgöra sitt
uppdrag samt att upprätthålla Finlands militära försvarsförmåga fram till
2020-talet. I reformen anpassas försvarsmaktens storlek och verksamhet till de
minskande tjänstedugliga årskullarna samt de krympande finansieringsramarna,
sammanfattar minister Wallin.</span><span style="color: #131313; font-family: "times new roman" , "serif"; font-size: 9pt; margin: 0px;">Reformen minskar antalet förvaltningsenheter
betydligt. Indragningarna och sammanslagningarna av truppförbanden, de
strukturella förändringarna och förkortningen av beväringstjänstetiden medför
årliga inbesparingar på cirka 115-135 miljoner euro från och med år 2015.
Dessutom sänks den planerade nivån för materielanskaffningarna så att de årliga
inbesparingarna uppgår till 130–150 milj. euro år 2015.</span></div>
<span style="color: #131313; font-family: "times new roman" , "serif"; font-size: 9pt; margin: 0px;">Försvarsmaktens personal minskas stegvis så att
antalet anställda år 2015 är högst 12 300, av vilka yrkesmilitärernas andel
utgör cirka 8 200. Personalresurserna inriktas på de funktioner som är centrala
med tanke på den krigstida prestationsförmågan. Antalet anställda vid
försvarsmakten är år 2015 cirka 2 100 personer färre än för närvarande. I
personalminskningarna utnyttjas naturlig avgång så långt det är möjligt. När
också programmet för verkningsfullhet och resultatrik verksamhet, de visstids
uppgifter som går ut och planerade utläggnings- och partnerskapsåtgärder
beaktas, kvarstår cirka 1 200 personer som ska minskas vid genomförandet av
reformen. Vilka vägar det finns för personalen att klara sig och vilka personer
som drabbas av hotet om uppsägning klarnar när personalplanering och
diskussioner om förändringarna har genomförts. Målet är att säkerställa att
personalen behandlas lika i de olika faserna av försvarsmaktsreformen.</span><br />
<span style="color: #131313; font-family: "times new roman" , "serif"; font-size: 9pt; margin: 0px;">Det främsta målet är att den personal som drabbas av
förändringen ska kunna sysselsättas i en ny uppgift antingen inom
försvarsmakten, på annat håll inom statsförvaltningen, kommunalförvaltningen
eller på den privata sektorn. De personer som är föremål för förändringen
prioriteras när lediga tjänster och uppgifter tillsätts. Arbetsgivaren reder
också ut en persons möjligheter att genom utbildning placeras i en ny uppgift.
Om ingen ny uppgift kan hittas, stöds personens sysselsättning med
försvarsmaktens specialstöd.</span><br />
<span style="color: #131313; font-family: "times new roman" , "serif"; font-size: 9pt; margin: 0px;">Försvarsministeriet och försvarsmakten har under
beredningen av reformen hört de kommuner och landskapsförbund som är föremål
för förändringarna. Ärendet har behandlats i ett samarbetsförfarande med
personalorganisationerna vid försvarsministeriet på förvaltningsområdesnivå
samt på ämbetsverksnivå vid försvarsmakten och Försvarsförvaltningens byggverk.
En utomstående sakkunnig har rett ut försvarsmaktsreformens regionala
verkningar. På så gott som alla orter som drabbas av reformen har
strukturomvandlingsgrupper tillsatts med representanter från
försvarsförvaltningen, försvarsmakten, lokalförvaltningen samt ofta också från
arbets- och näringsministeriets förvaltningsområde. Med dessa grupper har det
gjorts möjligt för kommunerna att på förhand planera t.ex. ny användning av
markområden och fastigheter som blir lediga samt stödjandet av ny
affärsverksamhet.</span><br />
<br />
<div style="background: white; line-height: normal; margin: 0px 0px 10px;">
<span style="color: #131313; font-family: "times new roman" , "serif"; font-size: 9pt; margin: 0px;">Försvarsministeriets administrativa beslut den 15 juni
2012</span></div>
<span style="color: #131313; font-family: "times new roman" , "serif"; font-size: 9pt; margin: 0px;">1. Indragning av Norra Karelens Brigad den 31 december
2013<br />
2. Indragning av Tavastlands Regemente den 31 december 2014<br />
3. Indragning av Pionjärregementet den 31 december 2014<br />
4. Indragning av Kotka Kustbataljon den 31 december 2013<br />
5. Indragning av Lapplands Luftvärnsregemente den 31 december 2014 och
anslutning av det till Jägarbrigaden den 1 januari 2015<br />
6. Indragning av Artilleribrigaden den 31 december 2014 och anslutning av den
till Björneborgs Brigad den 1 januari 2015<br />
7. Indragning av Signalregementet den 31 december 2014 och anslutning av det
till Pansarbrigaden den 1 januari 2015<br />
8. Indragning av Reservofficersskolan den 31 december 2014 och anslutning av
den till Markstridsskolan den 1 januari 2015 samt omorganisering av Arméns
vapenslagsskolor och sektorskolor den 1 januari 2015<br />
9. Indragning av Flygvapnets Tekniska Skola den 31 december 2013 och indragning
av Flygkrigsskolan den 31 december 2014 samt omorganisering av Luftkrigsskolan
den 1 januari 2015<br />
10. Omorganisering av Karelens, Lapplands och Satakunta Flygflottiljer den 1
januari 2015<br />
11. Omorganisering av verksamheten vid Flygvapnets huvudledningscentral åren
2013 och 2014 samt omorganisering av Flygstaben den 1 januari 2015<br />
12. Inrättande av Försvarsmaktens servicecentral den 1 januari 2015<br />
13. Omorganisering av Försvarsmaktens Militärmusikverksamhet den 1 januari 2014<br />
14. Indragning av Försvarsmaktens Internationella Center den 31 december 2014
och anslutning av det till Försvarshögskolan den 1 januari 2015 samt
omorganisering av Försvarshögskolan t.o.m. den 31 december 2014 (med undantag
av skolans nya uppgifter)</span><br />
<span style="color: #131313; font-family: "times new roman" , "serif"; font-size: 9pt; margin: 0px;">I de beslut som nu har fattats ingår inte sådana
omorganiseringar som kräver ändringar av författningarna. Regeringens
propositioner gällande de ändringar av författningarna som
försvarsmaktsreformen föranleder kommer att ges till riksdagen senast under
vårsessionen 2013. Efter detta fattar försvarsministeriet beslut bl.a. om
marinkommandona, logistikcentret, forskningsanstalten, underrättelsecentret,
militärlänen, försvarshögskolans uppgifter, sjöövervakningen samt utvecklandet
av Huvudstabens organisation.</span><br />
<br />
<div style="margin: 0px 0px 13px;">
<br /></div>
<b></b><i></i><u></u><sub></sub><sup></sup><strike></strike>Magnus Hhttp://www.blogger.com/profile/12653867528307343628noreply@blogger.com2tag:blogger.com,1999:blog-5673476528944160126.post-66427219864810183532017-04-20T11:33:00.003+02:002017-04-20T11:33:57.818+02:00Nationell säkerhetsstrategi med marina ögon
<br />
<div style="margin: 0px 0px 13px;">
<span style="margin: 0px;"><span style="font-family: calibri;">Under årets Sälen-konferens
presenterades en länge efterfrågad tydligare uttydning av vad en svensk
nationell säkerhetspolitisk strategi kunde innebära. Om en sådan alltså varit
saknad sedan många år, så blev det presenterade förslaget ändå ganska tydligt
nedsablat av såväl politiker som i media, vilket kanske inte är så egendomligt
sett i ett mera seriöst perspektiv. Ingen stat önskar egentligen, att alla
deras säkerhetspolitiska värderingar och prioriteringar blir offentliga och den
lämnade handlingen är inte heller något undantag från denna regel. Man kunde
kanske ha väntat sig, att man i dokumentet skulle ha tagit ställning till några
delar av den dolda säkerhetspolitiken från det kalla krigets tid, så ett
efterhängset arv därmed kunde avslutas. Men så blev det inte heller.</span><span style="margin: 0px;"><span style="font-family: calibri;"> </span></span><span style="font-family: calibri;">Det som kallas för en svensk nationell säkerhetsstrategi
är därför mera en allmän översikt över vissa – och helt öppna – förutsättningar
för vår säkerhetspolitik och några nya prioriteringar med anledning av en
hårdnande internationell utveckling finns därför inte i handlingen, som
möjligen skulle kunna användas som en teoretisk grund inför arbetet med en
säkerhetspolitisk strategi värd namnet. Strategi handlar ju om att välja!</span></span></div>
<br />
<div style="margin: 0px 0px 13px;">
<span style="margin: 0px;"><span style="font-family: calibri;">Ett försök att tillämpa
dokumentet från en mera marin utgångspunkt skulle kanske ge en del nya aspekter
och kanske också nya ingångsvärden på vår försvars- och säkerhetspolitik.</span></span></div>
<br />
<div style="margin: 0px 0px 13px 87px;">
<span style="margin: 0px;"><span style="font-family: calibri;">”Säkerhetsfrågorna måste nu ses ur ett betydligt bredare perspektiv än
tidigare. Säkerhet för människor i Sverige handlar inte enbart om att rusta sig
för att möta militära hot och väpnade angrepp – även om detta är kvar som en kärnuppgift
för staten. Till det bredare säkerhetsarbetet måste också räknas skydd mot
epidemier och smittsamma sjukdomar, kamp mot terrorism och organiserad
brottslighet, att åstadkomma säkra transporter och pålitlig livsmedelsförsörjning,
skydd mot avbrott i energileveranser, motarbetande av en förödande
klimatförändring, insatser för fred och global utveckling, och mycket annat.”</span></span></div>
<br />
<div style="margin: 0px 0px 13px;">
<span style="margin: 0px;"><span style="font-family: calibri;">Så står det redan i andra
stycket av statsministerns förord och detta konstaterande har alla intressenter
– inklusive Försvarsmakten – anledning att notera; inte bara att läsa utan också
att lägga till grund för inriktning av sina verksamheter; kanske särskilt att
säkerhet inte mest ”bara” handlar om att möta väpnade angrepp! Mera citat:</span></span></div>
<br />
<div style="margin: 0px; text-indent: 65.2pt;">
<span style="margin: 0px;"><span style="font-family: calibri;">”Sverige är mer beroende av omvärlden än någonsin tidigare.”</span></span></div>
<br />
<div style="margin: 0px 0px 13px 87px;">
<span style="margin: 0px;"><span style="font-family: calibri;">”Utvecklingen i Sverige och i omvärlden skärper kraven på vår förmåga att
värna vår säkerhet. Denna är så tätt förbunden med vår omvärlds att det är
nödvändigt för Sverige att bygga fred och säkerhet tillsammans med andra.”</span></span></div>
<br />
<div style="margin: 0px 0px 13px;">
<span style="margin: 0px;"><span style="font-family: calibri;">Här anges det alltså
klart och tydligt, att vi har ett större beroende av våra grannar och
handelspartners än vad man tordes uttala förr. Under det kalla krigets tid
trodde vi ju till och med länge, att vi skulle klara en avspärrning genom
beredskapslagring, men den tankegrodan är väl nu borttagen och insikten om vårt
samhälles verkliga beroende är nu tydligare angiven. Vi måste alltså redan nu i
fredstid kunna upprätthålla vår handel med andra länder; ingen nämnd och ingen
glömd. I realiteten betyder det att sjöfarten till våra hamnar måste kunna
upprätthållas och man kunde ju till och med tänka sig, att en ny svensk
sjöfartspolitik initierades, som ett resultat av våra behov av nationell
säkerhet. Det vore en bra slutsats att dra! Vid en skärpt utveckling innebär
vårt beroende av varuutbyte med grannar och handelspartners, att vi måste kunna
skydda sjötrafiken till och från Sverige samt runt våra kuster på ett rimligt
sätt – och den förmågan har vi ju knappast i dag!</span></span></div>
<br />
<div style="margin: 0px 0px 13px 87px;">
<span style="margin: 0px;"><span style="font-family: calibri;">”Målen för vår säkerhet är att värna befolkningens liv och hälsa, liksom
samhällets funktionalitet, samt förmågan att upprätthålla grundläggande värden
som demokrati, rättssäkerhet och mänskliga fri- och rättigheter. En
förutsättning för att kunna uppnå dessa mål är att vårt lands politiska
oberoende och självständighet säkras samt att vår territoriella integritet kan
upprätthållas.”</span></span></div>
<br />
<div style="margin: 0px 0px 13px;">
<span style="margin: 0px;"><span style="font-family: calibri;">Det är alltså ett tydligt
mål för landet, att vi måste kunna skydda sjötrafiken och till detta kommer
samtidigt ett krav på att vi ska kunna upprätthålla landets territoriella
integritet – redan nu i fredstid och att vi tydligen kan göra detta tillsammans
med andra stater; dock oklart vilka. </span></span></div>
<br />
<div style="margin: 0px 0px 13px 87px;">
<span style="margin: 0px;"><span style="font-family: calibri;">”Den internationella dimensionen av vår säkerhet blir allt viktigare.
Sverige strävar efter gemensam säkerhet och vill bygga säkerhet i solidariskt
samarbete med andra. Grundläggande för den gemensamma säkerheten är samverkan,
utbyte och nära kontakter. Hot mot fred och säkerhet avvärjs bäst i gemenskap
och samverkan med andra länder och organisationer. Våra intressen är särskilt
nära sammanbundna med våra nordiska och baltiska grannländers, med EU:s och med
övriga Europas. En stark transatlantisk länk är avgörande för Europas säkerhet.
Sverige ska vara en trovärdig och efterfrågad partner i det internationella
samarbetet.”</span></span></div>
<br />
<div style="margin: 0px 0px 13px;">
<span style="margin: 0px;"><span style="font-family: calibri;">Här anges, att vi ska
kunna försvara våra intressen mot fredstida hot tillsammans med EU, samtidigt
som något annat antyds – en transatlantisk länk ? Ett försök till uttydning
kunde innebära, att vi nu i ett fredsläge och vid eventuella krissituationer
ska kunna samarbeta inom EU, vars Lissabonfördrag i flera avseenden tvingar oss
att vara solidariska och att kunna ingripa med ”stöd och bistånd” om en annan
medlemsstat skulle utsättas för väpnat angrepp. Å andra sidan kan vi själva
uppenbarligen också åberopa den solidariteten, om vår säkerhet skulle hotas i
något avseende. Att hänvisningen till den transatlantiska länken, i en krass
verklighet, snarast betyder, att vi alla EU-medlemmar ytterst är beroende av
och litar på det amerikanska kärnvapenskyddet, vilket kanske är en slutsats,
som svenskar i allmänhet tydligen har svårt att dra, eftersom man saknar insikt.
Det är ju först på den konfliktnivån som det finns en tydlig och kanske definitiv
form av avskräckning och något ”avskräckningsliknande” kan vi numera – efter
1958 års försvarsbeslut, ungefär – knappast åstadkomma enskilt själva inför en
hotande krigssituation.</span></span></div>
<br />
<div style="margin: 0px 0px 13px;">
<span style="margin: 0px;"><span style="font-family: calibri;">En annan slutsats kunde
också vara, att vi måste kunna sätta upp enheter av olika slag, som kunde
sättas in för att vid behov stödja eller bistå ett annat EU-land, men vad dessa
förband skulle vara för slags, anges inte. Troligen bör vi dock ha ett antal
förband i så hög beredskap, att de tämligen omgående skulle kunna sättas in för
denna ”EU-uppgift” – på marken, till sjöss eller i luften.</span></span></div>
<br />
<div style="margin: 0px 0px 13px 87px;">
<span style="margin: 0px;"><span style="font-family: calibri;">”Samhällets beroende av fungerande flöden för försörjning har ökat, oavsett
om det handlar om livsmedel, läkemedel, informationsteknik eller energi.”</span></span></div>
<br />
<div style="margin: 0px 0px 13px;">
<span style="margin: 0px;"><span style="font-family: calibri;">Vårt energiberoende
åberopas märkligt sällan i säkerhetspolitiska sammanhang, men visst är vi
beroende av vår energiimport och omkring 40 % av vårt oljebehov importerar vi i
dagsläget faktiskt från Ryssland. Vi har alltså en klar anledning, att uppmärksamma
detta och i fredstid inte enbart och ensidigt utmåla vår handelspartner Ryssland
som en angripare. </span></span></div>
<br />
<div style="margin: 0px 0px 13px 87px;">
<span style="margin: 0px;"><span style="font-family: calibri;">”Vår förmåga att förebygga, motstå och hantera kriser och situationer under
höjd beredskap ska vara stark.”</span></span></div>
<br />
<div style="margin: 0px 0px 13px;">
<span style="margin: 0px;"><span style="font-family: calibri;">Inom denna sektor har vi
nog fortfarande en hel del att fundera kring. Förebygga kriser är väl det allra
viktigaste och då handlar det ytterst om våra möjligheter att ha förberett
detta tillsammans med våra partners; främst inom EU.</span></span></div>
<br />
<div style="margin: 0px 0px 13px 87px;">
<span style="margin: 0px;"><span style="font-family: calibri;">”Vårt land är nära sammanflätat med omvärlden – ekonomiskt, politiskt och
kulturellt. Handel över gränserna är en grundval för vår starka ekonomi.
Sverige är ett öppet, konkurrenskraftigt och högteknologiskt land, fullt
integrerat i världsekonomin, och är som sådant väl rustat för att även framöver
fullt ut ta till vara globaliseringens möjligheter.”</span></span></div>
<br />
<div style="margin: 0px 0px 13px 87px;">
<span style="margin: 0px;"><span style="font-family: calibri;">”Samtidigt innebär globaliseringen en ökad sårbarhet för direkta och
indirekta effekter av globalt omfattande förändringar. Det kan gälla hot
kopplade till klimat, miljö och resursbrist eller väpnade konflikter,
våldsbejakande extremism, terrorism, hälsohot, okontrollerad migration,
klimatförändringar, cyberhot, ekonomiska kriser och organiserad brottslighet.
Vårt samhälles välstånd och funktionalitet förutsätter säkra och fria flöden av
varor, tjänster och kommunikation.”</span></span></div>
<br />
<div style="margin: 0px 0px 13px;">
<span style="margin: 0px;"><span style="font-family: calibri;">Nästföljande kapitel i
handlingen har rubriken ”Sverige och omvärlden” och är till stora delar mest en
sammanfattning av de föregående, även om underrubriken ”Den globala
utvecklingen har aldrig haft så stor betydelse för Sverige som i dag” medför,
att även vissa rent säkerhetspolitiska skeenden också beskrivs här. De växande
migrationsströmmarna – i handlingen något oegentligt kallad flyktingströmmar –
Rysslands agerande och det svensk- finländska närmandet anges särskilt, men ger
liten vägledning om våra säkerhetspolitiska prioriteringar. Sådana borde man
kanske kunna läsa ut – i alla fall mellan raderna – i nästa avsnitt ”Våra
nationella intressen”, som anges som en vägledning för hur vårt bredare
säkerhetspolitiska arbete för att uppnå dessa mål. Den följande beskrivningen
är dessvärre alltför allmänt hållen för att visa, hur just de svenska
nationella intressena kan se ut och det omdömet gäller också för det avslutande
kapitlet ”Hot mot vår säkerhet och åtgärder för att möta dem”. Just det
kapitlet var ju det, som blev särskilt kritiserat redan då grundhandlingen
presenterades. Kritiken är kanske inte så egendomlig, när exempelvis kärnvapen
inte ens nämns under rubriken ”Militära hot”!</span></span></div>
<br />
<div style="margin: 0px 0px 13px;">
<span style="margin: 0px;"><span style="font-family: calibri;">Sammanfattningsvis
handlar vår nationella säkerhetsstrategi alltså mest på att vi ska fungera
aktivt tillsammans med våra partners; främst inom EU, och för att krigiska
konflikter inte ska uppstå i vårt närområde; främst norra Europa. Det betyder
alltså att vi redan nu bör samordna och öva oss tillsammans, främst inom
EU-kretsen. För vår egen del anges, att det främst är en fråga om hur vi ska
kunna motverka kriser inom vår försörjning, men för att kunna detta borde vi
bygga upp en tydligt sjöfartsskydd, som kan arbeta tillsammans med våra
grannar. Den slutsatsen borde nästan vara självklar, men dras inte i alls i
handlingen. Det borde också finnas en inriktning på att förhindra – och i
värsta fall möta - terroristattacker, som ju också kan vara sjöburna eller
inriktade mot viktiga hamnar. Men så konkret togs inte förslaget emot. Det var
mest hotbeskrivningarna man diskuterade. Det vore intressant att se, om Sverige
kunde inse, att det i vår tid sannolikt är bättre att planera sitt försvar i
bredare bemärkelse och för vad man själv vill åstadkomma och inte bara
efter mer eller mindre trovärdiga hot, som man tror sig möta i en oviss framtid.
Sett i ett sådant perspektiv kan kanske handlingen ”Nationell
säkerhetsstrategi” spela en roll, eftersom den tydligt pekar på Sveriges behov av
maritim säkerhet, vilket kanske bör uppfattas bredare och bättre, än vad som
hittills skett.</span></span></div>
<b></b><i></i><u></u><sub></sub><sup></sup><strike></strike>Magnus Hhttp://www.blogger.com/profile/12653867528307343628noreply@blogger.com2tag:blogger.com,1999:blog-5673476528944160126.post-1419789979596705992017-03-15T10:07:00.003+01:002017-03-15T10:07:54.772+01:00Några försvarsmyter<span style="margin: 0px;"><span style="font-family: calibri;">Debatten kring vårt
försvar har ibland varit intensiv, vilket är trevligt och bra. Men i vissa
delar har debattörerna varit alltför bundna av gamla myter från förr och det är
kanske inte så bra. Om vi vill utveckla vårt försvar på ett klokt och bra sätt,
bör vi komma bort från de myter och förutfattade meningar, som binder tankarna,
för vi var offer för många myter på försvarsområdet under det kalla krigets tid.
Vi måste nog försöka tänka framåt i stället. Hur har vi det till exempel med
vårt cyberförsvar? Här en provocerande framställning mot några av våra myter!
Förhoppningsvis kan den bredda debatten.</span></span><br />
<span style="margin: 0px;"><span style="font-family: calibri;"><br /></span></span>
<br />
<div style="margin: 0px 0px 13px;">
<span style="margin: 0px;"><span style="font-family: calibri;">Neutralitetsmyten.</span></span></div>
<div style="margin: 0px 0px 13px;">
<span style="margin: 0px;"></span><span style="margin: 0px;"><span style="font-family: calibri;">Under det kalla kriget
genomförde försvaret i Sverige egentligen inte några riktiga strategiska
studier inom försvarsområdet. Orsaken är glasklar, för om vi hade gjort det, så
hade det inte kunnat undvikas, att vår säkerhetspolitik skulle kunna ifrågasättas.
Självklart tillhörde vi då som nu västsidan, men det ville eller kunde man
alltså inte uttala. De flesta studier och analyser inom försvarsområdet gjordes
därför på en operativ nivå och handlade därför om vad som skulle göras, när ett
krig redan hade brutit ut. Därmed kortslöts en strategisk studie, som visade
varför vi kommit in i den situationen och hur ett eventuellt krig skulle kunna
undvikas - och det var ju ändå detta som var det viktiga. </span></span></div>
<br />
<div style="margin: 0px 0px 13px;">
<span style="margin: 0px;"><span style="font-family: calibri;">I dag kan vi ju studera
vår strategiska situation, utan att bli beskyllda för att ifrågasätta vår neutralitetspolitik
och egentligen baseras många andra myter på ”den svenska neutraliteten”, som
inte alls var så tydlig och glasklar – inte ens under beredskapsåren, då vi ju
faktiskt ansåg oss vara neutrala. Från en mera maritim utgångspunkt var detta
kanske inte ens då helt tydligt, för vi sålde ju järnmalm till tyskarna och
skyddade malmtrafiken mot sovjetiska ubåtsanfall. I dag kan man ju fråga ryssar
om de uppfattade det som särskilt neutralt. Det var väl lika neutralt som att
släppa in britterna till Öland för att kunna spana mot de tyska V-vapenförsöken
över södra Östersjön. Svenskt sjöfolk var annars de som fick ta stöten – mer än
2 000 svenska sjömän omkom i kriget, när de seglade i svenska fartyg för den
svenska försörjningen och de upplevde nog inte sin verksamhet som särskilt
”neutral”!</span></span></div>
<br />
<div style="margin: 0px 0px 13px;">
<span style="margin: 0px;"><span style="font-family: calibri;"> </span></span><span style="margin: 0px;"><span style="font-family: calibri;">Nato-myten</span></span></div>
<br />
<div style="margin: 0px 0px 13px;">
<span style="margin: 0px;"><span style="font-family: calibri;">Direkt efter krigsslutet
inledde vi ett närmande till Storbritannien, för vi, som alla andra västeuropéer,
kände då hotet från Sovjetunionen som mycket påtagligt. Detta närmande pågick i
det tysta och fram till 1948 års Berlinkris i vars efterföljd Nato bildades. Idag
vet vi att vår neutralitetspolitik skulle upphöra, om ett krig brutit ut mellan
öst och väst, och vi hade då blivit medlemmar i Nato inom några timmar eller
möjligen något dygn. Det har många glömt bort idag och de tror i stället, att vi
måste ansluta oss till Nato redan idag och pekar på den ryska upprustningen som
ett motiv. Sett i ett bredare perspektiv är brådskan kanske inte så påtaglig och
vi är ju faktiskt medlemmar i EU, som i sig själv ju är en säkerhetsskapande
organisation. En svensk anslutning till Nato i dag, kan ju kanske till och med
skapa oro i vår annars ganska lugna del av världen och det bör vi nog undvika.
Här pågår ju exempelvis en betydande handel med olja, vilket är viktigt för
Rysslands ekonomi och Tysklands energibehov. Även Sverige importerar en stor
del av vår olja från Ryssland, vilket kanske inte är så allmänt känt. </span></span></div>
<br />
<div style="margin: 0px 0px 13px;">
<span style="margin: 0px;"><span style="font-family: calibri;"> </span></span><span style="margin: 0px;"><span style="font-family: calibri;">Kärnvapenmyten</span></span></div>
<br />
<div style="margin: 0px 0px 13px;">
<span style="margin: 0px;"><span style="font-family: calibri;">Det märkligast är ändå
kanske, att vi totalt bortsåg – och bortser – från att det finns kärnvapen. Intressant
är också hur se hur tankarna gick på 1950-talet, då det gällde att argumentera
för en svensk anskaffning av ”taktiska kärnvapen”. De skulle främst användas
defensivt, sas det, och man kan ju undra om var det skulle ske med de specialbyggda
Lansenflygplanen! På svenskt territorium? Vi planerade sedan för en
konventionell krigföring i stället och, att en stor konflikt i vårt närområde skulle
utkämpas på konventionell nivå är kanske den allra största kvarvarande
försvarsmyten. Jag hörde faktiskt på 60-talet till och med högt uppsatta
militärer hävda, att Sovjet inte skulle använda några kärnvapen mot oss,
eftersom vi inte hade några! Det verkade som att man trodde att vi skulle spela
kula med varandra! Det kan inte uteslutas, att vårt programbudgeteringssystem
också spelade oss i spratt i detta sammanhang, för ”de dimensionerande
angreppsfallen” innehöll mycket lite om kärnvapeninsatser. Inte ens då Sovjetunionen
i Kuba-krisens efterföljd ändrade hela sin krigsplanläggning, som då byggdes
kring ett stort upplagt kärnvapenslag mot hela Västeuropa, tänkte vi om. Ett
defensivt inriktat, fördröjande svenskt försvar var ju redan då alldeles feltänkt
och det finns folk, som fortfarande idag argumenterar för ett ”segt
territorialförsvar”! Självklart borde vi redan då ha byggt upp ett
insatsförsvar, som aktivt kunde hindra, att konflikter växte upp till en
kärnvapennivå!</span></span></div>
<br />
<div style="margin: 0px 0px 13px;">
<span style="margin: 0px;"><span style="font-family: calibri;"> </span></span><span style="margin: 0px;"><span style="font-family: calibri;">Myten om den egna
förmågan</span></span></div>
<br />
<div style="margin: 0px 0px 13px;">
<span style="margin: 0px;"><span style="font-family: calibri;">Det finns idag
debattörer, som tror, att Sovjet skulle respektera vår suveränitet i händelse
av ofred i området, men även det var nog mest en myt. Från ett sovjetiskt
perspektiv var Skandinavien ett operationsområde och där ”interna” statsgränser
knappast beaktades. Den märkligaste myten är kanske annars, att vi fortfarande
idag tror, att vi själva skulle kunna avvärja ett sovjetiskt – nu ryskt –
angrepp på landet för det har vi aldrig kunnat. Man behöver ju bara jämföra
ländernas storlek för att inse detta. Självklart måste vi få hjälp, om något så
egendomligt skulle inträffa, att Ryssland skulle anfalla Sverige i ett isolerat
angrepp. Men myten, att vi skulle kunna stå emot utan hjälp utifrån, frodas
fortfarande. Det är ju alldeles klart, att om man tror det, så kommer alla
andra bedömningar att bli felaktiga.</span></span></div>
<br />
<div style="margin: 0px 0px 13px;">
<span style="margin: 0px;"><span style="font-family: calibri;"> </span></span><span style="margin: 0px;"><span style="font-family: calibri;">Myten om det integrerade
försvaret</span></span></div>
<br />
<div style="margin: 0px 0px 13px;">
<span style="margin: 0px;"><span style="font-family: calibri;">Om vi sedan förflyttar
oss till den operativa nivån, så finns det även här några svenska myter, som vi
nog snarast bör komma bort från. Den första handlar om att vårt invasionsförsvar
skulle vara ”integrerat” och att våra stridskrafter skulle ”kraftsamlat” kunna
sättas in mot ”invasionskakan”, som man gärna kallade ett uppspelat
överskeppningsföretag. Här var det väl närmast samordningen och integreringen
inom försvaret, som spelade oss ett spratt, för så ser verkligen ingen
krigföring ut i hela världen. Om man då hävdade, att ett konfliktförlopp oftast
har två tydliga skeden, så anklagades man raskt för att ta upp en
försvarsgrensstrid, men nästan alla krig har faktiskt ett inledande skede, som
oftast är marint till sin karaktär och där förutsättningarna skapas för det
följande militära skedet. Den part, som kan upprätthålla sin tillförsel av
resurser, kommer i allmänhet att ha fördel av detta, vilket kan vara avgörande
för hur en konflikt kan komma att utvecklas. Men detta gällde inte i Sverige
under invasionsförsvarets tid – vi avskaffade i stället skyddet av våra
förbindelser västerut.</span></span></div>
<br />
<div style="margin: 0px 0px 13px;">
<span style="margin: 0px;"><span style="font-family: calibri;"> </span></span><span style="margin: 0px;"><span style="font-family: calibri;">Myten om möjligheterna
att ta emot hjälp</span></span></div>
<br />
<div style="margin: 0px 0px 13px;">
<span style="margin: 0px;"><span style="font-family: calibri;">Det har också framförts,
att vi inte skulle kunna samverka med Nato, om vi inte blev medlemmar. Även
detta är en myt. Redan snart efter krigsslutet hade vi en samverkansform med
det brittiska försvaret. Denna samordning byggde på en separationslinje i
Östersjön och söder om den skulle britterna verka och då handlade de främst om
minkrigföring och RAF skulle på det sättet kunna användas mot den gemensamma
fienden, Sovjetunionen. Det svenska operationsområdet låg alltså norr om denna
separationslinje. När den västtyska marinen skaffade ubåtar, passade förstås
samma separationslinje även för ubåtskrigföringen. </span><span style="margin: 0px;"><span style="font-family: calibri;"> </span></span><span style="font-family: calibri;">Det är ofta så det går till vid
internationella operationer. Man samordnar sina verksamheter genom att de olika
länderna tilldelas egna ansvarsområden. </span></span></div>
<br />
<div style="margin: 0px 0px 13px;">
<span style="margin: 0px;"><span style="font-family: calibri;"> </span></span><span style="margin: 0px;"><span style="font-family: calibri;">Georgienkonflikten</span></span></div>
<br />
<div style="margin: 0px 0px 13px;">
<span style="margin: 0px;"><span style="font-family: calibri;">Flera debattörer i
Sverige använder sig av Georgienkriget 2008, som ett bevis på att ryssarna
håller på att återta gränsrepubliker från Sovjetunionens tid och visst kan man
hävda detta, men man går kanske för långt i sin argumentering och det är
faktiskt svårt, att förstå alla de egendomliga politiska drivkrafter som finns
– och har funnits i många hundra år – i Kaukasusregionen. I en rapport om
kriget, som EU tog fram hösten 2009, lades skulden för kriget på Georgien, som
inlett kriget med nattbombningar i Sydossetien, men alla parter gjorde sig
skyldiga till brott mot gällande humanitära regler och den ryska reaktionen
gick över alla rimliga gränser! Visst är det väl lite egendomligt, om detta kan
tyda på en rysk strävan att återerövra gammalt sovjetiskt territorium, men den
för oss viktigaste slutsatsen, drar man inte gärna. Kriget inleddes och
genomfördes på ungefär en vecka – kortare tid, än vad ett mobiliserande
värnpliktsförsvar skulle behöva för att komma igång över huvud taget! </span></span><span style="margin: 0px;"><span style="font-family: calibri;">Sedan är det svårt att
förstå vad det innebar att bl a Abchazien under sovjettiden hade en ställning
som ”autonomt område” inom den georgiska sovjetrepubliken. </span></span></div>
<b></b><i></i><u></u><sub></sub><sup></sup><strike></strike>Magnus Hhttp://www.blogger.com/profile/12653867528307343628noreply@blogger.com4tag:blogger.com,1999:blog-5673476528944160126.post-36285221041317832232017-03-13T10:26:00.000+01:002017-03-13T10:26:42.227+01:00Ryssar är annorlunda!<span style="margin: 0px;"><span style="font-family: calibri;">I den svenska debatten –
inte minst försvarsdebatten – talas det om hur man förväntar sig att ryssar ska
reagera i olika situationer men man missar då oftast att ryssar ett många
gånger har helt annat synsätt på många förhållanden än vad den vanliga svenska
och västerländska uppfattningen kan vara. Ryssar är faktiskt annorlunda och i
ganska enkel form skulle jag vilja framhålla ett par större skillnader mellan
ryssar i allmänhet och västerlänningar, till vilka svenskarna ändå får anses
höra.</span></span><br />
<br />
<div style="margin: 0px 0px 13px;">
<span style="margin: 0px;"><span style="font-family: calibri;">En inledande stor
skillnad har genom åren uppstått genom det faktum att vi västerlänningar är
eller har varit katolskt eller protestantiskt kristna och det har ryssarna inte
varit för de har varit ortodoxa trosbekännare. I väst skulle man kanske tro att
detta inte skulle ha påverkat människorna i någon högre grad, men det har det
nog gjort. Tänk bara på det lilla exemplet att vi i väst anser, att julen, som
firas med anledning av Kristi födelse, är den stora religiöst präglade helgen,
men att man i den ortodoxa världen snarare anser att påsken är den största helgen,
för då firas ju Kristi återuppståndelse. Den västliga inriktningen bygger, om
man så vill, på ett slags tydlig realistisk och mänskligt uppfattbar händelse,
medan den östliga, ortodoxa mera präglas av en religiöst magisk underton. Denna
skillnad i tankevärld har säkert skapat och skapar mycket olika
förhållningssätt i öst till många mänskliga aktiviteter, jämfört med ett
rationellt västligt synsätt. </span></span></div>
<div style="margin: 0px 0px 13px;">
<span style="margin: 0px;"></span><span style="margin: 0px;"><span style="font-family: calibri;">En annan stor skillnad
finns i det förhållandet, att ryssarna egentligen aldrig varit medborgare utan
bara undersåtar – i bästa fall. Under tsartiden var detta förhållande så
omfattande, att alla ryssar ansågs vara tsarens egendom och som han kunde
hantera efter eget gottfinnande. För den ryska aristokratin gällde parallellt
med detta, att godsägarna personligen ansågs äga sin arbetskraft ända fram till
1861, då livegenskapen upphävdes. Då de livegna därefter skulle köpa sin mark
blev de i stället så djupt skuldsatta, att den formella frigörelsen i praktiken
inte blev särskilt tydlig eller omfattande. Den kommunistiska eran förändrade
knappast detta mycket skarpa förhållande mellan överhet och undersåtar och som
är svårt att över huvud taget förstå för oss västerlänningar. Ryssarna var och
förblev undersåtar.</span></span></div>
<div style="margin: 0px 0px 13px;">
<span style="margin: 0px;"></span><span style="margin: 0px;"><span style="font-family: calibri;">Senare inträffade något
annat av betydelse för den rysktalande delen av Sovjetunionen, som ju enligt
Lenins lära skulle vara alla folks hemland. Alla mer eller mindre kända
folkslags existens skulle då framhävas och det skedde genom att de upphöjdes
till att vara egna socialistiska stater eller autonoma områden. Följden av
detta blev att ryssarna där kom att betraktas som ett slags andrahandsbefolkning
- till och med där de oftast faktiskt var i majoritet. Självklart är detta
något som länge legat och gnagt i många ryssar – även om förhållandet är och
har varit helt okänt i västvärlden.</span></span></div>
<div style="margin: 0px 0px 13px;">
<span style="margin: 0px;"></span><span style="margin: 0px;"><span style="font-family: calibri;">Nu i vår tid har många i
väst en bestämd uppfattning om Putin och om annexionen av Krim och den delas
inte alls av huvuddelen av den ryska befolkningen, som sannolikt kommer att
återvälja Putin vid nästa års presidentval med stor majoritet. Det kanske vi i
väst trots allt ska vara glada över, för de enda möjliga konkurrenterna till
Förenade Rysslands kandidat är antingen ultranationalister eller kommunister –
och vad skulle vi föredra? Krimfrågan kommer antagligen att ytterligare stärka
Putins möjligheter till återval och det manifesteras av att man nu försöker
förlägga presidentvalet till den 18 mars – Fyraårsdagen av Krims återförening
med Ryssland! Till och med ryssar, som bott länge i Sverige håller på Putin och
gillar att Krim återgått under rysk ledning! Ja, ryssar är annorlunda – och det
bör vi i väst kanske uppfatta och förstå bättre, om mera fredliga förbindelser
ska kunna byggas! </span></span></div>
<b></b><i></i><u></u><sub></sub><sup></sup><strike></strike>Magnus Hhttp://www.blogger.com/profile/12653867528307343628noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-5673476528944160126.post-91792050637797954692017-01-30T11:35:00.002+01:002017-01-30T11:35:52.984+01:00Nationell Säkerhetsstrategi med maritima ögon<span style="margin: 0px;"><span style="font-family: calibri;">Under årets Sälen-konferens
presenterades en länge efterfrågad tydligare uttydning av vad en svensk
nationell säkerhetspolitisk strategi kunde innebära. Om en sådan alltså varit
saknad sedan många år, så blev det presenterade förslaget ändå ganska tydligt
nedsablat av såväl politiker som i media, vilket kanske inte är så egendomligt
sett i ett mera seriöst perspektiv. Ingen stat önskar egentligen, att alla
deras säkerhetspolitiska värderingar och prioriteringar blir offentliga och den
lämnade handlingen är inte heller något undantag från denna regel. Man kunde
kanske ha väntat sig, att man i dokumentet skulle ha tagit ställning till några
delar av den dolda säkerhetspolitiken från det kalla krigets tid, så ett
efterhängset arv därmed kunde avslutas. Men så blev det inte heller.</span><span style="margin: 0px;"><span style="font-family: calibri;"> </span></span></span><br />
<div style="margin: 0px 0px 13px;">
<span style="margin: 0px;"><span style="margin: 0px;"></span><span style="font-family: calibri;">Det som kallas för en svensk nationell säkerhetsstrategi
är därför mera en allmän översikt över vissa – och helt öppna – förutsättningar
för vår säkerhetspolitik och några nya prioriteringar med anledning av en
oroande internationell utveckling finns därför inte i handlingen, som
möjligen skulle kunna användas som en teoretisk grund inför arbetet med en
säkerhetspolitisk strategi värd namnet. Strategi handlar ju om att välja!</span></span></div>
<div style="margin: 0px 0px 13px;">
<span style="margin: 0px;"></span><span style="margin: 0px;"><span style="font-family: calibri;">Ett försök att tillämpa
dokumentet från en mera marin utgångspunkt skulle kanske ge en del nya aspekter
och kanske också nya ingångsvärden på vår försvars- och säkerhetspolitik. Redan i statsministerns inledning handlar det således om att vår nationella säkerhet bygger på ett samarbete med andra stater, vilket alltså bör uppfattas av </span></span><span style="margin: 0px;"><span style="font-family: calibri;">alla intressenter
– inklusive Försvarsmakten. Det handlar alltså om säkerhet och inte att mest ”bara” om att möta väpnade angrepp! </span></span></div>
<div style="margin: 0px 0px 13px;">
<span style="margin: 0px;"></span><span style="margin: 0px;"><span style="font-family: calibri;">Det anges alltså
klart och tydligt i regeringens säkerhetsstrategi, att vi har ett större beroende av våra grannar och
handelspartners än vad man tordes uttala förr. Under det kalla krigets tid
trodde vi ju till och med länge, att vi skulle klara en avspärrning genom
beredskapslagring, men den tankegrodan är väl nu borttagen och insikten om vårt
samhälles verkliga beroende är nu tydligare angiven. Vi måste alltså redan nu i
fredstid kunna upprätthålla vår handel med andra länder; ingen nämnd och ingen
glömd. I realiteten betyder det att sjöfarten till våra hamnar måste kunna
upprätthållas och man kunde ju till och med tänka sig, att en ny svensk
sjöfartspolitik initierades, som ett resultat av våra behov av nationell
säkerhet. Det vore en bra slutsats att dra! Vid en skärpt utveckling innebär
vårt beroende av varuutbyte med grannar och handelspartners, att vi måste kunna
skydda sjötrafiken till och från Sverige samt runt våra kuster på ett rimligt
sätt – och den förmågan har vi ju knappast i dag!</span></span></div>
Det skrivs också om <span style="margin: 0px;"><span style="font-family: calibri;">, att vi ska
kunna försvara våra intressen mot fredstida hot tillsammans med EU, samtidigt
som något annat antyds – en transatlantisk länk. Ett försök till uttydning
kunde innebära, att vi nu i ett fredsläge och vid eventuella krissituationer
ska kunna samarbeta inom EU, vars Lissabonfördrag i flera avseenden tvingar oss
att vara solidariska och att kunna ingripa med ”stöd och bistånd” om en annan
medlemsstat skulle utsättas för väpnat angrepp. Å andra sidan kan vi själva
uppenbarligen också åberopa den solidariteten, om vår säkerhet skulle hotas i
något avseende. Att hänvisningen till den transatlantiska länken, i en krass
verklighet, snarast betyder, att vi alla EU-medlemmar ytterst är beroende av
och litar på det amerikanska kärnvapenskyddet, vilket kanske är en slutsats,
som svenskar i allmänhet tydligen har svårt att dra, eftersom man saknar insikt.
Det är ju först på den konfliktnivån som det finns en tydlig och kanske definitiv
form av avskräckning och något ”avskräckningsliknande” kan vi numera – efter
1958 års försvarsbeslut, ungefär – knappast åstadkomma enskilt själva inför en
hotande krigssituation. Sedan får vi väl se hur Trump kan tänkas krångla till det - som redan fanns angivet i State Departments anvisningar från 1962, om hur Sverige skulle stödjas i händelse av konflikt!</span></span><br />
<br />
<div style="margin: 0px 0px 13px;">
<span style="margin: 0px;"><span style="font-family: calibri;">En annan slutsats kunde
också vara, att vi måste kunna sätta upp enheter av olika slag, som kunde
sättas in för att vid behov stödja eller bistå ett annat EU-land, men vad dessa
förband skulle vara för slags, anges inte. Troligen bör vi dock ha ett antal
förband i så hög beredskap, att de tämligen omgående skulle kunna sättas in för
denna ”EU-uppgift” – på marken, till sjöss eller i luften.</span></span><span style="margin: 0px;"><span style="font-family: calibri;">Vårt energiberoende
åberopas märkligt sällan i säkerhetspolitiska sammanhang, men visst är vi
beroende av vår energiimport och omkring 40 % av vårt oljebehov importerar vi i
dagsläget faktiskt från Ryssland. Vi har alltså en klar anledning, att uppmärksamma
detta och i fredstid inte enbart och ensidigt utmåla vår handelspartner Ryssland
som en angripare. </span></span></div>
<div style="margin: 0px 0px 13px;">
<span style="margin: 0px;"></span><span style="margin: 0px;"><span style="font-family: calibri;">Om vi ska kunna ha någon uthållighet i att kunna upprätthålla inom försörjningsområdet, har vi
nog fortfarande en hel del att fundera kring. Förebygga kriser är väl det allra
viktigaste och då handlar det ytterst om våra möjligheter att ha förberett
detta tillsammans med våra partners; främst inom EU.</span></span></div>
<br />
<div style="margin: 0px 0px 13px;">
<span style="margin: 0px;"><span style="font-family: calibri;">Kapitlet”Sverige och omvärlden” och är till stora delar mest en
sammanfattning av de föregående, även om underrubriken ”Den globala
utvecklingen har aldrig haft så stor betydelse för Sverige som i dag” borde ha inneburit,
att även vissa rent säkerhetspolitiska skeenden beskrevs här. De växande
migrationsströmmarna – i handlingen något oegentligt kallat flyktingströmmar –
Rysslands agerande och det svensk- finländska närmandet anges särskilt, men ger
liten vägledning om våra säkerhetspolitiska prioriteringar. Sådana borde man
kanske kunna läsa ut – i alla fall mellan raderna – i nästa avsnitt ”Våra
nationella intressen”, som anges som en vägledning för hur vårt bredare
säkerhetspolitiska arbete för vara för att uppnå dessa mål. Men den beskrivningen
är dessvärre alltför allmänt hållen för att visa, hur just de svenska
nationella intressena kan se ut och det omdömet gäller också för det avslutande
kapitlet ”Hot mot vår säkerhet och åtgärder för att möta dem”. Just det
kapitlet var ju det, som blev särskilt kritiserat redan då grundhandlingen
presenterades. Kritiken är kanske inte så egendomlig, när exempelvis kärnvapen
inte ens nämns under rubriken ”Militära hot”!</span></span></div>
<div style="margin: 0px 0px 13px;">
<span style="margin: 0px;"></span><span style="margin: 0px;"><span style="font-family: calibri;">Sammanfattningsvis
handlar vår säkerhetspolitiska inriktning alltså mest på att vi ska fungera
aktivt tillsammans med våra partners; främst inom EU, och för att krigiska
konflikter inte ska uppstå i vårt närområde. Det betyder
alltså att vi redan nu bör samordna och öva oss tillsammans, främst inom
EU-kretsen. För vår egen del anges, att det främst är en fråga om hur vi ska
kunna motverka kriser inom vår försörjning, men för att kunna detta borde vi
bygga upp en tydligt sjöfartsskydd, som kan arbeta tillsammans med våra
grannar. Den slutsatsen borde nästan vara självklar, men dras inte i alls i
handlingen. Det borde också finnas en inriktning på att förhindra – och i
värsta fall möta - terroristattacker, som ju också kan vara sjöburna eller
inriktade mot viktiga hamnar. Men så konkret togs inte förslaget emot. Det var
mest som tidigare hotbeskrivningarna man diskuterade. </span></span></div>
<div style="margin: 0px 0px 13px;">
<span style="margin: 0px;"><span style="font-family: calibri;">Det vore intressant att
se, om Sverige så småningom kunde inse, att det i vår tid sannolikt är bättre att planera
sitt försvar i bredare bemärkelse och för vad vi själva vill åstadkomma och
inte bara på det nu kanske föråldrade sättet efter mer eller mindre trovärdiga hot, som man tror sig möta i en
oviss framtid. Sett i ett sådant perspektiv kan kanske handlingen ”Nationell
säkerhetsstrategi” spela en roll, eftersom den tydligt pekar på Sveriges behov av
understödjande maritim säkerhet, vilket kanske bör uppfattas bredare och bättre, än vad som
hittills skett.</span></span></div>
<b></b><i></i><u></u><sub></sub><sup></sup><strike></strike>Magnus Hhttp://www.blogger.com/profile/12653867528307343628noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-5673476528944160126.post-79423681790895624492017-01-11T10:56:00.000+01:002017-01-11T10:57:53.891+01:00Några reflexioner efter årets konferens i Sälen<span style="margin: 0px;"><span style="font-family: "calibri";">Folk och Försvars årliga
konferens i Sälen är – från en mera internationell utgångspunkt – ett ganska
märkligt evenemang. Då träffas försvarsintresserade och försvarspolitiker på
ett sätt som jag inte tror förekommer i något annat land. Möjligen kan detta bero
på ett stort försvarsintresse, men troligare är kanske att den svenska
säkerhets- och försvarspolitiken alltsedan det kalla krigets dagar hållits
fördold eller hemlig för allmänheten och Sälenkonferenserna har då erbjudit en
kortare tid av insikt eller försök till förståelse för Sveriges vägval inom
hela det säkerhetspolitiska området. Men visst mörkas det fortfarande en hel
del och visst är det fortfarande så, att förhållanden, som tidigare kanske inte
borde nämnas, nu skulle kunna hanteras på ett sätt som inbjuder intresserade
medborgare att delta i den säkerhetspolitiska debatten. För att en sådan debatt
ska kunna bli rimligt bra, så borde ett antal förhållanden eller inriktningar
kanske klarläggas, så att dagens debattörer får en mera korrekt grund att utgå
ifrån. Man hör ju annars förvånade tankar kring flera frågor, som egentligen borde
vara väl kända av en mera seriös debattör.</span></span><br />
<span style="margin: 0px;"><span style="font-family: "calibri";">Till den kategorin av
frågor hör kanske </span><b style="mso-bidi-font-weight: normal;"><span style="font-family: "calibri";">informationskrigföringen,</span></b><span style="font-family: "calibri";">
som faktiskt inte är en ny företeelse alls och som några mera IT-inriktade
bedömare tycks tro. Redan under det Trettioåriga kriget förde vi själva ett
tydligt informationskrig – för och emot olika trosinriktningar och då ju
”Lejonet från Norden” ju skulle frälsa alla stackars papister. Visst var det
ett informationskrig – redan på 1600-talet!</span></span><br />
<b style="mso-bidi-font-weight: normal;"><span style="margin: 0px;"><span style="font-family: "calibri";">Svensk neutralitet</span></span></b><span style="margin: 0px;"><span style="font-family: "calibri";"> talas det fortfarande en hel del kring, även om
vi numera officiellt kallar oss som militärt alliansfria, men vi kan numera
inte alls beteckna oss vare sig som ”neutrala” eller alliansfria, för vi
tillhör ju faktiskt den Europeiska Unionen, som styrs av Lissabonfördraget från
2007. Fördraget innehåller ett helt kapitel om ”Särskilda bestämmelser för den
gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken” redan i sin inledning. Samtidigt
tycks man helt glömt bort att EU till och med har en särskild gemensam strategi
för sjöfartsskydd och inte kan vi därför anse oss som ”militärt alliansfria”. De
uppgifter och skyldigheter som de deltagande staterna där är ålagda, gör kanske
samtidigt frågan om en eventuell formell Nato-anslutning ganska inaktuell och
den tämligen omfattande diskussionen, som ändå förs för eller emot Nato, blir
ju på det sättet ganska onödig eller kanske rent av bisarr. </span></span><br />
<span style="margin: 0px;"><span style="font-family: "calibri";">Talet om att vårt försvar
ska kunna </span><b style="mso-bidi-font-weight: normal;"><span style="font-family: "calibri";">avvärja ett angrepp,</span></b><span style="font-family: "calibri";">
uppstod under det kalla krigets tid och har egentligen inte varit giltigt sedan
1661, då freden i Kardis bekräftade Stolbovafreden, men sedan dess har vi ju
faktiskt alltid förlorat våra krig med Ryssland. Under inledningen av det kalla
kriget – före 1960 ungefär – kunde vi möjligen hävda styrka att avvärja ett
angrepp, men knappast därefter. Det förhåller sig ju faktiskt så att Ryssland
är något större än Sverige och ryssarna har faktiskt kärnvapen att tillgripa,
om man så skulle vilja. Problemet handlar nog i dag mera om att president Putin
har en orimlig självhärskarposition och det problemet har vi nog svårt att lösa
med militära medel.</span></span><br />
<span style="margin: 0px;"><span style="font-family: "calibri";">Detta leder till en </span><b style="mso-bidi-font-weight: normal;"><span style="font-family: "calibri";">avslutande synpunkt.</span></b><span style="font-family: "calibri";"> Ett försvar kan
aldrig byggas upp för att möta hot, för hotens omfattning och innebörd kan alltid
manipuleras, så att de passar ett tänkt politiskt syfte. Utkastet till ”Nationell
säkerhetsstrategi” som presenterades av statsminister Löfven bär syn för sägen.
Det viktigaste med en säkerhetsstrategi är ju inte vilka hot som man kan
beskriva, utan vad man vill åstadkomma för landets säkerhet. Och i dagsläget
torde 2-%- målet fungera väl för att täcka in och hålla en beredskap för beslut
om landets framtida säkerhet i en orolig värld.</span></span><br />
<b></b><i></i><u></u><sub></sub><sup></sup><strike></strike>Magnus Hhttp://www.blogger.com/profile/12653867528307343628noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-5673476528944160126.post-69689823161644852262017-01-01T10:22:00.000+01:002017-01-01T10:22:00.948+01:00Några tankar inför årets Sälen-konferens<b style="mso-bidi-font-weight: normal;"><span style="margin: 0px;"><span style="font-family: calibri;">Sverige behöver en tydlig säkerhetspolitik</span></span></b><br />
<br />
<div style="margin: 0px 0px 13px;">
<span style="margin: 0px;"><span style="font-family: calibri;">Det är alltför vingligt i
frågor rörande vår säkerhetspolitik och det mesta handlar om vad vi ska göra
”om det blir krig” och vi glömmer helt bort, att det finns ett kärnvapenhot i
bakgrunden. Detta är en verklighet som vi glömde bort redan från 1960-talet och
vår säkerhetspolitiska målsättning bör nu tydligt vara inriktad på att verka
aktivt redan nu i fred och så att det inte uppstår någon risk för ett kärnvapenkrig.</span></span></div>
<div style="margin: 0px 0px 13px;">
<span style="margin: 0px;"></span><span style="margin: 0px;"><span style="font-family: calibri;">Det kan också innebära,
att vi bör upprätthålla rimligt goda kontakter med alla våra grannar inklusive
Ryssland och inte bara ärva vidare den föråldrade säkerhetspolitiken från det
kalla krigets tid. Om vi känner oss direkt hotade ska vi förstås snarast gå med
i Nato, men där befinner vi oss nog inte ännu – vi får väl se vad Trump´s
tillträde i Washington kan komma att innebära – för alliansen och för Europa. </span></span></div>
<br />
<div style="margin: 0px 0px 13px;">
<span style="margin: 0px;"><span style="font-family: calibri;">Vårt försvar i bredaste
bemärkelse ska alltså i första hand kunna svara mot sådant som kan inträffa
redan nu, idag och under det som vi idag kallar ”fredsförhållanden”.</span><span style="margin: 0px;"><span style="font-family: calibri;"> </span></span><span style="font-family: calibri;">Detta finns faktiskt redan inskrivet i
regeringens säkerhetspolitiska mål! Syftet är att vara stabiliserande och helst
förebyggande. Liknande grunder finns också angivna i EU säkerhets- och
försvarspolitik. Utöver denna grundkloss bör det finnas anvisningar och
möjligheter för en snabb fredstida beredskapshöjning i närtid och ytterligare
en för en återuppbyggnad, om den politiska situationen kräver detta</span></span></div>
<br />
<div style="margin: 0px 0px 13px;">
<b style="mso-bidi-font-weight: normal;"><span style="margin: 0px;"><span style="font-family: calibri;">Försvarspolitik är mera än anslag till
Försvarsmakten</span></span></b></div>
<br />
<div style="margin: 0px 0px 13px;">
<span style="margin: 0px;"><span style="font-family: calibri;">Det borde vara rimligt
med ett försvarsanslag som är omkring 2 % av BNP, men frågan är om det är
tillräckligt, om man ser lite tydligare vad som är vårt försvar! Försvarsmakten
har under årens gång avsöndrat organisationer och myndigheter, som kanske borde
återgå till ”försvaret” igen – allt från Sjöfartsverket och Lantmäteriet till
Inskrivningsmyndigheten, MSB och FMV.</span><span style="margin: 0px;"><span style="font-family: calibri;"> </span></span><span style="font-family: calibri;">En
försvarspolitisk reform syftande till en tydlig och modern verksamhet för
landets och medborgarnas säkerhet redan i fred borde kunna aktualiseras! </span></span></div>
<div style="margin: 0px 0px 13px;">
<span style="margin: 0px;"></span><span style="margin: 0px;"><span style="font-family: calibri;">Vårt försvar bör
struktureras bättre och flera av de centrala myndigheter, som tillkom under det
kalla kriget för att undvika att militär personal samverkade med företrädare från väst ens kunde
misstänkas, kan överföras till de olika försvarsgrenarna, reduceras eller helt
läggas ned. En förbättrad och bättre samordnad statlig underrättelsetjänst
inriktad över hela hotskalan; civil och militär! (MUST och FOI kan vara
grunddelar)</span></span></div>
<br />
<div style="margin: 0px 0px 13px;">
<span style="margin: 0px;"><span style="font-family: calibri;">Ett nationellt försvar
bör vara tydligt förankrat i befolkningen, som förutsätts kunna svara upp med
medborgerliga engagemang eller åtaganden. I dagens läge förblir dock
värnplikten i stort sett vilande, vilket innebär att huvuddelen ska vara kontraktsanställd
på viss tid eller fast anställda. Vi bör öppna bättre för medborgarnas
medverkan vid samhällskriser och svåra olyckor. En ”Medborgarutbildning” införs
för dem som vill verka för ett vidare samhällsansvar och inriktad på att rädda
människoliv och att verka på ett bra sätt vid olika typer av samhällskriser.</span></span></div>
<br />
<div style="margin: 0px 0px 13px;">
<span style="margin: 0px;"><span style="font-family: calibri;">Vårt försvar måste
folkrättsenligt kunna försvara vår suveränitet och integritet redan på dagens
konfliktnivå. Det innebär att vi måste kunna förhindra kränkningar av det
svenska territoriet och av andra svenska nationella intressen, med en
tyngdpunkt förlagd till vårt närområde. </span></span><span style="margin: 0px;"><span style="font-family: calibri;">I fråga om internationella
operationer, kanske vi främst skulle ha beredskap för katastrofhjälp och
liknande verksamheter. (inkl minröjning till lands och till sjöss) </span></span><span style="margin: 0px;"><span style="font-family: calibri;">Vi kan även inkludera
miljöskyddet i försvaret. </span></span></div>
<div style="margin: 0px 0px 13px;">
<span style="margin: 0px;"><span style="font-family: calibri;">Det behövs en
organisation, som kan underlätta och tydliggöra den politiska ledningen av
försvaret och dess operationer samt ett samarbete med våra grannar i
solidaritetspolitikens anda. (möjligen kan RF bestämmelser om ”kommandomål”
utnyttjas?) </span></span><span style="margin: 0px;"><span style="font-family: calibri;">En strategisk militär
ledningsenhet under en ”Generalinspektör” inordnas i försvarsdepartementet och
ÖB-funktionen avskaffas i nuvarande ganska byråkratiska form. Särskilt
beordrade internationella insatser leds av en ”Insatsledningen”.</span></span></div>
<div style="margin: 0px 0px 13px;">
<span style="margin: 0px;"></span><span style="margin: 0px;"><span style="margin: 0px;"><span style="font-family: calibri;">-</span><span style="font-size-adjust: none; font-stretch: normal; font: 7pt "Times New Roman"; margin: 0px;">
</span></span></span><span style="font-family: calibri;">Ett ”Markförsvaret” byggs upp av armén,
Hemvärnet, Rekryteringsmyndigheten, MSB och inriktas på territorialförsvar och
krishantering.</span><span style="margin: 0px;"><span style="font-family: calibri;"> </span></span><span style="font-family: calibri;">En ”Medborgarutbildning”
tillkommer på ung. fyra platser. Alla utbildade registreras för ev.
krigsplacering. </span><span style="font-family: calibri;">Ett Gendarmeri bör sättas upp ev.
tillsammans med Polismyndigheten.</span></div>
<div style="margin: 0px 0px 13px;">
<span style="margin: 0px;"><span style="margin: 0px;"><span style="font-family: calibri;">-</span><span style="font-size-adjust: none; font-stretch: normal; font: 7pt "Times New Roman"; margin: 0px;">
</span></span></span><span style="font-family: calibri;">”Sjöförsvaret” organiseras som en lagd utredningen faktiskt redan föreslagit. Marinen. Kustbevakningen och Sjöfartsverket
under en gemensam ledning</span></div>
<div style="margin: 0px 0px 13px;">
<span style="margin: 0px;"><span style="margin: 0px;"><span style="font-family: calibri;">-</span><span style="font-size-adjust: none; font-stretch: normal; font: 7pt "Times New Roman"; margin: 0px;">
</span></span></span><span style="font-family: calibri;">Ett ”Luftförsvaret” organiseras. Dagens
flygvapen och Luftfartsverket.</span></div>
<span style="margin: 0px;"><span style="margin: 0px;"><span style="font-family: calibri;">-</span><span style="font-size-adjust: none; font-stretch: normal; font: 7pt "Times New Roman"; margin: 0px;">
</span></span></span><span style="font-family: calibri;">Ett ”Cyberförsvar” sätts upp</span><br />
<span style="font-family: calibri;"><br /></span>
<br />
<div style="margin: 0px 0px 13px;">
<span style="margin: 0px;"><span style="font-family: calibri;">Försvarets grundläggande uppgifter
är incidentuppgifter och att ingripa mot de hot som finns angivna i EU
försvarspolitik. Därutöver bör finnas snabbinkallade resurser för en snabb
beredskapshöjning, om så skulle anses behövligt – kortsiktigt som ett
tröskelförsvar och mera långsiktigt för att kunna bygga upp ett
invasionsförsvar igen, om så skulle bedömas nödvändigt. Försvarets materielverk
läggs ner och de tre försvarsgrenarna får i stället egna ”Materielkommandon”.
Materielplaner byggs upp försvarsgrensvis och över perioder som passar den egna
verksamhetens tidsramar.</span></span></div>
<div style="margin: 0px 0px 13px;">
<span style="margin: 0px;"></span><span style="margin: 0px;"><span style="font-family: calibri;">De fyra försvarsgrenarna
ska lösa de dagliga incidentuppgifterna och deras ledning bör ske genom chefer
med egna ledningsstaber och egna materielkommandon. De kan dessutom
utlokaliseras från Stockholmsområdet till orter som underlättar deras
verksamhet.</span><span style="margin: 0px;"><span style="font-family: calibri;"> </span></span><span style="font-family: calibri;">Cheferna för försvarsgrenarna
ska ha ett ganska stort mandat att besluta om samverkan och samövningar med
våra grannstaters motsvarigheter. </span></span><span style="margin: 0px;"><span style="font-family: calibri;">Förband och enheter för
särskilda insatsbehov beordras särskilt enligt en rullande plan – efter
särskilda politiska beslut - och kan omfatta bataljon(-er, motsv.) för en höjd
incidentberedskap eller beredskap för internationella operationer, möjligen främst
inriktade på uppgifter enligt de utökade Petersbergsuppgifterna.</span></span></div>
<b></b><i></i><u></u><sub></sub><sup></sup><strike></strike>Magnus Hhttp://www.blogger.com/profile/12653867528307343628noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-5673476528944160126.post-55227644600221944402016-12-15T15:38:00.003+01:002016-12-15T15:38:16.641+01:00Russofobi eller ren dumhet?
<br />
<div style="margin: 0px;">
<span style="font-family: calibri;">Just återkommen från en resa i Tyskland kan jag notera hur
märkligt den svenska regeringen agerat i frågan om Nord Stream 2. </span><span style="font-family: calibri;">Frågan om hanteringen av kan verkligen
ifrågasättas skarpt med hjälp av fakta från Nord Stream 1, om man hade bekvämat sig till att göra så. </span></div>
<div style="margin: 0px;">
<span style="font-family: calibri;">Erfarenheter från Nord Stream 1 borde regeringen ha kunnat ta fram inför besluten:</span></div>
<br />
<div style="margin: 0px;">
<span style="font-family: calibri;">I Slites hamn och i Vämöhamnen i Karlskrona fanns det
då rördepåer förlagda och rören hämtades där av danska, holländska och ibland
tyska rörläggare. Någon större rysk närvaro var det aldrig fråga om och även
utläggningen skedde mest med ett specialfartyg, som möjligen seglade under holländsk flagg.</span></div>
<br />
<div style="margin: 0px;">
<span style="font-family: calibri;">Men eftersom rören dessförinnan hade legat på svensk mark, så kunde vi
själva undersöka om det fanns några mikrofoner eller liknande kopplade till
rören och något sådant kunde inte upptäckas, men en sådan kontroll borde fortfarande vara
av säkerhetspolitisk betydelse.</span></div>
<div style="margin: 0px;">
<span style="font-family: calibri;">Det hade från de här aspekterna varit bättre att även Nord
Stream 2 hade fått uppträda på liknande sätt, vilket kommunerna dessutom hade
kunnat tjäna en del på. Att man flyttat rördepån från Karlskrona till Karlshamn
kan ju faktiskt ha berott på att Vämöhamnen sedan byggdes om till färjeterminal.</span></div>
<br />
<div style="margin: 0px;">
<span style="font-family: calibri;">Att vi nu tydligen inte vill härbärgera rördepåerna på
svensk mark, så skadar vi våra egna möjligheter att kontrollera om rören också
kan ha en annan användning än som gasledningar.</span></div>
<br />
<div style="margin: 0px;">
<span style="font-family: calibri;">Om regeringen hade handlagt frågan med lite känsla för verkligheten, så hade man
kunnat glömma bort ÖB ganska ovidkommande beredskapsaspekt avseende Gotland och
framför allt avseende Karlshamn, eftersom man ju lämnat depåplatsen i
Karlskrona, som ju ligger betydligt närmare våra marina övningsområden!</span></div>
<b></b><i></i><u></u><sub></sub><sup></sup><strike></strike>Magnus Hhttp://www.blogger.com/profile/12653867528307343628noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-5673476528944160126.post-85503385087844913542016-10-07T11:59:00.005+02:002016-10-07T11:59:51.087+02:00Två procent viktigare än Nato.
<br />
<div style="margin: 0cm 0cm 10pt;">
<span style="font-family: calibri;">Den ganska förvirrade och
ofta förvirrande debatten om Nato föranleder många tankar kring vår
säkerhetspolitik, där vi ofta glömmer bort, att vi faktiskt redan är medlemmar
i en försvarsallians – EU. Dessutom
diskuteras försvarsfrågan oftast från en utgångspunkt, där vi tar det för givet
att hot av olika slag ska motivera och vara en grund för vårt försvar och därmed
också för försvarsbudgeten. Detta innebär i sin tur, att vi mest diskuterar
vilka hot som kan anses vara relevanta för vårt försvar att kunna möta och inte
främst hur säkerheten för vårt samhälle och våra medborgare ska kunna
upprätthållas, som kanske ändå är det viktiga. Alla mer eller mindre fantasifulla
scenarier med Ryssland som angripare, visar kanske mera på vår okunskap och
ovana vid att debattera vår framtida försvars- och säkerhetspolitik och att vår
tro på att hotbilderna därmed blivit viktigare än verkligheten. Den tråkiga
följden av just det resonemanget blir ju också, att vi kapar alla förbindelser även
med det civila ryska samhället, vilket nog väcker mera förvåning än respekt. Men
det är kanske inte på det sättet, som vi bör sortera eller dimensionera våra
försvarsansträngningar och den allt övergripande frågan är ju faktiskt, att vi
anslår alltför lite pengar till vårt försvar. Vår sammanlagda försvarsbudget
borde i dagsläget omfatta 2 % av vår BNP för att vi ska verka trovärdiga utåt i
vår försvarsambition och trovärdigheten sitter nog inte i antalet mobiliserbara
förband eller liknande – utan i att vi verkligen satsar ordentligt på försvaret
av vårt samhälle och att detta kan förstås av andra staters säkerhetspolitiker.</span></div>
<br />
<div style="margin: 0cm 0cm 10pt;">
<span style="font-family: calibri;">Så här inleds EU strategi
för sjöfartsskydd från 2014 och som i Sverige inte ens handlagts inom försvarsdepartementets
ansvarsområde – utan inom näringsdepartementet: </span></div>
<br />
<div style="margin: 0cm 0cm 0pt;">
<br /></div>
<br />
<div style="margin: 0cm 0cm 0pt 65.2pt;">
<span style="font-size: 11.5pt;">Havet
är en värdefull källa till tillväxt och välstånd för Europeiska unionen och
dess medborgare. EU är beroende av öppna, skyddade och säkra hav och oceaner
för ekonomisk utveckling, fri handel, transport, energitrygghet, turism och en
god havsmiljöstatus. </span></div>
<br />
<div style="margin: 0cm 0cm 0pt 65.2pt;">
<br /></div>
<br />
<div style="margin: 0cm 0cm 0pt 65.2pt;">
<span style="font-size: 11.5pt;">Större
delen av både den externa och interna EU-handeln går sjövägen. EU är globalt
den tredje största importören och den femte största producenten inom fiske och
vattenbruk. Mer än 70 % av unionens yttre gränser utgörs av sjögränser och
hundratals miljoner passagerare passerar genom unionens hamnar varje år.
Europas energitrygghet är till stor del beroende av sjötransport och av
sjöfartsinfrastruktur. Den betydande ökningen av medlemsstaternas flottor och
lämplig hamninfrastruktur (t.ex. LNG-anläggningar) bidrar till en välfungerande
energimarknad och en tryggad energiförsörjning och därmed till välfärden för de
europeiska medborgarna och europeisk ekonomi som helhet. </span></div>
<br />
<div style="margin: 0cm 0cm 0pt 65.2pt;">
<br /></div>
<br />
<div style="margin: 0cm 0cm 0pt 65.2pt;">
<span style="font-size: 11.5pt;">EU
och dess medlemsstater har därför strategiska intressen, inom hela det globala
marina området, när det gäller att identifiera och möta säkerhetsutmaningar med
koppling till havet och till sjögränsernas förvaltning. Europas medborgare
förväntar sig effektiva och kostnadseffektiva lösningar för skyddet av det
marina området, inklusive gränser, hamnar och offshoreanläggningar, för att
säkra handel till havs, hantera potentiella hot från olaglig verksamhet till
havs och på bästa sätt utnyttja havets potential för tillväxt och
sysselsättning, och samtidigt skydda havsmiljön. </span></div>
<br />
<div style="margin: 0cm 0cm 0pt 65.2pt;">
<br /></div>
<br />
<div style="margin: 0cm 0cm 0pt 65.2pt;">
<span style="font-size: 11.5pt;">Europeiska
unionens strategi för sjöfartsskydd omfattar såväl de inre som de yttre
aspekterna av unionens sjöfartsskydd. Den fungerar som en övergripande ram och
bidrar till ett stabilt och säkert globalt marint område i enlighet med den
europeiska säkerhetsstrategin (ESS) samtidigt som den säkerställer
samstämmighet med EU-politik, i synnerhet den integrerade havspolitiken, och
med strategin för inre säkerhet i Europeiska unionen. </span></div>
<br />
<div style="margin: 0cm 0cm 10pt;">
<br /></div>
<br />
<div style="margin: 0cm 0cm 10pt;">
<span style="font-family: calibri;">Alla med ett mera marint
tänkesätt förundras naturligtvis över att denna mycket tydliga inriktning inte
tycks utgöra en grund för planeringen av vårt framtida marina försvar, men man
kan ju lyfta blicken något och konstatera, att inte ens texterna i
Lissabonfördraget eller i EU säkerhetsstrategi tycks spela någon roll i vår
försvarsplanering, som mest tycks fortsätta på ett gammalmodigt sätt från det
kalla krigets tid.</span></div>
<b></b><i></i><u></u><sub></sub><sup></sup><strike></strike>Magnus Hhttp://www.blogger.com/profile/12653867528307343628noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-5673476528944160126.post-58566517528072054962016-08-05T18:34:00.001+02:002016-08-05T18:34:18.496+02:00Nytt tänkande behövs!<span style="font-family: calibri;">Det är flera intressanta
frågor som diskuteras kring vårt framtida försvar. Tyvärr innehåller de ofta ambitiösa
ansatserna dock inte den framåtsyn, som jag tycker att de borde ha, men framför
allt – och som man dessvärre gjort i Sverige sedan 1960-talets inledning –
saknar jag alla funderingar eller slutsatser rörande en eventuell användning av
kärnvapen, som ju är en viktig del av den ryska doktrinen. Det handlar alltså inte enbart konventionell krigföring, som annars kunde studeras ungefär på
samma sätt som vi i Sverige gjort i vår försvarsplanering under det kalla
krigets huvuddel. Då ansåg vi oss också kunna ställa försvaret på krigsfot i
ett angrepps inledning, vilket sannolikt inte hade varit möjligt alls efter
mitten på 1960-talet, då ju det stora sovjetiska angreppet västerut –
inkluderande Sverige – planerades ske efter en inledande, mycket omfattande,
kärnvapeninsats. Även om det redan då fanns bedömare även i Sverige, som hade
en bättre insikt i krigets verkliga karaktär, så kunde förstås denna
angreppsform knappast läggas till grund för vår försvarsplanering, som den då
fungerade och som den troligen fortfarande gör! </span><br />
<span style="font-family: calibri;"><br /></span>
<span style="font-family: calibri;">Vi har alltså ett behov av att
ta ett steg tillbaka och tänka efter lite bättre, än att bara fortsätta med den
föråldrade planeringsmodell, som ju oftast finns i bakgrunden.</span><br />
<br />
<div style="margin: 0cm 0cm 10pt;">
<span style="font-family: calibri;">En annan aktuell fråga
handlar förstås om vår alliansfrihet och om vi vill och kan upprätthålla den i
fred. Det finns ju flera aspekter på detta, men vi tillhör ju faktiskt EU, vars
försvarspolitik främst är inriktad på verksamheter under det som kallas för
fredsförhållanden och som syftar till att tillsammans möta de säkerhetshot som
kan riktas mot vårt samhälle redan i dag och i form av terroristaktioner av
olika slag. Det är väl också i det perspektivet man främst bör se
Lissabonavtalets bestämmelser för den gemensamma försvars- och
säkerhetspolitiken. Och om vi uppfattar tydliga ryska förberedelser för ett
anfall västerut och att vi då skulle bedöma oss stå inför ett krigshot, så
borde vi förstås snarast och öppet gå med i Nato. Vi kan ju föröva praktiskt
taget hur mycket som helst med Nato redan i dag och så att en eventuell
anslutning mest blir en formell fråga, om den dagens skulle inträffa. </span></div>
<div style="margin: 0cm 0cm 10pt;">
<span style="font-family: calibri;">Man kan å andra sidan verkligen
hålla med om att vår nationella
underrättelsetjänst borde förstärkas – eller skulle man kanske inledningsvis
slå samman de underrättelsedelar som vi ju faktiskt redan har – om än under
olika myndigheter? Under det kalla kriget fick ju den militära
underrättelsetjänsten dölja eller begränsa sina västkontakter av förment
neutrala skäl, men detta skäl föreligger knappast längre och vi skulle nu kunna
etablera en samlad, nationell underrättelsetjänst i stället, för de delar, som
nu finns spridda på olika myndigheter, där det ju finns en klar kompetens på
området. </span></div>
<div style="margin: 0cm 0cm 10pt;">
<span style="font-family: calibri;">Hur ska då vårt försvar
utformas och vad ska målet för verksamheten vara idag och med dagens
säkerhetspolitiska förutsättningar? Ska försvaret fortfarande byggas upp för
att kunna möta ett alltmer osannolikt konventionellt angrepp eller för att
stärka vår säkerhet redan i dag och därigenom söka motverka en eventuell eskalering
av de konfliktanledningar, som ju ändå berör oss och vårt närområde? Vi kanske
borde fundera på ett annat sätt på landets säkerhet än vi gjort tidigare?</span></div>
<div style="margin: 0cm 0cm 10pt;">
<span style="font-family: calibri;">En ny strategisk
tankebana kunde ju handla om att vi i dag ska ha och använda de resurser, som
vi anser oss behöva för att upprätthålla en rimlig säkerhet för vårt land och
för våra medborgare och inte för att möta ett konventionellt angrepp av en
”angripare”. Därutöver bör förberedelser ha gjorts för att kunna möta de
påkänningar, som vi bedömer oss behöva kunna möta inför en mera kuppartad
aktion mot landet. Detta kunde kanske innebära, att vi skulle skapa ett nytt
och fungerande samhällsförsvar, som grund för vår säkerhet i bredaste
bemärkelse. </span></div>
<div style="margin: 0cm 0cm 0pt 36pt; text-indent: -18pt;">
<span style="mso-ansi-language: SV; mso-ascii-font-family: Calibri; mso-bidi-font-family: Calibri; mso-fareast-font-family: Calibri; mso-hansi-font-family: Calibri;"><span style="mso-list: Ignore;"><span style="font-family: calibri;">-</span><span style="font: 7.0pt "Times New Roman";">
</span></span></span><span style="font-family: calibri;">Frivillig
tjänst i försvaret – gärna med högskolepoäng för de som tjänstgjort kanske fem
år?</span></div>
<div style="margin: 0cm 0cm 0pt 36pt; text-indent: -18pt;">
<span style="mso-ansi-language: SV; mso-ascii-font-family: Calibri; mso-bidi-font-family: Calibri; mso-fareast-font-family: Calibri; mso-hansi-font-family: Calibri;"><span style="mso-list: Ignore;"><span style="font-family: calibri;">-</span><span style="font: 7.0pt "Times New Roman";">
</span></span></span><span style="font-family: calibri;">Verksamheter
i samhället på kommunal eller regional nivå som behöver förstärkningar då och
om påkänningarna blir för stora? Varför inte beredskapsbrandmän att kalla in
vid stora olyckor och bränder? </span></div>
<div style="margin: 0cm 0cm 10pt 36pt; text-indent: -18pt;">
<span style="mso-ansi-language: SV; mso-ascii-font-family: Calibri; mso-bidi-font-family: Calibri; mso-fareast-font-family: Calibri; mso-hansi-font-family: Calibri;"><span style="mso-list: Ignore;"><span style="font-family: calibri;">-</span><span style="font: 7.0pt "Times New Roman";">
</span></span></span><span style="font-family: calibri;">Och varför
inte personal i form av frivilliga ”anhöriga” i äldreomsorgen eller ”Lugnagatanverksamheter”?
Samhället – staten, regioner och kommuner – har ett omfattande behov av
frivilliga. Varför inte bygga upp samhällsförsvaret med detta för ögonen?</span></div>
<div style="margin: 0cm 0cm 10pt;">
<span style="font-family: calibri;">För de mera försvarsnära
uppgifterna kunde en första ambitionsnivå exempelvis innebära ett rimligt skydd
mot kränkningar och incidenter såväl på marken, i luften och till sjöss.
Förband för sådana uppgifter bör ständigt finnas tillgängliga och kanske kunna
användas som grund för en uppbyggnad för verksamheter på vid högre
konfliktnivåer. Det är ju en slags första markering av att staten Sverige
finns!</span></div>
<div style="margin: 0cm 0cm 10pt;">
<span style="font-family: calibri;">Om vi dessutom tar bort
det mesta av den byråkrati, som byggts upp av vår försvarsplanering de senaste
50 åren, så skulle kanske en anslagsnivå på 2 % av BNP räcka till många
kompletterande resurser så att vi kan möta säkerhetshot mot vårt samhälle på
högre nivåer på ett bra sätt och också till att bygga ett mera omfattande
tröskelförsvar än vad vi har i dagsläget och som kan kallas in redan under
fredsförhållanden.
ÖB-funktionen är ju också antikverad och mest ett arv från förr och ett
”omtänk” kunde också innebära att ÖB ersätts med en ”Generalinspektör”, placerad i
Försvarsdepartementet som direkt militärpolitisk rådgivare åt regeringen. Dagens
högkvarter skulle då kunna läggas ner och ersättas med en operativ inriktad insatsledning,
som arbetar direkt under försvarsdepartementet, så som man exempelvis har
anordnat sin ledning i Tyskland. </span></div>
<div style="margin: 0cm 0cm 10pt;">
<span style="font-family: calibri;">Ett annat synsätt alltså!
Och en ledning som kan fungera redan i dag och på dagens konfliktnivå och med fyra försvarsgrenar som verkställande insatser; de tre "gamla" och en ny: Ett cyberförsvar! Skulle
vi sedan anse oss behöva flera och större resurser redan nu i fred, så skulle
det förstås kunna tillkomma efter särskilda och rimliga politiska beslut. Med
en helt annorlunda synen på landets försvar skulle vi förhoppningsvis kunna
freda oss – själva eller tillsammans med våra partners och någon trovärdig
avskräckning har vi nog inte kunnat bestå med själva de senaste femtio åren,
även om det tydligen finns folk som tror så.</span></div>
<br />
<div style="margin: 0cm 0cm 10pt;">
<span style="font-family: calibri;"> </span></div>
Magnus Hhttp://www.blogger.com/profile/12653867528307343628noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-5673476528944160126.post-40874444133827913332016-07-15T11:07:00.003+02:002016-07-15T11:07:37.378+02:00Några tankar efter årets Almedalsvecka
<span style="font-family: calibri;">Det var nog ganska många
som hade hoppats på en mera ingående och upplyftande försvarspolitisk debatt i
samband med årets alla seminarier i Visby, men så blev det verkligen inte. Många
omfattande förberedelser var gjorda av flera betydande organisationer och
myndigheter. Möjligen var säkerhets- och försvarspolitiska seminarier och andra
likartade aktiviteter redan alltför behandlade i media, som nu i stället mest
verkar ha reagerat på att de politiska partierna uppfattades tävla i svenskhet.
Men en bra säkerhetspolitisk debatt blir alltmer nödvändig, för det råder
fortfarande oklarheter om hur den svenska linjen ser ut i verkligheten - inte
bara för oss internt, men framför allt hur den uppfattas av våra grannländer.
