Tysk maritim syn

 Meer. Für Dich. - Die Imagekampagne der Marine

Unser Wohlstand hängt wesentlich vom Handel über die Weltmeere ab
70 Prozent der Erde sind von Wasser bedeckt. 80 Prozent der Weltbevölkerung leben in unmittelbarer Nähe zum Wasser. 95 Prozent, also fast der gesamte Ferngütertransport, werden auf dem Seeweg abgewickelt. Ohne einen leistungsfähigen und kostengünstigen Seeverkehr gibt es keine wirtschaftliche Entwicklung. Deutschland als rohstoffarme Exportnation ist auf den kontinuierlichen Handel über die Weltmeere besonders angewiesen.

Der Handel über die Weltmeere erfordert sichere Seewege
Der ungehinderte Zugang zu Rohstoffen, ihren Märkten und zu wichtigen Energieträgern wie Erdöl und Erdgas ist die Grundvoraussetzung für das Funktionieren eines modernen Industriestaates. Störungen oder Unterbrechungen dieses Zugangs wirken sich in einem hochkomplexen wirtschaftlichen Produktionskreislauf, der auf kontinuierliche Zufuhr von Rohstoffen und Zwischenprodukten angewiesen ist, unmittelbar negativ aus. Freie und ungestörte Seewege sind wirtschaftliche Lebensadern, auf die der Produktionsstandort Deutschland angewiesen ist.


Det är alltså "inte bara" Sverige som detta gäller!

En Maritim Försvarsberedning

Kanske är det är något som saknas i en svenska försvarsdebatten, som fortfarande mest handlar om hur det var förr. Under det kalla krigets tid diskuterades försvarsfrågor mest från utgångspunkten att Sverige stod inför ett mer eller mindre akut invasionshot. Eftersom dessa resonemang sedan användes i inrikespolitiska sammanhang som underlag för industri- och lokaliseringspolitiska åtgärder, så blev de interna bråken mellan försvarsgrenarna många gånger ganska egendomliga. Vi kanske borde ha lämnat den tiden bakom oss, men det har ännu inte lyckats så väl och den nyss avslutade försvarsberedningens rapport är dessvärre inget undantag. Står det något om att Sverige faktiskt är medlem i en organisation med ett säkerhetspolitiskt perspektiv –  EU! låt vara ännu på låg nivå?

EU har flera intressanta politikområden, som borde vara tillämpliga även för medlemslandet Sverige. Det saknas, som jag ser det, en klarare uppfattning om vad vårt försvar egentligen borde kunna åstadkomma och inte enbart på det militära området. Jag tar mig därför friheten att citera inledning på EU havspolitik: 
Havet är Europas livsnerv. Europas hav och kuster är centrala för kontinentens välmåga och välstånd – de är Europas handelsvägar, klimatreglerare, livsmedel-energi- och resurskällor och populära områden för bosättning och rekreation. Vårt samspel med havet är mer intensivt och varierat och ger Europa ett större mervärde än någonsin tidigare. Påfrestningarna börjar dock märkas. Vi står vid en skiljeväg när det gäller vårt förhållande till havet. Å ena sidan gör teknik och kunnande att vi kan få ut mer av havet än någonsin tidigare, och fler och fler människor flockas till Europas kuster för att dra nytta av dem. Å andra sidan leder den ackumulerade effekten av all denna verksamhet till konflikter i fråga om användning och till försämringar av den havsmiljö som allt annat är beroende av. Europa måste anta denna utmaning. Med tanke på den snabba globaliseringen och klimatförändringar är det mycket brådskande.

 En sådan integrerad, sektorsövergripande strategi fick ett starkt stöd inom hela EU, men var finns den dokumenterad i våra försvarssammanhang? Nu har nämligen tankarna vidareutvecklats till en EU Maritima säkerhetsstrategi, som tydligen ännu inte ens finns översatt till svenska, vilket kanske visar på den brist på engagemang i frågan som finns i det offentliga Sverige, där tydligen frågan mest handläggs inom Miljödepartementet och med Havsmyndigheten som verkställande myndighet – MEN så kan det inte fortgå!

 

Ur EU Maritima Säkerhetsstrategi kan följande citeras:

 Europe’s maritime interests are fundamentally linked to the well-being, prosperity and security of its citizens and communities. Some 90 % of the EU’s external trade and 40 % of its internal trade is transported by sea. The EU is the third largest importer and the fifth global producer of fisheries and aquaculture. More than 400 million passengers pass through EU ports each year. It depends on open, safe seas and oceans for free trade, transport, tourism, ecological diversity, and for economic development. Failing to protect against a wide array of maritime threats and risks may result in the seas and oceans becoming arenas for international conflicts, terrorism or organized crime. It is against this backdrop that the European Union is under pressure to do more, to act quicker and with fewer resources, by strengthening cooperation between different sectors and national authorities.

Maritime security interests

The key strategic maritime security interests of the EU are:

• The prevention of conflicts, the preservation of peace and the strengthening of international security through engagement with international partners. This promotes international maritime cooperation and the rule of law, facilitates maritime trade and contributes to sustainable development.
• The protection of the EU against maritime security threats including the protection of critical maritime infrastructure such as ports and terminals, off-shore installations, underwater pipelines, telecommunications cables, scientific research and innovation projects and other economic activities at sea.
• Effective control of the Union’s maritime external borders to prevent illegal activities.
• The protection of the global EU supply chain, the freedom of navigation, right of innocent passage of ships flying the flags of EU Member States and the safety and security of their seafarers and passengers.
• The prevention of illegal, unregulated and unreported (IUU) fishing

Maritime security threats

Maritime security threats are multifaceted, pose a risk to European citizens and are detrimental to the EU’s strategic interests.  The following maritime security threats have been identified:

- Territorial maritime disputes, acts of aggression and armed conflict between States.

- The proliferation of weapons of mass destruction, including chemical, biological, radiological and nuclear threats.

- Maritime piracy and armed robbery at sea.

•- Terrorism and other intentional unlawful acts against ships, cargo and passengers, ports and port facilities and critical maritime infrastructure, including cyber-attacks on information systems.

•- Cross-border and organised crime including seaborne trafficking of arms, narcotics and human beings, as well as IUU fishing.

•- Potential consequences to the environment of illegal discharges or accidental marine pollution.

•- Potential impacts of natural disasters, extreme events and climate change on the maritime transport system and in particular on the maritime infrastructure.

•- Conditions at sea and in the coastal zone that weaken the potential for growth and jobs in the marine and maritime sectors.

 

Här någonstans borde en ”Svensk Maritim Försvarsberedning” ha sin utgångspunkt, för Sverige är ett land som har ett uttalat behov av sjöfart för medborgarnas försörjning och välfärd!

 

 

Ologisk beredning

Även denna gång lyckades en försvarberedning med att vara ologisk. Efter allt kattrakande så blev det precis som tidigare d v s industri- och sysselsättningspolitik blev det som man kunde enas kring och resultatet blev därefter.
Om man skulle göra sig besväret med att lätt betrakta beredningens rapport från ett mera strategiskt perspektiv, så slås man lätt av bristen på logik. Om man är överens om att ett militärt angrepp på Sverige fortsatt är osannolikt, så borde man väl ta fram konsekvenser av denna bedömning på något sätt?


På liknande sätt anges, att målet för den svenska säkerhetspolitiken är att förebygga krig och framväxten av hot mot vår och våra grannars säkerhet. Det är en uppfattning som jag delar, men var finns de logiska följderna av detta?


Egentligen finns en hel del skrivet som till del besvarar mina frågor, men det har skett i skymundan och inte alls så tydligt som man kanske skulle kunna önska sig.


Vårt försvar ska vara tillgängligt för att möta hot mot vår säkerhet "här och nu". Det betyder alltså, att vi måste ha en förmåga, att kunna upprätthålla en fungerande incidentberedskap, men det står inte så på ett tydligt sätt och försvargrenarnas behov av resurser för denna uppgift bör alltså vara grunden för hur vi bygger upp framtidens försvar. På detta fundament kan man sedan tänka sig tilläggsuppgifter, som vi av säkerhetspolitiska skäl önskar att försvaret ska kunna lösa och även här i första hand för att förebygga och hantera kriser och konflikter.


