Sverige i fred under 200 år

Under den rubriken hade HM Konungen den 10 november samlat ett seminarium i Bernadotte-biblioteket på Kungl Slottet. Det var en mycket förnämlig samling av ledamöter från Kungl Vitterhetsakademin och från Kungl Krigsvetenskapsakademin, som där framförde ett antal föredrag, där Sveriges utveckling under de två seklen belystes på ett övergripande och professionellt sätt. Och att dagen sedan avslutades med en konsert i Slottskyrkan, där Marinens Musikkår framträdde, gjorde ju inte dagens behållning mindre. En utmärkt seminariedag således, men visst väcktes vissa funderingar, för hade allt verkligen skett så enkelt och utan några större förluster, som man gärna uppfattar det numera i Sverige? Även HM Konungen framförde faktiskt i sitt hälsningsanförande, att freden kostat många offer och detta uppfattas inte alltid av dagens svenskar.

Det är därför, som jag här skulle vilja komplettera med några mera marina eller maritima händelser och företeelser, som idag nog nästan fallit i glömska. En övergripande sanning är att den svenska handelsflottan drabbades av många och stora förluster under beredskapsåren 1939- 1945. Närmare 2 000 sjömän omkom, då något fler än 200 svenska fartyg krigsförliste under de åren. Egendomligt nog sammanställdes detta i Sverige inte förrän 1963 i en Statens Offentliga Utredning, SOU 1963:60, och vars ursprung snarare var en fråga om att våra bestämmelser om fartygsassurans behövde moderniseras. Man kan ju verkligen fråga sig, varför Sverige inte redan direkt efter krigsslutet gjorde en sådan sammanställning. Så gjorde man i våra grannländer. Där hyllade man dessutom sina sjömän, när de återkom till hemlandet efter kriget. I Sverige togs de i stället av polisen, för de hade ju inte lämnat sina självdeklarationer i tid och vissa hade till och med uteblivit från sin värnpliktstjänstgöring! Så togs till och med de överlevande från Ostasiatiska kompaniets s/s Ningpo emot den 2 januari 1946 i Malmö och de hade efter sänkningen i Hongkong till och med suttit i japanskt krigsfångeläger, innan de med brittisk hjälp, äntligen kunde återkomma till ett oförstående hemland. Inte heller ”facket” hjälpte till, för besättningsmännen hade ju inte betalt sina avgifter under sin tid i krigsfångenskap.

Om dröjsmålet med att göra en sammanfattning berodde på att den svenska staten fortfarande kände obehag för att tydligt medge, att hälften av dessa dödsoffer inträffade, då svenska handelsfartyg – mer eller mindre under svensk eskort – sänktes av sovjetiska ubåtar eller av brittiska minor, då de transporterade järnmalm till det tyskockuperade Europa och oftast stenkol tillbaka till Sverige, där kolbristen var besvärande, eller om det berodde på något annat, vet jag inte. Jag kan bara konstatera faktum. Det ”neutrala” Sverige fortsatte ju sin utrikeshandel med det krigförande Tyskland under Andra världskrigets avspärrning från världsmarknaden. I Sovjetunionen fanns det därför ett talesätt, som sa, att var fjärde stupad sovjetisk soldat hade dödats av en kula tillverkad av svenskt stål.  Vi chartrade till och med ut ett antal mindre tankfartyg till tyskarna, för att deras drivmedelsförsörjning skulle fungera så bra som möjligt till ostfronten, men också som stöd för den utbildning av ubåtsbesättningar som genomfördes i det relativt skyddade Östersjön. Detta var kanske synpunkter som kunde uppfattas som ett ifrågasättande av den svenska neutraliteten, som ju ibland framställdes som ett moraliskt imperativ av efterkrigstidens svenskar. Så hade vi inte hade gjort under det Första världskrigets neutralitet, som alltså tillämpades betydligt striktare och som väl i förlängningen hade medfört stora brister i folkförsörjningen under statsminister ”Hungerskjölds” regeringstid. Begreppet ”neutralitet” är verkligen inte så enkelt och entydligt, som det ofta framställs i Sverige.

