Ökad krigsrisk

Det egentligen behjärtansvärda, men ack så naiva, jippot "Ships to Gaza" lär nu ha inlett sin andra segling från turkiska hamnar. Samtidigt rapporteras, att Iran inlett en robotövning, där avskjutning av robotar står på programmet. Man behöver nog inte anses som alarmistisk för att man kopplar samman dessa två företeelser.

Förra gången stoppades iranska örlogsfartyg från att komma in i Medelhavet av den amerikanska marinen och vi får väl se vad som händer nu.

Två möjliga alternativ finns för att undvika en öppen konflikt mellan Israel och Iran. Det första är att man tillåter konvojen att passera fram till destinationen i Gaza och det andra är att man stoppar den långt dessförinnan och innan det utbryter en konfrontation mellan konvojen och den israeliska marinen. Det är en upptrappning som bara extremister på båda sidor kan anse sig ha nytta av eftersom en begynnande fredsdialog därigenom effektivt kommer att hejdas. Min bedömning är att konvojen kommer att stoppas tidigt och av turkar eller amerikaner - för det handlar ju faktiskt om en konflikt mellan två stater som båda anses inneha kärnvapen!

Ledningen av vårt försvar

De pågående tämligen dolda förhandlingarna kring hur vi i fortsättningen ska vara representerade i verksamheterna kring Libyen visar ganska tydligt att vårt ledningssystem är otidsenligt. Nu sitter tydligen politiker och brottas med operativa frågor, medan Försvarsmakten mera verkar försöka vara politiskt anpasslig och lämplig. Vi riskerar alltså att få ett ganska klåparaktigt beslut till sist och så kan vi inte ha det i fortsättningen. Vi behöver en reform även av vår ledningsstruktur.

Man kunde ju till exempel tänka sig att försvarsgrensinspektörerna kunde lämna underlag med utgångspunkt från hur man bedömer behovet - eventuellt efter professionella kontakter med andra staters företrädare - och vad man kan ställa upp med med hänsyn till beredskap och tillgänglighet. Ett sådant underlag borde finnas i försvarsdepartementet, där en integrerad ledning kunde lämna underlag inför eventuella politiska beslut. Så har vi det dessvärre inte, för vår ledningsstruktur är fortfarande mest en kvardröjande funktion av utvecklingen under det kalla kriget och då den strategisk- operativa ledningen ju inte fanns alls. Vi hade ju bara en enda operation att hantera då - försvar mot ett invasionsförsök österifrån - och så är det ju inte längre.

I en betydligt mera komplicerad tillvaro behövs en annorlunda struktur på försvarets ledning, där operativa och taktiska beslut och inriktningar handläggs på professionell militär eller marin nuvå och de övergripande strategisk- politiska av den politiska ledningen. Som det nu är riskerar vi att mest få ett misch-masch över hela bredden beroende på hur den politiska ledningens förhandlingar med andra partier faller ut och så kan vi nog inte ha det i framtiden om vi ska vara trovärdiga i vårt internationella engagemang.

Den maritima utmaningen

Traditionellt har vårt nationella försvar främst varit inriktat på att möta hot om konfrontation med andra stater eller grupper av stater och i ett invasionsförsvar. I grunden har detta inte förändrats, men tyngdpunkten för vår strategiska förutsättning har förskjutits. Dagens maritima utmaning går bortom detta begränsade synsätt på försvar av territorier i mellanstatliga konflikter.

Framtiden är samtidigt mera komplicerad och oförutsebar och flera nya konflikter har ofta tydliga kopplingar till internationell kriminalitet och terrorism. Även verksamheter som narkotikatrafik och människosmuggling får därför en säkerhetspolitisk betydelse.

Att hindra terrorister från att uppträda till sjöss har redan blivit en viktig uppgift för flera regeringar i världen. Särskild uppmärksamhet riktas då mot att energiförsörjningen är sårbar och kan bli utsatt för terroristattacker av olika slag. Händelser i närtid visar hur snabbt terroraktioner kan sprida sig även till vårt närområde och vårt land. Sverige är därutöver ett av världens mest exportberoende länder och en stor del av vår ekonomi och välfärd bygger på att handeln och samfärdseln till sjöss kan ske störningsfritt.

Det asymmetriska hotet har därför medfört att vårt försvar till sjöss nu måste handla om att skydda hela den maritima sektorn mot illegalt utnyttjande och att kunna säkerställa att flöden i form av folk och förnödenheter kan röra sig fritt och säkert i vårt närområde och på världens hav. Dagens utmaningar är samtidigt inte en uppgift enbart för staternas militära eller marina försvar, utan kräver medverkan från flera andra departement och statliga organ. Eftersom hoten dessutom är globala till sin karaktär blir uppgifterna att möta dem också globala

Samtidigt uppmärksammas mänsklighetens beroende av haven även som en klimatfråga, vilken för vår del kan komma att få särskild tyngd om sjöförbindelser öppnas över Norra Ishavet.

