fredag 21 juli 2017

Vår framtida säkerhetspolitik

Många nya fakta har kommit på bordet om hur Sverige faktiskt hanterade sin säkerhets- och försvarspolitik under det kalla krigets tid, men ännu frodas myterna om landet, där många invånare trodde - och kanske fortfarande tror - att vi stod över Öst-väst-konflikten och att neutralitet skulle råda i händelse av krig. Det kan därför finnas anledning, att kortfattat relatera verkligheten, trots att den visar, att annars högt skattade svenska politiska förgrundsfigurer kanske medverkat i att vilseföra de svenska medborgarna.
Vid krigsslutet var Sverige fortfarande lätt omskakat av att vi hade tvingats göra avsteg från vår deklarerade neutralitet, men vi hade klarat oss utan att bli inblandade i det pågående kriget och det var förstås det allra viktigaste. Sverige låg oskadat i ett Europa som var svårt skadat av kriget. I Storbritannien vann Labour-partiet överraskande parlamentsvalet 1945 och därmed hade den svenska regeringen sina partivänner vid makten i London. Samtidigt intensifierade kommunisterna sina verksamheter i det krigströtta Västeuropa och även i Sverige märktes detta subversiva hot, något som bekymrade den nye svenske statsministern, Tage Erlander, mycket.

På ett mera övergripande plan ledde det kommunistiska hotet till att britterna försökte samordna det västeuropeiska försvaret mot ett hotande sovjetiskt angrepp.[1] Ett resultat av detta var 1948 tillkomsten av Västeuropeiska unionen, WEU, medan en tänkt (?) Nordeuropeisk union förekoms av de skandinaviska försvarsförhandlingarna, som sägs ha initierats av utrikesminister Undén vid ett nordiskt utrikesministermöte i Oslo i februari 1948   Även amerikanarna reagerade för det kommunistiska hotet och lanserade Marshallhjälpen. Den svenska förhandlingsgruppen vid förhandlingarna om Marshallplanen, OEEC-förhandlingarna, leddes av Dag Hammarskjöld, som lyckades så bra med detta, att även Sverige fick del av hjälpen, trots att vi ju inte alls var krigshärjade. Det politiska syftet med Marshallhjälpen var ju å andra sidan faktiskt att få fart på den europeiska ekonomin, så att den kommunistiska offensiven under Kominforms ledning skulle hejdas och Sverige kunde förstås påtagligt bidra till detta med sin helt oskadade produktionsapparat.
Den förstärkta försvarsberedskapen upphörde den 1 juli 1945 för den svenska krigsmakten, som då återgick till sin fredsorganisation, som i sin tur byggde på 1942 års försvarsbeslut.  Nu förbereddes ett nytt försvarsbeslut genom 1945 års försvarskommitté och grundat på bl a ÖB svaret 1947 som alternativ till de tre lägre alternativen som kommittén beställt. Märkligt lite handlade det i något av alternativen om erfarenheterna från beredskapsårens neutralitet och vad det kunde betyda i försvarsförmågor exempelvis vad avsåg flygvägarna över Sverige i händelse av en ny stormaktskonflikt i Europa eller hur vår importsjöfart skulle kunna skyddas vid en sådan konflikt.