En mycket övergripande inriktning skulle kanske då bli:


- armén inriktas för att försvara riksledningen mot överraskande angrepp och mot att bygga upp förmågor att möta kriser och katastrofer tillsammans med de civila myndigheterna. Därutöver bör ett system av insatsberedda bataljoner byggas upp med inriktningen att kunna delta i internationellt beslutade operationer eller som kuppförsvarsförstärkning på "hemmaplan"


- marinen inriktas på att i samarbete med våra grannar skydda och övervaka sjötrafiken i våra farvatten - Östersjön och Västerhavet. Vårt viktigaste hamnsystem finns på Västkusten och bör få ett särskilt insatsförband - lämpligen baserat i Göteborg.


- flygvapnet inriktas i huvudsak på jaktförsvar och incidentberedskap, men måste baseras med en flygbas i varje väderstreck d v s även i Östra Svealand och i Västra Götaland och med en tydlig baseringsmjölighet även på Gotland.


Försvarsgrenscheferna måste få uppdraget att samarbeta med våra grannar för att förbättra möjligheterna att lösa uppgifterna på ett ändamålsenligt sätt och tillsammans med våra grannar, då det kan anses lämpligt.

Sverige och Nato.

Det fördes en debatt på UI häromdagen om Sverige och en eventuell Natoanslutning, men den blev nog alltför fångad i sina gamla svenska "neutralitetsmyter".

 Saken är den att många inte känner till att Tage Erlander redan 1949 helst skulle ha velat gå med i Nato, men han kände sig tvungen att formellt stå utanför med hänsyn till Finland, som ju då pressats ingå en VSB-pakt med Sovjetunionen. Enligt hans dagbok skulle det enbart röra sig om timmar eller möjligen dygn innan vi skulle gå med i Nato, om det hade uppstått ett krigsläge.

Detta medförde i sin tur, att vi fick bygga upp ett hemligt samarbete med flera Nato-medlemmar, men inte med organisationen Nato, för då hade det sannolikt ganska snart läckt ut, att Sverige samordnade sitt försvar med västsidan i det kalla krigets tid. Inledningsvis höll Erlander själv i den politiska samordningen, men efter kommunalvalet 1950 ansåg han sig behöva någon att biträda honom och valet föll på Dag Hammarskjöld, som blev konsultativt statsråd med den dolda uppgiften att hålla de hemliga västkontakterna öppna. Han var mycket väl lämpad för den uppgiften, eftersom han hade mycket goda kontakter västerut efter att ha varit chef för den svenska förhandlingsgruppen inför Marshall-planens införande.

Samordningen på den militära sidan fanns sedan dels som planer hos ÖB och dels vid mycket hemliga men årliga samtal mellan våra försvarsgrenschefer och försvarsstabschefen med sina danska och norska motsvarigheter. Jag tror att det framgår tydligt i Mikael Holmströms bok. Det är ju ganska svårt att kalla detta för en neutralitet!

När Sverige senare, omkring 1960,  beslöt att avbryta kärnvapenframställningen,  så ansåg vi oss ha bidragit till att kärnvapenspridningen hade begränsats och som tack för detta erbjöds vi att skyddas av amerikanska kärnvapens avskräckande förmåga – precis som alla Nato-länder! Detta finns dokumenterat i amerikanska State Departments riktlinjer från 1962, men nyheten ”släpptes” i Sverige först 1966, då Karl Fritjofson nämnde det mer eller mindre i en bisats vid en årlig redovisning  i Kungl. Krigsvetenskapsakademien och det finns dokumenterat i ”Gula tidskriften”. Märkligt nog var det ingen som reagerade då, men de amerikanska aktierna stod väl inte så högt under Vietnamkriget, så ingen reagerade.

Det är alltså så vårt skydd egentligen är anordnat. Nato har dessutom inga förband att rycka ut med i händelse av att ett snabbt behov skulle uppstå och det är Natos medlemsstater som själva fattar beslut på nationell nivå, om man skulle vilja göra en insats med konventionella enheter enligt paragraf 5!

Det är här den svenska debatten oftast går fel, för man tror att Nato kan reagera omedelbart enligt 5.e paragrafen och det kan man alltså inte. Det är ”enbart” de amerikanska kärnvapnen som har den beredskapen och det var väl ytterst också meningen med pakten, när den en gång skapades – att mer eller mindre tvinga fram en amerikansk reaktion, om något allvarligt hände!

Det vore kanske bra om debatten kunde föras utan den svenska dubbelmoralens ögonbindlar!

 

Beredskap för försvarsberedningen?

Bloggaren Skipper har en mycket kritisk beskrivning av det svenska försvarets utveckling och det är inte utan att jag känner sympati för detta, för visst har försvarets utveckling sedan det kalla krigets tid inte varit särskilt bra eller genomtänkt. Nu fästs det en förhoppning till den sittande försvarsberedningen och att den ska kunna lösa upp alla knutarna, men det är nog att ha en övertro till denna särskilda beredningsgrupp, vars viktigaste uppgift snarare torde vara, att de borgerliga partierna ska kunna vara överens med socialdemokraterna om anslagen till vårt försvar – och möjligen också något om den framtida inriktningen och det är där vi står idag.

Skipper försöker inledningsvis med en strategisk hänvisning, men fastnar – som dessvärre många försvarsdebattörer i landet – på Clausewitz. Det finns kanske några flera strateger att beakta – och modernare! Visst är Clausewitz författarskap viktigt, men för vårt land och i vårt nuvarande strategiska läge kanske man skulle fundera något mera på Mahan, Corbett och Beaufre, som ju till viss del skrivit om strategi på 1900-talet och som inte bara skriver om krig, utan om strategi över hela konfliktskalan! Jag vill därför argumentera för att Sverige idag ska bygga sin säkerhet på marina strategiska grunder, för det är så jag uppfattar förutsättningarna för vårt land.  Här ligger den stora skillnaden mellan kalla krigets tid och nu. Tidigare kunde svenska företrädare oftast inte alls hänvisa till kända strategiska tankar och principer, för då var risken stor, att man avslöjade för alla – även i Sverige – att vi faktiskt var ett västland och inte alls var så neutralt inriktade, som man förledde den svenska allmänheten att tro.

De övergripande politiska beskrivningarna skrevs förstås mer eller mindre pliktskyldigast i försvarssammanhang, men man drog som regel inte några rimliga försvarspolitiska slutsatser av detta, men behoven av tillägg till budgeten presenterades gärna i något som skulle likna strategiska termer. Själv kommer jag gärna ihåg, att lokaliseringen av ett nytt fredsförband till Arvidsjaur på sin tid ansågs vara strategiskt viktig, för landgränsen i norr måste ju försvaras!  I själva verket var beslutet ju bara lokaliseringspolitiskt betingat, men varför kunde man inte säga så! Idag ska vi förstås göra det.

Jag menar att vårt försvar ska inriktas på samhällets säkerhet och bygga på vårt maritima läge, vårt beroende av handel och internationell kommunikation. Det är bara på det sättet vi kan bygga en trovärdig säkerhet för vårt land och för våra medborgare. För att detta ska kunna ske behöver vi faktiskt ha ett försvar, som fungerar aktivt redan idag och på dagens konfliktnivå och med syftet, att försvåra eller förhindra, att de konfliktanledningar, som ju trots allt ändå finns i vårt närområde, ska störa vårt lands säkerhet. Det handlar idag alltså inte om att vi ska kunna försvara oss mot ett väpnat angrepp i en oviss framtid, som ju så många tycks förespråka, för något sådant hot anses för närvarande inte föreligga vare sig mot oss eller mot våra partners inom EU!

Däremot har vi en helt otillräcklig förmåga att idag kunna skydda transporterna av samhällets behov av förnödenheter av olika slag och vi kan vi inte skydda den sjöfart, som till mer än 90 % svarar för transporten av landets import och export. Problemet accentueras av att skattesystemet försvårar all lagerhållning. Gotlands problem är kanske inte i första hand risken för en invasion, utan att befolkningen kan börja sakna matvaror och andra förnödenheter redan inom något dygn, om sjötrafiken dit skulle hejdas!

Det är här, som vårt försvar måste ha sin första nivå. Vi måste ju kunna skydda vårt fredstida samhälle mot de hot som kan tänkas uppträda i vårt eget närområde. Detta finns faktiskt angivet och utvecklat i EU säkerhetspolitiska program från 2003 och kommer också att återfinnas i EU maritima säkerhetsstrategi. Varför kan vi inte börja här? Det är väl mot denna bakgrund som vi bör bygga upp vårt försvar och inte mot mer eller mindre möjliga framtida invasionshot från Ryssland!

