Flyg och vindkraft

När man läser om vad Försvarsmakten tydligen kräver(?) rörande vindkraftsuppbyggnaden, kan man inte låta bli att fundera på andra tillfällen, då försvarets förmenta behov styrt samhällsbyggnaden. I norra Sverige byggdes alla järnvägar ett gott stycke in från kusten, vilket vi nu har svårt att komma bort från, då nya och modernare dragningar trots allt görs. Motivet då var att de ryska slagskeppen inte skulle få tillfälle att beskjuta trupptransporterna norrut vid en mobilisering.

De militära behoven bör nog ändå inte styra samhällsutvecklingen. Det är nog en sammanblandning mellan subjekt och objekt. Det är ju samhällsutvecklingen som ska styra försvaret. Det är väl så det ska vara - även i Sverige!

Dyrare eller billigare?

I dagens nyhetsflora finns den "stora" nyheten, att det blir dyrare med ett yrkesförsvar än med ett värnpliktsbaserat. Tänk att man kommit på det redan! Från en synvinkel är det nästan självklart så. En enskild anställd soldat eller sjöman kostar mer än vad en värnpliktig gör. Så är det förvisso, men det handlar om hur många man anställer i stället för de massor av värnpliktiga man hade under fanorna tidigare - eller, rättare, ansåg sig ha under fanorna tidigare, för i själva verket fanns de värnpliktsbemannade förbanden ju knappast mer än på pappret. Färre anställda är förstås billigare än alltför många värnpliktiga

Kostnaden för de anställda är också en följd av vilken utbildning man anser att de bör genomgå och hur det ska gå till. Om man envisas med att "producera" på liknande sätt som man gjorde tidigare torde det dessutom bli onödigt dyrt, för man måste ju inte uppfylla alla mer eller mindre prioriterade utbildningsmål under den korta period som närmast motsvarar värnpliktstidens längd. Det går ju att skjuta in annat i stället för anställda, men det bör förstås inte central-produceras utan överlåtas till förbandscheferna att fullgöra med sina förband. Det är ju ändå förbandschefernas ansvar det handlar om - inte bara att göra så likt tidigare som möjligt.

Helikopterrånet

Nu har frågan uppstått, om samhället hade kunnat stoppa det s.k. helikopterrånet. Javisst finns det resurser för detta, om man bara vill och vågar använda dem!

Enligt uppgift fanns helikoptern i luftförsvarets radaruppföljning och även i en beredskapsrote JAS 39, som mycket väl hade kunnat ingripa på flera olika sätt och det hade inte ens behövts vapeninsats. Det hade kanske räckt med några närpassager och det hade säkert varit tillräckligt för att rånarna hade uppfattat sig vara påpassade.

I det naiva Sverige tror man att det enbart handlade om rånare - tänk om det var en terrorliga, som skaffade sig pengar för sin verksamhet på detta sätt!

Skydd av militär eller av krigsherrar?

Det är en ganska betydande fråga, som egentligen aldrig kommer fram i den svenska debatten kring våra insatser i bl a Afghanistan. Det finns många, ganska naiva, företrädare, som anser att alla biståndsinsatser själva kan svara för sitt skydd och det låter ju rimligt. Men i verkligheten blir det inte riktigt så. Uppträdande civila hjälparbetare erbjuds skydd av lokala "skyddsvakter", vilket från ett svenskt perspektiv verkar alldeles rimligt, men man ska förstå, att det lokalt rekryterade skyddet i själva verket oftast erbjuds av det som vi kallar för "lokala krigsherrar", som alltså får ett tydligt stöd, när det sker på detta sätt.

Det är därför de avdelade militära styrkorna måste finnas kvar tills vidare!

Hur tänker dom egentligen?