Å andra sidan kunde vi genomföra en stor och betydande hjälpinsats i form av humanitär hjälp till Grekland under perioden 1942 till 1945, eftersom vi var neutrala. Insatsen skedde under Röda korsets ledning och med svenska handelsfartyg, som fraktade spannmål och mat till de svältande grekerna, som efter den tyska erövringen och ockupationen inte ansågs kunna behöva någon hjälp. Resultatet var en omfattande hungersnöd och många tusen greker svalt ihjäl vintern 1941- 42. Frågan var förstås ytterst komplicerad och vid förhandlingarna kunde man konstatera, att grekerna i realiteten var tyskarnas fiender, så vem kunde i så fall hjälpa dem? De allierade hade ingen möjlighet till detta, men det neutrala Sverige kunde kanske medges att passera genom blockadzonen med livsmedel och svenska handelsfartyg fick nu inleda denna hjälpinsats under Röda korsets ledning. Ett namn, som då nämndes för första gången i internationella sammanhang, var Sture Linnér, som senare skulle göra sig känd som medarbetare till FN:s generalsekreterare Dag Hammarsköld. De fartyg, som ingick i hjälpinsatsen fick lasta förnödenheter i Nord- och Sydamerika, passera över Atlanten under fullt tänd belysning och inpasserade till Medelhavet vid Gibraltar, där det undersöktes av de allierades sjöfartskontroll. Axelmakternas kontroll skedde sedan i Messinasundet och fartygen lossade sina laster i Pireus eller i Thessaloniki, som var de två hamnarna som de svenska fartygen fick använda för ockupationsmakten. Fartygen var tydligt utmärkta genom att de var vitmålade och med Röda korsemblem målade på sidorna, men det stod också tydligt målat ”Sverige” på fartygssidorna.

Trots detta drabbades även denna insats av det pågående kriget. Ett antal fartyg sänktes och ett tjugotal svenska sjömän satte livet till vid denna humanitära insats från ett neutralt land – ja, egentligen två, eftersom Schweiz deltog i de diplomatiska förhandlingarna – och mer än en halv miljon ton livsmedel hade fraktats till Grekland, då trafiken upphörde i mars 1945. Neutraliteten skyddade alltså inte våra fartyg – inte ens under humanitär insats.

En liknande trafik blev känd som ”lejdtrafiken” och den svenska allmänheten tycks idag mest tro, att det handlade om en slags exklusiv import av lite mera ovanliga livsmedel som kaffe, apelsiner och bananer, för det var ju så regeringen ville framställa det då, men idag kan det finnas anledning att vara mera realistisk. Det viktigaste var faktiskt drivmedel till den svenska flottan och till flygvapnet.  Samtidigt var motiven enkla till varför svenska förhandlare i London respektive i Berlin kunde komma överens med respektive sidor, om att medge svenska handelsfartyg att passera de etablerade blockadzonerna. Britternas inställning var, att det var angeläget att förse den svenska flottan med drivmedel, för det stärkte den svenska flottans förmåga att motstå eventuella tyska påtryckningar. Även om britterna mycket väl kände till den svenska järnmalmsexporten till fienden, så kunde ett tyskt anfall mot Sverige kanske resultera i att ännu mera järnmalm skulle komma i tyskarnas hand och det vill man förebygga eller förhindra. På motsvarande sätt kunde de svenska förhandlarna övertyga tyskarna om att det var till fördel för den tyska importen av järnmalm från Sverige, om den svenska flottan kunde skydda sjöfarten mot sovjetiska ubåtsattacker. Detta skydd skulle ju också kunna gälla andra tyska sjötransporter till och från Ostfronten och Finland. Det var ju faktiskt inte bara en enstaka händelse vid utbrottet av Fortsättningskriget 1941, som svenska eskortfartyg skyddade tyska sjötransporter av personal och krigsmateriel till Finland. Det fanns till och med en inriktning, som uttalats av den svenska statsministern Per-Albin Hansson, att de fortsatta transporterna skulle gå så långt från den svenska kusten som möjligt och så att svenska observatörer helst inte skulle se dem.

