Idag är det förutom Guillou också en stor artikel i DN som aktualiserar behovet av att avslöja alla myter som bildades under det kalla kriget och under neutralitetspolitikens täckmantel. Personligen hyste jag väl en ganska allmän uppfattning om den tänkta svenska neutraliteten i händelse av ett krig mellan öst och väst, men fick en ordentlig tankeställare 92 eller 93, då jag som marinattaché vid en diskussion med bl. a den dåvarande ryske marinstabschefen, amiral Kasatonov, fick ungefär följande replik från honom: "Kul att du argumenterar för den svenska neutralitetspolitiken, men den har vi aldrig trott på!"
Efter min pensionering har jag därför studerat den svenska nutidshistorien och kommit underfund om att det fullkomligt myllrar av myter kring vår neutralitetspolitik och för att vi ska kunna utforma en ny och bättre säkerhets- och försvarspolitik, måste vi kunna komma igenom den dimma som dessa myter fortfarande bildar i Sverige - nu senast dokumenterad i DN av bl. a Göran Persson.
Man kan börja med att studera Erlanders dagböcker. I efterkrigstidens Europa ansåg man allmänt, att det bara var en tidsfråga innan den sovjetiska krigsmakten skulle rulla vidare och erövra resten av den krigshärjade kontinenten. Den enda motkraften av betydelse var nu Storbritannien, där en labourregering nu hade tillträtt. Amerikanarna hade ju lämnat Europa, där det var stora oroligheter eller rent av inbördeskrig på några håll och bakom dessa låg till ganska stor del Kominform - den ombildade efterföljaren till den kommunistiska internationalen. Labour hade slagits med kommunisterna i den stora dockstrejken och för dem var det ingen stor fråga vem som var den stora fienden. Det var kommunisterna som ju dessutom stöddes av Sovjetunionen. I norra Europa styrdes tre stater av "pålitliga" socialdemokrater och långt innan NATO ens hade bildats fanns Sverige, Danmark och Norge väl inne på västsidan mot kommunisterna. För Erlander tillkom svårigheten att utåt i det svenska samhället hävda den officiella neutralitetspolitiken samtidigt som vi faktiskt samarbetade på olika sätt med väst - militärt främst via Danmark och Norge. Man ljög alltså inte när man kategoriskt förnekade allt samarbete med NATO, för det var med våra grannar vi hade en militär samordning!
För det svenska efterkrigssamhället innebar vår helt intakta industri tillsammans med Marschallhjälpen ett avsevärt lyft och vi kunde också utveckla forskning och utveckling på flera avancerade områden - inte minst gällde det försvarsindustrin. Exempelvis kunde vår flygplansindustri utvecklas och med brittisk hjälp kunde vårt flygvapen byggas upp. Inom landet kunde det motiveras med att neutraliteten krävde detta, men i verkligheten handlade det om att britterna behövde ett framskjutet jaktförsvar för sitt eget bombflyg som var baserat i nordöstra England. Det var därför vi kunde köpa 1000 (?!) J 28 Vampire från de Havilland och det svenska flygvapnets behov var viktigare för britterna än det egna. Det prövades 1950, då Koreakriget brutit ut och RAF ville ändra på leveranserna, men premiärminister Attlee bestämde att leberanserna till Sverige var prioriterade! Detta kan man också läsa om också i ambassadör Hägglöfs memoarer! Visst är det fantastiskt, att vi internat kunde hävda att vi behövde ett starkt flygvapen av neutralitetsskäl, samtidigt som den strategiska uppgiften i Öst-västkonflikten i själva verket handlade om att skydda västs flygbaser - också sedan det amerikanska strategiska flyget hade baserats där med sina kärnvapen!
Annars är det ganska tunnt med skriftlig dokumentation från denna hemliga sida av den svenska säkerhetspolitiken. Erlander bestämde med sin medhjälpare från 1950, Dag Hammarskjöld, att inget fick finnas på papper, vilket nog var klokt då, men det försvårar tyvärre en seriös forskning i frågan idag i de här frågorna. Hammarskjöld, som inte var partimedlem, rekryterades till posten som Konsultativt statsråd 1950 mot ett löfte att han 1953 skull få bli landshövding i Uppsala; sin gamla ungdomsstad och där hans pappa hade varit landshövding tidigare. Nu blev det ju som bekant inte så och tyvärr fick vare sig jag eller någon annan möjlighet att prata med honom om detta innan han omkom.
I fallet Guillou handlar det alltså om något annat, nämligen hur vår säkerhetstjänst skulle byggas upp med den hotbild som man då hade. Det var ju kommunisterna som var huvudfienden och "kriget" mot dem skulle föras av fackföreningsrörelsen, som skulle få en nyckelroll i den svenska motståndsrörelsen, när - inte om - sovjet hade ockuperat landet! Med den förklaringen blir det lite enklare att förstå flera, annars ganska förbryllande, avslöjanden om affärer av olika slag och där det var den yttersta vänstern som skulle bevakas på olika sätt; av facket funktionärer, av säkerhetspolisen eller av den hemliga säkerhetstjänsten känd under namnet IB!
Det finns mycket att skriva om alla dessa myter, men jag får väl återkomma!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar