Diskussionen kring Afghanistanoperationen har aktualiserat frågan om vår insatsgrupp bör utrustas. Visst är det en viktig fråga, men det är kanske ännu viktigare att förband och enheter uppträder på ett bra och korrekt sätt inom operationen och inte främst intar en position av "force protection"; att skydda sig mot eventuella angrepp från upprorsgrupper. Om uppträdandet i landet mest kommer att bestå av militär patrullering riskerar vi att styrkan mest kommer att uppfattas som en ockupationsstyrka av civilbefolkningen och det vore direkt kontraproduktivt. Jag kan erinra mig en händelse från våren 1997, då min lilla svenska grupp, SWENIC, besökte den oroliga staden Brcko i norra Bosnien. Vi pausade där på en trottoarservering och tog en kopp kaffe.
Jag fick intrycket att vår närvaro noterades av civilbefolkningen, men att ingen egentligen hade något emot vår närvaro; kanske till och med tvärt om. Vi var där som en del av den fredsbevarande styrkan, SFOR, och vår närvaro ingav inte alls några motreaktioner. Men, som vi satt där i solen, bröts lugnet av en amerikansk styrka, som i ett antal bilar och i högsta stridberedskap och i alltför hög fart, skramlande körde fram på huvudgatan och skrämde bort alla som rörde sig där. Uppe på den första "humween" stod en stridsberedd soldat och pekade hotfullt på omgivningen med en tung kulspruta. Gissa om civilbefolkningen skrämdes upp av den amerikanska närvaron!
Det är alltså inte enbart utrustningen det kommer an på. Det handlar också om hur man uppträder vid sina kontakter med civilbefolkningen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar