torsdag 29 oktober 2009

Navigare necesse est

Visst är sjöfart nödvändigt fortfarande! Sverige är en halvö och mer än 90% av vår handel sker via sjön. Detta vet inte den vanlige medborgaren medveten om alls. "Sea blindness" kallas det för internationellt, men inte ens detta verkar vara särskilt spritt i vårt land!

Igår skedde ett möte om ett svenskt "maritimt kluster" och syftet är bl a att arbeta fram ett strategidokument som förhoppningsvis ska kunna förtydliga vårt beroende av haven - som transportväg, som företagande och som försörjning. Vårt lands statliga administration inom området imponerar inte heller. Miljöfrågor till sjöss ska ombesörjas av Miljödepartementet och här har vår Östersjöstrategi en viktig roll. Näringsfrågor - och därmed rederiverksamhetens nationella möjligheter - hanteras i Näringsdepartementet. Infrastruktur hanteras på andra håll och något som kanske skulle heter "Ultrastruktur" finns inte alls. Skyddet av sjöfarten borde naturligen finnas inom Försvarsdepartementets ansvarsområde. Visst finns det mycket att göra innan vi blir den maritimt inriktade stat som vi borde vara!

tisdag 27 oktober 2009

Nyheter från Ryssland

Det kalla kriget dröjer sig delvis kvar också i rapporteringen från Ryssland i svenska media. Det kan man lätt se, om man följer nyheterna från Ryssland och som de rapporteras därifrån. Om det genomförts något som kunde uppfattas som något "hotande" har det ju ofta fått stora rubriker i väst, men just den här gången har i varje fall jag inte sett något om att inte mindre än 2!(två) Tu-160 från det strategiska flyget genomfört en långväga flygning över bland annat Arktis. Tänk att det över huvud taget rapporteras i ryska media! Orsaken ligger, som jag ser det, i att ryssarna har ett mycket stort behov av att inåt bygga upp en illusion av att stormaktsställningen håller på att återtas.

En "nyhet", som fått ett betydande utrymme, från Stillahavsmarinen kan kanske illustrera. Det rapporteras att kryssaren Varjag, som är på långresa till bl a Singapore, lyckligt och väl genomfört en "televisionsöverföring" av en gastroskopi till basen i Vladivostok och att man där kunde ställa diagnos på vad det "magonda" rörde sig om. Tänk att dom kan!

måndag 26 oktober 2009

Neutralitetspolitikens myter

Idag är det förutom Guillou också en stor artikel i DN som aktualiserar behovet av att avslöja alla myter som bildades under det kalla kriget och under neutralitetspolitikens täckmantel. Personligen hyste jag väl en ganska allmän uppfattning om den tänkta svenska neutraliteten i händelse av ett krig mellan öst och väst, men fick en ordentlig tankeställare 92 eller 93, då jag som marinattaché vid en diskussion med bl. a den dåvarande ryske marinstabschefen, amiral Kasatonov, fick ungefär följande replik från honom: "Kul att du argumenterar för den svenska neutralitetspolitiken, men den har vi aldrig trott på!"

Efter min pensionering har jag därför studerat den svenska nutidshistorien och kommit underfund om att det fullkomligt myllrar av myter kring vår neutralitetspolitik och för att vi ska kunna utforma en ny och bättre säkerhets- och försvarspolitik, måste vi kunna komma igenom den dimma som dessa myter fortfarande bildar i Sverige - nu senast dokumenterad i DN av bl. a Göran Persson.

Man kan börja med att studera Erlanders dagböcker. I efterkrigstidens Europa ansåg man allmänt, att det bara var en tidsfråga innan den sovjetiska krigsmakten skulle rulla vidare och erövra resten av den krigshärjade kontinenten. Den enda motkraften av betydelse var nu Storbritannien, där en labourregering nu hade tillträtt. Amerikanarna hade ju lämnat Europa, där det var stora oroligheter eller rent av inbördeskrig på några håll och bakom dessa låg till ganska stor del Kominform - den ombildade efterföljaren till den kommunistiska internationalen. Labour hade slagits med kommunisterna i den stora dockstrejken och för dem var det ingen stor fråga vem som var den stora fienden. Det var kommunisterna som ju dessutom stöddes av Sovjetunionen. I norra Europa styrdes tre stater av "pålitliga" socialdemokrater och långt innan NATO ens hade bildats fanns Sverige, Danmark och Norge väl inne på västsidan mot kommunisterna. För Erlander tillkom svårigheten att utåt i det svenska samhället hävda den officiella neutralitetspolitiken samtidigt som vi faktiskt samarbetade på olika sätt med väst - militärt främst via Danmark och Norge. Man ljög alltså inte när man kategoriskt förnekade allt samarbete med NATO, för det var med våra grannar vi hade en militär samordning!

