Obligatorisk utlandsstjänst eller inte?

I det nu ganska upphettade läge mellan ÖB och många anställda i Försvarsmakten, verkar det fortfarande som att man pratar förbi varandra. Vissa uttalar ungefär att utlandstjänst i princip enbart handlar om uppdrag på marken i Afghanistan eller Kongo, medan andra tycks ha förstått att inom ett insatsförsvar handlar utlandstjänst om att vi ska använda de insatsförband som vi har satt upp - och som vissa i sin tur fortfarande tycks kalla för krigsförband. Det är klart att det blir rörigt under sådana omständigheter.

Tidigare har vi haft - ja det gäller väl till årsskiftet - så att enbart frivilliga individer anställdes i den s k utlandsstyrkan för tjänst i våra utlandsförband. Att vi dessutom hade fartygs-besättningar, som inte var anställda inom utlandsstyrkan, glömde Högkvarteret totalt bort, men också de gjorde det som skulle kallas för internationella operationer med ett mera normalt språkbruk. Exempelvis gjordes minröjningarna i Östersjön på de baltiska staternas sjöterritorier i början av 1990-talet med vanliga grundutbildningsbemannade fartyg.

I framtiden ska våra insatser utomlands på marken, till sjöss och i luften genomföras av insatsförbanden. I det perspektivet förefaller det ganska omöjligt att tänka sig att exempelvis en utbildad JAS-pilot skulle sättas in i en markstyrka i Kongo. Det ska ju handla om förband och den piloten skulle således sättas in utomlands om hans flygdivision skulle sättas in och egentligen aldrig annars. Sedan finns det förstås mängder av stabs- och förbindelsebefattningar, som ska kunna besättas, men till sådana jobb finns det inga insatsförband och här måste individer själva söka de aktuella befattningarna efter intresse och kompetens. Det faller alltså lite vid sidan om huvudregeln.

Denna ganska enkla kartläggning verkar inte ha trängt igenom vare sig på vissa håll inom Högkvarteret eller bland den anställda personalen, men vem kan klandra dem. Högkvarteret talar ju med kluvna tungor och håller ju tydligen nu på med att rekrytera en ny NBG helt enligt det gamla sättet och inte genom att man redan nu utser en chef för den bataljon som ska sättas in och ger honom mandat att bygga upp sitt förband på det sätt som han själv anser vara bäst och som han själv kan ta ansvar för, om något allvarligt skulle inträffa.

Det gamla "förbandsproduktionssystemet" måste snarast kasseras. Det har ingen plats i ett insatsförsvar. Där är det förbandscheferna som ska ha ansvar, för det blir de som har ansvaret när förbandet sätts in - inte någon avdelning på Högkvarteret! Att sedan man kallade alla Försvarsmaktens helikoptrar för "helikopterbataljon" visar att man egentligen inte tänkte så bra, då insatsförbanden bestämdes. Självklart är det så att helikoptern ingår i det taktiska insatsförbandet - lika självklart som att det finns lastbilar i flera olika insatsförband - och inte sammanför vi alla lastbilar i en "lastbilsbataljon", för att fullfölja liknelsen!

Bister undersökning?

Officersförbundet har framfört att 8 av 10 officerare inte tilltror sina förband en stridsförmåga. Ja, det var väl på tiden. Myten om det mobiliserande försvarets förträfflighet fick väl en första riktiga törn, då den rysk-georgiska konflikten i Nordkaukasien inleddes, genomfördes och avslutades inom sex dygn d v s betydligt kortare tid än vad många svenska förband hade som mobiliseringstid!

Myten om det gamla invasionsförsvaret handlade också om att förbanden var stridsdugliga direkt efter mobiliseringen genomförts, vilket kanske var sant för några prioriterade förband, men absolut inte för huvuddelen.

Det innebär därför, som jag ser det, att flera av dagens officerare numera har en bättre professionell förmåga, än vad man hade tidigare. Därför är undersökningens resultat, kanske inte så bra, men i alla fall hoppingivande för Försvarsmaktens framtida utveckling, men, det är klart, om man enbart ser det på det nu föråldrade sättet så drar man gammeldags slutsatser också!

Ungdomsarbetslöshet

Arbetslösheten bland ungdomar identifieras av nästan alla partier som ett stort samhällsproblem. Försvarsmakten skulle mycket väl kunna reducera arbetslösheten genom att kalla in tusentals arbetslösa ungdomar till någon form av grundläggande utbildning, men det är väl en alldeles för radikal tanke!

Är vi i krig tillsammans med NATO?

En liten och vilsen debatt om Natomedlemskap och om vi är i krig i Afghanistan har börjat i svenska media. På den senare frågan är det enkelt att svara. Vi är inte i krig, därför att Riksdagen har inte bestämt det. Så står det i vår regeringsform och om vi skulle vara i krig så skulle exempelvis Riksdagen samlas och kanske en krigsdelegation utses att fungera i Riksdagens ställe. Inget av detta har skett, vilket alltså ganske entydigt klargör att vi inte är i krig!

