Inför årets Almedal. Ett nytt "Varken- eller"?

Efter det stora nedrustningsbeslutet 1925 fanns det olika inriktningar och läger, som talade för en återtagning av vår försvarsförmåga och hur det skulle gå till. Generalstabens – som senare skulle ombildas till Försvarsstaben - uppfattning var, att man i princip skulle återgå till en krigsmakt, som funnits 1914 och som nu borde återställas. Mot denna uppfattning uppstod inför tillsättandet av 1930 års försvarskommission ett alternativ och som presenterades i boken ”Antingen – eller.” Där hävdades, att ett moderniserat svenskt försvar snarare borde bygga på möjligheten att göra en solidarisk NF- insats i Finland och att det därför borde förstärkas för att möjliggöra detta. I de inledande förhandlingarna med finländska företrädare hamnade dock de svenska yngre arméofficerarna, som var väl representerade i försvarskommissionen, i trångmål, då den finländska uppfattningen var, att man främst behövde stöd med luft- och sjöstridskrafter om ett NF- ingripande skulle bli aktuellt. I ”Antingen – eller” hade man ju skissat på en förstärkning med fyra armékårer och en kavalleribrigad, men den finländska bedömningen av den sovjetiska arméns usla kvalitet motiverade enligt de finländska bedömarna inte något behov av tillförda markstridskrafter. Det krävdes mycket märkliga och totalt odiplomatiska övertalningsförsök – eller snarare – krav – på att det finländska underlaget också skulle innehålla markstridsförband och det ”råkade” bli precis så som det framgick av ”Antingen – eller” och som dåvarande majoren Helge Jung – sekreterare i kommissionen – i maj 1931 hade framfört till de finländska kollegorna vid de underhandssamtal som fördes helt vid sidan om! 

Är vi möjligen på väg att göra något likande idag? Flera debattörer uttalar ju att vi måste förstärka det svenska försvaret; den här gången inte för att försvara Finland mot en sovjetisk attack, utan de baltiska staterna mot en rysk! Borde vi inte nu i stället tankemässigt först försöka bygga upp ett nationellt svenskt försvar? Ett sådant borde bygga på möjligheter att genomföra säkerhetspolitiskt väl motiverade insatser redan i dag under fredsförhållanden och därigenom bidra till säkerheten i vår del av Europa och så att konfliktriskerna inte eskalerar. Planeringen kunde därefter ske utefter en stegrad kravtrappa och förhoppningsvis så att vi faktiskt inte själva blir utsatta för några former att våld mot vårt samhälle, vare sig av brottslingar, terrorister eller av andra stater. Med ett sådant resonemang blir ju det egna försvarsbehovet, som blir styrande för utformningen av vårt försvar och inte ett eventuellt ryskt angrepp på Estland eller Lettland.

Ett alltför omfattande svenskt engagemang i försvaret av de baltiska staterna kan därutöver få mycket allvarliga konsekvenser för Nato sammanhållning och för trovärdigheten i det amerikanska kärnvapenskyddet, som nog får anses vara betydligt viktigare, än en eventuell svensk konventionell stödoperation via Gotland. Vi vet inte vem som blir president i USA i januari nästa år, men vi ska nog vara försiktiga med att åta oss en så stor del av försvarsuppgiften för de baltiska Nato-medlemmarna, att trovärdigheten i Washingtons kärnvapenskydd kan komma att ifrågasättas.

Det är nog bättre att argumentera och satsa på den egna säkerheten och inte på den förmenta bristen hos någon granne och som i värsta fall kan leda till ett nytt ”Varken – eller”!