För det svenska efterkrigssamhället innebar vår helt intakta industri tillsammans med Marschallhjälpen ett avsevärt lyft och vi kunde också utveckla forskning och utveckling på flera avancerade områden - inte minst gällde det försvarsindustrin. Exempelvis kunde vår flygplansindustri utvecklas och med brittisk hjälp kunde vårt flygvapen byggas upp. Inom landet kunde det motiveras med att neutraliteten krävde detta, men i verkligheten handlade det om att britterna behövde ett framskjutet jaktförsvar för sitt eget bombflyg som var baserat i nordöstra England. Det var därför vi kunde köpa 1000 (?!) J 28 Vampire från de Havilland och det svenska flygvapnets behov var viktigare för britterna än det egna. Det prövades 1950, då Koreakriget brutit ut och RAF ville ändra på leveranserna, men premiärminister Attlee bestämde att leberanserna till Sverige var prioriterade! Detta kan man också läsa om också i ambassadör Hägglöfs memoarer! Visst är det fantastiskt, att vi internat kunde hävda att vi behövde ett starkt flygvapen av neutralitetsskäl, samtidigt som den strategiska uppgiften i Öst-västkonflikten i själva verket handlade om att skydda västs flygbaser - också sedan det amerikanska strategiska flyget hade baserats där med sina kärnvapen!

Annars är det ganska tunnt med skriftlig dokumentation från denna hemliga sida av den svenska säkerhetspolitiken. Erlander bestämde med sin medhjälpare från 1950, Dag Hammarskjöld, att inget fick finnas på papper, vilket nog var klokt då, men det försvårar tyvärre en seriös forskning i frågan idag i de här frågorna. Hammarskjöld, som inte var partimedlem, rekryterades till posten som Konsultativt statsråd 1950 mot ett löfte att han 1953 skull få bli landshövding i Uppsala; sin gamla ungdomsstad och där hans pappa hade varit landshövding tidigare. Nu blev det ju som bekant inte så och tyvärr fick vare sig jag eller någon annan möjlighet att prata med honom om detta innan han omkom.

I fallet Guillou handlar det alltså om något annat, nämligen hur vår säkerhetstjänst skulle byggas upp med den hotbild som man då hade. Det var ju kommunisterna som var huvudfienden och "kriget" mot dem skulle föras av fackföreningsrörelsen, som skulle få en nyckelroll i den svenska motståndsrörelsen, när - inte om - sovjet hade ockuperat landet! Med den förklaringen blir det lite enklare att förstå flera, annars ganska förbryllande, avslöjanden om affärer av olika slag och där det var den yttersta vänstern som skulle bevakas på olika sätt; av facket funktionärer, av säkerhetspolisen eller av den hemliga säkerhetstjänsten känd under namnet IB!

Det finns mycket att skriva om alla dessa myter, men jag får väl återkomma!

söndag 25 oktober 2009

MAST på Kistamässan

I veckan har en maritim konferens och utställning genomförts på Kistamässan. Jag hade nöjet att besöka den vid öppnandet i onsdags och kunde höra statssekreterare Håkan Jevrell uttala sig om vår säkerhetspolitiska framtid. Det var ett utmärkt tal och jag hoppas att det kommer att publiceras på svenska också. Även ambassadör Hans Corell höll ett mycket intressant tal, där han påpekade, att det trots allt finns konflikter under ytan så att säga. De folkrättsliga frågorna i Arktis är inte lösta ännu och Hans C. framhöll, att här hade FN en stor roll att spela och för Sverige det kanske skulle vara en uppgift att initiera en förhandlingslösning innan Polarhavet börjar användas för sjötransporter i större skala. Viktigt och bra.

I övrigt var mässan både intressant och tankeväckande. Inom en ganska nära framtid kommer vi att ha en mycket omfattande olje- och gastrafik genom Östersjön och många utställare hade detta som ett viktigt motiv för sina produkter. Det vore kanske bra om vi i Sverige - som det land med den längsta kuststräckan vid Östersjön - började uppmärksamma detta och inse, att vi måste kunna ta ett ansvar för säkerheten och skyddet av den växande sjöfarten. Inom vår del av Östersjön är det ju dessutom vårt ansvar att skydda andra staters legala sjöfart genom den svenska ekonomiska zonen. Här har vi fortfarande ganska långt kvar innan vårt insatsförsvar blir riktigt adekvat för sina uppgifter!

lördag 24 oktober 2009

Afghanistan

Med dagens nyheter kommer det information om att den svenska ISAF-styrkan kommer att få en temporär förstärkning över det afghanska valet. Det är troligen ett ganska riktigt beslut, för de extrema fundamentalisterna kommer säkert att göra mycket för att störa att ett lugnt val kan genomföras.

Förhoppningsvis kan vi sedan förstärka den mera jordnära utvecklingen i landet - det behövs, som i alla utvecklingsländer, skolor och infrastuktur och annan mycket påtaglig utvecklingshjälp. Men det måste inriktas på landets och inte på våra egna behov. För så blir det blott alltför ofta och det är nästan lika kontraproduktivt som enbart en militär närvaro

Presentation

Hej,

Här kommer det förhoppningsvis att bli en arena för frågor och diskussioner kring vår nya säkerhets- och försvarspolitik.

Jag som skriver är en pensionerad kommendörkapten med ganska mycket av internationella erfarenheter och ett stort intresse av hur vi ska forma vårt försvar - i bredaste bemärkelse - i framtiden.

Av ganska stor betydelse för min världsbild är också det utvecklingsarbete, som min fru och jag tillsammans med några andra entusiaster bedrivit främst med förskolor på den gambiask landsbygden.