Det finns helt enkelt inte någon sammanhållen eller konsekvent svensk
säkerhetspolitik och det kan sluta riktigt illa, om vi inte skärper oss.</span><br />
<br />
<div style="margin: 0cm 0cm 10pt;">
<span style="font-family: calibri;">Det märkligaste i
sammanhanget är kanske ändå, att det helt saknas bedömningar om
kärnvapenriskerna för vårt land i händelse av en eskalerad konfliktnivå. Kärnvapnen
verkar totalt ha försvunnit från den svenska horisonten och möjligen är det den
förskräckelse som hotar i bakgrunden som tystar alla tankar om den
säkerhetspolitiska verklighet som vi faktiskt lever under. Vi måste nog ganska
snart uppfatta och förstå förutsättningarna för vår säkerhetspolitik och inte
bara fortsätta som planerarna gjorde under det kalla krigets tid. I Finland
visar man större realism i sina uppfattningar om vad en liten stat kan ha för
möjligheter, när man gränsar till en kärnvapen-beväpnad stormakt.</span></div>
<div style="margin: 0cm 0cm 10pt;">
<span style="font-family: calibri;">Det borde även vi göra –
alldeles oberoende om vi är medlemmar i Nato eller inte!</span></div>
<br />
<div style="margin: 0cm 0cm 10pt;">
<span style="font-family: calibri;">Mera som en avslutande
kuriositet: I fredags genomfördes en rysk festival på Järnvägstorget i
Helsingfors där rysk folklig kultur från nordvästra Ryssland förevisades och
folkdanser och sånger från Pskov, Komi, Karelen och Udmurtien framfördes.
Troligen alldeles omöjligt att genomföra i Sverige! Men även finska flygvapnet
framförde en synpunkt – man passerade över området på låg höjd med ett flygplan
en halvtimme efter det att festivalen invigts.</span></div>
<b></b><i></i><u></u><sub></sub><sup></sup><strike></strike>Magnus Hhttp://www.blogger.com/profile/12653867528307343628noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-5673476528944160126.post-5212658662718199082016-06-28T18:51:00.002+02:002016-06-28T18:52:30.876+02:00En "maritim strategi".Regeringen lade 2015 fram en proposition om en svensk maritim strategi. Denna innehåller en bra beskrivning av havets betydelse för Sverige. Några axplock ur inledningen:<br />
<br />
<em>Sverige har en av Europas längsta kustlinjer och en stark tradition av maritim verksamhet. Sveriges maritima näringar har goda möjligheter för tillväxt och kan dra nytta av den globala expansion som förutspås inom området. Samtidigt innebär ökade anspråk på havs- och kustområden, användning av marina resurser och tillväxt inom besöksnäringen, ett ökat tryck på hav och kust. Med en balanserad utveckling och en aktiv politik för att hantera dessa utmaningar, kan de maritima näringarnas potential realiseras. </em><em>Med sin mångfald av maritima aktiviteter utgör svenska havs- och kustområden en stor tillgång för svensk ekonomi. … Haven utgör en förbindelselänk med andra länder. Över 90 procent av Sveriges export och import använder sjöfart som därmed är en livsnerv för handel med omvärlden, men ytterst också för Sveriges välstånd…</em><br />
<br />
Detta är naturligtvis utmärkt men – vare sig Försvarsmakten, Marinen eller Kustbevakningen är nämnd i dokumentet. Det borde vara självklart att Marinen och Kustbevakningen skulle vara en del av en maritim strategi.<br />
Detta är också ett skäl till att återinföra en riktig marinchef som aktivt kan delta i den maritima utvecklingen och som kan agera som jämbördig till Kustbevakningens generaldirektör.<br />
Det är Marinen och Kustbevakningen som har att skydda den verksamhet som den maritima strategin talar om. De är också avnämare av denna: maritimt intresserat samhälle, sjöintresserad personal och en innovativ maritim industri för att nämna tre viktiga områden.<br />
<br />
(ur Lars Wedins utmärkta blogg)<br />
<br />
Vad jag kan förstå önskade Försvarsmakten inte ens yttra sig om propositionen, vilket kanske är ett mått på bristen på förståelse för dagens och morgondagens krav på svenska säkerhetspolitik. Man lever kvar i det förgångna!<br />
<br />
<br />Magnus Hhttp://www.blogger.com/profile/12653867528307343628noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-5673476528944160126.post-43350648301496025942016-06-25T13:03:00.003+02:002016-06-25T13:03:49.490+02:00Inför årets Almedal. Ett nytt "Varken- eller"?
<br />
<div style="margin: 0cm 0cm 10pt;">
<span style="font-family: calibri;">Efter det stora
nedrustningsbeslutet 1925 fanns det olika inriktningar och läger, som talade
för en återtagning av vår försvarsförmåga och hur det skulle gå till.
Generalstabens – som senare skulle ombildas till Försvarsstaben - uppfattning
var, att man i princip skulle återgå till en krigsmakt, som funnits 1914 och
som nu borde återställas. Mot denna uppfattning uppstod inför tillsättandet av
1930 års försvarskommission ett alternativ och som presenterades i boken
”Antingen – eller.” Där hävdades, att ett moderniserat svenskt försvar snarare borde
bygga på möjligheten att göra en solidarisk NF- insats i Finland och att det därför
borde förstärkas för att möjliggöra detta. I de inledande förhandlingarna med
finländska företrädare hamnade dock de svenska yngre arméofficerarna, som var
väl representerade i försvarskommissionen, i trångmål, då den finländska
uppfattningen var, att man främst behövde stöd med luft- och sjöstridskrafter
om ett NF- ingripande skulle bli aktuellt. I ”Antingen – eller” hade man ju
skissat på en förstärkning med fyra armékårer och en kavalleribrigad, men den
finländska bedömningen av den sovjetiska arméns usla kvalitet motiverade enligt
de finländska bedömarna inte något behov av tillförda markstridskrafter. Det
krävdes mycket märkliga och totalt odiplomatiska övertalningsförsök – eller
snarare – krav – på att det finländska underlaget också skulle innehålla
markstridsförband och det ”råkade” bli precis så som det framgick av ”Antingen
– eller” och som dåvarande majoren Helge Jung – sekreterare i kommissionen – i
maj 1931 hade framfört till de finländska kollegorna vid de underhandssamtal som fördes helt vid sidan om! </span></div>
<div style="margin: 0cm 0cm 10pt;">
<span style="font-family: calibri;">Är vi möjligen på väg att
göra något likande idag? Flera debattörer uttalar ju att vi måste förstärka det
svenska försvaret; den här gången inte för att försvara Finland mot en
sovjetisk attack, utan de baltiska staterna mot en rysk! Borde vi inte nu i
stället tankemässigt först försöka bygga upp ett nationellt svenskt försvar?
Ett sådant borde bygga på möjligheter att genomföra säkerhetspolitiskt väl
motiverade insatser redan i dag under fredsförhållanden och därigenom bidra
till säkerheten i vår del av Europa och så att konfliktriskerna inte eskalerar.
Planeringen kunde därefter ske utefter en stegrad kravtrappa och
förhoppningsvis så att vi faktiskt inte själva blir utsatta för några former
att våld mot vårt samhälle, vare sig av brottslingar, terrorister eller av
andra stater. Med ett sådant resonemang blir ju det egna försvarsbehovet, som
blir styrande för utformningen av vårt försvar och inte ett eventuellt ryskt
angrepp på Estland eller Lettland. </span></div>
<br />
<div style="margin: 0cm 0cm 10pt;">
<span style="font-family: calibri;">Ett alltför omfattande
svenskt engagemang i försvaret av de baltiska staterna kan därutöver få mycket
allvarliga konsekvenser för Nato sammanhållning och för trovärdigheten i det
amerikanska kärnvapenskyddet, som nog får anses vara betydligt viktigare, än en
eventuell svensk konventionell stödoperation via Gotland. Vi vet inte vem som
blir president i USA i januari nästa år, men vi ska nog vara försiktiga med att
åta oss en så stor del av försvarsuppgiften för de baltiska Nato-medlemmarna,
att trovärdigheten i Washingtons kärnvapenskydd kan komma att ifrågasättas.</span></div>
<br />
<div style="margin: 0cm 0cm 10pt;">
<span style="font-family: calibri;">Det är nog bättre att
argumentera och satsa på den egna säkerheten och inte på den förmenta bristen
hos någon granne och som i värsta fall kan leda till ett nytt ”Varken – eller”!</span></div>
<b></b><i></i><u></u><sub></sub><sup></sup><strike></strike>Magnus Hhttp://www.blogger.com/profile/12653867528307343628noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-5673476528944160126.post-27585061495837168212016-06-12T12:42:00.003+02:002016-06-12T14:32:59.815+02:00Natofrågan och dagens svenska försvar<span style="font-family: "calibri";">Frågan om
värdlandsavtalet har rivit upp en ganska förvirrad Nato-debatt, som mest
återspeglar att den svenska allmänheten hölls utanför all insyn i vår verkliga
säkerhetspolitik under en stor del av det kalla kriget och att myterna i
stället fick fritt spelrum. Det finns därför tydligen bedömare i dagens
Sverige, som tycks tro, att Sverige självt skulle kunna fungera krigsavhållande
i en akut situation; en otrolig självöverskattning – och alldeles oberoende av
storleken hos vår försvarsmakt! Värst är kanske ändå den mycket snäva
tolkningen av vad vår officiella neutralitetspolitik verkligen innebar. Svenskarna
framhåller ju ibland, att de är stolta över att ha varit ”neutrala” under det
kalla kriget, men var det så?</span><br />
<br />
<div style="margin: 0cm 0cm 10pt;">
<span style="font-family: "calibri";">Eftersom vi faktiskt
samverkade med flera väststater, så fanns säkert kunskapen om hur Sverige
skulle hantera ett eventuellt eller verkligt krigshot hos våra samverkansländer
– främst USA, Storbritannien, Danmark och Norge för att ange de viktigaste, men
den kunskapen fanns också på den andra sidan. Jag har personligen talat med
flera ryska f d sovjetiska officerare och alla har berättat, att man aldrig såg
Sverige som något annat än en västlig stat – inte bara kulturellt, utan också
säkerhetspolitiskt och strategiskt. Det är ju faktiskt bara de vilseförda- och
kanske naiva – svenskarna, som tydligen fortfarande tycks tro något annat.
Någon neutralitet skulle vi aldrig tillämpa i händelse av krig, även om vi
framförde detta som vår officiella säkerhetspolitiska linje. Möjligen kunde den
officiella inriktningen ge Sverige vissa fördelar eller möjligheter i
förhållandet till den tredje världens länder, men så såg inte verkligheten ut i
ett öst-väst-perspektiv.</span></div>
<div style="margin: 0cm 0cm 10pt;">
<span style="font-family: "calibri";">Några korta
konstateranden: Redan vid krigsslutet 1945 inledde vi ett samarbete med
britterna och detta resulterade i en uppdelning av operationsområdet Östersjön
i händelse av ett sovjetiskt angrepp. Britterna, som ju då var en östersjömakt,
skulle svara för den södra delen och Sverige för den del av operationsområdet som
låg nord om latituden genom Liepaja. Denna uppdelning ärvdes sedan vidare när
Nato bildats och gällde under hela det kalla kriget. Det brittiska bombflyget planerade
genomföra sina insatser mot mål i Sovjetunionen via Skagerrak och svenskt
luftrum i Göteborgsområdet och den avrustade kryssaren</span><i style="mso-bidi-font-style: normal;"><span style="font-family: "calibri";"> Gotland</span></i><span style="font-family: "calibri";"> förlades 1956 därför till Nya varvet i Göteborg, främst
därför hon hade en moderniserad och lämpad luftstridsledning installerad. Trådsambandet
med västs flygstridsledning byggdes också ut, då det amerikanska strategiska
bombflyget frambaserades till brittiska baser i samband med Berlinkrisen. När
de s k Skandinaviska försvarsförhandlingarna genomfördes planerades också hur
Sverige och Danmark skulle spärra Öresund med en gemensam minspärr och även den
planläggningen fanns kvar, och med regeringens godkännande, när sedan Nato
bildats 1949. De nordiska förhandlingarna inledde dessutom många år av ytterst
hemliga, s k taktiska diskussioner, mellan vissa svenska högre militära chefer
och deras danska och norska motsvarigheter. Att operativa förberedelser
genomfördes i det fördolda, uppmuntrades till och med av statministrarna Erlander
och Palme. </span></div>
<span style="font-family: "calibri";">När Nato bildats behövdes
ett underlag för västsidan om den svenska krigsmaktens sammansättning och
planering och ett sådant överlämnades också av försvarsminister Vought till
britterna för de fortsatta samtalen om hur samordningen skulle genomföras vid
ett befarat sovjetiskt angrepp. Att samordningstankarna levde kvar länge bekräftas
när senare den västtyska marinen bildats 1955 och hade planer på en framskjuten
basering för torpedbåtar i Matviksfjärden i Karlshamnsområdet.</span><br />
<span style="font-family: calibri;"><br /></span>
<span style="font-family: "calibri";">De viktigaste
förberedelserna gällde annars vår försörjning med försvarsmateriel och redan i
slutet av 1940-talet fick vi bl. a. köpa in ett stort antal jaktflygplan typ
Vampire från britterna; hos oss kallade J 28-or samt modern radarmateriel;
aktiv och passiv och svenska elever inbjöds att gå kurser vid brittiska
militära institutioner. När Nato bildats, tog det någon tid innan den svenske
Washingtonambassadören, Erik Boheman, genom sin vän sedan ungdomsåren, Dean
Acheson, som nu var amerikansk utrikesminister, kunde få tillfälle att övertyga
amerikanarna om att vi i verkligheten var en väststat, fast vi inte uttalade detta
öppet av hänsyn till Finland och landets förhållande till den sovjetiska
närvaron i landet. I april 1952 förberedde därför Acheson president Truman om
det verkliga läget och om den uttalade svenska önskan att samarbetet med väst
under inga omständigheter skulle få bli känt, vilket Truman godkände. Den 14
april 1952 besökte alltså Erlander president Truman i Vita huset under sitt
amerikabesök, som i svenska media angavs handla om att han skulle träffa sina
utvandrade släktingar i USA. Besöket blev en stor framgång för den svenska
hemliga diplomatin och Sverige fick i fortsättningen samma möjlighet som alla
andra Nato-stater, att köpa modern militär utrustning i USA, vilket kanske var
av särskild betydelse för den fortsatta svenska flygplansframställningen.</span><br />
<br />
<div style="margin: 0cm 0cm 10pt;">
<span style="font-family: "calibri";">Nästa enskilda besök som
Tage Erlander avlade i Vita huset skedde ganska snart efter det att Sverige 1960
hade avbrutit den pågående utvecklingen av ett svenskt kärnvapen. I mars 1961 träffade
Erlander den ganska nytillträdde presidenten Kennedy och framförde, att Sverige
nu avslutat sitt kärnvapenprogram. Detta medförde att amerikanarna uttalade sin
uppskattning, att Sverige på det sättet bidragit till icke-spridningen av
kärnvapen och i stället utlovade man, att Sverige skulle ha samma
kärnvapenskydd, som alla andra Nato-stater! Att det verkligen förhöll sig så
framgår ju till och med av en svensk statlig utredning från 2002, där de
hemliga amerikanske riktlinjerna från 1962 om stödet till Sverige i händelse av
ett sovjetiskt anfall anges – och att detta ansågs vara en bilateral fråga, som
inte skulle spridas bland de andra Nato-staterna.</span></div>
<span style="font-family: "calibri";">Natofrågan är därför, som
jag ser det, en ganska inaktuell fråga och vi kan när som helst öppet ansluta
oss till pakten – kanske i första hand som ett svar på ett uppfattat eller
uttalat ryskt hot mot oss eller mot Finland – och när vi själva insett hur
vilseförda vi varit. Men vi bör också inse, att vi under det kalla kriget
ansågs vara en mycket intressant partner för Nato att samverka med – öppet
eller dolt – för att vi då hade en krigsmakt av betydlig styrka och omfattning
och väl anpassad till den tidens tänkta eller möjliga krigföring och det har vi
knappast i dag. Vi bör nog börja i den änden i stället.</span><br />
<span style="font-family: calibri;"><br /></span>
<span style="font-family: "calibri";">Vi borde därför snarast
inleda en satsning på ett modernt och insatsberett försvar i stället och kanske
närma oss Natostaternas uttalade mål om 2% av BNP för försvarsändamål – innan
vi aktualiserar en formell Nato-anslutning. Detta kunde kanske resultera i ett
flygvapen, som kan verka över hela territoriet och med baser skyddade med
luftförsvarsmissiler, en marin med tyngdpunkt på att hålla sjötransportlederna
öppna i Östersjöområdet och med betydande resurser för sjöfartsskydd också på
Västkusten och en armé som snabbt och redan under fredsförhållanden kan bilda
en tydlig tröskel inkluderande ett hemvärn, som aktivt kan fungera som ett
skydd för samhället, som i dagsläget är betydligt mera sårbart, än vad det var
förr i tiden. Det vore kanske mera ändamålsenligt att diskutera hur vårt
försvar bör stärkas och utformas än att vi fortsätter odla myter från det kalla
krigets tid.</span><br />
<b></b><i></i><u></u><sub></sub><sup></sup><strike></strike>Magnus Hhttp://www.blogger.com/profile/12653867528307343628noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-5673476528944160126.post-2879996134998838842016-04-17T13:22:00.001+02:002016-04-17T13:23:28.413+02:00Internationella insatser eller nationella?<span style="font-family: "calibri";">Dagens tillbakasyftande
försvarspolitik vinner tydligen allt fler anhängare, vilket mest är beklagligt.
Vi kan ju inte gå tillbaka till hur det såg ut förr i tiden och en renässans för
det gamla invasionsförsvaret är faktiskt inte möjlig med dagens yttre och inre
förutsättningar. Vi måste därför i stället utveckla vårt försvar så att kan
motsvara dagens och morgondagens behov. Samtidigt framförs kritik mot det som
kallades insatsförsvaret och även den kritiken saknar egentligen såväl
strategisk grund som en genomtänkt operativ inriktning. Man vill tydligen mest
bara återgå till hur det var förr - av nostalgiska skäl?</span><br />
<br />
<div style="margin: 0cm 0cm 10pt;">
<span style="font-family: "calibri";">Men hur var det
egentligen med vår insats i Afghanistan? Var det enbart en
internationell verksamhet eller hade den någon bäring på vårt försvar hemma?
Som jag ser det, så var vår medverkan i den Nato-insatsen klart motiverad av
försvaret av Sverige, fast det vill man förstås inte uttala så öppet, för det
handlade om att vi därmed försäkrade oss om det amerikanska kärnvapenskyddet –
eller – paraplyet, som det oftast kallas. Saken är den, att efter angreppet mot
New York i september ” 9/11” uttalade sig statminister Persson för Sveriges
stöd till det amerikanska försvarets flyganfall mot talibanfästen i Afghanistan
och det följande årsskiftet inledde vi vår medverkan med en underrättelseenhet
ingående i ISAF-styrkan, som då även hade fått erkännande av FN säkerhetsråd. Fast
det var ju formellt inte en fredsbevarande FN-operation, som vi gick in i, utan
en amerikansk och jag har svårt att finna något annat skäl för detta, än att vi
på det sättet stärkte vår säkerhet mot ett angrepp österifrån. </span></div>
<div style="margin: 0cm 0cm 10pt;">
<span style="font-family: "calibri";">Så vad är insatser enligt
dagens kritik? Internationella eller nationella? Självklart ska vi medverka i
de insatser som vi mäktar, om de görs för våra egna säkerhetsintressen. Det är
en strategisk självklarhet, som vi kanske borde uppmärksamma bättre.</span></div>
<b></b><i></i><u></u><sub></sub><sup></sup><strike></strike>Magnus Hhttp://www.blogger.com/profile/12653867528307343628noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-5673476528944160126.post-79904435982771258792016-03-12T11:45:00.002+01:002016-03-12T12:37:26.338+01:00Infrastruktur och transportsystem<span style="font-family: "calibri";">Det har nyligen lämnats utredningsförslag om nya avvägningar och principer
för hur vårt framtida transportsystem bör byggas upp. Det har då talats en hel
del om vägar och järnvägar medan den allra tyngsta transportgrenen tydligen
inte alls behandlades. </span><br />
<br />
<div style="margin: 0cm 0cm 10pt;">
<span style="font-family: "calibri";">Det handlar om vår sjöfart.</span></div>
<span style="font-family: "calibri";">Sverige är från transportsynpunkt närmast att betrakta som
en ö och nästan all vår export och import går därför med fartyg. Att undanta
denna transportgren från alla överväganden rörande vår infrastruktur, blir nog
i bästa fall felaktigt – i värsta fall en källa till onödiga kostnader
och miljöhot.</span><br />
<div style="margin: 0cm 0cm 10pt;">
<span style="font-family: "calibri";">Även under denna vintersäsong har snöoväder utefter Norrlandskusten stoppat landsvägstrafiken och långa köer av
långtradare uppstod på E 4:an, som lätt blockeras för all trafik och med alla konsekvenser det
kan medföra för samhällets funktioner och säkerhet. Redan ett ganska litet containerfartyg kan ju ta mer än 1000 tjugofots-containers av TEU-standard. Tänk så många långtradare det motsvarar! Och inte hade det blivit särskilt mycket bättre, om containrarna transporterats med järnväg i stället, för även där skedde som bekant stora avbrott.D</span><span style="font-family: "calibri";">et nog
varit att föredra, att långtradarnas containers i stället hade varit lastade på
ett kustgående containerfartyg av måttlig storlek, för inga hamnar stängdes av vinterisen i år heller och vi har ju faktiskt isbrytare, om det skulle behövas! </span></div>
<span style="font-family: "calibri";">Vår egen stora containerhamn är ännu Göteborg, men med en
vettig politik på infrastrukturområdet kan ju den planerade hamnen i Nynäshamn
bli ett centrum för containertrafiken i hela Östersjön – inte bara för Stockholmsområdet och Sverige,
utan även för Finland och våra baltiska grannar. Med en lite bredare syn på vad
som kan kallas för vår infrastruktur blir sjöfarten av lätt insedda skäl en
betydande transportgren; särskilt för något längre transporter, som ju oftast
kommer direkt från någon utlandshamn till någon hamn i adressatens närhet. Det
vore ju snarare egendomligt att inte räkna detta som en del av vår
infrastruktur!</span><br />
<br />
<div style="margin: 0cm 0cm 10pt;">
<span style="font-family: "calibri";">Och tänk om vi hade ett internationellt
svenskt register! Då hade vi kunnat vara säkra på att de fartyg som trafikerar
våra kuster är riktigt bemannade med kompetent folk och att fartygen är byggda
på ett sjövärdigt och miljömässigt riktigt sätt! Dagens kusttrafik upprätthålls av fartyg, som är registrerade i
Antigua Barbuda, på Gibraltar och i andra exotiska länder och deras tillsyn av ”sina” fartyg som går i Östersjöfart är
nog ganska begränsad för att uttrycka det milt och svenska myndigheter har ingen folkrättslig möjlighet
att ingripa på ett förebyggande sätt heller!</span></div>
<span style="font-family: "calibri";">Vi bör alltså tänka lite bredare och större vad avser vår
infrastruktur.</span><br />
<b></b><i></i><u></u><sub></sub><sup></sup><strike></strike>Magnus Hhttp://www.blogger.com/profile/12653867528307343628noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-5673476528944160126.post-36488934860339075402016-02-11T11:27:00.002+01:002016-02-11T14:51:59.855+01:00En tredje myt om vår försvar<span style="font-family: "calibri";">Missuppfattningen om hur
ett invasionsförsvar borde vara uppbyggt och fungera ledde till en annan svensk
egendomlighet: Det integrerade försvaret. Man ansåg sig ju veta, att den stora
insatsen mot ”invasionskakan” skulle ske samtidigt och samordnat.
Pansarförband, ytattack, ubåtar och flygattack skulle då vara så samordnade,
att de mer eller mindre samtidigt skulle slå mot fienden, som i de svenska studierna ansågs uppträda i
en samlad gruppering. Övriga förbandstyper kunde då
samtidigt prioriteras ner eller helt strykas i planeringsprocessen, som exempelvis sjöfartsskyddet. Också vissa stödfunktioner försvann då och blev till egna civila myndigheter, som exempelvis inskrivnings- och mönstringssystemet och Försvarshögskolan; den senare finns ju numera till och med under utbildningsdepartementet - och visst blev det billigare på pappret för försvaret, men blev det bättre?</span><br />
<span style="font-family: "calibri";">I Sverige
tog integrationen inom Försvarsmakten sig ganska egendomliga former, om man
betraktade landet utifrån. Milo-organisationen från mitten av 1960-talet
förvånade i alla fall amerikanska besökare, vars referensramar möjligen var
mera globala, men att ha sex integrerade kommandon i Sverige verkade lätt
överorganiserat från deras perspektiv, särskilt som Försvarsmakten enligt vissa
politiska uppfattningar i fred endast skulle verkställa värnpliktsutbildning
och krigsplanläggning – och inget annat.</span><br />
<br />
<div style="margin: 0cm 0cm 10pt;">
<span style="font-family: "calibri";">Bernhard Eriksson är ett
namn, som i våra dagar är helt okänt, men han var sjöförsvarsminister, då Sjö-
och Lantförsvarsdepartementen i Brantings första ministär 1920 slogs samman till
ett gemensamt Försvarsdepartement – en fråga som då hade beretts under nästan
tjugo års tid. Det fanns uppenbarligen redan då anledningar att ifrågasätta den
sammanslagningen och på liknande sätt finns det även i dag motiv att ifrågasätta
det som i Sverige kallas för det integrerade försvaret. Åter igen får man studera
de strategiska teorierna och, utan att gå in på detaljer, kan man då notera,
att en militär strategi oftast sätts i tillämpning först sedan ett krig brutit
ut, medan en maritim strategi, där en marin strategi är en del, har en
giltighet och bör tillämpas redan under fredsförhållanden. Att detta på något
sätt borde mana till eftertanke kan inte vara någon överkurs och vår
tillämpning av EU maritima strategi bör nog därför byggas bredare, än vad som
skett hittills, och tydligen enbart inom Näringsdepartementet.</span></div>
<br />
<div style="margin: 0cm 0cm 10pt;">
<span style="font-family: "calibri";">Men, visst ska våra
myndigheter samverka med varandra även i vår nya strategiska situation, men samtidigt
bör nog alla ha kvar sina egna ordinarie uppgifter att lösa även i en kris.
Ingen skulle väl få för sig att tro, att det vore bättre att slå samman alla krishanterande myndigheter
till en enda, men det är ju faktiskt det man gjort med våra försvarsgrenar, som
därmed har tappat en hel del av sina särarter. Att detta kan innebära en
nackdel, då vi nu alltmer söker samarbete med andra staters försvarsföreträdare,
verkar vi inte ens ha uppfattat eller funderat på ännu och ändå utövade vi just en sådan typ samverkan
på försvarsgrensnivå med Danmark och Norge under nästan hela det
kalla kriget - fast dolt för all insyn. Nu kanske vi skulle övergå till att samverka mera öppet och
troligen också med Finland och även det samarbetet bör då förstås ske på en gemensam
professionell grund. I dag borde väl dessutom ett cyberförsvar och vår
Kustbevakning införas i det nära samarbetet och en samverkan med flera länder
borde då kunna ske. Det gäller ju att bygga samarbetet redan i fred och därigenom stärka säkerheten i vår region.</span></div>
<br />
<div style="margin: 0cm 0cm 10pt;">
<span style="font-family: "calibri";">En annan form av
integration har efter det kalla kriget drabbat oss, eftersom numera all
officersutbildning sker gemensamt. På pappret kan det se bra ut, men vad
innebär detta i praktiken? Utbildningstiden har nu förlängts med vad som
tydligen uppfattas vara en gemensam grund, vilket inskränker den egentliga
yrkesutbildningen på flera sätt – inte minst för blivande sjö- och
flygofficerare. Ska verkligen alla officerare utbildas till att leda någon
enkel form av markstrid? Och ska studier av teoretiska ämnen verkligen behövas
i så stor omfattning för att man ska kunna fullgöra sin många gånger mycket
praktiska ledarroll som officer? Det
verkar så, men är det så man lär känna varandras verksamhetsområden? Varför
sker i så fall inte vinterutbildning ombord på våra isbrytare? Och varför ska inte
armé- och flygkadetter segla på skonerterna? Är det bara för att det troligen
är billigare att göra som vi gör idag och varför i så fall inte samverka tydligare
med våra grannar? Eller varför rekryteras inte framtidens officerare från
högskolevärlden?</span></div>
<br />
<div style="margin: 0cm 0cm 10pt;">
<span style="font-family: "calibri";">Sammanfattningsvis har vi
alltså en hel del att fundera kring. Försvarsfrågan är faktiskt lite större än
vad dagens Natodebatt ger sken av och även om vi skulle gå med i Nato, så
innebär det inte någon reell eller påtaglig förstärkning av vårt försvar. Samtidigt finns
tecken på att Ryssland nu möjligen har börjat aktualisera sin kärnvapenbaserade
strategi från Sovjettiden, vilket kan innebära, att vi har begränsad tid till
förfogande för en upprustning. Denna bör alltså inriktas på att försvaret ska
kunna agera säkerhetsbyggande redan i fred och då kan EU säkerhetspolitiska
strategi vara vägledande och leda oss i uppbyggnaden. Vi är ju faktiskt
medlemmar i EU, vars grundläggande överenskommelse, Lissabonavtalet, också
innehåller en hel del anvisningar för säkerhets- och försvarspolitiken. En sådan uppbyggnad
kan fortfarande ske utan att vi öppet går in i Nato, om vi skulle välja det,
och då utan en föråldrad inriktning på invasionsförsvar, men med självständigt
fungerande försvarsgrenar och för att kunna möta utmaningarna i en globaliserad
värld.</span></div>
<b></b><i></i><u></u><sub></sub><sup></sup><strike></strike>Magnus Hhttp://www.blogger.com/profile/12653867528307343628noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-5673476528944160126.post-48492681084903382452016-02-09T11:01:00.004+01:002016-02-09T11:01:39.559+01:00Myten om vårt invasionsförsvar
<span style="font-family: calibri;">Invasion är en av
bekämpningsmetoderna i strategisk teori och där indelas en invasion i flera
deloperationer, om man inte genomför anfallet som ett överraskande kuppanfall.
Först ska operationsområdet säkras för egna transporter. Därefter inleds
förbekämpningsskedet och när detta nått tillräckliga resultat, kan en första
överskeppning ske. Det transportskede som sedan följer handlar om att bygga upp
det tagna brohuvudet för vidare operationer. Tidsförhållandena kan förstås
variera, men man kan jämföra med de allierades invasion i Normandie. Operation
Overlord, planlades under två år och förövades under flera månader för en
transport av 150 000 man, men så här ser det ju inte alls ut i den svenska
planeringsvärlden, där ju en invasions första överskeppning anses komma mot ett
mer eller mindre obekämpat, men fullt mobiliserat svenskt försvar. Hur kan det
ha blivit så?</span><br />
<br />
<div style="margin: 0cm 0cm 10pt;">
<span style="font-family: calibri;">Myten tycks vara grundad
i ÖB studier och den operativa krigsplanläggning, som var klar redan 1945 och
som fastställdes utan att någon form av politiskt försvarsbeslut hade fattats
dessförinnan. I den planeringen fanns i princip tre krigsfall - alla med Sovjetunionen
som angripare. Krigsfallen byggde i stort på att Sovjetunionen skulle sätta in överväldigande
stora styrkor marktrupp mot centrala, norra eller södra Sverige och detta trots
att man i realiteten saknade överskeppningstonnage och att deras bombflyg var
det enda flygsystemet, som hade tillräcklig räckvidd för insatser på andra
sidan Östersjön. Alla tre fallen tycks dessutom totalt ha saknat inriktning på vad
vi skulle göra om ett krigsutbrott bedömdes som förestående eller om
förbekämpning hade inletts och byggde samtidigt på att vi redan hade genomfört
en allmän mobilisering. Vid närmare studier av denna sällsamma tankevärld,
växer modellen över tiden och begreppet invasionsförsvaret blev mera en
beteckning, som kom att användas för försvarets ekonomiska planering och inte
den operativa. När den politiska ledningen senare blivit medveten om detta
planeringsinstrument, introducerades ”dimension-erande angreppsfall” och
”marginaldoktrinen”, som pappersmässigt begränsade de sovjetiska
stridskrafternas omfattning, så att hotet skulle passa den svenska försvarsbudgeten.