På ett mera praktiskt plan inleddes redan 1945 ett svenskt försvarssamarbete med britterna, då efterkrigsminsvepningarna inleddes i våra farvatten och under brittisk ledning. Hotet från Sovjetunionen motiverade redan då samtal mellan den svenska marinen och den brittiska och man kom därför överens om att om det blev krig, så skulle Sverige svara för krigföringen nord om latituden genom Klaipeda och britterna syd om den – enkelt och lättförståeligt! Berlinkrisen inträffade 1948 och det amerikanska strategiska flyget frambaserades till baser i Storbritannien samtidigt som vårt samarbete med britterna hamnade i bakgrunden, då Nato bildades 1949. Sverige ansåg sig då ha ett strategiskt behov av att hålla an med en Nato-anslutning, eftersom Finland ju fortfarande till del styrdes av en sovjetisk grupp under Zjdanovs ledning. Men vi hade ju våra försvarspolitiska kopplingar till Storbritannien, som kunde förse oss med modern materiel och nu, framför allt, med moderna jaktflygplan – J 28 Vampire, J 30 Mosquito och J 33 Venom - parallellt med en import av amerikansk överskottsmateriel – J 26 Mustang - redan från 1945. Möjligen bidrog den svenska återhållsamheten till att Finland inte drabbades av det öde som drabbade Tjeckoslovakien vid Pragkuppen i slutet av februari 1948 och till att landet i stället kunde teckna ett avtal om Vänskap, Samarbete och Bistånd med Sovjetunionen, VSB-avtalet, i mitten av februari 1948!
Nu inleddes det kalla kriget och där Nato i vårt närområde hade den övergripande strategiska kontrollen över Östersjöutloppen, medan Sovjetunionen – från 1955 Warszawapakten, WP – behärskade hela den södra och östra delen av Östersjön. Men enligt den amerikanska uppfattningen, hade Sverige placerat sig utanför västsamordningen, trots att vi hade en operativ samordning med britterna, som i det tysta försökte få amerikanarna att förstå den svenska positionen. De samordningsfrågor som fanns, handlade i mycket om gemensamma åtgärder i en konflikts inledning, medan exempelvis markoperativa frågor hade lägre prioritet och kunde hanteras senare. Vi samordnade samtidigt en del frågor, som hade hanterats vid de skandinaviska försvars-förhandlingarna som exempel minspärrningen av Öresund tillsammans med danskarna, luftförsvaret av Danmark och södra Norge med stöd av våra nya kryssare, men viktigast var nu, att vi byggde upp vårt luftförsvar mot öster. Därmed skyddade vi ju också västs baser för det strategiska flyget i Storbritannien mot möjliga sovjetiska anfall.
Med britterna hade vi alltså redan nu ett dolt samarbete och när det brittiske flygministern Henderson i januari 1951 besökte Sverige, lät statminister Erlander och försvarsminister Vougt honom förstå, att de bedömde att Sverige tämligen omgående skulle bli indraget i en eventuell öst-väst-konflikt- något som man i dag helt glömt bort! Henderson ansåg då att han behövde ett bättre underlag och det bestods av Vougt i ett hemligt PM, där det svenska försvarets planläggning, organisation och utrustning presenterades! Denna PM studerades grundligt av britterna[2], som uppfattade att Sverige på något sätt ändå ville vara en deltagare i det västliga samarbetet inom Nato, och den blev en grundhandling vid de informella operativa överläggningar som skedde ombord på HMS Indomitable på ett örlogsbesök i Stockholm redan i juni samma år. Vid parlamentsvalen i Storbritannien samma år förlorade Labour makten och därmed minskade den svenska regeringens möjligheter till direktkontakt ministrar emellan, men det beslöts att de hemliga kontakterna nu i stället skulle fortsätta på försvarsgrensnivå. Sverige stod nu inför ett stort problem. Hur skulle man kunna övertyga amerikanarna om vår västinriktning?

I Sverige var det statsminister Erlander som personligen hade hållit i frågorna om den hemliga västsamordningen, men efter kommunalvalen 1950 ansåg han sig behöva en medhjälpare och det blev Dag Hammarskjöld som utsågs till konsultativt statsråd, trots att han inte ens var partimedlem, men mot ett löfte att få bli landshövding i Uppsala 1953, då den befattningen skulle bli ledig! Såvitt jag kan förstå, var det också Hammarskjöld, som arrangerade och deltog i ”Halmstadssamtalen[3]”, där nu den svenska säkerhetspolitiska situationen diskuterades med den brittiske utrikesministern Herbert Morrison och kanske också med statministrarna i Danmark och Norge, som ”råkade” komma till Halmstad, som det sades till pressen. Nu gällde det för Sverige att tydligt framföra sin ståndpunkt för den amerikanske presidenten Truman! 

I Washington var då Erik Boheman svensk ambassadör och hans ungdomsvän Dean Acheson var amerikansk utrikesminister och tillsammans kunde de i det tysta arrangera ett möte mellan Truman och Erlander. I svenska media angavs, att Erlander skulle resa till Amerika för att träffa sina utvandrade släktingar, men det var alltså president Truman som han skulle träffa och det gjorde han i all hemlighet den 14 april 1952. Resultatet från mötet var, att Sverige nu kunde uppfattas som en hemlig medlem av Nato och att det försvarspolitiska samarbetet med USA kunde starta igen – trots den svenska förmenta neutralitetspolitiken. Det hemliga samarbetsavtalet översändes därefter till Stockholm för undertecknande och det färdiga dokumentet levererades i Washington i juli av Hammarskjöld.
Ett allvarligt och tydligt tecken på den verkliga svenska inställningen var kanske att ett svensk signalspaningsflygplan i juni 1952 sköts ner på nästan samma ställe, där ett amerikansk signalspaningsflygplan hade skjutits ner året innan. Den nedskjutningen hade lett till att Truman redan 1951 förbjöd de amerikanska spaningsflygningarna över Östersjön. Nu övertog Sverige uppgiften och det resulterade i en nästan likadan nerskjutning; bara två månader efter Erlanders USA-besök! Och för att dölja verkligheten något kallades incidenten i Sverige för ”Catalinaaffären” i stället för ”DC 3affären”, som kanske varit mera relevant. Sverige var nu i verkligheten ett västallierat land och om detta rådde inga som helst tvivel i Sovjetunionen, men de svenska medborgarna ställdes utanför denna insikt. Det var bara en inre krets i den socialdemokratiska ledningen, som kände till detta men, framför allt, fick inte utrikesminister Östen Undén någon orientering om verkligheten.
En mycket stor försvarspolitisk förändring inträffade då Brezjnev 1960 beslöt, att bygga upp den sovjetiska kärnvapenförmågan till en nära nog orimlig nivå. Man kan kanske tycka, att detta beslut på något sätt skulle påverka den svenska försvarspolitiken, men det gjorde det egentligen inte alls. Vi hade vid försvarsbeslutet 1958 bestämt oss för att tillverka egna taktiska kärnladdningar, men den interna opinionen inom det socialdemokratiska partiet blev så stark, att beslutet bara föll bort – trots att den tilltänkta försvarsplanen byggde på att vi skulle kunna sätta in kärnvapen mot sovjetiska utskeppningshamnar. 