Natofrågan och dagens svenska försvar

Frågan om värdlandsavtalet har rivit upp en ganska förvirrad Nato-debatt, som mest återspeglar att den svenska allmänheten hölls utanför all insyn i vår verkliga säkerhetspolitik under en stor del av det kalla kriget och att myterna i stället fick fritt spelrum. Det finns därför tydligen bedömare i dagens Sverige, som tycks tro, att Sverige självt skulle kunna fungera krigsavhållande i en akut situation; en otrolig självöverskattning – och alldeles oberoende av storleken hos vår försvarsmakt! Värst är kanske ändå den mycket snäva tolkningen av vad vår officiella neutralitetspolitik verkligen innebar. Svenskarna framhåller ju ibland, att de är stolta över att ha varit ”neutrala” under det kalla kriget, men var det så?

Eftersom vi faktiskt samverkade med flera väststater, så fanns säkert kunskapen om hur Sverige skulle hantera ett eventuellt eller verkligt krigshot hos våra samverkansländer – främst USA, Storbritannien, Danmark och Norge för att ange de viktigaste, men den kunskapen fanns också på den andra sidan. Jag har personligen talat med flera ryska f d sovjetiska officerare och alla har berättat, att man aldrig såg Sverige som något annat än en västlig stat – inte bara kulturellt, utan också säkerhetspolitiskt och strategiskt. Det är ju faktiskt bara de vilseförda- och kanske naiva – svenskarna, som tydligen fortfarande tycks tro något annat. Någon neutralitet skulle vi aldrig tillämpa i händelse av krig, även om vi framförde detta som vår officiella säkerhetspolitiska linje. Möjligen kunde den officiella inriktningen ge Sverige vissa fördelar eller möjligheter i förhållandet till den tredje världens länder, men så såg inte verkligheten ut i ett öst-väst-perspektiv.

Några korta konstateranden: Redan vid krigsslutet 1945 inledde vi ett samarbete med britterna och detta resulterade i en uppdelning av operationsområdet Östersjön i händelse av ett sovjetiskt angrepp. Britterna, som ju då var en östersjömakt, skulle svara för den södra delen och Sverige för den del av operationsområdet som låg nord om latituden genom Liepaja. Denna uppdelning ärvdes sedan vidare när Nato bildats och gällde under hela det kalla kriget. Det brittiska bombflyget planerade genomföra sina insatser mot mål i Sovjetunionen via Skagerrak och svenskt luftrum i Göteborgsområdet och den avrustade kryssaren Gotland förlades 1956 därför till Nya varvet i Göteborg, främst därför hon hade en moderniserad och lämpad luftstridsledning installerad. Trådsambandet med västs flygstridsledning byggdes också ut, då det amerikanska strategiska bombflyget frambaserades till brittiska baser i samband med Berlinkrisen. När de s k Skandinaviska försvarsförhandlingarna genomfördes planerades också hur Sverige och Danmark skulle spärra Öresund med en gemensam minspärr och även den planläggningen fanns kvar, och med regeringens godkännande, när sedan Nato bildats 1949. De nordiska förhandlingarna inledde dessutom många år av ytterst hemliga, s k taktiska diskussioner, mellan vissa svenska högre militära chefer och deras danska och norska motsvarigheter. Att operativa förberedelser genomfördes i det fördolda, uppmuntrades till och med av statministrarna Erlander och Palme.

När Nato bildats behövdes ett underlag för västsidan om den svenska krigsmaktens sammansättning och planering och ett sådant överlämnades också av försvarsminister Vought till britterna för de fortsatta samtalen om hur samordningen skulle genomföras vid ett befarat sovjetiskt angrepp. Att samordningstankarna levde kvar länge bekräftas när senare den västtyska marinen bildats 1955 och hade planer på en framskjuten basering för torpedbåtar i Matviksfjärden i Karlshamnsområdet.

De viktigaste förberedelserna gällde annars vår försörjning med försvarsmateriel och redan i slutet av 1940-talet fick vi bl. a. köpa in ett stort antal jaktflygplan typ Vampire från britterna; hos oss kallade J 28-or samt modern radarmateriel; aktiv och passiv och svenska elever inbjöds att gå kurser vid brittiska militära institutioner. När Nato bildats, tog det någon tid innan den svenske Washingtonambassadören, Erik Boheman, genom sin vän sedan ungdomsåren, Dean Acheson, som nu var amerikansk utrikesminister, kunde få tillfälle att övertyga amerikanarna om att vi i verkligheten var en väststat, fast vi inte uttalade detta öppet av hänsyn till Finland och landets förhållande till den sovjetiska närvaron i landet. I april 1952 förberedde därför Acheson president Truman om det verkliga läget och om den uttalade svenska önskan att samarbetet med väst under inga omständigheter skulle få bli känt, vilket Truman godkände. Den 14 april 1952 besökte alltså Erlander president Truman i Vita huset under sitt amerikabesök, som i svenska media angavs handla om att han skulle träffa sina utvandrade släktingar i USA. Besöket blev en stor framgång för den svenska hemliga diplomatin och Sverige fick i fortsättningen samma möjlighet som alla andra Nato-stater, att köpa modern militär utrustning i USA, vilket kanske var av särskild betydelse för den fortsatta svenska flygplansframställningen.

Nästa enskilda besök som Tage Erlander avlade i Vita huset skedde ganska snart efter det att Sverige 1960 hade avbrutit den pågående utvecklingen av ett svenskt kärnvapen. I mars 1961 träffade Erlander den ganska nytillträdde presidenten Kennedy och framförde, att Sverige nu avslutat sitt kärnvapenprogram. Detta medförde att amerikanarna uttalade sin uppskattning, att Sverige på det sättet bidragit till icke-spridningen av kärnvapen och i stället utlovade man, att Sverige skulle ha samma kärnvapenskydd, som alla andra Nato-stater! Att det verkligen förhöll sig så framgår ju till och med av en svensk statlig utredning från 2002, där de hemliga amerikanske riktlinjerna från 1962 om stödet till Sverige i händelse av ett sovjetiskt anfall anges – och att detta ansågs vara en bilateral fråga, som inte skulle spridas bland de andra Nato-staterna.

Natofrågan är därför, som jag ser det, en ganska inaktuell fråga och vi kan när som helst öppet ansluta oss till pakten – kanske i första hand som ett svar på ett uppfattat eller uttalat ryskt hot mot oss eller mot Finland – och när vi själva insett hur vilseförda vi varit. Men vi bör också inse, att vi under det kalla kriget ansågs vara en mycket intressant partner för Nato att samverka med – öppet eller dolt – för att vi då hade en krigsmakt av betydlig styrka och omfattning och väl anpassad till den tidens tänkta eller möjliga krigföring och det har vi knappast i dag. Vi bör nog börja i den änden i stället.

Vi borde därför snarast inleda en satsning på ett modernt och insatsberett försvar i stället och kanske närma oss Natostaternas uttalade mål om 2% av BNP för försvarsändamål – innan vi aktualiserar en formell Nato-anslutning. Detta kunde kanske resultera i ett flygvapen, som kan verka över hela territoriet och med baser skyddade med luftförsvarsmissiler, en marin med tyngdpunkt på att hålla sjötransportlederna öppna i Östersjöområdet och med betydande resurser för sjöfartsskydd också på Västkusten och en armé som snabbt och redan under fredsförhållanden kan bilda en tydlig tröskel inkluderande ett hemvärn, som aktivt kan fungera som ett skydd för samhället, som i dagsläget är betydligt mera sårbart, än vad det var förr i tiden. Det vore kanske mera ändamålsenligt att diskutera hur vårt försvar bör stärkas och utformas än att vi fortsätter odla myter från det kalla krigets tid.

Internationella insatser eller nationella?

Dagens tillbakasyftande försvarspolitik vinner tydligen allt fler anhängare, vilket mest är beklagligt. Vi kan ju inte gå tillbaka till hur det såg ut förr i tiden och en renässans för det gamla invasionsförsvaret är faktiskt inte möjlig med dagens yttre och inre förutsättningar. Vi måste därför i stället utveckla vårt försvar så att kan motsvara dagens och morgondagens behov. Samtidigt framförs kritik mot det som kallades insatsförsvaret och även den kritiken saknar egentligen såväl strategisk grund som en genomtänkt operativ inriktning. Man vill tydligen mest bara återgå till hur det var förr - av nostalgiska skäl?