Den s.k. Göteborgstrafiken genomfördes med handelsfartygen målade och upplysta som vid Greklandshjälpen, men här skulle fartygen dessutom ha en svensk sjöofficer embarkerad som ”kontrollofficer”. Det blev sextiotal äldre sjö- och reservofficerare, som fick göra sin ”krigstjänstgöring” på detta sätt och importen av bensin och olja betydde, att den svenska krigsmakten kunde fullgöra sina neutralitetsuppgifter i rimlig omfattning och den svenska allmänheten kunde samtidigt köpa ransonerat kaffe; om än i ganska liten omfattning. På den här traden förlorades sammanlagt nio svenska fartyg, trots att de uppträdde väl åtskilda från de allierades konvojer. Å andra sidan var enskilt uppträdande fartyg naturligtvis enkla mål att sätta in torpeder mot och minfaran var inte alltid fullt uppmärksammad. Med de förlorade fartygen omkom nästan 150 svenska sjömän, vilket inte var så uppenbart för den svenska allmänheten, som under beredskapsåren i stället glatt sjöng om ”att det kommit ett skepp med bananer”.

En helt okänd import till Sverige skedde i början av april 1940, då flygplan som brådskande hade köpts i USA infördes via den finska ishavsstaden Petsamo. De amerikanska jaktflygplanen skeppades till Petsamo av den sedermera välkände skeppsredaren Gustaf Thordén med hans finländska rederi, men svenska fartyg deltog också i trafiken, som pågick under nästan ett år, med paketerade amerikanska flygplan, som sedan kördes med lastbil till Sverige, eftersom de inte kunde monteras i Petsamo och flygas hem därifrån. Ett fartyg, Carolina Thordén, blev under denna trafik anfallet av tyskt flyg, då hon hade beordrats in till Torshavn för kontroll, varvid en man omkom Hälsingsborgsfartyget s/s Atos torpederades under denna trafik av en tysk ubåt, varvid en man omkom.

De numera nästan bortglömda händelserna med vår handelsflotta ger kanske utrymme för några reflexioner i vår tid – inför nästa sekel!

Det har alltså visat sig vara av stor säkerhetspolitisk betydelse vid svåra påfrestningar, att vi har tillgång till en egen nationell handelsflotta, som kan uppehålla landets försörjning på en rimlig nivå även i framtiden. Ja, i dagens samhälle med korta lagertider, kanske behovet av en handelsflotta också bör ha en gren av det som vi annars kallar för ”infrastruktur.” Vi vet ju, att avspärrning av landet snabbt skulle innebära en försörjningskatastrof och på motsvarande sätt kan en mindre blockad av delar av landet, snabbt innebära ett lokalt kaos och brist på allt från dagliglivsmedel till drivmedel och industriråvaror. I själva verket är landet mycket känsligare för sådana påfrestningar, än det varit tidigare. Det är kanske värt att tänka på!

Tydlig erfarenhet från brandkatastrofen

Alldeles oberoende av hur man kommer att utreda erfarenheterna från branden i Västmanland, så kan man uppfatta, att prioriteringar inom försvarssektorn kan bli konstiga, om man "bara" satsar på den uppfattade huvuduppgiften. Det blir ju gärna så i neddragningstider, att man "kraftsamlar" på det som man uppfattar som sin viktigaste uppgift och för den svenska Försvarsmakten har därvid ofta "väpnad strid" fått dominera tankevärlden.
Därför försvann de tunga helikoptrarna och visst hade det varit mycket bra att ha haft tillgång till sådana - redan då branden ännu inte brett ut sig utom kontroll. Så gjorde man tidigare och eftersom det då inte blev några katastrofala bränder, så skrevs det inte så mycket om det i pressen. Man fullgjorde sin roll i samhällsskydder i det tysta och nu finns de alltså inte kvar.
Troligen är det någon "planör", som sett, att ubåtsjaktuppgiften kunde prioriteras ner, för den kunde ju svårligen klassificeras som "väpnad strid" jämfört med mera direkta vapensystem. Men så får det faktiskt inte gå till!
Anskaffa snarast ett antal tunga helikoptrar med stridsuppgiften ubåtsjakt, men med de betydande samhällsförsvarsuppgifterna i brandskydd och transport av personal och materiel, men framför allt för sjöräddningsuppgiften - och gör det innan vi drabbas av en ny Estoniakatastrof, för då var våra hkp4 verkligen "i elden"!

Neutralitet och neutralitetspolitik

Det höjs allt fler röster för ett svenskt medlemskap i Nato och jag har stor sympati för åsikten, för om det verkligen skulle uppstå ett hot mot oss, så bör vi förstås bli medlemmar.

Problemet är att många i sin bedömning tycks tro, att vi tidigare skulle kunnat stå utanför en öst-väst konflikt, om ett storkrig brutit ut. Det är helt fel och mest en missuppfattning av vad vår neutralitetspolitik i själva verket innebar. Man kan exempelvis läsa om detta i Erlanders dagböcker, där den tanken bakom vår s.k. neutralitetspolitik tydligt framgår. Det var främst – eller kanske enbart – Finlands utsatta läge 1949, som då hindrade oss från att öppet ansluta oss till Nato. Alltså ställde vi oss formellt utanför, men vi skulle inom några timmar eller kanske något dygn, för att citera Erlander, ansluta oss till Nato i händelse av en stor konflikt, för en sådan skulle vi aldrig ha kunnat stå utanför.

Detta visste man om i såväl öst som i väst och det blir då lite konstigt, när svenska politiker och debattörer idag tycks tro, att vår uttalade säkerhetspolitik skulle vara inriktad på att vi trott oss kunna vara neutrala i en storkonflikt.

Det är nog ingen bedömare utanför Sverige, som tror att något så fantastiskt skulle ha inträffat under det kalla krigets tid. Vi hade ju till och med ett mycket dolt samarbete med flera Nato-stater, så att vi var något så när förberedda, om något allvarligt skulle inträffa.

Sedan är dagens fråga mera komplicerad, för tror vi oss skapa ett säkrare Östersjöområde idag om vi går med i Nato, som ju enligt den ryska militärdoktrinen är Rysslands enda uttalade fiende? Eller ska vi fortsätta att hålla frågan öppen och under tiden arbeta med att stärka säkerheten tillsammans med våra grannar enligt EU säkerhetspolitiska inriktning? Jag förordar det senare och i ett sådant arbete kan kanske till och med Ryssland delta. Och det vore nog bättre för vår säkerhet som det ser ut idag!

Några sommarfunderingar

Det var ju ganska intensivt även under årets Almedalsvecka. Försvarsfrågor diskuterades över en stor bredd, men jag tycker nog, att man över lag saknade en överordnad och grundläggande syn på hur vårt försvar bör utformas för att svara mot dagens och framtidens krav och behov. Det blev i stället en hel del i och för sig viktiga frågor som debatterades, men utan en sammanhållen säkerhetspolitisk syn, blir även sådana viktiga frågor, som personalpolitik och Nato-anslutning ganska lossbrutna från sina sammanhang och därför svåra att få ett riktigt grepp på. Man måste nog först klara ut grundförutsättningarna innan man diskuterar ”detaljerna” och detta gäller förstås även för vår säkerhetspolitik. Detta var svårt att hantera redan under det kalla krigets tid, men nu – i den nya internationaliserade världen – borde vi känna oss betydligt friare att ta upp våra försvarsfrågor till diskussion. Möjligen har vi ännu en del att göra här.

En helt övergripande faktor är kärnvapenbalansen och vad detta innebär för oss. I första hand är det en säkerhetspolitiskt viktig fråga för oss och alla Nato-stater, som alla ligger under det amerikanska kärnvapenparaplyet, att konflikter inte får tillåtas att eskalera till ett kärnvapenkrig. Det är därför vårt ansvar för oss själva och för våra grannar, att våra försvarsansträngningar aktivt kan bidra till att konflikter hålls under kontroll och det kräver verksamheter av oss redan under det som kallas för allmänna fredsförhållanden. Det är här som tyngdpunkten borde ligga i vår försvarsansträngning. Det blir därför något egendomligt, när det ena operativa exemplet efter det andra mest handlar om konventionella krig mellan öst och väst och där Sverige på något sätt ingår eller berörs. Tror de som alldeles uppenbart vill återgå till ett invasionsförsvar m/ä, själva på sina mer eller mindre lösryckta operativa exempel? Jag gör det i alla fall inte. Vårt försvar måste ju kunna fungera stabiliserande och konflikthämmande redan idag och med den utgångspunkten måste vi bygga ett rimligt starkt insatsförsvar för att inte inbjuda till intrång av vilket slag det vara månde. Det betyder alltså i dag, att vi måste ha ett incidentinriktat försvar och en grund för detta synsätt finns faktiskt till stora delar i EU säkerhetsstrategi från 2003. Varför tillämpar vi inte det synsättet?

Sverige ska ha ett försvar, som kan verka redan i fred och vid kriser av olika slag som vårt samhälle kan drabbas av. Vi måste därutöver förstås kunna hantera kränkningar och ha en fullgod incidentberedskap. Detta är ett fundament för försvaret och på denna grund kan vi sedan bygga ytterligare kompetenser och förmågor, som vi vill att försvaret ska kunna ha. Det har alltså inte någon koppling till hotbilder och liknande, som det gamla planeringssystemet förutsatte. Det inledda marina samarbetet med Finland skulle säkert kunna utökas med flera Östersjöstater, för vi är alla beroende av att sjöfarten – inte minst oljetransporterna- över Östersjön och i Västerhavet kan fungera utan påverkan från terrorister eller andra internationella kriminella grupper. Att detta samtidigt kan betyda ett bättre miljöskydd är väl ingen nackdel?

Ledningen av vårt försvar borde ske närmare regeringen. Det verkar lätt antikt- och inte särskilt demokratiskt - att en tjänsteman på generaldirektörsnivå, skulle ha uppdraget, att leda landet, om vi hamnar i krig. Självklart är detta en regerings tyngsta uppdrag. Borde inte detta också uppmärksammas?

Lagstiftningen inom försvarsområdet borde förstås moderniseras så att vi verkligen kan få full försvarseffekt redan i fred. Idag bygger lagarna på att beredskapshöjande effekter uppnås först vid mobilisering, och när någon form av angrepp mot landet redan inletts och det är ju helt otidsenligt. Det är väl i ett sådant sammanhang, som diskussionerna kring värnplikt eller inte bör föras? Kanske en samhällsplikt bör tillkomma i stället?

Jag är också Nato-anhängare, men det måste inte betyda, att jag anser, att vi omedelbart ska gå med i Nato. Det skulle idag ge en alldeles onödig spänningshöjande effekt, även om man i Ryssland ju egentligen vet, att vi är en del av västvärlden. Om ryssarna på något sätt höjer spänningen i vårt närområde eller börjar hota de baltiska staterna, då bör vi tydligt ange, att vi kommer att gå in i Nato, om detta hot inte upphör. Det är väl så det kortet bör spelas och inte bara bli en följd av egna interna och mer eller mindre vildvuxna funderingar?

Tysk maritim syn

 Meer. Für Dich. - Die Imagekampagne der Marine

Unser Wohlstand hängt wesentlich vom Handel über die Weltmeere ab
70 Prozent der Erde sind von Wasser bedeckt. 80 Prozent der Weltbevölkerung leben in unmittelbarer Nähe zum Wasser. 95 Prozent, also fast der gesamte Ferngütertransport, werden auf dem Seeweg abgewickelt. Ohne einen leistungsfähigen und kostengünstigen Seeverkehr gibt es keine wirtschaftliche Entwicklung. Deutschland als rohstoffarme Exportnation ist auf den kontinuierlichen Handel über die Weltmeere besonders angewiesen.

Der Handel über die Weltmeere erfordert sichere Seewege
Der ungehinderte Zugang zu Rohstoffen, ihren Märkten und zu wichtigen Energieträgern wie Erdöl und Erdgas ist die Grundvoraussetzung für das Funktionieren eines modernen Industriestaates. Störungen oder Unterbrechungen dieses Zugangs wirken sich in einem hochkomplexen wirtschaftlichen Produktionskreislauf, der auf kontinuierliche Zufuhr von Rohstoffen und Zwischenprodukten angewiesen ist, unmittelbar negativ aus. Freie und ungestörte Seewege sind wirtschaftliche Lebensadern, auf die der Produktionsstandort Deutschland angewiesen ist.


