Vår nedskräpade havsmiljö

För nu närmare fyra år sedan hade det visat sig, att tunnor med farligt avfall hade dumpats någon gång på 1950-talet mellan Sundsvall och Gävle och med dåvarande myndigheters tillstånd. Nu hade det visat sig att tunnorna hade börjat läcka och att därmed kvicksilver hade börjat komma ut i Bottenhavet.

Tunnorna var alltså i stort sett lokaliserade och nu skulle man ju tro att våra havsverkande myndigheter skulle sätta igång med att ta upp eländet. Men -Nej. Jag var till och med och frågade, när man skulle börja dyka och ta upp tunnorna, men fick då ett typiskt svenskt budgetbesked. I Försvarsmakten ansåg man att det borde Kustbevakningen sköta och inom Kustbevakningen avvaktade man en utredning om vem som skulle betala en eventuell insats!

Svaret är kanske, att det är havsörnarna som betalar priset, för nu har man börjat se en nedgång i beståndet igen!

Men visst borde det vara både Marinens och Kustbevakningens mycket angelägna uppgift, att plocka upp allt skräp som tyvärr ligger dumpat i Östersjön och i Västerhavet. Det vore att inse vad ett insatsförsvar bör göra "här och nu", som det står i försvarsbeslutet från 2009!

Ett försvar på låg nivå - i dubbel bemärkelse!

Nato eller inte

Den ganska förvirrade försvarsdebatten som för närvarande förs i Sverige har nu senast medfört att frågan om vår anslutning till Nato kommit på agendan. Det paradoxala är ju faktiskt, att många Nato-medlemsstater redan vet var vi hör hemma och i Ryssland vet man också om våra preferenser. Det är egentligen bara den svenska allmänheten, som aldrig fått veta vad det är som gäller. Här ett litet försök att teckna bakgrunden.

Ganska snart efter Andra världskrigets slut skickade USA hem sina soldater och Västeuropas stater stod i stort sett helt utan något försvar som kunde möta det sovjetiska hotet. Ett litet undantag var Storbritannien, där den nyvalda Labour- regeringen stod inför en övermäktig situation i imperiet och i Europa. Imperiet fick alltså avvecklas och i Europa gällde det att försöka bygga upp ett försvar tillsammans med andra och gärna ideologiskt likasinnade mot den hotande kommunismen. På vårvintern 1948 hade det skett en statskupp i Tjeckoslovakien och därefter inleddes Berlinblockaden.

I väst bildades den Västeuropeiska unionen, WEU, och i norr ville britterna att de trogna socialdemokratiskt styrda Norge, Danmark och Sverige och med brittiskt stöd skulle ingå en motsvarande försvarsunion. I USA tyckte man dock att européerna reagerade för långsamt och man bildade Atlantpakten och dess militära del NATO. Detta dödade de skandinaviska förhandlingarna om ett försvarsförbund, för båda Norge och Danmark gick båda in i Nato när det hade bildats. Sovjetunionens motdrag mot Nato i vårt närområde blev att Finland tvingades in i en pakt med Sovjetunionen; den s k VSB-pakten och i Sverige bedömdes då att vi inte kunde gå med i Nato av hänsyn till Finland, som kanske skulle tvingas till större eftergifter, om Sverige var alltför tydligt västvänliga. Det var grunden för vår neutralitetspolitik under det kalla kriget.

När Sovjetunionen föll sönder, var finländarna mycket snabba med att förklara att VSB-pakten inte längre var tillämplig och i det skedet skulle kanske Sverige kunnat vara snabba med att ansluta sig formellt till Nato, efter så många år av "hemligt" samarbete d v s hemligt för den svenska allmänheten! Sedan gick de avhoppade och befriade sovjetrepublikerna Estland, Lettland och Litauen med i Nato tillsammans med Polen. Detta medförde förhandlingar om hur en militär konfrontation skulle kunna undvikas och 1999 undertecknades ett avtal om detta i Istanbul. Där finns det angivet att båda parter förbinder sig att vara återhållsamma med att bygga upp militära styrkor i anslutning till de nya Nato-staternas territorier och i Ryssland handlar detta om Pskovs och Leningrads oblaster. Parentetiskt är det därför finländarna i dag upplever en rysk styrka öster om sig, men det är alltså mest en följd av att ryssarna följer Istanbulöverenskommelsen.

Från detta perspektiv sett är det inte någon brådska för oss att formellt ansluta oss till Nato. Vi kan fortsätta med att delta i deras partnerskapsprogram, där vi ju funnits med sedan detta skapades. Om vi av interna och ganska villrådiga skäl skulle "förstärka" Nato genom att gå in som "riktig" medlem, så riskerar vi att den ryska reaktionen kommer att riktas mot de baltiska staterna och då har vi gjort något riktigt korkat! Det är bättre att hålla an och i stället välja att gå in i Nato - och gärna tillsammans med Finland - om Ryssland av egna skäl skulle välja att bryta mot Istanbulavtalets krav på begränsad närvaro. Vi ska alltså ha det Esset kvar, om det skulle behövas i framtiden och inte spela det nu av förvirrade interna skäl!

Driva verksamhet eller spara pengar?

Den fullständigt häpnadsväckande bristen i vårt incidentförsvar, som nu rullas upp i media, är nog dessvärre inte bara dålig - det är också mycket avslöjande för hur det svenska militära försvaret bedrivs. Försvarsmakten löser faktiskt inte sin uppgift, om man inte har en ständigt tillgänglig incidentberedskap och om det nu är så att man inte löser sin uppgift - varför anmäler man inte förhållandet till regeringen?

Sannolikt förhåller det sig så att ambitionen att spara har tagit över i alltför hög grad och hittills har det varit möjligt, för det har inte funnits någon stat som testat vår beredskap. Men det finns numera och det borde man ha kommit på redan innan incidenten i påskas. Det framstod väl som båda sparsamt med tilldelade medel och som lite personalvänligt, att inte ha flygplan i beredskap och så trodde man väl att påsken skulle vara flygledig även i Ryssland! Det är bara det att den ryska påsken inte inträffar samtidigt som den västerländska, utan först i början av maj! Inte ens det hade man tagit redan på! Ett klart underbetyg till insatsledning och till flygvapnet!

En försvarspolitisk omstart

Det är inte så konstigt, om många i dag undrar en del över vårt försvar. Reaktionerna på det famösa ”femdagarsförsvaret” visar dessvärre tydligt, att vare sig politiker eller intresserad allmänhet egentligen förstått vad vårt försvar i bredare mening mest borde handla om. Men vem kan klandra dem? Vi har ju under nästan hela kallakriget mörkat så mycket om vårt försvar, att det nu – i den nya globaliserade världen – finns anledning att försöka komma bort från de nu föråldrade myterna.  Tyvärr verkar inte Försvarsmakten ha förmåga eller intresse att stå som sammanhållande för tankar om landets framtida försvar i bred bemärkelse; man verkar ju helt låst av sina interna motsättningar och av myndighetens budgethantering i närtid.

Mycket från det kalla krigets inledande faser verkar idag vara helt bortglömt. Den offentligt uttalade neutralitetspolitiken skulle ju faktiskt upphöra mer eller mindre omedelbart i en storkrigssituation, men den politiska retoriken blev så småningom en annan. Vi uttalade under kalla krigets senare skeden till och med, att vi skulle stå neutrala i en stor öst-väst konflikten, vilket de ganska blåögda svenskarna möjligen trodde på, men det fanns de som visste bättre. I väst kände man till våra förberedelser och i öst utgick man helt från att Sverige också var ett ”västland” och inför 60-talets nya sovjetiska kärnvapenstrategi togs vi till och med in under det amerikanska kärnvapenparaplyet. Mot en sådan bakgrund borde vi nog redan då ha inlett en ny svensk strategisk inriktning, men värnpliktsfrågan, industri- och lokaliseringspolitik fick fungera som strategisurrogat och ansågs av dåtidens försvarspolitiker som viktigare än en seriös säkerhetspolitisk analys. Sverige fortsatte därför som tidigare, trots att förutsättningarna förändrats radikalt – och det fanns dessutom många inom försvarsväsendet som av försvarsgrensegoistiska skäl inte hade några invändningar mot detta. Nu har ytterligare en stor förändring skett och det är nu för redan mer än tjugo år sedan som östblocket försvann och Sovjetunionen upplöstes. Världen har gått in i ett nytt utvecklingsskede och globaliseringen är faktiskt en förutsättning även för vårt samhälle och därmed också för vår säkerhet och vårt försvar. Dessutom handlar det om ny teknik och om samhällets beroende av detta.

Det är alltså här som vår säkerhets- och försvarspolitik har sin nya förutsättning. Vi står inte inför ett invasionshot av kallakriget-modell och det konstaterade vi i stor politisk samstämmighet redan 2009. Att Nato-stater finns både öster och söder om oss påverkar förstås också vårt säkerhetspolitiska läge och det får väl anses som rimligt att utgå från att USA:s kärnvapenparaply omfattar även de nya medlemmarna. Det är nu upp till oss själva att bestämma oss för vad vi vill att vårt försvar ska kunna för att skydda samhället och för att svara för medborgarnas säkerhet. Vi ska alltså bidra till att stabiliteten bibehålls eller rent av stärks i vår region. Det var anledningen till att amerikanarna en gång i tiden ansåg, att vi skulle få samma skydd som Nato-staterna, trots att vi ju faktiskt inte var medlemmar i alliansen – och det borde vara vägledande för oss även idag. Vi ska alltså redan nu i fredstid aktivt skapa säkerhet för oss själva och i vår närregion, så att riskerna för en eskalering eller en krigsliknande situation kan undvikas.

En grundläggande funktion i ett sådant försvar är att vi redan idag måste kunna upprätthålla den folkrättsenliga skyldigheten att ingripa mot kränkningar av vårt eget territorium, till lands, till sjöss och i luften. Det är ett slags minimiförsvar, som behövs för den uppgiften, men det ska vara tillgängligt ”här och nu”, som det står i det gällande försvarsbeslutet och som underlag för sådana insatser behöver vi också en väl fungerande luft- och sjöövervakning. Hur mycket och vari sådana insatsresurser kunde bestå av borde vara en vettigare försvarsdialog mellan försvarets myndigheter och vår politiska ledning, än de ständigt återkommande budgetpresentationerna. Vi måste helt enkelt ha resurser för att kunna ingripa mot kränkningar av vår territoriella integritet och självfallet kan och bör vi samverka med våra grannar vad avser luft- och sjöövervakningen.  

Vem kör gods för vem?

I veckan visades ett reportage på TV om att det ofta var utländska chaufförer, som körde långtradare i Sverige och för svenska åkare. Det svenska samhället uppgavs vara beroende av dessa transporter och det hade nu utvecklats en ny arbetsmarknad, där chaufförerna arbetade för en annan löneskala än vad svenska chaufförers avtal handlar om.

Men var frågan verkligen ny? Vem "kör" eller transporterar de stora mängderna gods till och från Sverige och därmed också inom landet?

Jo, det gör sjöfarten och vid ett alldeles slumpvis valt tillfälle - nyss och i Bottniska viken seglade faktiskt bara ett enda svenskregistrerat fartyg och trots alla ishinder fanns samtidigt 22 handelsfartyg under annan flagga därav fyra under Gibraltars flagga, tre under cypriotisk, tre under Antiguas och Barbudas och ett fartyg från Danmark respektive Färöarna. Ganska troligt fanns det för alla dessa fartyg svenska rederier i bakgrunden, för på detta sätt - genom att flagga ut - behöver man inte följa svenska löneavtal och så här har det varit en ganska lång tid redan, så när ska svenskarna reagera för detta?

Vi behöver alltså någon form av internationellt register så att svenska fartyg kan segla under svensk flagga, men samtidigt medge att svenska lagar och förordningar kan gälla för fartyg som seglar i våra angränsande hav. Det skulle underlätta för ungdomar att få jobb till sjöss och det skulla också bidra till ett bättre miljöskydd.