Men hur var det egentligen med vår insats i Afghanistan? Var det enbart en internationell verksamhet eller hade den någon bäring på vårt försvar hemma? Som jag ser det, så var vår medverkan i den Nato-insatsen klart motiverad av försvaret av Sverige, fast det vill man förstås inte uttala så öppet, för det handlade om att vi därmed försäkrade oss om det amerikanska kärnvapenskyddet – eller – paraplyet, som det oftast kallas. Saken är den, att efter angreppet mot New York i september ” 9/11” uttalade sig statminister Persson för Sveriges stöd till det amerikanska försvarets flyganfall mot talibanfästen i Afghanistan och det följande årsskiftet inledde vi vår medverkan med en underrättelseenhet ingående i ISAF-styrkan, som då även hade fått erkännande av FN säkerhetsråd. Fast det var ju formellt inte en fredsbevarande FN-operation, som vi gick in i, utan en amerikansk och jag har svårt att finna något annat skäl för detta, än att vi på det sättet stärkte vår säkerhet mot ett angrepp österifrån.

Så vad är insatser enligt dagens kritik? Internationella eller nationella? Självklart ska vi medverka i de insatser som vi mäktar, om de görs för våra egna säkerhetsintressen. Det är en strategisk självklarhet, som vi kanske borde uppmärksamma bättre.

Infrastruktur och transportsystem

Det har nyligen lämnats utredningsförslag om nya avvägningar och principer för hur vårt framtida transportsystem bör byggas upp. Det har då talats en hel del om vägar och järnvägar medan den allra tyngsta transportgrenen tydligen inte alls behandlades.

Det handlar om vår sjöfart.

Sverige är från transportsynpunkt närmast att betrakta som en ö och nästan all vår export och import går därför med fartyg. Att undanta denna transportgren från alla överväganden rörande vår infrastruktur, blir nog i bästa fall felaktigt – i värsta fall en källa till onödiga kostnader och miljöhot.

Även under denna vintersäsong har snöoväder utefter Norrlandskusten stoppat landsvägstrafiken och långa köer av långtradare uppstod på E 4:an, som lätt blockeras för all trafik och med alla konsekvenser det kan medföra för samhällets funktioner och säkerhet. Redan ett ganska litet containerfartyg kan ju ta mer än 1000 tjugofots-containers av TEU-standard. Tänk så många långtradare det motsvarar! Och inte hade det blivit särskilt mycket bättre, om containrarna transporterats med järnväg i stället, för även där skedde som bekant stora avbrott.Det nog varit att föredra, att långtradarnas containers i stället hade varit lastade på ett kustgående containerfartyg av måttlig storlek, för inga hamnar stängdes av vinterisen i år heller och vi har ju faktiskt isbrytare, om det skulle behövas! 

Vår egen stora containerhamn är ännu Göteborg, men med en vettig politik på infrastrukturområdet kan ju den planerade hamnen i Nynäshamn bli ett centrum för containertrafiken i hela Östersjön – inte bara för Stockholmsområdet och Sverige, utan även för Finland och våra baltiska grannar. Med en lite bredare syn på vad som kan kallas för vår infrastruktur blir sjöfarten av lätt insedda skäl en betydande transportgren; särskilt för något längre transporter, som ju oftast kommer direkt från någon utlandshamn till någon hamn i adressatens närhet. Det vore ju snarare egendomligt att inte räkna detta som en del av vår infrastruktur!