Det är alltså "inte bara" Sverige som detta gäller!

En Maritim Försvarsberedning

Kanske är det är något som saknas i en svenska försvarsdebatten, som fortfarande mest handlar om hur det var förr. Under det kalla krigets tid diskuterades försvarsfrågor mest från utgångspunkten att Sverige stod inför ett mer eller mindre akut invasionshot. Eftersom dessa resonemang sedan användes i inrikespolitiska sammanhang som underlag för industri- och lokaliseringspolitiska åtgärder, så blev de interna bråken mellan försvarsgrenarna många gånger ganska egendomliga. Vi kanske borde ha lämnat den tiden bakom oss, men det har ännu inte lyckats så väl och den nyss avslutade försvarsberedningens rapport är dessvärre inget undantag. Står det något om att Sverige faktiskt är medlem i en organisation med ett säkerhetspolitiskt perspektiv –  EU! låt vara ännu på låg nivå?

EU har flera intressanta politikområden, som borde vara tillämpliga även för medlemslandet Sverige. Det saknas, som jag ser det, en klarare uppfattning om vad vårt försvar egentligen borde kunna åstadkomma och inte enbart på det militära området. Jag tar mig därför friheten att citera inledning på EU havspolitik: 
Havet är Europas livsnerv. Europas hav och kuster är centrala för kontinentens välmåga och välstånd – de är Europas handelsvägar, klimatreglerare, livsmedel-energi- och resurskällor och populära områden för bosättning och rekreation. Vårt samspel med havet är mer intensivt och varierat och ger Europa ett större mervärde än någonsin tidigare. Påfrestningarna börjar dock märkas. Vi står vid en skiljeväg när det gäller vårt förhållande till havet. Å ena sidan gör teknik och kunnande att vi kan få ut mer av havet än någonsin tidigare, och fler och fler människor flockas till Europas kuster för att dra nytta av dem. Å andra sidan leder den ackumulerade effekten av all denna verksamhet till konflikter i fråga om användning och till försämringar av den havsmiljö som allt annat är beroende av. Europa måste anta denna utmaning. Med tanke på den snabba globaliseringen och klimatförändringar är det mycket brådskande.

 En sådan integrerad, sektorsövergripande strategi fick ett starkt stöd inom hela EU, men var finns den dokumenterad i våra försvarssammanhang? Nu har nämligen tankarna vidareutvecklats till en EU Maritima säkerhetsstrategi, som tydligen ännu inte ens finns översatt till svenska, vilket kanske visar på den brist på engagemang i frågan som finns i det offentliga Sverige, där tydligen frågan mest handläggs inom Miljödepartementet och med Havsmyndigheten som verkställande myndighet – MEN så kan det inte fortgå!

 

Ur EU Maritima Säkerhetsstrategi kan följande citeras:

 Europe’s maritime interests are fundamentally linked to the well-being, prosperity and security of its citizens and communities. Some 90 % of the EU’s external trade and 40 % of its internal trade is transported by sea. The EU is the third largest importer and the fifth global producer of fisheries and aquaculture. More than 400 million passengers pass through EU ports each year. It depends on open, safe seas and oceans for free trade, transport, tourism, ecological diversity, and for economic development. Failing to protect against a wide array of maritime threats and risks may result in the seas and oceans becoming arenas for international conflicts, terrorism or organized crime. It is against this backdrop that the European Union is under pressure to do more, to act quicker and with fewer resources, by strengthening cooperation between different sectors and national authorities.

Maritime security interests

The key strategic maritime security interests of the EU are:

• The prevention of conflicts, the preservation of peace and the strengthening of international security through engagement with international partners. This promotes international maritime cooperation and the rule of law, facilitates maritime trade and contributes to sustainable development.
• The protection of the EU against maritime security threats including the protection of critical maritime infrastructure such as ports and terminals, off-shore installations, underwater pipelines, telecommunications cables, scientific research and innovation projects and other economic activities at sea.
• Effective control of the Union’s maritime external borders to prevent illegal activities.
• The protection of the global EU supply chain, the freedom of navigation, right of innocent passage of ships flying the flags of EU Member States and the safety and security of their seafarers and passengers.
• The prevention of illegal, unregulated and unreported (IUU) fishing

Maritime security threats

Maritime security threats are multifaceted, pose a risk to European citizens and are detrimental to the EU’s strategic interests.  The following maritime security threats have been identified:

- Territorial maritime disputes, acts of aggression and armed conflict between States.