Den sovjetiska verkligheten avvek från fiendebilden i den svenska
planeringsmodellen på avgörande sätt. Denna form av ”hotbildsplanering” blev
senare en, som man uppfattade det, internationellt erkänd modell, när vi
importerade ett amerikanskt planerings- och budgetsystem, ”FPE-systemet”, fast
i förvrängd form. För ”säkerhets” skull byggdes det svenska försvaret dessutom
upp enbart för att kunna möta ett konventionellt angrepp och kärnvapenaspekten
försvann successivt från den svenska försvarsplaneringens värld. Det fanns till
och med debattörer, som hävdade, att ingen skulle använda kärnvapen mot
Sverige, för vi hade ju inga själva!</span></div>
<div style="margin: 0cm 0cm 10pt;">
<span style="font-family: calibri;">Den sovjetiska offensiva
planläggningen omfattade sannolikt redan 1945 en ”stöt” västerut mot Sverige
med de relativt begränsade markstridskrafter, som snabbt kunde överföras av
örlogsfartyg och på en stor bredd mot flera svenska hamnstäder, efter det att
man som en förberedelse intagit det demilitariserade Åland. Avsikten var sedan att
följa upp anfallskilarna och bygga vidare, där man hade nått någon form av
framgång och med den begränsade transportkapacitet som man då hade. Så förhöll
sig de sovjetiska anfallsplanerna fram till högsta sovjets beslut 1960 om att
ett förödande kärnvapenslag nu skulle inleda kriget västerut. Man hade ju
tillgång på nära 40 000 kärnladdningar, då det var som värst. Hur detta angrepp
i själva verket skulle genomföras mot Sverige, är ännu inte riktigt klarlagt,
men man kan ju projicera anfallskonceptet som det är känt från planerna mot
Natostaterna i Europa - och även mot det alliansfria Österrike. I så fall
skulle större kärnvapen sättas in mot Stockholm, Göteborg och Malmö, medan
mindre vapen – i Hiroshimaklass – skulle användas mot alla kända svenska marin-
och flygbaser. Insatsen bedömdes kunna uppnå målet: att förhindra västsidan
från att använda Sverige som passage- eller baseringsområde, men den innebar
också, att man egentligen inte behövde föra över några egna stridskrafter för
att besätta det tämligen härjade svenska territoriet. De kärnvapenbärande robotarna
för uppgiften fanns utplacerade bl a utefter den Baltiska kusten och vissa av
deras betongfundament kunde besökas där så sent som för ungefär fem år sedan.</span></div>
<div style="margin: 0cm 0cm 10pt;">
<span style="font-family: calibri;">Så var det alltså med
vårt invasionsförsvar, som började relativt professionellt och som en sammansatt
operationsplan, men som senare mest blev till en budgetregulator och ett
tillhygge i den ständigt pågående försvarsgrensstriden. Den debatten fördes nu
i stället internt inom myndigheten Försvarsmakten och befriade därmed våra dåvarande
försvarspolitiker från den besvärande uppgiften att fatta självständiga
strategiska beslut och prioritera hur vårt försvar skulle byggas upp. De kunde
då ägna sig åt sysselsättning-, lokaliserings, och industripolitik i stället
och det var väl lättare att få folkligt stöd på det sättet, men försvarets behov
kom därmed oftast i andra hand – och, om man ska vara ärlig, så spelade detta egentligen
inte någon större roll under den senare delen av det kalla kriget. </span></div>
<div style="margin: 0cm 0cm 10pt;">
<span style="font-family: calibri;">Vi låg ju
under det amerikanska kärnvapenparaplyet och det var vida viktigare!</span></div>
<br />
<div style="margin: 0cm 0cm 10pt;">
<br /></div>
<b></b><i></i><u></u><sub></sub><sup></sup><strike></strike>Magnus Hhttp://www.blogger.com/profile/12653867528307343628noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-5673476528944160126.post-89880320635436987952016-02-02T12:17:00.002+01:002016-02-02T12:17:22.714+01:00Västallierade redan innan Nato bildades.
<span style="font-family: calibri;">Mycket kan förstås
framföras om den säkerhetspolitiska inriktning, som Sverige hade under det
kalla krigets tid och det är nu kanske tid att nu döda de myter som då byggdes
upp. Risken är annars stor, att Sveriges medborgare inte heller förstår dagens
säkerhetspolitiska situation och därmed kommer att driva en mytbunden försvars-
och säkerhetspolitik även fortsättningsvis. För visst har det varit så under
många år. Redan vid krigsslutet 1945 uppfattade statsminister Erlander, som
flera andra ledare i väst, att vi stod inför en fortsatt sovjetisk expansion
västerut och hur skulle det krigshärjade Europa kunna möta detta hot, nu när amerikanarna
i stort sett lämnat kontinenten åt sitt öde? Inom regeringen var
utrikesminister Undén förespråkare för en neutralitetslinje och det blev också
det officiella vägvalet, men hur var det egentligen bakom kulisserna? </span><br />
<span style="font-family: calibri;">Sanningen
är ju att vi under hela kalla kriget bedrev en dold västsamverkan i olika
avseenden och dagens diskussioner om en svensk eventuell Nato-anslutning blir
därför ganska egendomlig. Visst var det så att Sverige officiellt valde att stå
utanför ett Nato-medlemskap 1949 och det motiverades då av att det kunde
placera Finland i en utsatt position. Så var det säkert då, men så enkelt var
det inte.</span><br />
<span style="font-family: calibri;">Den stora frågan blev
därför hur Sverige skulle kunna framstå som icke-allierad, men samtidigt på
något sätt kunna påräkna ett stöd, om katastrofen skulle inträffa. Den första underhandskontakten
blev naturligen med Storbritannien, som ju som ockupationsmakt då faktiskt hade
en direkt Östersjöanknytning i Schleswig-Holstein, som ingick i deras ockupationszon. Alltså överenskom vi redan 1945 med
britterna om hur vi skulle dela på västs försvar i Östersjöregionen, vilket
underströks av brittiska örlogsbesök i Stockholm och genom att all minröjning till sjöss,
som nu påbörjades för att säkerställa handel och sjöfart – i våra farvatten
förstås främst för det svenska behovet – skedde under brittisk ledning. Men
viktigare i det nära perspektivet var att Sverige nu fick bygga upp ett modernt flygvapen
genom inköp av brittiska stridsflygplan; främst de Havilland Vampire och Mosquito;
kända i Sverige som J 28 och J 30. Från brittisk utgångspunkt var denna
upprustning av det svenska flygvapnet förstås en del i försvaret av de
brittiska öarna mot sovjetiskt bombflyg och så viktig att premiärminister
Attlee personligen beslöt att exporten till Sverige skulle fortsätta trots RAF
försök att stoppa den vid Koreakrigets utbrott.</span><br />
<span style="font-family: calibri;">I Sverige glömmer vi idag
lätt bort, att det svenska försvaret i det kalla krigets inledning var den helt
dominerande styrkan på västsidan, men detta insåg amerikanarna i april 1952 efter
Erlanders besök hos president Truman och redan i juni sköt ett sovjetiskt
jaktflygplan ner den svenska DC 3:an, som signalspanade över sydöstra Östersjön
på liknande sätt som hennes amerikanska föregångare blivit nedskjuten året dessförinnan.
Det var kanske inte så egendomligt, att man i Sovjet uppfattade kopplingen, men
den svenska allmänheten fick inte veta sanningen. </span><br />
<span style="font-family: calibri;">Då vi avslutat vårt eget
kärnvapenprogram omkring 1960 fick Erlander, vid sitt besök hos president
Kennedy två år senare, till och med utfästelsen, att Sverige skulle skyddas av
amerikanska kärnvapen, som tack för att vi inte medverkat i en
kärnvapenspridning genom att tillverka egna.</span><br />
<span style="font-family: calibri;">Sammanfattningsvis så har
vi alltså egentligen varit en dold västallierad redan från 1945 och detta har
man förstås vetat även i Moskva. Bara svenskarna har stått ovetande.</span><br />
<b></b><i></i><u></u><sub></sub><sup></sup><strike></strike>Magnus Hhttp://www.blogger.com/profile/12653867528307343628noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-5673476528944160126.post-72292929013421022402016-01-28T18:03:00.000+01:002016-01-28T18:03:02.474+01:00Svenskarna och Nato
<span style="font-family: calibri;">En delvis märklig debatt
förs i Sverige kring det som kallas Nato-frågan. Den frågan uppfattas handla om
Sverige ska gå med i Nato eller inte, men så enkelt är det faktiskt inte.
Bakgrunden är följande: Vid Andra Världskrigets slut var fruktan för en fortsatt
sovjetisk framryckning stor i hela Västeuropa, som försökte samla sina
kvarvarande spillror kring frågan om hur ett sovjetiskt avancemang skulle kunna
hejdas. Vi ska då notera, att Sverige ju inte var drabbat av kriget, utan hade
ett väl fungerande produktionssystem och en rimligt stor krigsmakt. Sverige var
alltså en tänkbar partner för de länder, som ville hindra en fortsatt sovjetisk
positionsframflyttning och det var Storbritannien som var den drivande partnern
för detta, såväl i tillkomsten av Västeuropeiska unionen, WEU, som i de förhandlingar
om ett nordiskt försvarssamarbete, som skulle komplettera WEU i norra Europa. En
förberedelse för en samordning skedde redan tidigt också med Sverige, som överenskommit
med britterna om hur Östersjön skulle delas i två ansvarsområden. Latituden
genom Liepaja angavs som en nordgräns för den brittiska krigföringen mot
Sovjetunionen, medan svenskarna skulle svara för krigföringen norr om den
linjen. Berlinkrisen 1948 medförde ett nytt amerikanskt engagemang i Europas försvar
och Nato bildades 1949. Sverige valde då offentligt att stå utanför av hänsyn
till Finland, som då ju fortfarande stod under viss sovjetisk kontroll och det
var nog en strategiskt rimlig linje i det läget. När amerikanarna tagit över ansvaret
för den europeiska säkerheten uppstod förstås frågan hos dem om var Sverige
stod. ”Den som inte är med oss, är emot oss”, var deras grundinställning och
Sverige hamnade därför lite utanför det västliga försvarssamarbetet fram till
dess att statminister Erlander besökte USA 1952. För den svenska allmänheten
uppgavs det, att han skull träffa anhöriga i USA, men i realiteten träffade han faktiskt
president Truman, som efter mötet förstod, att Sverige egentligen återfanns på
västsidan och han öppnade därför för export av modern försvarsmateriel även
till Sverige, som redan inlett upprustningen av sitt luftförsvar med jetflyg från
Storbritannien. Det dolda samarbetet hade då alltså inletts och detta betydde
också att vi samarbetade i det fördolda med våra grannar Danmark och Norge –
delvis också med Västtyskland, även om den senare inriktningen fick en törn med
1962 års Notkris och det fortsatta samarbetet med uppbyggnaden av samarbetet , "taktiska diskussioner"–
samordnade mineringsplaner, flygstridsledning och andra planer har ju
offentliggjorts ibland och lite delvis. Från svensk sida deltog
försvarsstabschefen, marinchefen och flygvapenchefen i dessa ”samtal”. I
sammanhanget bör kanske framhållas, att den äldre kryssaren </span><i style="mso-bidi-font-style: normal;"><span style="font-family: calibri;">Gotland </span></i><span style="font-family: calibri;">förlades avrustad i Göteborg,
men med en ganska modern flygstridsledningsfunktion, som förstås inriktades på
att bistå vid de allierades bombflyg passage över Sverige, då de skulle slå
till mot mål i Sovjetunionen från sina baser i norra England. Men inte ens nu
var vi medlemmar i Nato! Det förnekades bestämt av alla dåtidens politiker, som
var insatta i frågan, alltifrån Erlander, Sven Andersson, Torsten Nilsson och ända
fram till Palme. Men den svenska allmänheten fick aldrig reda på vårt hemliga Nato-samarbete,
som var väl känt i Sovjetunionen. Inte ens vid Catalina-affären kunde den
svenska regeringen svara upp mot var vi faktiskt stod i öst-väst konflikten. </span><br />
<br />
<div style="margin: 0cm 0cm 10pt;">
<span style="font-family: calibri;">Här ligger kanske kärnan
till dagens ganska förvirrade debatt? I själva verket var vi alltså inte så
neutrala, som vi gärna ville framställa oss att vara, för såväl i väst som i
öst visste man bättre än så och det var mest bara svenskarna som inte visste
hur det egentligen stod till. Att ansluta sig till Nato idag är mest en fråga
om diplomati och vi kan alldeles ostraffat fortsätta att samarbeta västerut
även fortsättningsvis. Och visst kan vi fortsätta med kulturella kontakter med ryska företrädare - det finns faktiskt inte någon motsatsställning med det!</span></div>
<b></b><i></i><u></u><sub></sub><sup></sup><strike></strike>Magnus Hhttp://www.blogger.com/profile/12653867528307343628noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-5673476528944160126.post-22180140082423395822016-01-08T15:36:00.000+01:002016-01-08T16:47:37.325+01:00Inför Sälen 2016Inte alldeles oväntat har det skrivits en hel del om vårt försvar den senaste tiden och man får väl uppfatta det som någon form av förberedelser inför årets Folk och Försvarskonferens, som ju inleds på söndag.<br />
Inte heller alldeles oväntat är det några faktorer, som man undviker att ta upp - av argumentationsskäl eller av okunskap.<br />
Det första handlar om en ev. Nato-anslutning och hur svenska politiker alltsedan Erlander hållit den svenska allmänheten i okunskap om verkligheten. Då Nato bildats hamnade Sverige i en brydsam situation, för vi angav offentligt att vi stod utanför. Det var inte förrän 1952, då Erlander besökte USA och träffade Truman, som amerikanarna "godkände" vårt hemliga samarbete och öppnade för export av försvarsmateriel till Sverige. Att Sverige var en dold medlem torde varit alldeles klart för ryssarna - det kan jag själv bekräfta - men förhållandet blev väl alldeles klart för Sovjet eftersom svenska landsförrädare typ Wennerström kunde orientera om hur verkligheten såg ut. Neutralitetspolitiken var ett falsarium om det hade hettat till och det visste man i både väst och i öst. Det var bara svenskarna som inte visste - och många vet det inte ens idag. Sedan är det helt annan fråga om vi i dag öppet ska gå med i Nato eller inte. <br />
Det viktigaste med Nato-medlemskapet är kanske att man då står under USA kärnvapenparaply, men det gör vi redan. I samband med att det svenska kärnvapenprogrammet lades ner så fick Erlander utfästelsen, eftersom vi nu inte bidragit till kärnvapenspridningen, som Kennedy angav. Frågan om "skyddet" kvarstår är kanske mest en fråga om man i USA anser Sverige så intressant, som vi ansågs ha varit i början av 1960-talet, då för övrigt Warszawapaktens stora slag västerut också skulle ha drabbat Sverige i form av ungefär ett dussin kärnvapen, men någon invasion var det märkligt nog inte fråga om! Det förödda landet skulle i stort sett lämnas som det låg!<br />
Sedan dess - och framför allt efter Sovjetunionens fall - har det svenska försvaret minskats på ett ogenomtänkt sätt, men vi borde kunna sätta upp ett rimligt svenskt försvar med ledning av EU försvars- och säkerhetspolitik. Möjligen har nu det amerikanska kärnvapenparaplyets skydd utökats i vårt närområde, så från den synpunkten torde ett fullskaligt krig vara nästan otänkbart. <br />
Vi bör nog lämna gamla planeringsmodeller och hotbilder och i stället bygga upp vårt försvar "nerifrån och upp" i stället. Vi ska som självständig stat ju kunna svara upp för folkrättens krav på integritet och ett fullständigt incidentförsvar kunde vara grunden för detta. Därutöver handlar Lissabonavtalet till stor del om försvar mot terrorism i alla former och det vore kanske "nästa byggsten" för ett svenskt försvar, som därutöver även borde följa EU politik om sjöfartsskydd; något som vi nästan glömt bort i Sverige, för av tradition ska vi ju "kriga mot ryssen". Men även detta har förändrats betydligt. Vi importerar nästan hälften av vår olja från Ryssland - och den transporteras dessutom över Östersjön. Så ser det ut i dag och där står vi alltså.<br />
Dessutom har det talats om värnplikten, som var så bra förr, men sanningen är att den i sin gamla form inte fyller någon säkerhetspolitisk roll för allmänt sett ska försvaret förhindra att det blir krig och det rimmar illa med att personalens huvuddel då ska inställa sig först när kriget brutit ut! Om vi ska ha värnpliktiga i försvaret, så måste de kunna lösa enklare uppgifter inom några månader - säg tre - och därefter vara inkallade under några månader och då kunna lösa stridsuppgifter kanske i ytterligare sex månader eller, om det inte skulle behövas, stå i beredskap eller utbildas vidare. Därutöver skulle de senaste årgångarna kunna vara inkallelsebara som en slags reserv och ingå i en lätt tillgänglig "tröskel" som kanske kan behövas om läget kräver detta, men den gamla "produktionsmodellen" är nog av begränsat intresse för vår säkerhetspolitiska framtid.<br />
<br />
<u>Förslag:</u> Rusta upp vårt försvar så vi kan möta EU krav, då kan vi ta vidare steg när och om det skulle anses behövligt! Och inled försök med ett modernt värnpliktssystemMagnus Hhttp://www.blogger.com/profile/12653867528307343628noreply@blogger.com0