Och tänk om vi hade ett internationellt svenskt register! Då hade vi kunnat vara säkra på att de fartyg som trafikerar våra kuster är riktigt bemannade med kompetent folk och att fartygen är byggda på ett sjövärdigt och miljömässigt riktigt sätt! Dagens kusttrafik upprätthålls av fartyg, som är registrerade i Antigua Barbuda, på Gibraltar och i andra exotiska länder och deras tillsyn av ”sina” fartyg som går i Östersjöfart är nog ganska begränsad för att uttrycka det milt och svenska myndigheter har ingen folkrättslig möjlighet att ingripa på ett förebyggande sätt heller!

Vi bör alltså tänka lite bredare och större vad avser vår infrastruktur.

En tredje myt om vår försvar

Missuppfattningen om hur ett invasionsförsvar borde vara uppbyggt och fungera ledde till en annan svensk egendomlighet: Det integrerade försvaret. Man ansåg sig ju veta, att den stora insatsen mot ”invasionskakan” skulle ske samtidigt och samordnat. Pansarförband, ytattack, ubåtar och flygattack skulle då vara så samordnade, att de mer eller mindre samtidigt skulle slå mot fienden, som i de svenska studierna ansågs uppträda i en samlad gruppering. Övriga förbandstyper kunde då samtidigt prioriteras ner eller helt strykas i planeringsprocessen, som exempelvis sjöfartsskyddet. Också vissa stödfunktioner försvann då och blev till egna civila myndigheter, som exempelvis inskrivnings- och mönstringssystemet och Försvarshögskolan; den senare finns ju numera till och med under utbildningsdepartementet - och visst blev det billigare på pappret för försvaret, men blev det bättre?
I Sverige tog integrationen inom Försvarsmakten sig ganska egendomliga former, om man betraktade landet utifrån. Milo-organisationen från mitten av 1960-talet förvånade i alla fall amerikanska besökare, vars referensramar möjligen var mera globala, men att ha sex integrerade kommandon i Sverige verkade lätt överorganiserat från deras perspektiv, särskilt som Försvarsmakten enligt vissa politiska uppfattningar i fred endast skulle verkställa värnpliktsutbildning och krigsplanläggning – och inget annat.

Bernhard Eriksson är ett namn, som i våra dagar är helt okänt, men han var sjöförsvarsminister, då Sjö- och Lantförsvarsdepartementen i Brantings första ministär 1920 slogs samman till ett gemensamt Försvarsdepartement – en fråga som då hade beretts under nästan tjugo års tid. Det fanns uppenbarligen redan då anledningar att ifrågasätta den sammanslagningen och på liknande sätt finns det även i dag motiv att ifrågasätta det som i Sverige kallas för det integrerade försvaret. Åter igen får man studera de strategiska teorierna och, utan att gå in på detaljer, kan man då notera, att en militär strategi oftast sätts i tillämpning först sedan ett krig brutit ut, medan en maritim strategi, där en marin strategi är en del, har en giltighet och bör tillämpas redan under fredsförhållanden. Att detta på något sätt borde mana till eftertanke kan inte vara någon överkurs och vår tillämpning av EU maritima strategi bör nog därför byggas bredare, än vad som skett hittills, och tydligen enbart inom Näringsdepartementet.

Men, visst ska våra myndigheter samverka med varandra även i vår nya strategiska situation, men samtidigt bör nog alla ha kvar sina egna ordinarie uppgifter att lösa även i en kris. Ingen skulle väl få för sig att tro, att det vore bättre att slå samman alla krishanterande myndigheter till en enda, men det är ju faktiskt det man gjort med våra försvarsgrenar, som därmed har tappat en hel del av sina särarter. Att detta kan innebära en nackdel, då vi nu alltmer söker samarbete med andra staters försvarsföreträdare, verkar vi inte ens ha uppfattat  eller funderat på ännu och ändå utövade vi just en sådan  typ samverkan på försvarsgrensnivå med Danmark och Norge under nästan hela det kalla kriget - fast dolt för all insyn. Nu kanske vi skulle övergå till att samverka mera öppet och troligen också med Finland och även det samarbetet bör då förstås ske på en gemensam professionell grund. I dag borde väl dessutom ett cyberförsvar och vår Kustbevakning införas i det nära samarbetet och en samverkan med flera länder borde då kunna ske. Det gäller ju att bygga samarbetet redan i fred och därigenom stärka säkerheten i vår region.