Då hade vi dessutom importerat ett ”programbudgeteringssystem”, FPE, från USA och ambitionen var säkert riktig och rimlig, men med försvarsbeslutet 1958 hade vi redan och olyckligtvis fått ett politiskt beslut om hur försvarsanslaget skulle fördelas procentuellt mellan försvarsgrenarna och även denna märkliga försvarspolitiska låsning har vi ärvt vidare till våra dagar! Självklart kunde inte ett försvar mot ett stort kärnvapenslag planeras med hjälp av FPE-systemet, som ju egentligen mest byggde på att olika operativa inriktningar skulle kunna jämföras kostnadsmässigt och egentligen mest förorsakade en alldeles orimlig pappersproduktion. Det skulle ju behövas en annan eller ny politisk inriktning, men en sådan uteblev och försvaret fortsatte därför att planera ett konventionellt försvar mot ett konventionellt angrepp och alla tankar om hur kärnvapenhotet skulle kunna innebära och hanteras doldes mest i kommande försvarsberedningars inledande texter och inte alls i avvägnings- eller inriktningsbesluten och medförde inga tydliga förändringar i uppbyggnaden av vårt försvar, som ju till stor del till och med fortfarande byggde på att en mobilisering skulle kunna genomföras innan kriget bröt ut och inte alls på den verklighet som Sovjetunionens planer återspeglade. 
Nästa säkerhetspolitiskt viktiga besök i Washington genomförde Erlander i slutet av mars 1961, då president John F Kennedy besöktes. Då hade den interna striden inom den svenska socialdemokratin om svenska atomvapen hanterats mycket skickligt av den nye medhjälparen, Olof Palme, som hade lyckats ena de olika parterna kring en handlingslinje, som i praktiken betydde, att de svenska kärnvapen, som var en del av 1958 års försvarsbeslut, tills vidare inte skulle framställas alls. Det betydde att Sverige därmed i praktiken anslutit sig till att hejda kunskapsspridningen och tillverkningen av kärnvapen; något som då var mycket prioriterat av amerikanarna. Som tack för att Sverige avstod från att ”sprida” kärnvapen, erbjöds landet i stället att vi skulle få skydd på samma sätt som ”alla andra Nato-stater”, som det råkade stå på något ställe! Och troligen orienterade Erlander samtidigt Kennedy, om överenskommelsen från 1952 och om det dubbla budskapet bakom vår offentligt uttalade neutralitetspolitik.

Med dolda förutsättningar och låsningar som dessa, är det kanske inte så underligt att vår försvars- och säkerhetspolitik är svår att förstå och inte har någon större dragningskraft på våra politiker, som därför mest hanterar industrifrågor och lokalt intressanta projekt i den egna valkretsen och inte våra faktiska förutsättningar för ett rimligt och bra nationellt försvar.
Men nu har vi all anledning – eller kanske till och med skyldighet – att modernisera landets säkerhetspolitiska inriktning och börja bygga upp ett modernt försvar i den nya globaliserade världen och inte bara bygga vidare på gamla låsningar och myter.















[1] Hankey-planen. Uppkallad efter chefen för brittiska utrikesministeriets nordiska avdelning och inriktades på att om Danmark och Norge gick med i Nato, så skulle Sverige ändå ingå i ett Skandinaviskt försvarsförbund med de båda länderna.
[2] Granskningen innebar främst, att britterna ansåg att den svenska ledningen var alltför komplicerad, men framför allt, att logistiken var alltför svag för att medge ett krig på djupet, som man ansåg att man skulle föra.
[3] Erlander hade sedan länge en sommarstuga i Laxvik strax söder om Halmstad och samtalen kunde lätt och diskret arrangeras på Halmstads slott av landshövdingen Reimer Johansson.

1 kommentar:

  1. Bra översikt, men Du borde uppdatera Dig beträffande Finlands historia efter 1945. Zjdanov och kontrollkommissionen lämnade Finland den 24 september 1947, långt innan NATO ens var påtänkt. VSB-pakten innebar att Finland undvek andra länders bindning till Sovjetunionen (jfr Tjeckoslovakien) och inte förpliktigade sig till mera än varje neutral stat (t ex att försvara sitt eget territorium).

    SvaraRadera