Där fanns också tre under brittisk och fem under holländsk flagga och två under finsk. De senare var väl kanske till och med båda ägda av rederier i hemmahamnen och seglade alltså alldeles riktigt under rätt flagga och med en gällande lagstiftning för verksamheten ombord

Förvånande

I veckan genomfördes ett seminarium i Göteborg på temat "Det maritima manifestet" och där praktiskt taget alla företag, myndigheter och organisationer som uppfattar sig ha någon maritim eller marin koppling har deltagit i arbetet med att ta fram underlaget. Underrubrikerna i manifestet är Jobb, Kompetens och Samhällsnytta och manifestet har spelat en betydande roll för regeringens nyligen utgivna handlingsplan för sjöfarten.

Det som förvånar är att myndigheten Försvarsmakten inte anser sig som en del av det maritima "kluster", som undertecknat manifestet. Anser sig verkligen Försvarsmakten - där ju marinen ingår - inte vara en del av den svenska maritima sfären?

En annan, men kanske lika belysande, fråga handlar om att Sverige ska skicka minröjare till Mali och man tror då naturligtvis att det rör sig om någon form av militär trupp, men inte så! Det är myndigheten MSB som skickar ut 10 civila minröjare till Mali! Därmed kommer civil personal att arbeta med vad som kan uppfattas vara en militär uppgift - alldeles oberoende av hur vi bedömer detta i Sverige. De kan alltså uppfattas vara inhyrda ledoknektar om olyckan är framme och verksamheten kan uppfattas vara folkrättsstridig. Ligger detta verkligen i vårt nationella intresse?

Självklart borde Försvarsmakten ha skickat ett minröjningsförband till Mali, men man verkar vara helt upptagen av att lämna underlag till regeringen den 1 mars och där, får man förmoda, fortfarande Ryssland betraktas som en anfallande stormakt. Varför arbetar man inte med dagens aktuella frågor i stället?

Ny sjöfartspolitik!

Äntligen! Så här presenterar regeringen sin kommande sjöfartspolitik och jag vill förstås komplettera med att en sjöfart under svensk flagga samtidigt kan ha en stor betydelse för vår säkerhet i ett bredare perspektiv. Inte bara miljöskyddet i våra egna hemmafarvatten kan förbättras, om fartygen lyder under svensk lag, utan också skyddet mot internationell brottslighet och i förlängningen mot terroristattacker. Det finns alltså ett säkerhetspolitisk betydelse också!


" För första gången någonsin presenterar en svensk regering en handlingsplan för att stärka den svenska sjöfartsnäringens konkurrenskraft. Svensk sjöfart står inför stora utmaningar och hård internationell konkurrens, men också möjligheter med sin kvalitet, sjösäkerhet och kunskap.

Sjöfarten spelar en betydelsefull roll i det svenska transportsystemet. Enorma handelsströmmar korsar våra hav för att hamna i våra butikshyllor, fabriker och hem. Om man tittar på vår handel med omvärlden är Sverige i det närmaste att betrakta som en ö – runt 90 procent av vår utrikeshandel transporteras sjövägen. Inget annat transportslag kan bära motsvarande volymer gods på ett så kostnads- och energieffektivt sätt.

Handlingsplanen visar på alla de insatser som regeringen har gjort och planerar att göra för att stärka den svenska sjöfartsnäringen. I handlingsplanen pekar regeringen ut sex områden av särskild stor vikt:

1. Företagsfrämjande insatser,
2. Utbildningsinsatser,
3. Sjösäkerhetsfrågor,
4. Miljöfrågor,
5. Sjöfartsforskning och utvecklingsfrågor,
6. Viktiga EU-projekt.

Ambitionen är att visa hur regeringen ser på de utmaningar som svensk sjöfart står inför och hur dessa kan tacklas. I arbetet har vi haft stor nytta av den kunskap och de erfarenheter som finns inom den svenska sjöfartsnäringen. Jag vill därför rikta ett stort tack till de företag, intresseorganisationer, myndigheter och utbildningsinstitutioner som har medverkat i arbetet med planen."