- The proliferation of weapons of mass destruction, including chemical, biological, radiological and nuclear threats.

- Maritime piracy and armed robbery at sea.

•- Terrorism and other intentional unlawful acts against ships, cargo and passengers, ports and port facilities and critical maritime infrastructure, including cyber-attacks on information systems.

•- Cross-border and organised crime including seaborne trafficking of arms, narcotics and human beings, as well as IUU fishing.

•- Potential consequences to the environment of illegal discharges or accidental marine pollution.

•- Potential impacts of natural disasters, extreme events and climate change on the maritime transport system and in particular on the maritime infrastructure.

•- Conditions at sea and in the coastal zone that weaken the potential for growth and jobs in the marine and maritime sectors.

 

Här någonstans borde en ”Svensk Maritim Försvarsberedning” ha sin utgångspunkt, för Sverige är ett land som har ett uttalat behov av sjöfart för medborgarnas försörjning och välfärd!

 

 

Ologisk beredning

Även denna gång lyckades en försvarberedning med att vara ologisk. Efter allt kattrakande så blev det precis som tidigare d v s industri- och sysselsättningspolitik blev det som man kunde enas kring och resultatet blev därefter.
Om man skulle göra sig besväret med att lätt betrakta beredningens rapport från ett mera strategiskt perspektiv, så slås man lätt av bristen på logik. Om man är överens om att ett militärt angrepp på Sverige fortsatt är osannolikt, så borde man väl ta fram konsekvenser av denna bedömning på något sätt?


På liknande sätt anges, att målet för den svenska säkerhetspolitiken är att förebygga krig och framväxten av hot mot vår och våra grannars säkerhet. Det är en uppfattning som jag delar, men var finns de logiska följderna av detta?


Egentligen finns en hel del skrivet som till del besvarar mina frågor, men det har skett i skymundan och inte alls så tydligt som man kanske skulle kunna önska sig.


Vårt försvar ska vara tillgängligt för att möta hot mot vår säkerhet "här och nu". Det betyder alltså, att vi måste ha en förmåga, att kunna upprätthålla en fungerande incidentberedskap, men det står inte så på ett tydligt sätt och försvargrenarnas behov av resurser för denna uppgift bör alltså vara grunden för hur vi bygger upp framtidens försvar. På detta fundament kan man sedan tänka sig tilläggsuppgifter, som vi av säkerhetspolitiska skäl önskar att försvaret ska kunna lösa och även här i första hand för att förebygga och hantera kriser och konflikter.


En mycket övergripande inriktning skulle kanske då bli:


- armén inriktas för att försvara riksledningen mot överraskande angrepp och mot att bygga upp förmågor att möta kriser och katastrofer tillsammans med de civila myndigheterna. Därutöver bör ett system av insatsberedda bataljoner byggas upp med inriktningen att kunna delta i internationellt beslutade operationer eller som kuppförsvarsförstärkning på "hemmaplan"


- marinen inriktas på att i samarbete med våra grannar skydda och övervaka sjötrafiken i våra farvatten - Östersjön och Västerhavet. Vårt viktigaste hamnsystem finns på Västkusten och bör få ett särskilt insatsförband - lämpligen baserat i Göteborg.


- flygvapnet inriktas i huvudsak på jaktförsvar och incidentberedskap, men måste baseras med en flygbas i varje väderstreck d v s även i Östra Svealand och i Västra Götaland och med en tydlig baseringsmjölighet även på Gotland.


Försvarsgrenscheferna måste få uppdraget att samarbeta med våra grannar för att förbättra möjligheterna att lösa uppgifterna på ett ändamålsenligt sätt och tillsammans med våra grannar, då det kan anses lämpligt.