En annan form av integration har efter det kalla kriget drabbat oss, eftersom numera all officersutbildning sker gemensamt. På pappret kan det se bra ut, men vad innebär detta i praktiken? Utbildningstiden har nu förlängts med vad som tydligen uppfattas vara en gemensam grund, vilket inskränker den egentliga yrkesutbildningen på flera sätt – inte minst för blivande sjö- och flygofficerare. Ska verkligen alla officerare utbildas till att leda någon enkel form av markstrid? Och ska studier av teoretiska ämnen verkligen behövas i så stor omfattning för att man ska kunna fullgöra sin många gånger mycket praktiska ledarroll som officer?  Det verkar så, men är det så man lär känna varandras verksamhetsområden? Varför sker i så fall inte vinterutbildning ombord på våra isbrytare? Och varför ska inte armé- och flygkadetter segla på skonerterna? Är det bara för att det troligen är billigare att göra som vi gör idag och varför i så fall inte samverka tydligare med våra grannar? Eller varför rekryteras inte framtidens officerare från högskolevärlden?

Sammanfattningsvis har vi alltså en hel del att fundera kring. Försvarsfrågan är faktiskt lite större än vad dagens Natodebatt ger sken av och även om vi skulle gå med i Nato, så innebär det inte någon reell eller påtaglig förstärkning av vårt försvar. Samtidigt finns tecken på att Ryssland nu möjligen har börjat aktualisera sin kärnvapenbaserade strategi från Sovjettiden, vilket kan innebära, att vi har begränsad tid till förfogande för en upprustning. Denna bör alltså inriktas på att försvaret ska kunna agera säkerhetsbyggande redan i fred och då kan EU säkerhetspolitiska strategi vara vägledande och leda oss i uppbyggnaden. Vi är ju faktiskt medlemmar i EU, vars grundläggande överenskommelse, Lissabonavtalet, också innehåller en hel del anvisningar för säkerhets- och försvarspolitiken. En sådan uppbyggnad kan fortfarande ske utan att vi öppet går in i Nato, om vi skulle välja det, och då utan en föråldrad inriktning på invasionsförsvar, men med självständigt fungerande försvarsgrenar och för att kunna möta utmaningarna i en globaliserad värld.

Myten om vårt invasionsförsvar

Invasion är en av bekämpningsmetoderna i strategisk teori och där indelas en invasion i flera deloperationer, om man inte genomför anfallet som ett överraskande kuppanfall. Först ska operationsområdet säkras för egna transporter. Därefter inleds förbekämpningsskedet och när detta nått tillräckliga resultat, kan en första överskeppning ske. Det transportskede som sedan följer handlar om att bygga upp det tagna brohuvudet för vidare operationer. Tidsförhållandena kan förstås variera, men man kan jämföra med de allierades invasion i Normandie. Operation Overlord, planlades under två år och förövades under flera månader för en transport av 150 000 man, men så här ser det ju inte alls ut i den svenska planeringsvärlden, där ju en invasions första överskeppning anses komma mot ett mer eller mindre obekämpat, men fullt mobiliserat svenskt försvar. Hur kan det ha blivit så?