Frågan om Natomedlemskap är kanske svårare att hantera, för i praktiken har vi ju varit fördold medlem i västalliansen under ganska många år. Redan 1966 fanns det uttalat att vi låg under den amerikanska kärnvapenparaplyn; precis som alla andra Natostater. Fast i den då rådande antiamerikanska stämningen, fanns det kanske inte någon större anledning att trycka på förhållandet på ett sätt som kanske till och med allmänheten förstod. Att vi i praktiken var Natomedlem i det tysta var alldeles klart för Olof Palme, som till och med uppmanade ledande svenska militärer, att bibehålla sina goda kontakter med sina kollegor i USA trots att han offentligen kände sig tvungen att kritisera krigföringen i Vietnam. Det måste han göra för att regeringen inte skulle tappa ett inflytande i den ganska omfattande och radikala Vietnamrörelsen i Sverige. Att sedan neutralitetsretoriken till ganska stor del gynnade vår diplomati är kanske en nog så viktig fråga.

När sedan Palme mördats visade det sig att hans efterträdare inte alls var insatt i de hemliga kontakterna med USA och Ingvar Carlsson kunde alldeles sanningsenligt förneka att han visste något om vårt dolda västsamarbete. Han visste helt enkelt inte om sakförhållandet och när Sven Andersson lite försiktigt antydde motsatsen, blev han nertystad som en "oldtimer" som inte visste hur det förhöll sig.

Nu har frågan om ett öppet Natomedlemskap tagits upp i anslutning till den pågående valrörelsen, för det är fortfarande så att själva namnet Nato väcker ovilja i vida kretsar i Sverige, där medborgarna alltså systematiskt vilseförts - åtminstone de senaste 50-åren! För mig är det inte någon stor eller viktig fråga om vi formellt ska vara med eller inte. Vi kan ju vänta ytterligare en tid och då kommer vi förvånas över att Ryssland redan har ett ganska omfattande samarbete med Nato; kanske blir det betydligt mera omfattande än vi själva skulle kunna tänka oss!

Och för mig, personligen, är det kanske nu en svårare fråga än det var tidigare, för en pakt med ömsesidiga försvarsförpliktelser som kan tänka sig att ha Georgien som medlem, har jag lite svårt att tänka mig att Sverige ska vara med i !

Vakter som inte vaktar?

För några dagar sedan genomfördes ett lika fräckt som välplanerat inbrott på Kina slott. Men fanns då inte högvakten på plats och bevakade, kan man kanske fråga sig. Jovisst fanns den på plats, men högvakten har egentligen bara ceremoniella uppgifter och det finns kanske nu anledning att tänka om - åtminstone lite grann!

Så som världen ser idag ser ut, borde förstås högvakten också ha någon form av riktig bevakningsuppgift, så att vi kan skydda kungahuset från flera påhälsningar av inkräktare eller tjuvar. I en värld som präglas av globalisering finns det många tydliga faror och de måste vi kunna skydda oss mot och förbereda oss att kunna möta och då duger inte den skarpa uppdelning mellan polisiärt och militärt, som idag fortfarande gäller - vi måste kunna samarbeta med varandra för att kunna möta dagens hot mot vår säkerhet.

Det sjöblinda Sverige

Ja, vi får väl se om den svenska sjöblindheten inte förnekar sig! I veckoslutet kommer den danska flottan att fira sitt 500-årsjubileum och om detta har jag hittills inte ens sett någon notis i svenska media. Det var ju ändå så att den danska flottans tillkomst är nära knuten till krigen och konflikterna med Sverige, så något hade kanske kunnat vara av intresse även för svenska mediakonsumenter!

I sammanhanget kanske det kunde vara intressant att veta, att Danmark nu övertagit ledningen för NATO-operationen kring Afrikas horn och det lustiga sammanträffandet skett att en dansk amiral leder en Nato-operation i samma område som en svensk leder en motsvarande EU-operation.

Helikopterrånet

Rånet i Västberga som skedde med hjälp av helikoptertransport kunde kanske ha stoppats på ett lika enkelt som drastiskt sätt.

Såvitt jag vet följdes helikoptern upp av vår luftbevakning och det fanns en beredskapsrote jaktflyg tillgänglig, men polisen valde att inte utnyttja sig av den möjligheten. I dag kanske man ångrar det. Nästa gång bör vi alltså bekämpa brottslingar av denna dignitet lite mera eftertryckligt, för det skulle knappast förvåna mig alls, om det senare kommer att visa sig, att ligan hade någon form av terroristanknytning och terrorism kan mycket väl få sådana här inledande former - även i vårt land.