Vår nationella säkerhetspolitik måste uppmärksamma dessa förändrade förutsättningar som en grund för vår framtida säkerhet.

Flyktingkatastrof till sjöss utanför Lampedusa

Det rapporteras att en båt med många "flyktingar" ombord sjunkit utanför Lampedusa och att många drunknat vid olyckan. Tyvärr leder det mina tankar till det som jag uppfattat vara en väg för människosmuggling från Afrika till Europa. Libyen hade där en nyckelposition och det ska bli mycket intressant - och skrämmande - att få se hur det förhöll sig, när Khadaffi försvunnit från scenen. Det skulle inte alls förvåna mig om det kommer att visa sig att regimen spelat en stor roll i denna moderna form av slavtrafik för man kan inte kalla det för något annat. Det är säkert inte korrekt i alla enskilda fall, men som regel handlar det om att stam- och klanhövdingar betalar människosmugglare för att någon yngre person från klanen ska få tillträde till Europa. Syftet är i förlängningen att den ivägskickade ska skicka hem pengar till hövdingen och trycket på behoven är idag betydande, eftersom livsmedelspriserna gått upp. Denna obegripligt cyniska hanteringen kallas ibland i naiva mottagarländer för "ensamkommande flyktingbarn", som alltså vare sig är ensamkommande eller flyktingar och ofta mer än 20 år gamla. Men genom att vi tar emot dem, så fortsätter den lönande trafiken och dom som tjänar på det är människosmugglarna. Jag vet att det skett så från Västafrika via Libyen tidigare och sanningen kanske kommer i dagen så småningom!

Svensk medverkan?

FN säkerhetsråd har nu fattat beslut om en zon, där flyg inte får förekomma över Libyen och, som det verkar kommer flera stater att delta i att beslutet efterföljs. Det skulle säkert underlätta för oppositionen mot Khadaffi om insatser görs ganska omgående.

Man kan konstatera, att till och med Norge uttalat att man kan bidra med jaktflyg. Och, om man nu ska ironisera något, det norska flygvapnet är ju så stort - i alla fall jämfört med det svenska, som ju inte kan tänkas komma till insats alls, eftersom vi ju inte budgeterat för en sådan insats. Och då kan det ju inte bli något!

Vi borde kanske fundera lite på vad det betyder att vi ska ha ett insatsförsvar!

Vad styr nyhetsutbudet?

Kring de fruktansvärda händelserna i Japan uppstår en flora av intressant journalism. I svenska media tycks man - tydligen av svenska interna skäl - koncentrera sig på strålningsriskerna från de mer eller mindre havererade kärnkraftverken. Man får nästan intrycket att jordbävningarna förorsakades av kärnkraftverken, fast det ju faktiskt var tvärtom! Och det är väl tsunamin som förorsakat problemen med kärnkraftdriften och inte tvärt om!

I sin iver att argumentera mot kärnkraftsförnyelsen i Sverige, glömmer många här bort att en ny stor jordbävning kan vara aktuell ganska snart och det pågår redan smärre skalv i Tokyoområdet - och det är mycket oroande; mycket mer än eventuella stråldoser som kunde dyka upp i vårt närområde! Japan står eventuellt inför en enorm katastrof på grund av de geologiska och seismiska förutsättningarna. Det borde man kanske tänka lite mer på!

Och angående lokalisering av framtida kärnkraftverk, så borde man kanske välja att placera dem mitt på någon lugn tektonisk platta - till exempel i Sverige!

Evakuering av svenska medborgare

Kriserna i Nordafrika har ju pågått ganska länge redan och nu börjar man tala om att svenska medborgare måste kunna evakueras. I det avseendet beter sig Sverige ogenomtänkt och man försöker få svenska medborgare "på frisläng" med andra stater eller deras flygbolag.

Tänk om vi redan i börjar av februari skickat iväg "Carlskrona" (med helikopter och amfibiedetachement ombord!) till ett beredskapsläge i Medelhavet, då hade vi haft en betydande evakueringskapacitet själva och inte vara beroende av andra!

Det är så man fungerar om man förstår sig på hur man kan utnyttja marina stridskrafter. Så gör förstås Storbritannien, Italien och tydligen även Tyskland och Frankrike, men Sverige lider av en alltför tydlig "sjöblindhet"!