Myten tycks vara grundad i ÖB studier och den operativa krigsplanläggning, som var klar redan 1945 och som fastställdes utan att någon form av politiskt försvarsbeslut hade fattats dessförinnan. I den planeringen fanns i princip tre krigsfall - alla med Sovjetunionen som angripare. Krigsfallen byggde i stort på att Sovjetunionen skulle sätta in överväldigande stora styrkor marktrupp mot centrala, norra eller södra Sverige och detta trots att man i realiteten saknade överskeppningstonnage och att deras bombflyg var det enda flygsystemet, som hade tillräcklig räckvidd för insatser på andra sidan Östersjön. Alla tre fallen tycks dessutom totalt ha saknat inriktning på vad vi skulle göra om ett krigsutbrott bedömdes som förestående eller om förbekämpning hade inletts och byggde samtidigt på att vi redan hade genomfört en allmän mobilisering. Vid närmare studier av denna sällsamma tankevärld, växer modellen över tiden och begreppet invasionsförsvaret blev mera en beteckning, som kom att användas för försvarets ekonomiska planering och inte den operativa. När den politiska ledningen senare blivit medveten om detta planeringsinstrument, introducerades ”dimension-erande angreppsfall” och ”marginaldoktrinen”, som pappersmässigt begränsade de sovjetiska stridskrafternas omfattning, så att hotet skulle passa den svenska försvarsbudgeten. Den sovjetiska verkligheten avvek från fiendebilden i den svenska planeringsmodellen på avgörande sätt. Denna form av ”hotbildsplanering” blev senare en, som man uppfattade det, internationellt erkänd modell, när vi importerade ett amerikanskt planerings- och budgetsystem, ”FPE-systemet”, fast i förvrängd form. För ”säkerhets” skull byggdes det svenska försvaret dessutom upp enbart för att kunna möta ett konventionellt angrepp och kärnvapenaspekten försvann successivt från den svenska försvarsplaneringens värld. Det fanns till och med debattörer, som hävdade, att ingen skulle använda kärnvapen mot Sverige, för vi hade ju inga själva!

Den sovjetiska offensiva planläggningen omfattade sannolikt redan 1945 en ”stöt” västerut mot Sverige med de relativt begränsade markstridskrafter, som snabbt kunde överföras av örlogsfartyg och på en stor bredd mot flera svenska hamnstäder, efter det att man som en förberedelse intagit det demilitariserade Åland. Avsikten var sedan att följa upp anfallskilarna och bygga vidare, där man hade nått någon form av framgång och med den begränsade transportkapacitet som man då hade. Så förhöll sig de sovjetiska anfallsplanerna fram till högsta sovjets beslut 1960 om att ett förödande kärnvapenslag nu skulle inleda kriget västerut. Man hade ju tillgång på nära 40 000 kärnladdningar, då det var som värst. Hur detta angrepp i själva verket skulle genomföras mot Sverige, är ännu inte riktigt klarlagt, men man kan ju projicera anfallskonceptet som det är känt från planerna mot Natostaterna i Europa - och även mot det alliansfria Österrike. I så fall skulle större kärnvapen sättas in mot Stockholm, Göteborg och Malmö, medan mindre vapen – i Hiroshimaklass – skulle användas mot alla kända svenska marin- och flygbaser. Insatsen bedömdes kunna uppnå målet: att förhindra västsidan från att använda Sverige som passage- eller baseringsområde, men den innebar också, att man egentligen inte behövde föra över några egna stridskrafter för att besätta det tämligen härjade svenska territoriet. De kärnvapenbärande robotarna för uppgiften fanns utplacerade bl a utefter den Baltiska kusten och vissa av deras betongfundament kunde besökas där så sent som för ungefär fem år sedan.

Så var det alltså med vårt invasionsförsvar, som började relativt professionellt och som en sammansatt operationsplan, men som senare mest blev till en budgetregulator och ett tillhygge i den ständigt pågående försvarsgrensstriden. Den debatten fördes nu i stället internt inom myndigheten Försvarsmakten och befriade därmed våra dåvarande försvarspolitiker från den besvärande uppgiften att fatta självständiga strategiska beslut och prioritera hur vårt försvar skulle byggas upp. De kunde då ägna sig åt sysselsättning-, lokaliserings, och industripolitik i stället och det var väl lättare att få folkligt stöd på det sättet, men försvarets behov kom därmed oftast i andra hand – och, om man ska vara ärlig, så spelade detta egentligen inte någon större roll under den senare delen av det kalla kriget.