Nu har personaldirektören på Högkvarteret tydligen beslutat, att alla anställda, som inte skrev på ett nytt tjänstgöringsavtal -alldeles oberoende av profession och specialitet - ska avskedas. Alldeles tydligt föreställer man sig i högkvarterets personalstab att vi skulle skicka enskilda anställda som soldater enligt det gamla "utlandsstyrkesystemet", men så ska det ju inte vara i ett insatsförsvar. I ett sådant skickar man förband! Och piloternas förband - jaktdivisionerna - kommer nog aldrig att skickas till Afghanistan. Vi har ju till och med svårt att besluta om att de skulle kunna förstärka incidentberedskapen i Baltikum, vilket annrs kunde vara en ganska bra uppgift.

Nu försvinner antagligen en hel del piloter från försvaret! Grattis SAS!

Och helikopterfrågorna kommer ju inte direkt närmare någon lösning heller.

Man kanske skulle överväga att göra tvärtom. Avskeda personaldirektören och behåll piloterna!

Förhöjd terroristberedskap.

Det rapporteras att polisen höjt sin beredskap att möta terroristangrepp. Men Försvarsmakten? Gör man ingenting där? Självklart måste landets samlade resurser kunna utnyttjas för att möta ett större terroristangrepp, annars kan det gå illa!

Obligatorisk utlandsstjänst eller inte?

I det nu ganska upphettade läge mellan ÖB och många anställda i Försvarsmakten, verkar det fortfarande som att man pratar förbi varandra. Vissa uttalar ungefär att utlandstjänst i princip enbart handlar om uppdrag på marken i Afghanistan eller Kongo, medan andra tycks ha förstått att inom ett insatsförsvar handlar utlandstjänst om att vi ska använda de insatsförband som vi har satt upp - och som vissa i sin tur fortfarande tycks kalla för krigsförband. Det är klart att det blir rörigt under sådana omständigheter.

Tidigare har vi haft - ja det gäller väl till årsskiftet - så att enbart frivilliga individer anställdes i den s k utlandsstyrkan för tjänst i våra utlandsförband. Att vi dessutom hade fartygs-besättningar, som inte var anställda inom utlandsstyrkan, glömde Högkvarteret totalt bort, men också de gjorde det som skulle kallas för internationella operationer med ett mera normalt språkbruk. Exempelvis gjordes minröjningarna i Östersjön på de baltiska staternas sjöterritorier i början av 1990-talet med vanliga grundutbildningsbemannade fartyg.

I framtiden ska våra insatser utomlands på marken, till sjöss och i luften genomföras av insatsförbanden. I det perspektivet förefaller det ganska omöjligt att tänka sig att exempelvis en utbildad JAS-pilot skulle sättas in i en markstyrka i Kongo. Det ska ju handla om förband och den piloten skulle således sättas in utomlands om hans flygdivision skulle sättas in och egentligen aldrig annars. Sedan finns det förstås mängder av stabs- och förbindelsebefattningar, som ska kunna besättas, men till sådana jobb finns det inga insatsförband och här måste individer själva söka de aktuella befattningarna efter intresse och kompetens. Det faller alltså lite vid sidan om huvudregeln.

Denna ganska enkla kartläggning verkar inte ha trängt igenom vare sig på vissa håll inom Högkvarteret eller bland den anställda personalen, men vem kan klandra dem. Högkvarteret talar ju med kluvna tungor och håller ju tydligen nu på med att rekrytera en ny NBG helt enligt det gamla sättet och inte genom att man redan nu utser en chef för den bataljon som ska sättas in och ger honom mandat att bygga upp sitt förband på det sätt som han själv anser vara bäst och som han själv kan ta ansvar för, om något allvarligt skulle inträffa.

Det gamla "förbandsproduktionssystemet" måste snarast kasseras. Det har ingen plats i ett insatsförsvar. Där är det förbandscheferna som ska ha ansvar, för det blir de som har ansvaret när förbandet sätts in - inte någon avdelning på Högkvarteret! Att sedan man kallade alla Försvarsmaktens helikoptrar för "helikopterbataljon" visar att man egentligen inte tänkte så bra, då insatsförbanden bestämdes. Självklart är det så att helikoptern ingår i det taktiska insatsförbandet - lika självklart som att det finns lastbilar i flera olika insatsförband - och inte sammanför vi alla lastbilar i en "lastbilsbataljon", för att fullfölja liknelsen!