I all korthet är det alltså med det här strategiska resonemanget som bakgrund, vi bör bygga upp vårt framtida försvar. Vi har ju i praktiken inte längre någon marin alls, utan bara ett mindre bihang till den alltför omfattande myndigheten Försvarsmakten. Ett försvar, som är mera inriktad på att skydda vår suveränitet i fred borde förstås ha ett flygvapen, som kan möta incidenter i luften i alla delar av landet, och en marin som kan skydda vår försörjning till sjöss och i anslutning till landets större hamnar. Behovet av rena markstridsförband är kanske inte så påtagligt idag, men visst måste riksledningen kunna skyddas mot kuppartade överrumplingsförsök och liknande försök måste vi kanske kunna möta också på Västkusten. Det blir alltså andra avvägningar än de fasta procentsatser mellan försvarsgrenarna, som gällt upprörande länge i stället för rimligt genomtänkta beslut och inriktningar – baserade på en strategisk grund!

Men jag skulle bli positivt överraskad, om just denna försvarsberedning – till skillnad mot alla föregångare – skulle kunna komma fram till och föreslå något så här kontroversiellt, för deras huvuduppgift är ju att komma överens – inte att skapa nytt!

EU- mission i Medelhavet

Den förfärande människohandeln över Medelhavet tycks bli intensivare. Tidigare skedde mycket av denna verksamhet med bas i Gaddafis Libyen och var helt fördold för omvärlden. Nu har, i Syrienkonfliktens spår,  utskeppningen också börjat ske från Egypten och Turkiet och tilltagit.


Det finns anledning att försöka hejda denna avskyvärda verksamhet och det måste ske till sjöss utanför utskeppningskusterna på ett så tydligt sätt att denna form av människohandel helst upphör.


En marin EU-mission skulle kunna sättas igång för att hejda trafiken och helst innan de överlastade och ranka båtarna lämnar sina utskeppningshamnar. Här finns det utrymme för ett svenskt initiativ!

Strategi och operativa exempel

Det förekommer numera ganska ofta i den uppblossade försvarsdebatten operativa exempel på hur ett anfall mot Sverige skulle kunna tänkas bli utfört och visst ser det illa ut i de flesta fallen. Men det är ju faktiskt också syftet med exemplen. Det var så vi gjorde under det kalla krigets tid, för då avslöjade man som regel inte vad som hänt eller inte hänt dessförinnan. Sådant lades i stället in i förutsättningarna och kunde inte ifrågasättas. Saken var ju den, att om man kunde gå in i de operativa exemplens förutsättningar, så hade det ganska snart blivit uppenbart, att vi faktiskt var en Nato-allierad stat och något sådant kunde man för liv och pin inte avslöja i den neutralitetspolitiskt blockerade svenska tankevärlden.


Nu skulle vi alltså börja tillämpa normala nationella planeringsgrunder för vårt försvar och i sådana sammanhang handlar det inte om hot, utan om vilka nationella intressen, som vi har och som vi vill prioritera. Det är så man bygger upp sin nationella strategi. Och val av strategi sker, då någon eller något hotar våra värderingar och prioriteringar. Tycker vi för att ta ett aktuellt exempel, att flyktingströmmen över Medelhavet kan eller bör betraktas som ett svenskt nationellt problem och vi har ett nationellt intresse av att hindra den, så bör vi förstås verka för att EU sjöbevakning av Medelhavet förstärks och att vi själva förstås ska delta i en sådan operation - utöver det spaningsplan från Kustbevakningen, som vi faktiskt redan har avdelat.


Svårigheten vid strategiska val, är kanske främst, att man måste besitta en viss förmågebredd. Det är ju faktiskt är en förutsättning för att kunna välja. Saknas det resurser över bredden, så kan man inte heller fatta några riktiga strategiska val. Då är man hänvisad till att mest bara följa utvecklingen - även i händelser och frågor, som vi skulle kunna uppfatta som viktiga för oss själva. Och då är man kanske tillbaka till var vi befann oss tidigare och har bara ett val mellan att utnyttja våra resurser till det de är avsedda för eller att helt avstå från att kunna påverka vår säkerhetspolitiska situation - och det vore kanske värt att uppmärksamma!