Vi låg ju under det amerikanska kärnvapenparaplyet och det var vida viktigare!

Västallierade redan innan Nato bildades.

Mycket kan förstås framföras om den säkerhetspolitiska inriktning, som Sverige hade under det kalla krigets tid och det är nu kanske tid att nu döda de myter som då byggdes upp. Risken är annars stor, att Sveriges medborgare inte heller förstår dagens säkerhetspolitiska situation och därmed kommer att driva en mytbunden försvars- och säkerhetspolitik även fortsättningsvis. För visst har det varit så under många år. Redan vid krigsslutet 1945 uppfattade statsminister Erlander, som flera andra ledare i väst, att vi stod inför en fortsatt sovjetisk expansion västerut och hur skulle det krigshärjade Europa kunna möta detta hot, nu när amerikanarna i stort sett lämnat kontinenten åt sitt öde? Inom regeringen var utrikesminister Undén förespråkare för en neutralitetslinje och det blev också det officiella vägvalet, men hur var det egentligen bakom kulisserna?
Sanningen är ju att vi under hela kalla kriget bedrev en dold västsamverkan i olika avseenden och dagens diskussioner om en svensk eventuell Nato-anslutning blir därför ganska egendomlig. Visst var det så att Sverige officiellt valde att stå utanför ett Nato-medlemskap 1949 och det motiverades då av att det kunde placera Finland i en utsatt position. Så var det säkert då, men så enkelt var det inte.
Den stora frågan blev därför hur Sverige skulle kunna framstå som icke-allierad, men samtidigt på något sätt kunna påräkna ett stöd, om katastrofen skulle inträffa. Den första underhandskontakten blev naturligen med Storbritannien, som ju som ockupationsmakt då faktiskt hade en direkt Östersjöanknytning i Schleswig-Holstein, som ingick i deras ockupationszon. Alltså överenskom vi redan 1945 med britterna om hur vi skulle dela på västs försvar i Östersjöregionen, vilket underströks av brittiska örlogsbesök i Stockholm och genom att all minröjning till sjöss, som nu påbörjades för att säkerställa handel och sjöfart – i våra farvatten förstås främst för det svenska behovet – skedde under brittisk ledning. Men viktigare i det nära perspektivet var att Sverige nu fick bygga upp ett modernt flygvapen genom inköp av brittiska stridsflygplan; främst de Havilland Vampire och Mosquito; kända i Sverige som J 28 och J 30. Från brittisk utgångspunkt var denna upprustning av det svenska flygvapnet förstås en del i försvaret av de brittiska öarna mot sovjetiskt bombflyg och så viktig att premiärminister Attlee personligen beslöt att exporten till Sverige skulle fortsätta trots RAF försök att stoppa den vid Koreakrigets utbrott.
I Sverige glömmer vi idag lätt bort, att det svenska försvaret i det kalla krigets inledning var den helt dominerande styrkan på västsidan, men detta insåg amerikanarna i april 1952 efter Erlanders besök hos president Truman och redan i juni sköt ett sovjetiskt jaktflygplan ner den svenska DC 3:an, som signalspanade över sydöstra Östersjön på liknande sätt som hennes amerikanska föregångare blivit nedskjuten året dessförinnan. Det var kanske inte så egendomligt, att man i Sovjet uppfattade kopplingen, men den svenska allmänheten fick inte veta sanningen.
Då vi avslutat vårt eget kärnvapenprogram omkring 1960 fick Erlander, vid sitt besök hos president Kennedy två år senare, till och med utfästelsen, att Sverige skulle skyddas av amerikanska kärnvapen, som tack för att vi inte medverkat i en kärnvapenspridning genom att tillverka egna.
Sammanfattningsvis så har vi alltså egentligen varit en dold västallierad redan från 1945 och detta har man förstås vetat även i Moskva. Bara svenskarna har stått ovetande.